Hjälp en nånannanist!

En nånannaist är enligt Wikipedia en person med inställningen att någon annan ska ta itu med ens problem. Ordet nånannaism dök upp i massmedia första gången 1998 och hamnade på Svenska språknämndens nyordslista 2004. Det underbara med ordet är att det smakar så bra i munnen, men så dåligt i tanken. Jag älskar den paradoxen och smakar gärna på ordet då och då, gärna i fel sammanhang.

Att man är eller blir nånannanist beror förstås på många saker. Människor är vanligtvis skräckslagna för förändringar, åtminstone förändringar som du inte själv medvetet har planerat eller har möjlighet att påverka direkt. Det är en stark grogrund för nånannanism. "Det är klart att det viktigt att bilkörandet minskar, men jag måste ta bilen till jobbet ifall jag kanske nån gång skulle behöva använda den i jobbet", eller "vi måste bojkotta alla produkter från krigförande diktaturer, men det är regeringen som måste lagstifta det, jag kan ju inte ta ansvar för vad jag köper". Det kanske vanligaste exemplet är det när någon faller ner på gatan, eller blir överfallen och ingen stannar och kommer fram för att hjälpa till. Finns det en rädsla att problemet som personen har också blir ditt, eller är det rädsla för smitta om personen är skadad, blöder eller inte andas, eller är det bara rädsla för att engagera sig? För det måste väl ändå vara rädsla? Eller? Eller bryr jag mig inte? Vi kanske inte tänker precis så, men många har beteendet och känslan i sig innerst inne. Skulle du stanna och hjälpa till? Verkligen? Våga svara ärligt inom dig själv när du funderar på frågan. Svaret kanske inte är enkelt ja eller nej. Finns det tillfällen då du skulle hjälpa till och andra när du inte? Varför inte?

"Jag skulle gärna vilja, men....", är en skrämmande vanlig inställning. Jag har själv suttit som ordförande i en lokal branschorganisation. När jag skulle avgå efter tre år, gjorde styrelsen en enkätundersökning för hur man såg på organisationens behov av att existera och om man var intresserad att på något sätt engagera sig. Nästan alla svarade att det är oerhört viktigt att föreningen finns kvar, men ingen var intresserad att arbeta i styrelsen. Blev jag förvånad? Nej, inte direkt. Det finns egentligen inget fel på medlemmarnas vilja, enkäten ställde kanske fel frågor och en enkät kan ha varit helt fel form för att skapa ett engagemang, men det intressanta med svaren var att det blev så tydligt hur lätt det är att vara nånannanist trots att det handlar om något som var och en verkar tycka vara viktigt. "Jag vill, men nån annan får göra det!" Nu ordnade det sig, genom att personliga kontakter togs. Det är något svårare att vara nånannanist när någon frågar en personligen, direkt på.

En del människor är oerhört skickliga nånannanister. Hur gör de för att alltid lyckas komma undan att vara klassföräldrar, att baka till föreningsmötet, att skriva den där gruppuppsatsen i skolan..? Saknar de samvete, eller lyckas de skilja mellan olika personligheter så att de verkar göra jättemycket hela tiden, men alltid kommer undan kravet att engagera sig. De måste ju ha oerhört mycket tid över. Jag hamnar alltid i styrelser, blir klassförälder, är den som skriver ihop protestbrevet, sammanfattar gruppdiskussioner med mycket mera. Nån måste ju göra det! Här finns det plats för igenkännande skratt.......(paus)....... Trots att jag ibland som ett test sitter tyst hela mötet, tittar ner i golvet och undviker all ögonkontakt blir jag ändå vald till representant för något. HUR BÄR DE SIG ÅT? Men...skulle jag verkligen vilja bli sån, en sån som alltid smiter undan, en sån som aldrig bjuder på sitt engagemang, på sig själv, en som inte tycker, inte vill, inte kan...? Nej, aldrig i livet! Frågan som intresserar mig betydligt mer är hur ska man kunna förändra en nånannanist till en jagvillist.

Bristen på eget ansvar finns förstås på alla nivåer. Ett exempel på det har vi nyligen kunnat se hos många banker och andra risktagares inställning till sitt eget ansvar vid kriser. Staten går alltid in och ordnar till det om det skiter sig. Och så är det oftast, nån annan fixar problemet. Om banker och hela stater kan lösa sina problem genom att någon annan går in och fixar till det kan jag förstå att det är lätt att som enskild individ få samma inställning. "Varför ska jag om inte dem?"

Jag tror att det finns motmedel mot nånannanism, på alla nivåer, dels sådant du kan göra själv, dels åtgärder som behövs inom organisationer, företag, kommunen, regionen, nationen, världen... Samhället i stort har länge gått mot en utveckling där någon annan tar hand om mer och mer, med undantag för en del landbygdssamhällen, där överlevnaden har varit och fortfarande är beroende av att man fixar själv. De flesta av de samhällena är dessutom på utdöende. Det är lättare att flytta därifrån och låta "samhället" ta hand om mig. Att slippa eget ansvar är lite som en beroendeframkallande drog, som socker. Det är så bekvämt och skönt att slippa ansvar att man hela tiden faller in i ledet. Jag måste hela tiden skärpa mig och tänka att "jag måste själv...jag vill själv...". Det är förstås inte så att jag ska eller kan göra ALLT själv, inte alls. Men om jag verkligen vill att något ska bli gjort så kan jag inte bara sitta och förvänta mig att någon annan ska göra det. Däremot kan jag ju försöka se till att någon annan gör det. Jag tycker definitivt att det kan vara ett sätt att ta ansvar: att ta initiativet, men inte alltid göra jobbet. Ett företag, en organisation eller en myndighet måste också låta det bli enklare och mer lönsamt (eller billigare) att göra själv och ta eget ansvar. I många sammanhang är det inte så. Det betyder förstås inte att man ska tvinga alla att göra allt själv, utan snarare att uppmuntra och underlätta. Ett underbart exempel på det är hemsidesföretagens utveckling de senaste åren. Det är idag oerhört enkelt att skapa en egen, tillräckligt bra hemsida för dig själv eller ditt företag, jämfört med bara några år sen. Det kan fortfarande utvecklas vidare, men mycket har hänt. En del kommuner har påbörjat processer att underlätta för kontakter med kommunen för invånare och företagare, med till exempel steg-för-steg-guider för olika former av tillståndsansökningar. Stöd till självhjälp och självansvar.

Yimby är en gräsrotsorganisation i Göteborg, Stockholm och Uppsala, som försöker motverka nånannanismen. Yimby står för Yes In My BackYard (till skillnad från Nimby - not in my backyard) och vill vara en positiv röst i samhällsbyggnadsdebatten. Grundinställningen är att i första hand tänka "ja" istället för "nej". Det betyder inte att man är positiv till allt, men man vill se stadens utveckling som en möjlighet snarare än ett problem. Yimby bejakar förtätning, nya grannar, en blandad stad med avseende på ... allt! Tror det skulle behövas Yimby's i fler sammanhang. Tänk dig den nybildade kommunen Yimby...

Nå, vad kan du då själv göra? Jag håller på att lära mig att istället för att börja tanken med att "det går nog inte" istället spontant tänka och känna att "hmmm, spännande, hur fixar jag/vi till det?" eller att alltid börja tänka och svara "ja" på alla frågor och problem istället för "nej". Inte som ett löfte utan som en inställning, alltid följt av ett lösningsinriktat resonemang, inte probleminriktat. Tänk lösning istället för problem! Problemen kommer ändå, men lösningarna måste du/ni sannolikt producera själv.