Peter hade jobbat nu i åtta år på samma arbetsplats. Det var ett dagligt pendlande mellan Göteborg och Stenungsund. Det tog inte så lång tid med tåget, men å andra sidan var tiden från hemmet till tåget minst lika lång, inte i sträcka, men i tid. Det berodde förstås på trafikens intensitet och kollektivtrafikens effektivitet, men det var färskvara. Vissa dagar tog det tjugo minuter om han lyckades med konstverket att tajma bussbytet på Korsvägen. Vissa dagar tog det över trekvart att komma till stationen och då kunde det ta nästan en halvtimme innan nästa tåg gick. Det handlade om tajming, alltid tajming.
Han hade turen, eller snarare skickligheten, att ha kunnat förhandla till sig en flexibel arbetstid, så att han i princip kunde komma och gå som han ville, bara han jobbade sina fyrtio timmar.
Peter hade nu tröttnat på att hans arbetsdagar inte alls var 40 timmar i veckan, som var den arbetstid han föreställt sig att livet skulle erbjuda efter sina fem års högskolestudier, utan snarare närmare 60 om man räknade in resor, matinköp på vägen och hämtning av hund på hunddagis och barn på barndagis innan han kom hem till hemmets trygga vrå. Puh!
Han hade nu tagit sig mod att kliva ur sin comfort zone och svarat på en annons som han hittat på facebook under en kort period när han lyckades få kontakt med den märkliga webben på sin smarta telefon nånstans mellan Göteborg och Kungälv. Annonsen handlade om att arbeta på distans, hemifrån. Konceptet var egentligen ganska enkelt. Han skulle få en bärbar dator och inloggningsuppgifter till sina uppdragsgivares databaser, eller åtminstone de delar han behövde åtkomst till. Sen skulle han kunna sitta och jobba var som helst. På sitt favoritcafé, i vardagsrummet, i sommarstugan, på stranden i Italien. Det enda som krävdes var ett besök på plats i en eller två dagar varannan eller var tredje vecka. Inga flera missade eller försenade tåg eller bussar, nästan inga fler långa dagar borta, annat än på fik och restauranger. Och det bästa av allt: det var bra betalt också. Först hade han inte trott på idén alls. Det hade verkat oseriöst och omöjligt, men han hade ändå sökt, åkt iväg på en intervju och fått hela affärsidén förklarad för sig. Allt handlade om en oerhört slimmad organisation, utan onödiga overheadkostnader (inga lokalkostnader alls och liten administration) och med stort eget ansvar, men också möjlighet att utveckla verksamheten om man ville. Det skulle vara fysiska träffar med alla anställda runt om i landet två gånger om året och en gång i månaden på webben. Ville man bolla knepiga frågor med någon tog man själv kontakt med kollegerna.
Det lät så självklart, så enkelt och inte alls konstigt längre. Vilken grej. Frihet, ansvar och trygghet i samma paket. Nästan för bra för att vara sant, men ändå på riktigt. Ut ur sin comfort zone och in i en ny tid, ett nytt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar