måndag 29 oktober 2012

Finns lycka i helvetet?

Kan man verkligen känna lycka när man befinner sig på samhällets botten? När du är avskydd, rotlös, hemlös, utkastad, oönskad? När man läser om hemskheter som sker världen över - våldtäkter, folkmord, förföljelser, barnsoldater, tortyr - allt sådant som är så svårt att föreställa sig eftersom det är så långt bortom min skyddade tillvaro, så kan jag nästan inte tro att det skulle kunna gå att vara lycklig under sådana omständigheter. Antagligen skulle de som upplevt något av detta säga emot mig, att det viss går att känna lycka även under såna omständigheter. Jag har sett filmer med scener från nazistiska koncentrationsläger i Tyskland och Polen där människor mitt i all skräck, i allt lidande funnit ömhet, vänskap och kärlek. Men kan det verkligen ha varit lycka. Jag har svårt att se det. Eller är jag bara trångsynt? Går det att finna lycka i ett koncentrationsläger?

 

Just nu befinner jag mig i ett semesterparadis på Gran Canarias. Jag har fått reda på av en servitör att personalen sliter oerhört hårt. De har alla ettårskontrakt, de arbetar extremt långa dagar med ofattbart låga löner och vågar aldrig klaga eftersom de då vet att de inte kan få sina kontrakt förlängda. Arbetslösheten på ö-gruppen är 30%. De är i botten av ett land som i sig närmar sig ekonomisk ruin. Servitören log och var enormt trevlig och serviceminded, men hans ögon talade ett annat språk. Bakom den trevliga masken fanns en desperation, en massiv otrygghet, på gränsen till utbrändhet och en ständig skräck att få sparken. Hela tiden vände han sig om för att titta om någon kunde se att han talade med oss om något annat än mat och vin. Till skillnad från många andra platser på Gran Canarias är alla här på hotellet oerhört trevliga och gulliga och nu vet jag varför... de måste för att kunna behålla sina jobb. Det är arbetsgivarens marknad i Spanien. Servitören såg allt annat än lycklig ut. Berodde det på hur han är som person eller på han extremt pressade situation? Jag vet inte förstås, men jag anade att ett leende kan komma från även allt annat än lyckliga människor. Jag försöker tacka och uppmuntra allt jag kan, men inser att det hjälper föga annat än möjligen för stunden.

 

När upplever man egentligen lycka? Kräver det någon slags grundförutsättningar i hur ens liv är ordnat och huruvida man har valt att ha det liv man har? Jag menar t.ex. en munk som avsvurit sig alla ägodelar för att leva utan fysiska saker och i celibat borde kunna ha goda förutsättningar att uppleva stor lycka om det enkla, till synes fattiga livet är självvalt. Medan en person som fängslas och torteras utan uppenbar anledning annat än att man har fel åsikt eller tillhör fel folkgrupp borde ha betydligt sämre förutsättningar att uppleva lycka. Eller har jag fel? Det känns i alla fall för mig helt självklart. Men vad är lycka då egentligen?

Lycka är inte samma sak som tillfällig glädje, utan definieras av forskarna som ett tillstånd när man både känner välbefinnande och är tillfreds med sitt liv. Lyckoforskaren Bengt Brülde har utforskat olika innebörder av lycka. Han menar att det finns flera olika upplevelser av vad lycka är, bland annat positiva känslotillstånd som sinnesro, glädje, njutning, välbehag etc. Men det handlar också om mindre påtagliga tillstånd som en balans av positiva känslor som spänner över längre tid. Om du till exempel plötsligt får ett känslomässigt jobbigt besked kan du ändå vara lycklig om du i det stora hela upplever livet i sin helhet som meningsfullt och innehåller saker du värdesätter, även om du får en tillfällig känslomässig svacka.

 

Jag förstår att begreppet lycka och dess innebörd är betydligt mer komplext än så, men jag tror att om omständigheterna gör att du inte kan känna sinnesro, njutning och välbehag och inte heller har möjlighet att uppleva livet i stort som meningsfullt, så är det oerhört svårt att känna något som förnimmer om lycka. Det går säkert att få tillfällen av glädjeämnen i livet, men lycka... jag vet inte. Om det är så, känner jag mig så innerligt priviligerad och en sådan tacksamhet över att leva det liv jag lever, att ha min hälsa, finnas i ett sammanhang med människor jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag tackar varje dag som jag får vakna upp och veta att mina barn lever och mår bra, att min underbara fru finns jämte mig och att jag får uppleva något som jag inte haft förstånd och förmåga att se i så många år av mitt liv... att få uppleva lycka!

 

lördag 27 oktober 2012

Bortom kärlek och kontroll

Det finns en del, ofta medelålders eller äldre män som jag har märkt, som av någon outgrundlig anledning har en enorm drivkraft att alltid vilja ha mer. Det spelar ingen roll om man för all framtid är ekonomiskt tryggad, att man skulle kunna försörja sina barn och barnbarn med sin förmögenhet resten av deras liv. Trots att man inte behöver något mer än att bara njuta av sina tillgångar och sina företräden, så vill man ha mer. Vad är det som driver dessa människor? Percy Barnevik fick under en intervju för många år sen frågan om varför han tog ut 930 miljoner kronor i pensionsavtal från ABB, när han egentligen inte alls behövde pengarna. Han bekräftade första att han egentligen inte behövde pengarna, men att han gjorde det för att han kunde. Hans drivkraft var alltså att göra det för att han kan. 2002 gjordes en överenskommelse med ABB och Barnevik betalade tillbaka 548 miljoner efter hård press. Han ansåg att han inte gjort något fel, vilket han i juridisk mening kanske inte heller gjort, men frågan är om det ens är intressant.

 

Elizabeth Gilbert beskriver i romanen "Eat, pray, love" hur hon en gång mötte en kvinna som var nästan hundra år gammal. Kvinnan sa att det finns bara två frågor som mänskligheten har stridit om i hela sin historia: "Hur mycket älskar du mig?" och "Vem är det som bestämmer?" Allt annat verkar det som om vi lyckas hantera någorlunda. Men de två frågorna om kärlek och kontroll skapar krig, lidande och elände. Det finns ju även ett talessätt som säger att i krig och kärlek är allt tillåtet.

 

En kvinnlig psykolog blev vid ett tillfälle tillfrågad av de styrande i Philadelphia en gång på 80-talet om hon kunde hjälpa till med rådgivning till en grupp flyktingar från Kambodja. Det var människor som hade upplevt de värsta fasor man kan vara med om: folkmord, våldtäkt, tortyr, svält, mord på släktingar inför deras ögon, flera år i flyktingläger och en livsfarlig flykt med båt där många dog och döda kroppar kastades till hajar. Jag tror ni förstår nu. Men vet du vad de kambodjanska flyktingarna ville prata med henne om? "Jag träffade den här killen på flyktinglägret och vi blev kära, men sen kom vi ifrån varandra och hamnade på olika båtar. Han gifte sig med min kusin, men säger att han verkligen älskar mig han ringer mig och jag vet att jag borde säga till honom att sluta, men jag älskar honom fortfarande och jag kan inte sluta tänka på honom och jag vet inte vad jag ska göra..." De ville tala om kärlek, förlorad kärlek, kärleksproblem...

 

Är det så enkelt att vårt kollektiva emotionella landskap kan summeras i två kategorier: kärlek och kontroll? Ja, jag tror nästan det. Den gamla damen var mycket vis. När jag ser på mitt eget liv så känns det som om det har styrts helt av just kärlek och kontroll. Kärlek, kärleksbekymmer och brist på kärlek har tagit upp stor del av mina tankar, mina känslor, mitt liv under alla år. Jag kan nästan inte minnas en enda dag där frågor om kärlek inte har varit i fokus på något sätt, både positivt och negativt. När det gäller kontroll så är det just ledarskapsfrågor som kan göra mig allra mest upprörd, näst efter kärlek. Dåligt ledarskap, härskartekniker och psykopater har berört, bekymrat och upprört mig enormt mycket. Få saker kan få mig att bli arg, men här kan jag verkligen se rött. Det har också fått mig att lämna flera arbetsplatser eftersom jag inte kan acceptera dåliga chefer som inte vill medarbetarna, organisationen eller företaget väl, utan bara är intresserad att hävda sina egna intressen och positionera sig själv.

 

Är det här bra då? Både ja och nej tror jag. Jag tror att medvetenheten om att kärlek och kontroll påverkar våra liv på ett så avgörande sätt är viktig. Däremot tror jag att man måste frigöra sig, sina känslor från att bli beroende av kärlekens och kontrollens negativa påverkan. Det borde väl kunna räcka att bara älska förbehållslöst istället för att bli förlamad av kärlekens baksidor: svartsjuka, rädsla att kärleken ska ta slut osv. Att inte låta sig påverkas av härskartekniker och översittare, att själv lyfta andra utan egen vinning i bakhuvudet, att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka. Det vill jag utveckla inom mig själv. Att bli stark och ödmjuk. En svår konstart. Vad vill du?

 

Free your mind!

 

tisdag 23 oktober 2012

Att hamna mittemellan

I samband med mitt arbete att starta upp företaget Men of Sweden och i min planering gjorde jag en kort resa till Paris som fick mig att börja omvärdera en hel del av det jag gör. Det blev en fantastisk inspirationsresa, en semester och samtidigt en inre resa där jag fick upp mina ögon för de människor som lever i samhällets botten och som ser väldigt små möjligheter att komma därifrån.

Där jag bor har det fram till för några år sen knappt funnits några synligt hemlösa och absolut inga tiggare, men det har förändrats. Antalet människor som lever i vad jag uppfattar som misär och förtvivlade som sitter och ligger på gatorna i min lilla småstad har ökat så pass mycket att det numera känns som ett nästan lika naturligt inslag som det jag upplevt i riktigt stora städer. Och jag mår riktigt fysiskt och känslomässigt illa av att uppleva att människor kan vara så i botten, må så dåligt och leva i sån hopplöshet, i min lilla värld. Den värld där alla ska ha samma möjligheter, där det finns ett socialt och ekonomiskt skyddsnät för alla och där det växer karameller på träden. Hur kan det ha blivit så här... 2012... i landet Mellanmjölk? När jag var i Paris på förra veckan mötte jag människor som sov utomhus överallt. Antalet hemlösa i centrala Paris var så ofattbart stort att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bara passerade, paralyserad av deras utsatthet och sorg. Försökte inte titta, men kunde inte låta bli. Ville hjälpa, men visste inte hur. Jag gick vidare, köpte en Crêpe till och tog några bilder på Eiffeltornet med min iPhone. Min handlingsförlamning och mitt passiva ignorerande gnagde inom mig.

 

Wikipedia definierar hemlöshet som en situation som uppstår då en person saknar fast bostad i en kultur där rådande norm är att man har sådan (till skillnad från nomadiska kulturer). Hemlöshet är vanligast i större städer och i förorter kring dessa. Antalet hemlösa är svårt att med exakthet bestämma. Myndigheterna kan bara kartlägga personer som någon gång varit i kontakt med dem och mörkertalet sägs vara stort. Enligt en stor kartläggning som gjordes 1999, var då drygt 8000 personer hemlösa i Sverige. 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa var många särskilt utsatta (tonåringar, föräldrar, pensionärer eller människor med dålig hälsa). Vad hände under de sex åren? Blev statens utredare skickligare på att hitta hemlösa, blev det mer synligt, definierade man begreppen olika eller mer än fördubblades det på den korta tiden? En stor majoritet av de hemlösa är män och de flesta har missbruksproblem, psykiska problem eller både och. Var tredje hemlös har barn under 18 år. 2011 gjorde socialstyrelsen en ny kartläggning, som skiljde sig något från de tidigare. Begreppet hemlöshet har nyanserats något och man har sett en tendens att antalet akut hemlösa har minskat något sen 2005. De menar att det dag finns ca 34 000 personer hemlösa, men av dem är 4 500 personer i akut hemlöshet, 5 600 personer vistades på institution/kategoriboende, 13 900 personer bodde i långsiktiga boendelösningar och 6 800 personer i eget ordnat, kortsiktigt boende.

 

Det görs en del för att göra livet drägligare för hemlösa människor. Många kommuner har tagit fram handlingsprogram mot arbetslöshet. Även regeringen gör sina försök och pekade i en hemlöshetsstrategi 2007-2009 ut fyra mål:

  • Alla ska vara garanterade tak över huvudet och erbjudas fortsatta samordnade insatser utifrån individuella behov
  • Antalet som är intagna/inskrivna på kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet, har stödboende eller vistas på hem för vård och inte har ordnad bostad inför utskrivning ska minska
  • Inträde på ordinarie bostadsmarknad ska underlättas för de som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra boendeformer som tillhandahålls av socialtjänsten
  • Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska vräkas
Det kan ju verka bra, men det känns inte som att beskrivningen av de man vill hjälpa stämmer särskilt väl in på de jag möter nästan dagligen på gatorna, i parkerna, vid tågstationen... Strategin har haft små positiva effekter under de år den var aktuell. Jag vet inte om det hänger samman alls, men även antalet tiggare har ökat lavinartat, åtminstone det synliga tiggeriet. Bara för så kort tid som tio år sen kan jag inte minnas att jag kunde stöta på en enda tiggare i Göteborg, som ändå är en relativt stor stad med nordiska mått, förutom en del gatumusikanter och påskärringar som ju också tiggde, men i kulturellt och socialt accepterade former. Idag finns det många tiggare på gatorna även i de små städerna, i små skithålor med kanske 20000 invånare eller mindre. En stor del av tiggarna i Sverige är romer från det forna Östeuropa. Romer från Rumänien, Ungern, Bulgarien med flera länder. Det brukar ofta sägas att flertalet tiggare är organiserade av ligor och det talas ibland även om människohandel. Jag vet inte om det förhåller sig så, kanske det gör det, men det förtar ju ändå inte skamkänslan i deras ögon och den misär de tvingas leva i.

 

Stockholms hemlösa är en hemsida skapad av tre privatpersoner 2010. Syftet var att hjälpa den som letar information kring hemlöshet i Stockholm till rätt plats, oavsett om man vill hjälpa till vid ett soppkök, hitta ett härbärge för natten eller läsa statliga rapporter om hemlöshet i Stockholm. Annars är det ofta kyrkliga organisationer som Hela Människan, Frälsningsarmén och Stadsmissionen (länk även till stadsmissionen Göteborg) och en del ideella organisationer såsom Convictus, Ny Gemenskap och Situation Stockholm som arbetar med att minska hemlöshet och öka medvetenhet om hemlöshet. Jag vet inte hur kvaliteten i flera av organisationernas arbete är och jag är dåligt insatt i deras bakgrund och inriktning. Situation Stockholm och Faktum i Göteborg är dessutom tidningar som säljs av hemlösa där säljaren behåller vinsten.

 

Så hur gör jag då för att döva mitt småborgerliga samvete, när jag sitter här mellan två tuggor och funderar på hur jag ska lägga upp en försäljningsstrategi för mitt nya företag Men of Sweden, eller när jag bloggar om nya höstjackor i senapsgult? Ja, vad gör man? Jag har det inte helt klart för mig än, men en svag, oklar strategi har börjat forma sig i mitt huvud om att försöka låta min och andras fåfänga bidra till att andra kan få tak över huvudet och ett någorlunda drägligt liv. Att använda ett varumärke, en produkt, en tjänst, ett (förhoppningsvis) överskott till någonting bra, istället för ännu en dator jag inte behöver, eller ännu ett iPhone-tillbehör, eller en bil. Det är något jag skulle vilja. Vad vill du?

 

lördag 20 oktober 2012

Från kärlek till hat - hur gick det till?

Relationer är verkligen märkliga. Framför allt de relationer man av obegripliga anledningar lyckas förstöra så totalt. Jag har i mitt liv haft en del relationer. Jag tror inte det skulle definieras som extremt många eller få utan sannolikt ganska så medelmånga, hur många det nu är. Alla gånger utom två (som jag minns) har jag gått in relationen med en stark förälskelse som sen övergått till att jag också blivit riktigt kär. Men av någon anledning har alla relationer (utom den nuvarande - min eviga och sista) brutits. En av relationerna höll i sig i tjugo år och gav mig fyra barn. Även den bröts. Att relationer bryts är inte så konstigt. Man glider isär, den ena eller båda märker att den man blev förälskad i inte riktigt levde upp till den bild som målades upp först, eller man kanske till och med har misshandlat relationen med förakt och prestige eller något annat. Livet och människor förändras och utvecklas, ibland till det bättre, ibland till det sämre, och orsakerna kan vara hur många som helst.

 

Men det som verkligen är märkligt är när man haft en kärleksfull relation i några eller till och med många år och glider i sär, oavsett orsak, att en del kan bli så bittra fiender eller så totala främlingar för varandra. Jag kan delvis förstå det om den ena har blivit djupt kränkt eller sårad, men om skälet är att man helt enkelt glidit ifrån varandra, att den djupa kärleken upphört och att attraktionskraften saknas, hur kan man då bli fiender? Jag känner många där just detta har hänt. Människor som har älskat varandra, som haft ett underbart sexliv, haft kul tillsammans och kanske även fått barn. Hur kan man gå från stor kärlek till bitter fiendskap utan att egentligen ha någon anledning? Handlar bitterheten om att man misslyckats och att det är enklare att lägga skulden för misslyckandet på den andra? Projektion helt enkelt.

 

Projektion används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter och tillkortakommanden för över (projicerar) de egenskaperna hos en själv på en annan person (eller flera) för att försvara sin dåliga självbild, eller kanske snarare för att upprätthålla en tillfredsställande självbild. Enligt Sigmund Freud är det en psykologisk försvarsmekanism för att förmildra ens egna oönskade tankar och värden. Jag tror att det inte är ett särskilt friskt beteende. Friska människor brukar använda mogna försvar som humor, sublimering och altruism istället för omogna försvar som projektion eller passiv och aktiv aggression. Det senare är också tekniker som psykopater använder sig av.

 

Men hur blir det så i en relation att fullkomligt mentalt friska människor plötsligt kan fastna i ett så farligt och sjukligt beteendemönster? Har det legat latent och kommer fram i en känslomässigt extremt pressad situation, eller skapar situationen i sig beteendet? Jag vet inte. Jag har aldrig avskytt någon av de människor jag haft en kärleksrelation med. Däremot fastnade jag i unga år i ett beteende där jag talade illa om den jag varit tillsammans med, antagligen för att lyfta upp mig själv och få mig själv att känna mig stark och stolt och för att känna att uppbrottet var rättfärdigat, men absolut inte mitt fel eller mitt problem. Projektion så det stod härliga till. En mycket klok och emotionellt mogen flickvän i början av 80-talet reagerade kraftigt när jag talade illa om flera av mina tidigare relationer. Jag minns nästan ordagrannt hennes ord: "Om du talar illa om dem nu, så är det enda jag kan vara helt säker på när det gäller dig, att du kommer att tala illa även om mig om vårt förhållande tar slut!" Hon fick mig verkligen att vakna upp och förstå att jag bara projicerade min egen osäkerhet och min egen sorg på dem. Och hon var bara 19 år. Tonåringar kan vara oerhört kloka.

 

Det betyder tyvärr inte att jag aldrig därefter projicerat min dåliga självbild och mina tillkortakommanden på någon annan efter det. Det är klart att jag gjort, många gånger, men jag kommer på det och kommer över det mycket snabbare nu. Det dyker upp ibland, på jobbet, hemma, med mina vänner till och med, mina barn... Saker jag drömt om som jag vill att de inte ska gå miste om, dåliga relationsmönster som jag inte vill att andra ska fastna i, katastrofala jobb som jag vill att de ska bryta upp från... Allt jag vill och inte vill, som jag vill projicera på andra. En stor skillnad i min relation idag är att vi pratar om detta, nästan varje dag, om mönster, beteenden, om signaler vi sänder ut, om reaktioner, om att låta var och en ha sina fel, brister och fantastiska fördelar. Det är verkligen jobbigt, svårt och farligt att släppa någon innan för ens hud på det sättet. Det är så det känns när de jobbiga frågorna tränger på, men jag tror att det är det enda sättet om man verkligen vill att en relation ska fungera, leva och utvecklas. Om du själv vill fungera, leva och utvecklas. Ännu jobbigare är att det inte finns några givna, färdiga svar. Inget facit. Bara du... och alla andra och det stora äventyret som brukar kallas livet.

Free your mind!

 

måndag 15 oktober 2012

Visioner måste synas i verkliga livet!

Det finns 290 kommuner i Sverige. Av dem finns det en handfull kommuner som man i media brukar höra positiva saker om. Där det händer saker, där invånare känner att de blir hörda, där det finns visioner och där visionerna blir genomförda. Varför är det så? Hur svårt kan det egentligen vara? I många kommuner idag finns en enorm stress inbyggd i systemen och i de som jobbar i systemen, medarbetarna. Det är ett ständigt jagande efter tid och resurser. Samtidigt finns det få kommuner (som jag känner till ska jag kanske tillägga) där tjänstekvinnor/-män och politiker med glädje arbetar mot ett gemensamt mål och för att göra just sin kommun till den bästa i världen. Den stoltheten och den drivkraften har jag inte hittat någonstans. Det finns i och för sig inte heller på så många andra typer av arbetsplatser, men en kommun är ändå en sån instutition som borde ha enorma förutsättningar för att lyckas. Det finns inga krav på ständigt ökande vinster och ökande positiva resultat. Ett nollresultat kan räknas som fullt godkänt. Hur många företag skulle acceptera det? Ändå är min erfarenhet att kommunala arbetsplatser och tjänster är oerhört stressiga och avsaknaden av arbetsglädje, visioner och gemenskap är förvånansvärt dominerande. Det betyder inte att alla som arbetar i en kommun vantrivs. Inte alls. Jag vantrivdes inte själv - tvärtom, men jag upplevde ändå den här pressande situationen.

 

Hur gör man då? Ja, om jag hade ett enkelt svar så vore jag rik. Jag tror att det är väldigt viktigt att göra som man har gjort i en del kommuner: att formulera en vision som är enkel, tydlig och något man verkligen vill sträva efter. Gärna något unikt för platsen, tiden eller människorna. Svårigheten ligger sen i att få alla att bära visionen till något som blir verkligt. Något som syns, hörs och känns. Det kräver stora förändringar i organisationen självt. Omvälvande nödvändiga förändringar. Där brukar det oftast spricka eftersom det kräver både mod, kunskaper och prestigelöshet. Men om man inte inom organisationen skapar förutsättningar för att visionen ska kunna bära så är det i mina ögon lönlöst. Det måste finnas utrymme för utveckling och det utrymmet måste finnas hos alla medarbetare och alla grupper. Om visionen t.ex. handlar om kreativitet, vilket är ganska vanligt, så måste organisationen främja och ta vara på kreativitet på riktigt. Nya idéer måste uppmuntras, utvecklas och omvandlas till verkliga projekt. Klarar inte organisationen det så kommer det det inte fungera utåt heller. Det tar dock tid eftersom de flesta medarbetare vanligtvis har lärt sig och vant sig vid att idéer inte tas tillvara och att all förändring kommer uppifrån, från chefen.

 

Om man formulerar en vision man vill arbeta efter så måste det synas utåt att det händer något. Det räcker inte att fånga upp goda idéer. De måste genomföras också...genast. Om det kommer fram idéer om att man vill ha fler träd i en stad, så måste träden dit omgående. Det går inte att lägga in det i budget, planera för en åtgärd på en plats någonstans 2016. Det är för sent. Det måste inte ske omvälvande saker, men det måste synas att man jobbar enligt visionen, annars är det bättre att låta bli.

I de flesta tjänster som finns inom en kommun ingår det vanligtvis att ständigt bli avbruten. Det är en vansinnig inställning av en arbetsgivare att kräva att man blir avbruten i sitt arbete hela tiden. Skälet är ofta att man vill ha en hög servicenivå för invånare i kommunen, men det många sätt att tillfredsställa en hög servicenivå. Att ständigt bli avbruten leder till extrem ineffektivitet, extremt låg produktivitet, hög stressnivå och dålig service. Varje avbrott leder till att du måste starta om med det du gör flera gånger. För mig innebär t.ex. fyra avbrott i timmen att jag inte får några av mina ordinarie arbetsuppgifter gjorda och en hel dag kan gå utan att jag upplever att jag fått något vettigt gjort alls. Om jag dessutom mellan avbrotten försöker genomföra mina arbetsuppgifter är jag heller inte fokuserad på att hålla en bra service gentemot besökare. Allt blir dåligt! Eller?

 

Man klarar sällan av att genomföra förändringar inom en organisation enbart med de medarbetare som ingår i organisationen. Man behöver nästan alltid hjälp utifrån av någon som inte är fången i de traditioner och mönster som format organisationen. Man blir alltid hemmablind och chefer vill oftast inte att något ska förändras som förändrar deras ställning som chef, dvs den som bestämmer. När man skapar en kreativ, skapande och produktiv arbetsplats där flera tar ansvar och driver utvecklingen behövs det oftast inte särskilt många chefer, vilket kan leda till att många chefer inte vill att sådana förändringar ska ske. Min egen känsla när jag arbetat som chef är att jag mer än gärna hade avskaffat min egen roll om det lett till att organisationen blivit välmående och framgångsrik. Att vara en del i en kreativ, utvecklingsfrämjande miljö ger så mycket mer glädje än att styra över en ineffektiv, bakåtsträvande organisation.

 

torsdag 11 oktober 2012

Jag får väl göra som jag vill!

Det är väl ett fritt land för fan!

Jag läste idag en insändare om en man som kräver att hans villavagn ska få stå kvar i ett campingområde. Det finns en detaljplan med bestämmelser för området som säger att det bara får finnas tillfälliga uppställningar där, t.ex. husvagnar. Villavagnar har i och för sig hjul, men de flesta vagnar är så gamla att hjulen har rostat sönder för länge sen, vilket innebär att de betraktas som stugor. Det står alltså stilla där de står och får alltså inte vara på den här campingen, men eftersom de stått där i över tjugo år så menar han att hans vagn ska få stå kvar eftersom man inte kan tvinga bort någon efter att tio år gått (det kallas preskription). Problemet här är att för några år sen var det några villavagnsägare som tyckte att fabriken jämte luktade illa och väsnades och lämnade in ett klagomål. Fabriken hade dock stått där i flera decennier och ägarna tog illa vid och klagade tillbaka om att villavagnarna ändå inte har rätt att vara där. Bla bla bla bla... Min poäng med denna berättelse är att jag tycker det är så obegripligt med alla klagande, överklagande, gnällande, gnälliga människor som kräver en massa "rättigheter" och fördelar till sig själva, men aldrig vill se hur saker hänger ihop, se sammanhangen och aldrig vill låta andra få fördelar. De är så olidligt många. Och det slår alltid tillbaka mot en själv. Det du gör mot andra kommer andra göra mot dig.

Ett annat exempel är när jag för många år sen ritade ett hus till en välbeställd kund på västkusten. Han ville tänja på alla gränser och rättigheter som fanns när det gällde att få bygga högt och stort och med maximal havsutsikt. Hur mycket grannar påverkades var helt ointressant. Han hade ju ändå tänkt att bygga en mur runt hela tomten så han behövde ju aldrig träffa sina grannar. Det blev lyckligtvis ingen mur och huset blev byggt och resultatet faktiskt riktigt bra, trots klagande och överklagande grannar. Ett år senare ringer han till mig och vill ha hjälp att överklaga en ny grannes husbygge. Jag åker ut och konstaterar den grannen ska bygga nytt hus jämte min gamla kund. Grannen bodde inte här när min kund byggde och var inte en av de som överklagade då. Det nya huset skulle inte störa vad gäller utsikter eller insyn eller något annat, så jag frågar min kund varför han vill överklaga. Svaret var att han ville göra det för att han kan. Vi lever väl i ett fritt land för fan! Tror ni jag hjälpte honom?

 

Det är förstås oerhört viktigt att möjligheter finns att rättsligt klaga på det som sker runt omkring oss och drabbar oss. Den rättigheten måste vi värna, men bör vi utnyttja den i alla lägen? Vad är rimligt och orimligt att kräva? Kan jag kräva att ett nytt daghem ska byggas för att mitt barn inte har någon dagisplats? Är det en mänsklig rättighet att kräva ett jobb? Ja, kanske. Har jag rätt att kräva att min granne klipper sin gräsmatta eller att restaurangen mitt i stan ska sluta ha musikunderhållning åtta gånger om året eftersom det väsnas, trots att man haft det i över tjugo år? Ja ibland... men borde jag kräva det? Är det viktigt och rimligt?

Jag tror att det kan handla om en upplevelse av att känna sig orättvist behandlad som kan anta märkliga former. "Grannen fick ju, varför får inte jag...?", "I andra kommuner får man minsann...", "Kommunen borde ta sitt ansvar..." Jo, fast kommunen är ju vi, medborgare. Vi betalar skatt och vi väljer representanter som ska fatta beslut i den kommunala organisationen, men vi har därmed inte lagt över alla beslut, allt ansvar, all makt till representanter. Om man tycker annorlunda eller är missnöjd eller känner sig orättvist behandlad... när upphör det egna ansvaret att ta tag i sitt liv och sina problem och övergår i ett kollektivt ansvar? När övergår kampen för våra självklara rättigheter till att bara bli frågor om girighet, missunsamhet och gnäll?

 

söndag 7 oktober 2012

Varför man inte får något jobb gjort på jobbet!

Jag lyssnade i veckan på en föreläsning med Jason Fried på TED Talks på nätet. Namnet på föreläsningen, "why work doesn't happen at work", fick mig att ana att jag skulle älska den... och det gjorde jag! Om du frågar människor i din omgivning, på gatan, på jobbet, vänner etc, om vart de går om vill få saker gjorda, vad tror du de skulle svara? Fried har i tio års tid ställt den frågan till en mängd människor och svaren har varierat enligt tre typiska kategorier: plats, rörelse och tid. Många svarade att de går till en särskild plats för att få saker gjorda. Det kan vara köket, verandan, ett avskilt arbetsrum hemma, ett särskilt café, biblioteket, på toaletten... Det kan också vara någonting i rörelse när man förflyttar sig mellan platser, som t.ex. bilen, tåget, bussen, att man får massor gjort på flyget, eller när man är ute och går med hunden. Den tredje kategorin är att man gör det man behöver göra en särskild tid på dygnet, veckan eller året för att få det gjort: tidigt på morgonen innan alla andra kommit igång, eller tvärtom väldigt sent när alla somnat, på helgen, på semestern eller liknande. Ingen svarade att när de vill få något gjort så går de till jobbet...INGEN! Är inte det märkligt? Där finns ju massor med teknisk utrustning, kompetenta medarbetare, du kanske till och med har ett eget rum. Det är nog inte det svar företag, myndigheter och organisationer med en massa anställd personal verkar vilja höra eller känna till. Forskningen har känt till detta i över 40 år, men verkligheten har arbetat i rakt motsatt riktning hela tiden. Varför?

Jason Fried
 

Känner ni igen er? Du går till jobbet klockan 8 på morgonen, börjar direkt med ett möte, kollar sen igenom lite mail, dricker kaffe, ett kort möte till med ett par medarbetare, du hinner precis skicka tre mail innan lunch, sen på eftermiddagen när du vill komma igång kommer två kolleger in efter varandra med lite frågor, sen kommer chefen in och vill att du kollar upp ett par saker, sen kommer chefen in igen ett par gånger och frågar hur det går med det du skulle kolla, sen är det fika igen och dagen avslutas med ett möte till. Du har gjort massor under dagen, men du har inte fått något gjort av det du egentligen ska göra.

 

En av de största anledningarna till att de människor som Fried frågade inte känner att de får något gjort på jobbet, är att de ständigt blir avbrutna, ofrivilligt. Fråga dig själv (om du är anställd): när hade du själv senast fyra timmar obruten arbetstid på jobbet? Två timmar? En timme? Och när man blir störd så tar det tid att komma tillbaka in i det man egentligen skulle göra. Det finns enligt honom två stora störningsbovar på en arbetsplats: CHEFER och MÖTEN! Chefer har som största uppgift att störa sina medarbetare. De har ofta egentligen inga direkta egna arbetsuppgifter, så de ser till att kolla att alla andra sköter sina uppgifter, genom att störa dem. Chefer är rent statistiskt värre än Facebook och Twitter när det gäller detta. Jag har varit chef själv i många år, så jag vet att det ofta är så. Chefer är dessutom väldigt duktiga på att tvinga sina medarbetare att vara med på möten. Det är inte ovanligt att tio personer sitter i två timmars möte, som skulle kunnat hållas med två eller tre personer på en kvart. De möten som är riktigt givande är vanligtvis de som ordnas av personalen själv för att de behöver varandra för att lösa ett problem. De flesta andra möten är helt onödiga. Vill man ge och få i formation så finns det en mängd andra sätt via intranet, mail, chat etc, men man måste inte ha möten för detta. Du måste dock träffas ibland (i verkligheten eller via nätet) för att lösa problem och bolla en frågeställning för att du ska kunna klara ditt jobb bättre. Jag tror att de flesta möten är antingen till för att chefen vill ha kontroll över verksamheten och medarbetarna och litar inte på att de gör sitt jobb utan kontroll, eller för att man inte har en aning om hur man kan göra annars.

 

 

Fried ger oss tre tips man kan börja med nu direkt för att få mer gjort på sin arbetsplats:

  1. Kom överens om att alla medarbetare på arbetsplatsen måste vara helt tysta en halv torsdag varje månad. INGEN FÅR PRATA MED NÅGON under den tiden. Alla kommer att tycka att det är jätteskönt och ni kommer att få massor gjort på de fyra timmarna. Pröva att utöka den tiden om ni vågar till en torsdag varannan vecka...
  2. Istället för aktiva kommunikationssätt, som t.ex. att träffas öga mot öga möten och istället för att gå och fråga kolleger om en massa saker hela tiden, börja införa mer passiv kommunikation på jobbet, som e-post, chat och liknande. Det finns ändå gott om tillfällen att mötas under dagen vid fikapauser, lunch etc. Många chefer tror att e-post och chat i sig är störande, men skillnaden är att du kan välja själv när du vill bli störd av e-post. Du kan bestämma att du läser den kanske tre gånger om dagen. Att bli störd av medarbetare eller din chef kan du inte styra över och det är svårt att säga nej. På många platser räcker det inte ens med en stängd dörr.
  3. Om du har en sån position så att du kan ställa in ett möte, ställ in nästa möte som är inbokat. Flytta inte fram det, bara ställ in det. Allt kommer att fungera alldeles utmärkt ändå, med den skillnaden att alla medarbetare kommer att hinna göra en massa under tiden istället. Om det var tio som skulle ha varit på mötet och det skulle ha varat i två timmar, så innebär det att du vunnit 20 timmars arbete på att ställa in mötet.
 

 

onsdag 3 oktober 2012

Min största vardagshjälte

Jag var väldigt stolt över mig själv när jag väl vågade ta steget fullt ut att förändra mitt liv. Att hoppa av min trygga anställning för att bli egen företagare och att min fru gjorde det exakt samtidigt. Det var verkligen stort. Men det var något som hände den dagen, som inte förminskade vårt och mitt mod, men som fick mig att känna ett oväntat stort hopp och stor glädje. Samma dag som vi slutade så hoppade även en av mina medarbetare på arbetsplatsen. Hon hoppade av en anställning i den trygga kommun som varit hennes arbetsgivare i över två decennier, vid sextio års ålder. Inte till en tidig pensionering, utan till ett annat jobb. Jag förstod det inte fullt ut då, men ganska snart insåg jag vilken bragd det faktiskt var och vilket mod det måste ha krävts. När man är sextio år (och kvinna) är man tyvärr sällan särskilt attraktiv på arbetsmarknaden. Har man heller inte någon hög utbildning och kanske särskilt inte någon modern utbildning så har man oddsen emot sig ganska rejält. Att ha arbetat för samma arbetsgivare i flera decennier gör dessutom att erfarenheten av att söka jobb är i stort sett obefintlig. Hur vågar man då bara kasta sig ut? För mig är det kanske den största inspiration och glädjekälla jag upplevt när det gäller modet att våga förändra sitt liv.

Kvinnan på bilden har inget med inlägget att göra
 

Det kan ju vara så att det nya man går till inte ens är bättre än det man lämnar, men jag tror att förnyelsen i sig är något gott. Det går att förnya sig inom en organisation eller ett företag, men det är idag få arbetsplatser som har den policyn eller det tillåtande tänkesättet. Så även om man trivs med arbetskamrater och arbetsuppgifter, kanske till och med sin chef, så kan man vilja något nytt, något annat, helt enkelt därför att drivkraften att utvecklas i sig är så stor.

Den andra sidan i denna glada saga är den nya arbetsgivarens mod att se en sökandes kompetens och drivkraft istället för ålder och kön. Man ifrågasätter sällan en arbetsgivare som väljer en trettioåring framför en sextioåring. Den yngre har så många fler arbetsföra år framför sig. Men det är idag en illusion att resonera så. Tendenserna att byta arbete och arbetsplats ökar hela tiden. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) så bytte 13% av alla sysselsatta jobb under 2007-08 och av dem var de flesta unga. Statistikmkan vara lite förrädiskt, men man skulle lika gärna kunna tänka så att chansen är större att sextioåringen stannar kvar i fem år än att trettioåringen gör det, eller att risken för att sextioåringen får barn det närmaste året är något mindre (vilket i och för sig inte ska vara ett hinder för anställning, men ofta är det ändå). Den här arbetsgivaren vågade i alla fall satsa och hon vågade hoppa.

 

Så tack alla sextioåringar (och alla andra i gyllene åldrar) som vågar och som aldrig vill sluta utvecklas och förnya sig, som aldrig ger upp och som inte sätter sig ner för att vänta på döden, som ler mot det som varit och välkomnar det nya med öppna armar!

 

Free your mind!

 

måndag 1 oktober 2012

Att inte våga vara människa

Det finns en del människor som jag har mött som känner ett slags ogreppbart, otydligt utanförskap. En känsla av ensamhet, trots att man har många vänner, familj och släkt nära. Trots ett rikt socialt liv och både djup och ytlig vänskap, så finns den där - den gnagande känslan av leda, främlingskap och tomhet.

 

Mikael hade varit gift i fjorton år när hans fru släppte bomben om att hon ville skiljas. Egentligen borde han inte blivit förvånad. De hade förvisso ett rätt okej sexliv, men i övrigt var de som främlingar för varandra. Det enda som fungerade var orgasmerna, hade hon sagt. Det hade varit tillräckligt ett tag, men nu var hon snart femtio och kände att det fanns andra saker i livet som faktiskt betydde mer. Hon ville komma innanför huden på någon, känna någons själ. Mikael förstod delar av det hon sagt, men uttrycket att komma innanför huden på någon fick honom att nästan vilja kräkas. Efter separationen levde Mikael i en dimma av korta relationer och jobb. Han hade varit anställd på samma eventbolag i lika många år som han levt med Leila och jobbat med artistbokning hela tiden. Det var på många sätt ett drömjobb, som krävde mycket känsla, finess och hårdhet. Han hade inga problem att klara sitt jobb på ett bra sätt, men fredagarna hade alltid kommit som en välsignelse de gånger han inte arbetade på helgen, trots att han inte hade något som han upplevde som meningsfullt att fylla sina helger med. Det var märkliga känslor. Han varken trivdes eller vantrivdes.

 

Han kände sig som en främmande fågel på en planet av landdjur. Han upplevde på något diffust sätt att han kände sig som en människa fångad i en mans kropp. Det var inte som man ofta brukade höra i en del soffprogram i tv att han egentligen ville vara kvinna eller var intresserad att klä sig i kvinnokläder. Han trivdes på sätt och vis med sin manlighet, men han kände sig och hade alltid känt sig inträngd, instängd i en löparbana med höga väggar på båda sidorna, som stängde sig bakom honom medan han gick eller rusade. Det fanns bara en utstakad väg att gå. Han hade i sin ungdom älskat att sy, att brodera, sminka dockor, baka, men också att trimma moped, klättra i träd, dricka öl med grabbarna och spela fotboll. Han älskade nästan allt han gjorde, men han insåg mycket snart att en del av hans intressen var det bäst att ingen utanför familjen kände till. Han tyckte också om att lyssna till nästan all sorts musik: klassiskt, tradjazz, modern fusion, hiphop, trashmetal, dansbandsschlager, deathmetal, folkmusik, disco, europop... ja allt var njutbart vid rätt tillfälle, men även här var han så ofta tvungen att välja sida. Omgivningen liksom krävde det och han orkade eller vågade inte stå emot.

 

Han borde egentligen vara lycklig över att kunna glädja sig åt så mycket, men istället kände han sig trängd och förföljd av konventioner, traditioner och människors rädslor. Varför är det så svårt att få bara vara människa? Varför måste det vara förutbestämt vad man ska göra, hur man ska leva, vilka kläder man ska ha, vilka saker man ska gilla? Varför måste man välja att vara hetero-, homo-, bi-, trans-, asexuell etc? Varför kan man inte vara allt? Varför måste man antingen gilla att snusa eller sminka sig? Varför inte både och?

Free your mind!