Fåvägskommunikation gör mig uttråkad till döds

Deltog i en så oerhört intressant tråd på facebook inatt. Den behandlade frågan om man måste ta ansvar för hur andra uppfattar det jag säger. Jag valde att tolka det i en vid bemärkelse. Jag såg för några år sen en italiensk film på Göteborgs filmfestival. Regissören var med vid visningen och skulle efteråt delta i en liten frågestund. Filmen var på många sätt ganska obegriplig. Den började mitt i ingenting och slutade mitt i ungefär samma ingenting. Hon hade medvetet valt att filmen inte skulle ha någon början eller slut. Det som hände mellan icke-början och icke-slutet var en ganska tråkig vardag som rullade påutan att något särskilt hände. Min fråga till henne efteråt var vad hon ville säga med filmen. Vad var kärnan i hennes berättande? Varför hade hon gjort den? Hennes svar var att det var upp till mig. Jo, det är ju ur ett konstnärligt perspektiv ett politiskt korrekt svar. Det är upp till betraktaren. Det är det förstås alltid. Betraktaren av ett konstverk är den som bestämmer vad man vill tolka in i konstverket. Men nu var jag genuint intresserad av vad hon, konstnären, ville säga med sin berättelse. Vad var det hon ville? Jag ville verkligen veta. Hade jag missat något? Hade jag inte förstått? Jag fick en känsla av att ingen i publiken riktigt fick något grepp om filmen och inte regissören själv heller. Det betyder förstås inte att det är fel att göra en sån film och att jag har rätt att döma ut den typen av filmgenre, men det var i alla fall för mig helt ointressant. Är man i ett forum för att förmedla något, ett budskap, en story, en poäng, en känsla eller bara en ytlig förnimmelse av "köp mig", men väljer att inte vilja säga något, inte vilja förmedla, inte vilja kommunicera - sorry, men jag uttråkad av nollvägskommunikation. Shoot me, but that's me!

Jag var för några månader på en alldeles lysande inspirationsföreläsning med Olof Röhlander som är licensierad mental tränare och utsågs till årets talare 2011 av Talarforum. Det var egentligen inget fel på föreläsningen. Han var rolig och inspirerande. Jag kan mycket väl förstå att han fick utmärkelsen. Det som slog mig var att han förmedlade sina tankar, gav av sin energi till oss alla och vi lyssnade och skrattade, men när jag var på väg hemåt så började jag att fundera på vad jag hade med mig hem från föreläsningen. Jag var glad, men inte så mycket mer. Det blir lätt så med envägskommunikation. Man lyssnar och skrattar, men frågorna som dyker upp i huvudet, reflektionerna, blir kvar, oreflekterade, obesvarade.

Varje år erbjuder teatergruppen 123Schtunk sommarföreställningar i Varberg. I år var det deras egen version av Hemsöborna. De arbetar i en commedia dell'arte-tradition med röda näsor, parodierande av rollfigurerna, sig själva och människorna i publiken. Ibland kan det till och med snudda vid fars. Det som gör 123Schtunk så intressant är att de interagerar med sin publik hela tiden. Varje föreställning blir unik och publikens reaktioner leder föreställningen i nya riktningar. Man känner sig involverad, delaktig. Manuset finns där som en rännil som man kan glida tillbaka i om och när det behövs. Jag tror att vi har oerhört mycket att lära av 123Schtunk och commedia dell'arte i hur vi kan involvera, provocera, inspirera människor att kanske till och med få vara med om ett Harajuku-moment, där du genom att delta och vända och vrida på dina egna tankar kan få livsomvälvande insikter, eller bara en riktig kick. Involverandet av deltagarna gör att det för mig blir riktigt intressant, underhållande, omvälvande och roligt. Att man inte bara är åhörare, lyssnare, utan man är med, mitt i berättandet, mitt i livet. free your mind!