tisdag 28 augusti 2012

Sagan om hon som inte kunde...

Många av mina fb-vänner gör oerhört spännande saker. Jag läser om deras liv, deras verk, berättelser på bloggar, hemsidor och facebooksidor. Otroligt mycket bra (en del mindre intressant förstås, som alltid), men väldigt mycket bra, spännande, intressant. Mitt liv har förändrats enormt bara det senaste halvåret. Under den tiden har jag mött massor av helt nya människor som jag definitivt vill kalla mina vänner. En del närmare, en del ytliga bekantskaper. Några av dem har jag träffat i verkliga livet (ivl).

 

Ganska nyligen blev jag vän på facebook med Ewa Sundberg. Det var först en fb-vän som vem som helst. Vi kommenterade varandras inlägg då och då. Rätt som det var fick jag för mig, som jag får då och då, att kolla in vem just denna fb-vän är och jag gjorde som jag oftast brukar göra, kolla in blogg/hemsida, eller vad som finns till buds. Och jag mötte något jag inte stött på förr - en dörr rakt in i en människas liv. Hennes hemsida ARTEVA har en sida som heter "Sagan om hon som inte kunde", som handlar om henne själv - en lockig liten flickas uppväxt - hennes liv och hur hon efter många, många år av förtryck, först i kristendomens och därefter i äktenskapets namn, till slut hittar tillbaka till sin passion - målandet. Jag läste mig genom hennes liv med en tjock klump i halsen, en tung tår hängande under ögonen och en tumlande oro i magen.

Det är ändå märkligt hur en ensam människa kan klara sig igenom en uppväxt i en religiös sekt med en kontrollerande far och senare 37 år med en man med psykopatiska drag, och komma ur med livet i behåll och kunna utveckla en sån glädje och styrka. Jag blir rörd, lycklig och hoppfull om livet och allt när jag hör eller läser såna berättelser. Mot slutet av sagan skriver hon:

"... Hon ville måla. På sitt sätt. Men hon kunde inte. När kvinnan, som fortfarande var en flicka inuti, hade levt i sex decennier, mötte hon en ljus, vacker och klok Helena som sa:

- Om du lär dig att måla enligt de Vediska principerna så befriar du din kreativitet, du lär dig att släppa taget och låta din själ och din känsla bestämma helt.

Flick-kvinnan ville lära sig denna magi! Hon ville verkligen bli fri. Hon ville måla!"

 

 

Ewa håller målarkurser i Vedic Art. Gissa om jag tänker gå. Samma längtan att vakna, samma längtan att leva, samma längtan att leva sin dröm har jag haft så länge jag kan minnas. Så när jag läser och gråter om hur en lockig liten flicka som inte kunde plötsligt vill och kan, och ger av sin vilja och sitt kunnande till andra, som också vill, då vill och kan jag också. Gå in på arteva.se och berörs av hennes berättelse, hennes underbara tavlor, Vedic Art och Ewas fantastiska kurser. Du kommer inte att ångra dig.

 

söndag 26 augusti 2012

Ytan - en spegling av ditt inre?

Så har jag startat ännu en blogg. Men of Sweden är en blogg om det ytliga om, av och för män, om skönhet, hälsa och mode. Eller är det egentligen bara ytligt? Det är ju så man brukar säga, att det inre - själen, känslan, intellektet, kärleken - är det som är det riktiga, det äkta. Kläderna, sminket, parfymerna, frisyrerna är bara en fasad som i bästa fall speglar ditt inre och i värsta fall döljer den du egentligen är. Jag tror att de allra flesta använder det så kallade ytliga medvetet och omedvetet för att förstärka en inre sida hos sig själv, både bra och dåliga sidor. Det yttre är en direkt spegling av ditt inre eller åtminstone omgivningens tolkning av ditt inre.

Det händer ganska ofta, särskilt nu på senare tid när jag har jobbat extremt intensivt och varit väldigt trött både på morgnarna och kvällarna, att jag kommit till min arbetsplats och känt mig obekväm och illa till mods utan att riktigt kunna ta på varför. Några timmar senare brukar jag komma på det. Vanligtvis när jag besöker toaletten och tittar mig i spegeln och ser hur jag ser ut. Kläderna känns helt fel i förhållande till hur jag känner mig, trots att det är enkla kläder i enkla färger, kanske blå jeans med en t-shirt och en svart skjorta. De sitter konstigt och matchar konstigt. Det är inte jag. Såna dagar blir sällan särskilt bra dagar. Det kan till och med gå så långt att jag tycker att jag luktar illa, trots att jag duschade på morgonen och har min favoritdoft på mig. Kläderna luktar ok, men det är någon doft som inte fungerar. Jag tror inte att det finns någon doft. Det är nog snarare som med feromoner. Det luktar inte med det går att förnimma, att känna.

Andra dagar är det precis tvärtom. Jag ser mig i samma spegel och känner mig skitsexig och snygg. Jag ler mot mig själv och blinkar till mig och säger "Let's kick some ass" till mig själv. Det kan vara samma jeans, en annan t-shirt, samma skjorta och samma Armani Mania. Plötsligt känns det så rätt. Det där ytliga kan helt avgöra hur dagen ska bli, hur jag ska må. Och det kan vara små detaljer som gör hela skillnaden. Ett par skor, ett bälte, en doft, en keps...

När det är dags för fest, krog och dans är kläderna, frisyren, doften mm oerhört viktiga för hur kvällen ska bli. Jag vill känna mig sexig och snygg. Jag vill att min fru tycker att jag är det. Jag vill känna mig ett med mitt yttre och utstråla det jag känner inombords - glädje, kärlek, erotik, vänskap, lycka... Det har hänt att jag glömt att kolla klädfronten hemma innan en fest. Mina favoriter ligger i smutstvätten och det är för sent att skaffa något nytt. Ibland har det funkat ändå att kombinera lite nytt, men ofta har det blivit total osynk. Jag menar förstås inte att man måste klä sig extremt elegant och dyrt till fest. Enkelt kan fungera jättebra, men det måste kännas jag och just nu. Om håret, kläderna, skorna och allt annat inte synkar med mig så har i alla fall jag svårt att hålla geisten uppe hela festen. Tvärtom fungerar däremot oftast perfekt. Rätt ytlighet kan lyfta och peppa mig enormt när jag inombords är lite låg. En snygg skjorta kan göra mirakel.

Så under min nya ytliga blogg hoppas jag att det kan få finnas en djup känsla om kärleken till livet, om hälsa och skönhet, om att må bra och om att växa som människa.

Free your mind!

 

måndag 20 augusti 2012

Downshifta och ta kontrollen över ditt liv

Nu ska jag presentera för er en alldeles underbar gästbloggare. Ensamma mamman downshiftar är en blogg jag följer sen några månader. Se länk här till höger och längre ner i texten. Läs om hennes transformation från sönderstressad ensamstående mor till levande, glädjesprudlande människa:

Jag är mäkta stolt över äran att få författa detta gästinlägg på Agent Stefans välskrivna blogg. Efter fem månader förklädd som Ensamma Mamman har jag fått en utmaning som jag med glädje åtar mig. Stefan vill att jag ska berätta min historia och genom det visa att det man inte tror är möjligt går. Att människan har förutsättningar hen inte trodde fanns vid ett vägval av osäkra och okända stigar.

I sju och ett halvt år var jag en heltidsarbetande ensamstående tvåbarnsmamma. Med andan i halsen slängde jag in ungarna på dagis, hämtade dem en halvtimme för sent för att steka köttbullar ackompanjerad av hungervrål. Kvalitetstid var inte att tänka på utan klockan åtta slocknade jag med kläderna på under nattningsproceduren. Mina vänner var vana vid att jag långa perioder lyste med min frånvaro. Mitt ekorrhjul rullade på i ett evighetstrall och ändå hann jag aldrig med varken jobb, hushållssysslor eller barnen – än mindre mig själv.

Så plötsligt en stilla söndag i oktober förra året när jag likt en oformlig energilös skepnad satt på en sten och iakttog en myra som stretade med ett strå stod det plötsligt klart att så här skulle jag i varje fall inte ha det mer. Här krävdes en förändring och en kraftig sådan.

Men vad? Skulle jag låsa in pojkarna i SJs förvaringsboxar varannan vecka? Eller låta dammråttorna i hörnet växa till bowlingklot? Det kändes inte som något aktuella alternativ, utan jag bestämde mig för att jobba mindre istället. Kortare perioder hade jag arbetat 80 % utan att känna att den tid och energi jag sparade stod i paritet till inkomstbortfallet. Nej, skulle det ske en förändring skulle det vara en drastisk sådan… Men inte med detsamma. Jag insåg vidden av beslutet och ruvade på mina planer i två månader innan jag dristade för min chef att jag önskade gå ner i halvtid. Efter 24 timmar meddelade hon att om jag lämnade in en halv avskedsansökan så skulle de uppfinna en halvtidstjänst åt mig i ett annat arbetslag.

Mitt nya liv började med det nya året och sakta men säkert upptäckte jag att dimman lättade. Först nu stod det klart för mig allt i livet jag missat under mina hektiska år. Jag började reflektera över folk runt omkring mig, se hur de mådde. Och alla tankar man som människa bär på, de måste få utrymme att tänkas klart om det ska vara någon vits med dem. Sakta men säkert började jag beta av både praktiska göromål och konflikter inom och utom mig. Livet hade ju legat på träda och misskötts i så många år att här var det mycket att ta i. Och allt eftersom tiden gick kunde jag släppa in glädjen i form av bloggande, sång och umgänge med gamla och nya bekantskaper.

Men pengarna då, hur gick det med det, tänker ni nog? Har du mat på bordet till dina barn? Under mina två månader av förberedelser skissade jag på budgeten, kollade över ev. bidrag och sa upp prenumerationer. Idag äter vi ytterst sällan ute (förutom picknickar och på balkongen) och köper enbart ekologiskt då prisskillnaden är minimal. Vill ni veta mer om våra förändrade konsumtionsmönster rekommenderar jag er att gå in på min blogg ensammamammandownshiftar.

Idag står jag här igen vid starten av ett nytt läsår. Visst kan jag känna mig stressad av allt där är att göra innan eleverna kommer, men när jag tänker tillbaka på livet för ett år sen känner jag ett lugn som liksom lägger sig inom mig. Sara nu och då är vitt skilda varelser som lever i två olika världar. Världar dit även du skulle kunna ha tillträde om du själv sätter dig och känner myran inom dig, om du vågar ta steget ut i det okända, litar på din starka förmåga till överlevnad.

 

söndag 19 augusti 2012

Gör slut på skitstövelfjäsket

Skitstövlar får alltid som de vill och blir belönade för att de är just skitstövlar. Jo, så är det. Fundera på det en stund innan du läser vidare...

Vad händer på en arbetsplats (låt säga en kommun) om en medarbetare (vi kan kalla honom Kjell) missköter sitt jobb och beter sig som ett svin, utan att begå brott. Låt säga att Kjell rent hypotetiskt är en helt omöjlig mellanchef som behandlar sina medarbetare orättvist, baktalar dem, tar åt sig äran för deras insatser och skapar medvetet dålig stämning på arbetsplatsen. Dessutom sitter han hela dagarna framför sin datorskärm och surfar privat. Han svarar aldrig i telefon, missar ofta möten och håller aldrig vad han lovar. Han är illa omtyckt både av sina chefer och medarbetare. Alla vill bli av med honom. Vad händer då? Jo, Kjell får tre årslöner i avgångsvederlag och goda referenser till en chefstjänst i en annan kommun, eftersom man vill bli av med honom snabbt. Han lever gott i tre år på dubbla löner och väntar lungt in nästa avgångsvederlag från sin nye arbetsgivare.

Hans medarbetare (vi kan kalla henne Astrid) har jobbat i förstnämnda kommun i 23 år och har på grund av stillasittande skriv- och datorarbete (på senare år) ådragit sig smärtor i axlar, armar och nacke. Kommunen har låtit henne kostnadsfritt gå på ett tjugotal behandlingar hos den LOU-upphandlade företagsläkaren, vilket inte hjälpt utan snarare förvärrat smärtan. Hon har också fått en ny stol. Det har nu gått så långt att hon inte kan vara kvar längre med de arbetsuppgifter hon har. Omplacering blir av någon obegriplig anledningsvårt. Hon är outbildad och har en nischad specialerfarenhet som inte passar in någon annanstans. Efter ett års sjukskrivning har kommunen fortfarande inte hittat någon som kan ersätta henne fullt ut. Det visade sig att hon var oerhört effektiv, produktiv och snudd på oersättlig och att det kommer att ta flera år att ersätta henne med bara en heltidstjänst. Astrids belöning för att ha varit enastående och oersättlig var ett krya-på-dig-kort och en bukett blommor för 129kr plus blommogramkostnaden då ingen ansåg sig ha tid att leverera blommorna personligen.

Ingrid och Jan hade varit gifta i över tjugo år, men separerat efter många år av bitterhet, ounnsamhet och kärlekslöshet. Jan hade haft en relation på sidan om och när det uppdagades blev det droppen för relationen. Deras båda barn flyttade med Ingrid till en mindre lägenhet utanför centrum medan Jan bodde kvar i villan eftersom han hade råd att behålla den. Ingrid träffade efter något år en ny man som var något helt nytt för henne. En relation fylld av ömsesidig kärlek, respekt och lyhördhet. Jan gick in och ut i nya förhållanden och blev mer och mer bitter. Hans bild av separationen var att hon var asexuell och bitter och inte ens hade försökt att hålla ihop deras relation. Ingrids bild var något annorlunda. Efter ett antal år började barnen bli stora och bodde fortfarande på heltid hos sin mamma. De hade börjat något litet umgås med sin far som fortfarande var bitter över sin skilsmässa. Barnen städade, bäddade och lagade mat åt Jan. De försökte göra allt de kunde för att han skulle må bra, samlade in till fina julklappar och presenter. Ingrid som hade lagt enormt nycket kärlek och energi på sina barn under deras uppväxt blev mer och mer tagen för givet. Här såg barnen ingen anledning att ens hjälpa till med att ta hand om sina egna kläder och sina egna rum. Däremot var hon viktig när något gick fel, när fickpengarna var slut, när de skulle hämtas och lämnas hos kompisar, när pojk- och flickvänner hade gjort slut och det behövdes en axel att gråta mot, när det behövdes bekräftelser. Vid ett tillfälle frågade hon sina ungdomar varför de gjorde så mycket hos Jan men inte hemma. Svaret kom inte som en chock: det är så synd om pappa!

Sluta tycka synd om skitstövlarna! Sluta tycka synd om dem och låt dem ta ansvar för sina liv. Belöna dem inte för att de beter sig som svin! Ge dem en spark i röven. Be dem gå hem, tänka om och komma tillbaka när de är beredda att göra rätt! Ge dem de referenser de förtjänar och ge dem aldrig, aldrig betalt för att vara skitstövlar!

Kick ass!

And freeeeeeeeeee your mind!

 

lördag 18 augusti 2012

Kräv att bli tillfredsställd!

Ja just så menar jag. Kräv att bli tillfredsställd. Enligt psykologen Katarina Öberg är nästan hälften av alla kvinnor och 20% av alla män sexuellt otillfredsställda. Sexuell otillfredsställelse är också den vanligaste orsaken till problem i relationen. Det finns förstås många orsaker till att det är så, allt från rent medicinska och psykologiska orsaker till att man helt enkelt inte vill eller kan ge varandra tillfredsställelse. Men om det inte beror på medicinska skäl, smärta eller tidigare traumatiska upplevelser, varför ska man då acceptera att inte få bli tillfredsställd, att inte få orgasm? Jag är till och med beredd att gå så långt att påstå att man inte ska acceptera att inte få bli sexuellt tillfredsställd om man vill det. Om partnern inte visar något som helst intresse att ge sexuell tillfredsställelse, så finns det ofta fler problem i relationen. Vill du gå miste om den njutningen, om den närheten, om den lyckan?

100% Charlotte skriver i sin blogg att ny australiensisk forskning visar att ett bra sexliv ger färre depressioner. Den tydligaste kopplingen mellan att må bra och bra sex fanns hos äldre kvinnor. Jag tror det finns många myter om hur bra sex ska och bör vara. Jag har upplevt flera av dem. Och här ber jag om ursäkt för att inta ett heteronormativt perspektiv. Jag har ingen erfarenhet av något annat. En av de viktigaste och problematiska myterna är att kvinnan själv inte tror att hon kan få orgasm. För en del kan det förstås vara så av olika anledningar, men för de allra flesta handlar det om något helt annat: att man inte vågar prata om att man är otillfredsställd och att man inte vågar kräva att bli tillfredsställd. I de flesta fall som jag har hört om verkar det oftast handla om att mannen antingen inte vet hur man gör, eller att han inte har tålamod nog, eller både och. När man nyligen träffat varandra så är det inte så enkelt att veta vad som verkligen är skönt för den andra. Det finns så många vanföreställningar hos kvinnor och män om vad som är skönt för den andra, men det som är skönt för honom är inte alltid maximal njutning för henne och tvärtom. Man måste lära sig! Man måste lära varandra och det kräver en enorm lyhördhet i stunden. En förutsättning för att kunna ge varandra maximal njutning är att du lyssnar in den andras reaktioner med alla dina sinnen och anpassar dina smekningar efter reaktionerna. Det finns inga standardlösningar eller färdiga manualer. Alla människor är unika i hur man når maximal sexuell njutning.

Utgå inte från att du från början vet vad som är skönt för henne/honom. Det kan kännas pinsamt och obekvämt att fråga, men om ni verkligen vill leva ihop och lära känna varandra på djupet så bör det här vara steg 1. Första gången kan det vara både svårt och generande, men jag tror att ni snart kommer över det. Att prata om det kan till och med bli en del av ert sexliv. Våga fråga varandra om sexuella fantasier, utan att det måste vara något som den andra vill ska ske i verkligheten. En fantasi kan vara bara en fantasi, men att berätta om den kan vara eggande och gemenskapande. Var beredd på att fantasin kan vara fylld av överraskningar och kanske till och med chockande. Men det är bara en fantasi. Ta till dig den och njut av den tillsammans.

Så, återigen samma lösning som på det mesta: prata med varandra, döm inte, lyssna, var lyhörd, var osjälvisk och ge allt du har! Det du ger får du niofalt tillbaka!

 

 

Känner du en psykopat? Spring!!!

Har du någonsin varit i kontakt med en psykopat? Jag har det! Jag var delägare i samma företag och arbetade med en som var så mycket psykopat som någon kan vara enligt Robert D Hares psykopatikriterier. Och det höll på att knäcka mig totalt. Enligt hemsidan www.psykopat.se (ja det finns faktiskt en sida som heter så) är en psykopat, något förenklat en person som saknar förmågan att känna empati med sin omgivning. En som vet vad som är rätt och fel, men tycker att han/hon står över de regler och normer som finns i samhället. En som saknar vad man normalt kallar samvete. Psykopaten är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom och tar gärna åt sig äran när saker går bra men ser till att andra får skulden för misslyckanden. Hare beskriver psykopater som "mänskliga rovdjur" som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Känner du någon sådan?

Psykopati är en personlighetsstörning som är svår att diagnostisera, så därför ska man förstås vara försiktig att slänga sig med begreppet. De flesta människor som i vardagstal benämns som psykopater lider egentligen inte av psykopati, men de kan ha vissa drag av psykopati. Kolla hares lista och se om du känner igen någon i din omgivning.

  • Munvig och charmig
  • Ständigt behov av spänning och nya impulser
  • Bristande ansvar för egna handlingar
  • Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
  • Svekfull och manipulativ
  • Egocentrisk och grandios
  • Saknar helt ånger och skuldkänslor
  • Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
  • Parasiterande livsstil/lever genom andra
  • Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
  • Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
  • Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
  • Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
  • Impulsivitet
  • Flackt känsloliv
  • Frekventa äktenskap och samboförhållanden
  • Ansvarslöst föräldraskap
  • Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
  • Nya kriminella handlingar under permission
  • Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.
Vid användning av Hares lista över kriterier för psykopati hos brottslingar ges personen 0 poäng när det inte stämmer alls, 1 poäng för de egenskaper som överensstämmer väl med personligheten och 2 poäng för mycket väl. Summan av dessa poäng kan bli som mest 40. Gränsen för psykopati går vid ett sammanlagt poängtal på 30 eller mer. Min kompanjon hade inte suttit inne och hade bara bedrägeri och skattebrott som brottsligt förflutet vad jag känner till, men minst 16 av punkterna stämmer mycket väl överens på honom.

Vi jobbade ihop på ett småhusföretag där vi skulle tillverka billiga, riktigt miljövänliga småhus. När jag blev tillfrågad om jag ville jobba med företaget och om jag ville bli delägare så misstänkte jag inget. Jag blev verkligen charmad och det utlovades mycket pengar. I början var allt fantastiskt. Jag blev oerhört bekräftad för mina insatser. Efter några månader började det vända. Han fick återkommande raseriutbrott på alla i hans omgivning och började berätta historier om hur han lyckats lura staten på pengar, mycket pengar, på 70- och 80-talet. Han hade en miljard undanstoppad på en bank i Schweiz. Här började jag långsamt tvivla, eftersom han körde omkring i en billig WV, bodde i ett litet enkelt hus och klädde sig i relativt enkla biliga kläder. Ja visst det finns mångmiljardärer som gör det, men jag började ändå fundera. Det var när jag insåg att alla pengar som han påstods satsa i företaget egentligen inte kom från honom, utan från en stiftelse som bildats av en avliden företagare som skulle gå till hans mentalt funktionshindrade son, som jag började vakna. Sonen kunde inte ta hand om och försörja sig själv. Han verkade fullt normal (om man med egoistisk, otrevlig, bufflig kan mena normal) men hade flera gånger medan pappan var i livet dragit igång projekt som gick i stöpet med miljonförluster. Pappans charmige "vän" skulle hjälpa sonen och portionera ut pengar och dessutom se till att pengarna förökade sig. När jag insåg att han istället såg till att pengarna successivt rullade över i egen ficka och att sonen och mamman snart skulle bli bankrutt, så lämnade jag allt. Över en natt packade jag ihop allt jag hade på kontoret, lämnade tillbaka aktier, begärde utträde ur styrelsen och drog. Jag ville inte förknippas med den mannen igen.

Det tog flera månader att återhämta mig från min korta tid med en psykopat. Jag hade arbetat kanske 15-16 timmar om dagen i företaget i 8-9 månader med en labil, impulsiv mytoman. Hade jag stannat i några månader till hade jag varit ett vrak. Jag tror jag åldrades nio år på nio månader. Lyckligtvis var det reversibelt. När jag pratat med terapeuter och psykologer om psykopater så är deras gemensamma inställning att psykopati inte går att bota. En psykopat anser sig själv inte lida av någon sjukdom. Dessutom är psykopaten oerhört skicklig på att manipulera omgivningen till att tro på hans/hennes verklighet. Om du träffar på en människa som du misstänker är psykopat, i en relation, i arbetslivet, i släkten, som chef eller till och med som "vän", se till att ge dig av. Distansera dig så mycket du kan från den personen. Koppla bort alla band och gör dig onåbar från personen. Livet blir aldrig bra med en psykopat och de vill inte förändras. De trivs så bra med hur de är. Oövervinneliga och perfekta!

 

onsdag 15 augusti 2012

I verkliga livet

Jag träffade så många oerhört intressanta människor igår och deltog i lika intressanta samtal. Jag är med i en facebookgrupp där medlemmarna har några gemensamma nämnare. En av dem är att vi alla bor och/eller verkar i Halland. Flera av oss har nu träffats vid ett fåtal tillfällen (och det lär bli fler) i verkliga livet (i.v.l). Gårdagen var just en sådan ivl-träff. Vi träffades i en trädgård bland höns och vinbär, åt räksmörgåsar, pratade och skrattade. Såna möten älskar jag. De är näring för både själ och intellekt. Jag fick höra berättelser och händelser som berikade mitt liv och mina tankevindlingar. Berättelser om företagande, om livet, om barndom, om utveckling, om allt mellan himmel och jord. En av dem handlade om smärta, om att ha ständig smärta, om att inte bli trodd eller rätt behandlad och om att uthärda och leva med sin smärta. För mig som på sin höjd har lite ont i ryggen någon gång ibland efter alltför långa perioder av stillasittande var det nästan obegripligt eller åtminstone ogreppbart. Att ha ständig och hög smärta. Jag blev oerhört berörd.

Två av de som deltog på träffen upplevde just detta. Orsakerna var helt skilda, men upplevelsen av den ständiga smärtan delade de. Deras sätt att hantera sin smärta genom åren skilde sig också helt. Den ena hade helt enkelt ignorerat den, låtsats som att den inte fanns och fått livet att fungera på det sättet. Den andra hade sen unga år tagit starka smärtstillande morfintabletter för att uthärda, men nyligen i ren ilska (eller kanske mer jävlaranamma) slutat tvärt och hanterar nu smärtan utan värktabletter. Deras berättelser om hur de hanterats av vårdcentraler, läkare, specialister var hårresande och det var inte svårt att tycka att "någonting borde göras åt vårdapparaten" osv. Den diskussionen tänkte jag inte ge mig in i här. Det som fastnade i mig var istället deras enorma styrka trots att deras kroppar så många gånger försökt lägga krokben för deras drömmar. Trots det har de kommit så långt, mycket längre än jag själv, och drivit och tvingat sig själva att lyckas, att klara av att vända det som kunnat bli ett totalt demoraliserande handikapp till en del av deras affärsidé - coachning av andra människor. Tänk att kunna uppbåda så mycket kraft mitt i all smärta att kunna hjälpa andra människor att lyckas, att få grupper av människor att dra åt samma håll, eller hjälpa andra människor att kunna leva med sina smärtor.

Jag hade lite ont i ryggen i förrgår. Jag kom på det när jag var på väg hem från träffen igår och kunde inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Jag vet precis hur jag ska bli bra i min rygg. Det fungerar varje gång. Gå, gå, gå. Det återskapar rörligheten i min rygg, mina höfter och överkropp, bara genom att gå. Att dansa salsa fungerar på samma sätt, fast mer intensivt, som en quickfix! Så enkelt, för mig. Och ändå brukar jag bli lite gnällig och tycka synd om mig själv de få gånger detta händer. Det är klart att man kan behöva få vara lite ynklig ibland även om det egentligen inte är särskilt synd om en. Träffen igår gav mig dock lite nya perspektiv på ynklighet. De två var allt annat än ynkliga, åtminstone nu. Och jag kände mig så stark, så stärkt av deras berättelser och kände plötsligt i hela kroppen hur bra jag verkligen mår, just här, just nu!

Free your mind!

 

söndag 12 augusti 2012

Att tala om det tabubelagda!

Jag pratade med en vän härom dagen om något mycket känsligt och tabubelagt. Så känsligt att vi båda hade svårt att hålla tillbaka tårarna när vi pratade om det. Det handlade om kärleken till ens egna barn, eller snarare oförmågan att innerst inne känna att man verkligen älskar sitt eget barn. Det här är ett så jobbigt och farligt ämne så det gör nästan fysiskt ont i magen när jag skriver om det. Det är inte så att någon av oss alls tvekar om att vi älskar våra barn. Vi konstaterade att vi med hjärnan vet att vi borde älska våra barn och att vi vet att vi även gör det. Vad det handlade om var till exempel hur otroligt skönt det är och hur vi längtar efter att få vara ensamma, att de sista av barnen ska flytta hemifrån, att vilja bli av med dem. Det var en känsla som vi knappt vågade släppa fram för oss själva och när vi uttalade de tabubelagda orden till varandra så försökte tårarna med all kraft tränga sig ut till tårkanalernas delta, men valde till slut att stanna som en fuktig remsa strax ovanför de nedre ögonfransarna. Det var känslan av att med hjärnan veta att man älskar sina barn men samtidigt längta efter att bli av med dem. Hur kan man känna så? Är jag en dålig människa?

Det andra var att han kunde konstatera att han haft väldigt svårt att visa för sina barn att han älskar dem i känsla och handling. Han är så fruktansvärt avundsjuk på de föräldrar (i hans närhet oftast mammor) som uttrycker en sån längtan efter sina barn när de är bortresta några dagar, eller när de vuxna barnen ska komma hem på efterlängtade besök. Han känner mest besvär (så hårt uttryckte han sig inte, men jag minns inte ordet han använde) när de ska komma och lättnad när de är bortresta. Visst, han köper presenter och stoppar till pengar ibland. Mer till de små, mindre till de stora. Han skjutsar och curlar och säger ja till det mesta. Men han har aldrig frågat sina barn hur de mår, vad de vill med sina liv, bett dem berätta om sina drömmar. Han har känt detta hela tiden, men kompenserat sin upplevda oförmåga att ge tid och känslor med prylar och tjänster. De har självmant ibland berättat om saker de upplevt när de varit iväg på läger och liknande, men då har han inte orkat eller velat lyssna. Han har kanske inte ens varit intresserad, eller? Däremot har han berömt det de presterat, saker de gjort. Åååh vilken fin teckning, en sån snygg kottetomte, vilka bra betyg... Men hur mår de egentligen? Vad drömmer de om? Jag kände igen mig i delar av hans berättelse. Hur mår mina barn egentligen? Jag har faktiskt ingen aning. De verkar må bra. Är jag en dålig pappa?

Vi vet båda att det aldrig är för sent. Vi har läst och hört det. Men hur börjar man så att det inte blir krystat och långsökt och så att det blir trovärdigt och ärligt? Jag tror att en viktig sak är att se till att ha tid, att ta sig tid. Jag har tidigare skrivit om en man som jag stötte på för många år sen, som bokade upp kvalitetstid med barn i sin kalender. Jag tyckte det var vansinnigt då. Hur kan man boka upp tid i kalendern för kvalitet med barnen? Vad blir det för kvalitet? Ja, det kanske var knasigt, men jag tror att hans barn faktiskt var mer nöjda än många andra med att faktiskt få tid med sin far. Tid som var odelat deras. Den tiden tummade han aldrig på. Att som förälder ständigt vara trött, stressad och på jakt efter något annat är nog en av de största otjänster man kan göra sina barn. De är här och nu och för en relativt kort tid. Sen börjar deras egna liv någon annanstans med någon annan. Jag tror faktiskt att man bör söka hjälp hos terapeuter, coacher eller liknande om man upplever sig som en känslomässigt frånvarande förälder. Eller bilda föräldragrupper som stöttar varandra. Vi går utbildningar för att bli läkare, bibliotekarier, arkitekter, bilmekaniker, telefonförsäljare, men föräldraskapet går vi, med några få undantag, in i utan examina, utan erfarenhet, utan coachning.

Vi pratade också om hur fel det kan gå när barnen väljer riktning in i vuxenvärlden. När vi lägger våra värderingar på vad som är ett bra liv för dem. Det är väldigt svårt att låta bli. Jag tror dessutom att det är så lätt att bli avundsjuk på alla deras valmöjligheter. De är ju så unga och har alla möjligheter i världen att undvika alla de misstag vi gjorde. Jo, fast för dem kanske det inte är ett misstag. Eller så är det det, men den upptäckten måste de göra själva. Om det inte handlar om liv och död, om brottslighet och ondska. Men det gör det nästan aldrig. Det handlar nästan alltid om dina och mina och deras vitt skilda drömmar. Samtidigt går det heller inte att tala om för sitt vuxna (eller unga) barn att inte jobba och stressa ihjäl sig när man nästan gör det själv. Att vilja att de ska ge sig ut på upptäcksfärd i världen om du själv alltid stått stilla. Eller att de måste göra karriär och se till att ordna upp sitt liv innan de bildar familj, när du skaffade barn i unga år långt innan ditt liv var "ordnat". Ja, det finns många liknande föreställningar i vår kultur, vår tid och vår historia om hur de ideala drömmarna bör vara utformade. Men drömmarna är individuella, privata, egna och ibland sammanfaller de helt eller delvis med någon annans dröm eller många andras drömmar, men det är långt utanför din kontroll. Du kan bara ändra på dig själv, vara en god förebild, finnas, lyssna, när de behöver det, när de vill och är mogna att ta emot. Och det är det aldrig för sent för! Free your mind!

 

fredag 10 augusti 2012

Det måste inte vara så här!

Det måste inte vara så! Det är en mening jag sagt till mig själv så många gånger i mitt liv. Jag vet inte hur många av mina vänner och bekanta som bara accepterar det liv de lever, oavsett om de själva uppfattar sina liv som bra liv eller skitliv. Det måste inte vara så här! Det står inte i vår grundlag, det finns inte ens som prejudicerande rättsfall. Det är möjligen en vedertagen praxis eller en outtalad luthersk moral spetsad med en stor dos Jante. Men trots att jag sagt det till mig själv, som ett drömskt mantra, en from förhoppning om ett bättre liv, så fortsatte jag länge att leva så som det förutsattes att livet skulle vara. Arbeta hårt, sälj din tid, skäms för att ta betalt, var tacksam för att du har jobb, villa, vovve, volvo, plikten kallnar!

Tänk så många drömmar jag hade när jag var 20. Mina drömmar omfattade proffessionell dans, teater, musik, scenografi, mode, kläddesign. Jag älskade glitter och glamour, scenen och kreativiteten. Men när det blev dags att klara sin egen försörjning så rymdes inte mina drömmar i den gängse uppfattningen i ett trångsynt brukssamhälle om hur ett ansvarsfullt liv ska levas. De rymdes faktiskt inte ens i mina tankar. Mina drömmar var för stora för mina tankar. Det är ofta så. Tanken är för trång! Tänk att det har tagit nästan femtio år för att tänketanken ska bli stor nog att äntligen rymma mina drömmar. Vilken tur att det ändå gick så fort.

Jag har alltid hållit tillbaka mig själv. Inte trott att jag har förmågan. Utåt kan det verka märkligt eftersom jag har gjort så mycket udda saker. Jag har byggt en ekoby, byggt ett stort hus av lera och halm helt själv där jag bodde i fem år, skrivit en bok, blivit arkitekt, ritat en massa hus, jobbat som stadsarkitekt, fått fyra barn osv. Fantastiska saker egentligen. Men inget av det ingick i mina egna drömmar (utom möjligen att få barn). De ingick i duktig-pojke-drömmarna. Jag ångrar inget av det jag gjort. Utan det hade jag aldrig varit där jag är idag. Hade aldrig haft de insikter jag har. Tvärtom har det varit oerhört viktiga erfarenheter för mig. Men tänk så mycket lättare det hade varit att gå raka vägen...eller?

Jag har läst om och även träffat duktiga entreprenörer som fötts in i en familj av entreprenörer och som med en sån självklarhet byggt sitt eget entreprenörskap, sina egna affärsidéer, förverkligat sina drömmar. En lång tid var jag så avundsjuk på de som fick allt det där gratis, i modersmjölken. Idag är jag så sanlöst tacksam för att de finns som viktiga förebilder och inspiratörer för mig och många andra. Allt gick egentligen väldigt fort när det hände. Jag träffade multientreprenören Pigge Werkelin i samband med ett projekt i Dalarna. Hans självklara tro på sig själv och sin egen förmåga smittade mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Samtidigt hade jag börjat läsa Timothy Ferriss bok "Fyra timmars arbetsvecka". Plötsligt fanns frågan där igen. "Det måste inte vara så här! Det kan vara annorlunda." Både Pigge och Timothy verkar vid en ytlig betraktelse vara fullkomligt galna. Jag tror dessutom att de gärna ser sig själva som lite småtokiga. Men just den galenskapen i kombination att de lyckats så bra med att göra det de drömmer om var precis det jag behövde. De hade helt andra förutsättningar än jag att ta genvägar in i det liv jag drömde om, men jag kände igen hungern, de galna idéerna och behövde bara deras tro på att allt är möjligt. Det måste inte vara så här. Allt är faktiskt möjligt. Allt är möjligt! I just have to free my mind!

 

torsdag 9 augusti 2012

Brukar du få snilleblixtar?

Brukar du få snilleblixtar? Jag får det ganska ofta. De allra flesta är katastrofalt ogenomförbara och rätt idiotiska vid en närmare granskning, men de är alla roliga och stimulerande när de dyker upp. Min första riktigt stora snilleblixt som jag fortfarande minns kom till mig från ingenstans när jag var på väg till skolan. Året var 1980 och jag skulle snart fylla sjutton. Jag kom på lösningen på hur allt i universum är konstruerat. Förstår ni, vi pratar Nobelpris upphöjt till hur mycket som helst. Jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret som jag brukade på morgonen. Tonårstrött och morgonsur. Jag tror inte jag tänkte på någonting alls, utom möjligen medmänniskor av det motsatta könet och sex, vilket var ganska vanliga tankebesök i min ännu unga och oförstörda hjärna. Från ingenstans kom alltings sanning och ursprung. Atomer är pyttesmå solsystem och molekyler är som minigalaxer. Ja tänk själv, elektroner som cirkulerar runt en kärna ser precis ut som ett vanligt solsystem. Vi bor alltså i en med våra mått mätt gigantisk atom med åtta elektroner. Vi bor i solsystemet Syre med sina åtta elektroner. Om de fem yttre dvärgplaneterna ska räknas in som elektroner i solsystemet så blir det solsystemet Aluminium. Det tyckte jag var så fascinerande då livet på just elektronen jorden är beroende av syre och aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan och det tredje vanligaste grundämnet efter syre och kisel. Räknar man med asteroidbältet mellan mars och venus så är det 14 elektroner (kisel). Woao!

Jag var sjutton år och hade kommit på livets gåta. Det var så här allting låg till. Internet fanns inte på den här tiden så det tog några år innan jag förstod att många redan hade tänkt den här tanken och att det fanns en del misstro mot min teori. Men på något sätt gjorde det ingenting. Känslan var ändå att det var min idé. Jag hade kommit på den själv, utan influenser utifrån. Det var min idé och den var genialisk. Jag tycker den känslan är viktig av två skäl. Dels för att det är roligt att få snilleblixtar, att tillåta sig tänka ut hur världen (den stora eller den lilla) hänger samman, nya "geniala" uppfinningar, mm. Det är en träning för ditt kreativa tänkande. Men dels också för att boosta dig själv. Bara för att någon annan har tänkt samma tanke och kanske långt tidigare betyder inte att "din" idé inte ska kunna fortsätta att vara din. Du har ju tänkt den helt själv. Jag försöker numera känna så när jag kommer på en snilleblixt. Många är redan tänkta, men få saker är särskilt bra förvaltade. Det finns t.ex. massor av företagsidéer som är uttänkta men aldrig genomförda. Någon som redan har tänkt ut idén, men inte lyckats t.ex. göra affär av det. Da Vinci tänkte ut både helikoptern och fallskärmen, men lyckades aldrig bygga dem. Vems är då idén? Den som tänkte den först eller den som genomförde den först? Eller bådas? Eller den som först patenterade den? Det finns förstås juridiska aspekter på det, men i dina tankar, i din värld kan idén få vara din.

Jag har skrivit en bok om hållbar samhällsutveckling och gjort lite musik. Tidigare när jag ögnade i boken eller sjöng lite på mina låtar så fick jag alltid en lite orolig känsla av att det var någon annans ord eller någon annans musik som jag hade stulit och plockat ihop. Formuleringar jag tyckte mig känna igen någon annanstans ifrån, musikslingor som jag trodde mig hört förr. Det finns få formuleringar och få melodislingor som inte på något sätt gjorts av någon annan förr. Numera känner jag aldrig så. Det ÄR mina ord och min musik oavsett om orden och melodin redan finns någonstans där ute i världsalltet. Där finns också mina tankar som kanske tänkts av andra, men inte med min röst eller med min själ. Och jag vill något annat, något eget med våra gemensamma kreativa strömmar, som jag ger en annan laddning än någon annan tidigare gjort. Jag är en alldeles egen elektron i vår kollektiva tankeatom.

 

måndag 6 augusti 2012

Och den ljusnande framtid är min

Just nu arbetar jag mycket hårt. Skälet är att jag ska sluta min trygga anställning som stadsarkitekt på en kommun för att ... ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Direkt ska jag jobba med en del uppdrag med projektledning, samhällsplanering och rita några hus, men sen så får vi se vad det blir. Jag har befunnit mig i liknande situationer tidigare där jag av olika anledningar inte har vetat vad jag ska göra imorgon och det har alltid skapat oro, ångest och en nästan förlamande skräck. Innerst inne har jag alltid kunnat ana att det löser sig nog, men i stunden har det alltid varit jobbigt. Nu är det inte så.

När jag en gång började jobba kommunalt gjorde jag det av två skäl. Jag trodde att jag skulle kunna vara med och påverka, "make a difference", och jag trodde att jag skulle kunna få jobba åtta till fem och sen gå hem för att göra och tänka på annat. Jag hade helt rätt i båda fallen. Problemet var bara att jag är inte den sortens människa. Jag kan helt enkelt inte låta bli att engagera mig och bli en del av det jag gör. Jag är projektet, processen under den tid det pågår. Jag brinner. Hur skulle jag kunna annat? Hur gör de som går hem och tänker på annat?

Detta har förstås lett till att jag arbetar hårt hela tiden, utan pauser, i en organisation som ännu inte är mogen för människor som jag. Människor som älskar att jobba intensivt 36 timmar i sträck, för att sen vara ledig i en vecka. När jag gick min arkitektutbildning jobbade vi hela tiden så, i intensiva projekt. Jag hade oerhört roligt. Dagarna innan projektinlämningar satt vi alla dygnet runt, sov med huvudet på våra ritbord, turades om att hämta pizzor. Så trodde jag livet som arkitekt var. Sen var det inte så. Man förväntades arbeta åtta till fem och gå hem och tänka på annat (åtminstone på mina arbetsplatser). Det är inte jag. Men nu bekommer mig det hårda arbetet ingenting längre. Skillnaden är förstås att jag jag är på väg därifrån. Jag har valt det själv. Och numera vet jag vad jag vill och ungefär hur jag ska komma dit... snabbt.

Jag kommer ihåg när jag såg den norska filmen "Elling" första gången. När den vuxne Elling som bott hemma hos sin mamma hela sitt liv, som plötsligt kastas ut i verkligheten när mamman går bort. Efter en period på Brøynes behandlingshem hamnar han i en situation där han ska dela lägenhet med en annan vuxen man som liksom Elling är mycket speciell, Kjell-Bjarne. Det finns så många favoritscener i filmen. Som när Elling plötsligt utbrister: "Herre gud Elling. Du har begått poesi. Hela tiden har jag gått runt på jorden utan att förstå att det är poet jag är." Eller när Elling konstaterar att hans två ständiga följeslagare "ångesten och oron" plötsligt inte är där. Elling är som ett barn. Å ena sidan orolig och ensam, utan mammans närvaro, samtidigt helt utan spärrar i sina reaktioner på omgivningen. Så känner jag nu. Mina följeslagare herr Ångest och fru Oro har gått vilse och jag har upptäckt att jag är poet, fast i vid bemärkelse, liksom alla egentligen är poeter inombords. Poeten måste bara hitta ut genom labyrinter av ångest och oro, ut i den fria luften. Om fyra veckor lämnar jag formellt det liv jag redan lämnat och kliver in i en ny tid som jag redan börjat leva i. Och livet är så gott... jag lovar!

 

lördag 4 augusti 2012

Fåvägskommunikation gör mig uttråkad till döds

Deltog i en så oerhört intressant tråd på facebook inatt. Den behandlade frågan om man måste ta ansvar för hur andra uppfattar det jag säger. Jag valde att tolka det i en vid bemärkelse. Jag såg för några år sen en italiensk film på Göteborgs filmfestival. Regissören var med vid visningen och skulle efteråt delta i en liten frågestund. Filmen var på många sätt ganska obegriplig. Den började mitt i ingenting och slutade mitt i ungefär samma ingenting. Hon hade medvetet valt att filmen inte skulle ha någon början eller slut. Det som hände mellan icke-början och icke-slutet var en ganska tråkig vardag som rullade påutan att något särskilt hände. Min fråga till henne efteråt var vad hon ville säga med filmen. Vad var kärnan i hennes berättande? Varför hade hon gjort den? Hennes svar var att det var upp till mig. Jo, det är ju ur ett konstnärligt perspektiv ett politiskt korrekt svar. Det är upp till betraktaren. Det är det förstås alltid. Betraktaren av ett konstverk är den som bestämmer vad man vill tolka in i konstverket. Men nu var jag genuint intresserad av vad hon, konstnären, ville säga med sin berättelse. Vad var det hon ville? Jag ville verkligen veta. Hade jag missat något? Hade jag inte förstått? Jag fick en känsla av att ingen i publiken riktigt fick något grepp om filmen och inte regissören själv heller. Det betyder förstås inte att det är fel att göra en sån film och att jag har rätt att döma ut den typen av filmgenre, men det var i alla fall för mig helt ointressant. Är man i ett forum för att förmedla något, ett budskap, en story, en poäng, en känsla eller bara en ytlig förnimmelse av "köp mig", men väljer att inte vilja säga något, inte vilja förmedla, inte vilja kommunicera - sorry, men jag uttråkad av nollvägskommunikation. Shoot me, but that's me!

Jag var för några månader på en alldeles lysande inspirationsföreläsning med Olof Röhlander som är licensierad mental tränare och utsågs till årets talare 2011 av Talarforum. Det var egentligen inget fel på föreläsningen. Han var rolig och inspirerande. Jag kan mycket väl förstå att han fick utmärkelsen. Det som slog mig var att han förmedlade sina tankar, gav av sin energi till oss alla och vi lyssnade och skrattade, men när jag var på väg hemåt så började jag att fundera på vad jag hade med mig hem från föreläsningen. Jag var glad, men inte så mycket mer. Det blir lätt så med envägskommunikation. Man lyssnar och skrattar, men frågorna som dyker upp i huvudet, reflektionerna, blir kvar, oreflekterade, obesvarade.

Varje år erbjuder teatergruppen 123Schtunk sommarföreställningar i Varberg. I år var det deras egen version av Hemsöborna. De arbetar i en commedia dell'arte-tradition med röda näsor, parodierande av rollfigurerna, sig själva och människorna i publiken. Ibland kan det till och med snudda vid fars. Det som gör 123Schtunk så intressant är att de interagerar med sin publik hela tiden. Varje föreställning blir unik och publikens reaktioner leder föreställningen i nya riktningar. Man känner sig involverad, delaktig. Manuset finns där som en rännil som man kan glida tillbaka i om och när det behövs. Jag tror att vi har oerhört mycket att lära av 123Schtunk och commedia dell'arte i hur vi kan involvera, provocera, inspirera människor att kanske till och med få vara med om ett Harajuku-moment, där du genom att delta och vända och vrida på dina egna tankar kan få livsomvälvande insikter, eller bara en riktig kick. Involverandet av deltagarna gör att det för mig blir riktigt intressant, underhållande, omvälvande och roligt. Att man inte bara är åhörare, lyssnare, utan man är med, mitt i berättandet, mitt i livet. free your mind!




 

torsdag 2 augusti 2012

Konsten att fly från sig själv

"Jag orkar inte höra på det här, jag drar till morsan!" En klassisk replik från tonåringen med frånskilda föräldrar som blir konfronterad av den ena. När man blir äldre så blir det lite fånigt att dra hem till farsan eller morsan när man blir ifrågasatt eller när någon sätter tummen på ett sjukligt beteende eller mönster man har som man inte orkar eller vågar ta itu med. Undantaget finns kanske i stereotypa amerikanska filmer där hon flyttar hem till mamma när mannen varit otrogen med hennes bästa vän - typ. Men flyktbeteende finns ändå kvar hos många. Fast istället för att dra iväg, som delvis kan vara en sund reaktion eftersom den är så tydlig, så flyr många in i sig själv, sluter sig, drar på sig en skyddande extrahud med autopilotleende i tre olika versioner och förinspelade repliker som svar på frågan "hur mår du egentligen?" alt. 1: "Tja, man ska inte klaga...ville du ha lite kaffe?", alt 2. "Jodå, det...ville du ha lite kaffe?", alt 3. "Jo, det är jättebra. Min man har precis bytt jobb och tösen ska till New York och gå på college...ville du ha lite kaffe?"

För flera år sen fick jag just den frågan och den var ställd av en person som jag direkt visste att hon skulle inte låta mig komma undan med mina prefabricerade one-liners. "Hur mår du egentligen?" Det är det där taggiga ordet "egentligen" som ställer till det. Lägger man till "egentligen" i frågan, så blir "det knallar och går", "huvudet upp, fötterna ner", eller "man kunde mått sämre" väldigt märkliga svar. De smakar illa i munnen. Om frågan dessutom ställs av en person som inte tillåter en att glida undan, så står man kvar med två alternativ: fly hem till mamma eller svara på frågan. Eftersom jag var 42 och då mina föräldrar bor 50 mil bort så valde jag att svara, men gjorde det grava misstaget att börja med att använda tonåringens hela arsenal. Först var det min exfrus fel (fast det förstås inte var det...hon läser min blogg:-), sen var allt jobbets fel, mina föräldrars, samhällets och världens. I think that just about covers it! Jag kunde tyvärr inte skylla på frågeställaren som annars är det vanligaste vapnet. Jag var upp över öronen förälskad i henne, och ja, vi är gifta nu. Det kräver ett stort mod av den som konfronterar, särskilt om man är vänner eller livspartners, eftersom man faktiskt riskerar att mista den andra om extrahuden är för tjock. Men så bra man kan må efteråt om man lyckas med att kränga av skalet och börja andas och leva igen. Jag tror definitivt det är värt risken eftersom huden tenderar att tjockna mer och mer så att man till slut mister varandra i vilket fall som helst. Det tar bara lite längre tid.

Du kan också fly in i ditt jobb eller i din hobby, eller ett projekt. Extremt engagerade människor verkar ofta trivas väldigt bra med sitt liv. Har ni tänkt på det? Många gör det förstås, men jag har träffat på en hel del som trots sin smittande energi och sitt enorma engagemang mått (och mår) väldigt dåligt. De vågar eller orkar bara inte ta itu med det, utan flyr in i en mängd ideella projekt och/eller in i jobbprojekt. Du vet, många-bollar-i-luften-projekt. Ofta är det barnens aktiviteter som är grunden i valen av projekt. Där behöver de inte ens själva bli bra på det projektet gäller. De behöver bara vara engagerade. Eller så skaffar man ett barn till, en hund, köper hus, bygger om hus, skaffar ett renoveringsobjekt av något slag... Det betyder förstås inte att alla som går djupt in i projekt mår dåligt, inte alls, men det kan vara så. Jag har t.ex. funderat om mitt bloggande är en flykt från något. Jag tror inte det, för jag har börjat våga känna efter helt och fullt och tror att jag numera är ärlig mot mig själv i frågan "Hur mår du egentligen?". "Jo tack, väldigt bra faktiskt. Jag mår verkligen bra numera. Även om jag har mina ups and downs så mår jag i grunden väldigt bra. Ville du ha lite kaffe...?"

 

onsdag 1 augusti 2012

Att göra en pudel

Har du någonsin gått in i ett möte och efter ett tag kommit på att det var fel roll, fel mask du tog på dig här? Jag har det! Flera gånger. När man plötsligt känner sig helt naken, avklädd och skäms för att man valde fel mask. Jag har blivit påkommen med att ha ingen koll alls, många gånger rodnat över hela kroppen när jag berättat sanningar som avslöjats direkt som lögner av människor som inte ville spela samma spel som jag. Det är lyckligtvis länge sen och det kommer förhoppningsvis aldrig att upprepas igen.

Vid ett tillfälle tog jag på mig den proffessionella masken. Den som kunde allt. De som skulle vara med på mötet kunde ingenting om svensk bygglagstiftning, om husbyggeri överhuvudtaget. De var de som sen skulle bo i huset. De kan ingenting om detta... vanligtvis. Så jag satt där i min ungdomliga självsäkerhet och berättade om sakernas tillstånd och vände mig som brukligt är (eller var måste jag tillägga) till mannen. Jag hade lärt mig att det var kvinnan som bestämde om färgen på innerväggarna, köksluckorna och djupet på fönsterbänkarna medan mannen bestämde isoleringstjocklek, värmesystem och stommaterial. Ni förstår väl redan att det inte var riktigt så det var den här gången och att jag lärt mig en del under åren (thank god). Hon var förstås i byggbranschen och hade koll på betydligt mer än jag. Här blev jag arkitekten som plötsligt inte hade koll på så mycket mer än färgen på innerväggarna, köksluckorna och djupet på fönsterbänkarna. Mannen var inte heller intresserad av det och inte av något med husbyggeri alls. Han var helt nöjd med att nicka och lita på att hans fru skulle ordna upp detta medan han fixade gudomliga cappuccini (det var helt nytt då).

Men det löste sig faktiskt och vi fick till slut ett gott samarbete. Hur då? Jag gjorde som Pål Jebsen uttryckte det: en helt vanlig pudel. Eller offentlig avbön med uttrycklig ödmjukhet, som det står i wikipedia. Jag vet inte var det kom ifrån. Jag hade aldrig gjort det förr, utan lyckades alltid slingra mig ur, som en orm. Byta mask igen och igen som dr Jekyll till mr Hyde och tvärtom. Jag riktade mig till henne och sa ungefär så här: "Du, jag är hemskt ledsen, men det här blev verkligen helt fel. Jag försöker spela Allan här när det faktiskt är du som är proffs. Är det ok om vi tar det från början utan att jag försöker spela det här spelet och istället göra det jag faktiskt är bra på?" Om det var det smartaste att säga vet jag inte, men hon var smart och hade humor, så vi började faktiskt om på riktigt. Jag gick ut genom dörren, ringde på, hon öppnade: "Hej, det är jag som är Stefan. Kul att ses! Hört att det serveras bra kaffe här..." Sen blev det möten med skratt och glädje.

Lär inte av dina misstag, men vänd dem till något bra, som du sen kan lära dig något av. Låt vändningarna ge dig insikt om dig själv. Var inte rädd att som en pudel lägga dig på rygg med magen uppåt när det behövs. Det kan vända sig till något bra trots att det började så fel.