Början på slutet till något nytt!

Så börjar 2012 ta slut. Början till slutet, men också en ny början om man vill se det så. Det finns många sätt att definiera tiden. Som ett ständigt flöde av sekvenser, nya händelser, eller som en cirkulär eller spiralformad upprepning (som de återkommande årstiderna) av händelser men med konstant förnyelse. Många menar att tiden har en början och ett slut, där den absoluta startpunkten kan vara det vi brukar kalla Big Bang, medan andra anser att tiden inte alls är begränsad på det sättet. De finns de som menar att tiden bara är ett sätt för oss människor att organisera vår verklighet och att vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid är enbart subjektiva, beskrivningar ur våra sinnen. Är det inte fantastiskt att tid kan uppfattas och beskrivas så olika? Att något de flesta av oss tar för givet och som vi använder dagligen i vår verklighet, i vår vardag, kanske egentligen är något vi konstruerat enbart för att förstå den verklighet vi tror påverkas och styrs av tiden. I love it!!!

 

Men om vi ska hålla oss till att året 2012 i vår västerländska tideräkning håller på att ta slut, för att aldrig kunna återvända och istället övergå till ett nytt år 2013. Hur ska vi förhålla oss till det? Är det viktigt att fundera över? Borde vi gå in i det nya året med förhoppningar, förväntningar eller kanske löften om något nytt, annorlunda eller bättre? Jag vet inte. Jag känner aldrig så själv. Jag har aldrig upplevt något nytt i klockslaget för det nya året, även om jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och champagne. Fest, vänner, glädje och yra har jag ofta upplevt vid det tillfället, men känslan av något nytt, något annorlunda har aldrig infunnit sig. Och inte heller behovet av att avge löften. Nej, det finns andra tillfällen under åren som den känslan infinner sig. Jag kände så tydligt så när jag fick barn, alla fyra gångerna. När jag träffade min fru så kände jag nästan Carola-fläkten virvla mitt korta hår. I höstas sa jag och min fru upp oss från våra anställningar för att yrkesmässigt börja helt nya liv, vilket upplevdes som ett nervöst, förväntansfullt och spännande pirr i kroppen i flera veckor. Förändringarnas vind kommer inte vi årsskiftet. De kommer för mig oftare än så och ibland när man minst anar det.

 

Det betyder förstås inte att man inte ska kunna njuta av och ha kul vid det nya årets början. Alla anledningar till att ha fest brukar vara bra. Men förvänta dig inte att det kommer ske några förändringar eller förbättringar av sig självt bara för att det blir ett nytt år. Du måste själv skapa förutsättningarna för att det ska ske. En av mina facebook-vänner (det finns förstås också andra sociala media) gjorde idag ett inlägg om att löften och förhoppningar alltför ofta brukar handla om att bli bättre på något man är dålig på. Han menade att det synsättet inte alls är särskilt smart. Ibland kan det vara det förstås, om det är något man verkligen vill, men uppförsbacken blir ofta väldigt stor och brant. Han menade att man istället ska fundera på att satsa på att bli bättre på något man redan är bra på, att förstärka dina styrkor. Det tror jag är ett riktigt bra nyårslöfte, om man nu vill ha ett. BLI MYCKET BÄTTRE PÅ NÅGOT JAG REDAN ÄR BRA PÅ!!! Det ska jag satsa på i år och kanske alla år, i tid och otid.

 

Gott nytt år på er alla!

Free your mind!!!

 

Man kan faktiskt hata små, små saker!

Det är verkligen få saker jag hatar. Hata är ett så starkt ord att det måste vara något extraordinärt för att man ska hata något. Men det behöver inte alltid vara så extremt. Jag hatar faktiskt en del rätt små saker. Jag har en bekant som alltid fullkomligt skiter i andras behov. Hans behov går alltid före alla andras och han lyckas också göra så att man känner dåligt samvete när man inte gör allt i världen för att hjälpa honom att uppfylla hans behov. Han är martyrernas och narcissisternas mästare. Han har förstås ingen aning om detta själv utan ser sig själv som oerhört generös, altruistisk och självuppoffrande. Han kan vara oerhört givmild, men bara när han själv har lust och med sånt som passar honom. Givmildheten innefattar aldrig vad andra verkligen behöver. När man inte ställer upp på att uppfylla hans behov så vänds det emot en med en mästerlig retorik av elakhet, personangrepp och martyrskap. Jag hatar inte honom och egentligen inte heller att han är sån. Jag är också självupptagen, snål och inåtvänd ibland. Det jag hatar är det ständiga upprepandet av mönstret och att han får mig att må så dåligt och att tycka så illa om mig själv. Och det är ett djupt hat. Jag vet inte hur många gånger jag och många andra lyssnat, lyssnat, lyssnat, gett råd, hjälpt, men det ändrar sig aldrig. Det är som att försöka hjälpa en alkoholist eller anorektiker som inte vill eller vågar bli av med sitt beroende. En som alla tycker synd om och som man inte kan eller får tycka illa om eller ens tycka att han får skylla sig själv.

 

Upprepandet av många små mönster, många lätta mentala örfilar, många små dåliga samveten är verkligen som många bäckar små. De blir till slut en stor tsunami av vattendroppar som väller fram och förgör allt i sin väg. Den absolut värsta tiden i mitt liv var när jag gick i högstadiet. Jag hade en klasskamrat som inte var särskilt kamratlig, utan hade som älsklingshobby att knacka med sin mellersta långfingerled på en punkt på min högra axel. En knackning gjorde inte alls ont, men efter kanske 5-6000 knackningar ett år senare på exakt samma punkt så gjorde varje knackning fruktansvärt ont. Något som utåt, hos lärarna, såg helt oskydligt ut, frambringade en enorm smärta. Det spelade ingen roll att axelvaddar hade börjat komma på en del kläder. Knackningarna hade känts genom ett hockeyskulderskydd! Och jag hatade de där knackningarna. Jag hatade dem för att de gjorde så ont, men också för att ingen kunde förstå (framför allt inte knackaren) att det kunde göra så fruktansvärt ont.

 

Jag har en god vän som brukar bli oerhört upprörd över anmärkningar eller synpunkter som är så små eller otydbara att de för vem som helst knappt skulle tolkas som förolämpningar eller ens negativa. Men för henne blir de som käftsmällar med nakna hårda knogar. Jag har långt senare förstått att det har en lång historia av små pikar av hennes föräldrar under hennes uppväxt, följt av en skitrelation fylld av kritik och mentala knackningar. Varje hugg var litet, men tillsammans har de bildat en så kraftig motkraft att minsta lilla synpunkt som kan uppfattas som negativ av henne bemöts med en tsunami av ilska, smärta och sorg. Hon uppfattas givetvis som svår och jobbig att umgås med, och det är hon, men det är lättare när man förstår reaktionerna. Självklart är det något man behöver söka hjälp för. Det ansvaret har man själv, att ta hjälp att kunna hantera sina knackningar. Man kan inte begära att omvärlden ska kunna se och förstå ens inre tsunamier.

 

Det är nästan omöjligt att få förståelse för hur små upprepade företeelser kan skapa så mycket smärta, både fysiskt och känslomässigt. Att slå tillbaka kan ibland fungera, men långt, långt ifrån alltid, särskilt inte när man är eller känner sig liten och svag. Jag tror på en kombination av att hålla sig borta från såna som skapar hatet om det är möjligt, eller åtmistone inte göra sig beroende av dem, och att själv vid behov ta hjälp av terapeuter, coacher eller liknande för att klara av att hantera och stå emot alla spikar och pikar. Låta dem köra sin grej, men att samtidigt vara tydligt mot sig själv och dem att jag ställer inte upp på detta och stålsätta sig mot den efterföljande retoriken med repliken "jo, men det är ditt problem att lösa".

Free your mind!

 

Är blod alltid tjockare än vatten?

Det finns få saker som är så känsliga att diskutera fritt och öppet som förhållandet till blodsbanden. Så upplever jag det i alla fall. Det är för det mesta känsligt, komplicerat och ofta förknippat med en massa förutbestämda synpunkter om vilka man ska älska och vilka man ska avsky och vilka övriga åsikter som man förväntas ha. Vad man ska tycka om vissa släktingar, hur den fastern är, vem som borde skämmas, vilka som inte var bjudna till det bröllopet, har du ringt och tackat gammelfarmor, tänk att hon var otrogen med grannen, och deras pojkar är så otacksamma. And you know what? I am so fed up with it!!! Intresseklubben antecknar! I couldn't care less!

 

Det här handlar inte bara om min släkt. Lite gör det nog det, men jag stöter på det här hos så otroligt många. Det verkar ha spridit sig som ett virus över hela Sverige, ja kanske hela världen. Känner du igen dig? Det brukar dessutom ofta kryddas med förfalskade minnesbilder om barndomen, om bröllop, om skiljsmässor, om allt möjligt och omöjligt. Förfalskade bilder i form av försköning eller förfulning, beroende på om syftet är att upphöja den del av släkten man av olika anledningar föredrar, eller om det handlar om att trycka ner de som lyckats för mycket eller för lite. Jag har aldrig riktigt förstått varför en del hamnar i skuggan och varför en del placeras i solskenet. Själv brukar jag ofta föredra de som inte är välkomna. Jag vet inte varför, men det är inte sällan som det är just de som är mest ödmjuka, intressanta och sköra.

 

Det verkar ofta som att det är en slags informell släkttävling om vem som lyckats mest, vem det är mest synd om, vem som är mest arbetarklass, vem som har flest högskolepoäng, högst lön, eller nåt helt annat. Titlar är nästan mest intressant av allt. Ingenjör och läkare brukar ofta smälla högt, men de titlarna kan i fel släkt få helt motsatt effekt, där varvsarbetare, svarvare och bilmekaniker kan bli mer rätt. Nån som gör nåt med händerna och inte bara vänder papper vid ett skrivbord. När blir man rätt? När duger man och passar in? Ska man hellre ligga lågt och inte berätta vem man är och vad man gör? Och måste man tycka om någon bara för att man bär delar av samma DNA?

 

Jag träffar på många som inte duger i sin släkt. Tyckarna brukar sällan tro själva att de exkluderar utan istället tycka att det är andra i släkten som håller på med sånt. Jag tror det är lite som kejsarens nya kläder. De flesta vill att allt ska vara underbart, bra eller åtminstone ok att mötas på släktträffar, på julaftnar och vid midsommarfirande. För en del är det så förstås, men för väldigt många infaller aldrig några Fanny-och-Alexander-tillfällen. I bästa fall är alla tysta med hur man känner och tänker vid såna tillfällen. I värsta fall faller alla in i gnäll- och exkluderingskören och tycker illa vara om alla och envar i tur och ordning med alla och envar. Men någon enstaka exklusiv gång är det någon som inte håller med. Någon som inte alls hatar moster Ingrid, eller som inte tycker att faster Lillian är en slampa, eller att kusin Rolf är en snobbig överklass-wannabe, eller att morbror Göran är en äcklig gubbe som gift sig med en ung kvinna från ryssland, som inte ens kan tala svenska eller vet vad Sveriges kronprinsessa heter. Nån som plötsligt utbrister: "Nej nu får du lägga av, han har faktiskt gjort allt han kan..." eller "Hur kan du snacka så mycket skit om alla?" Någon som plötsligt stoppar in en nål och spränger den hårt uppblåsta ballongen av avundsjuka, missunnsamhet och girighet.

 

Så till jul skulle jag vilja ge alla modiga sanningsälskande människor Bilbos svärd Sting, smidd av Gondolinalverna under den första åldern, som lyser med ett starkt blått sken så snart den kommer nära idiotiska fördomar, missunnsamhet och känslomässig snålhet, att sticka hål på alla uppblåsta ballonger och gnistra och glimma med glädje, generositet och översvämma världen med empati och lycka!

Free your mind och God Jul!

 

Please don't tell me what to eat!!!

Här är ett inlägg från min andra blogg "Men of Sweden", som jag hade lite svårt att veta var jag skulle placera, så jag lägger den i båda korgarna för en gångs skull:)))

Det är en svår balansgång mellan att ge goda råd och att lägga sig i. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att faktiskt lägga sig i när det är viktigt och när man känner att en medmänniska är på väg att göra sig själv eller andra illa såväl fysiskt som mentalt. Å andra sidan kan det vara oerhört tröttsamt att få vägledning i livet när man valt sin väg och vet vart man ska i livet och varför. Hur ska man veta när det är det ena eller det andra?

 

Jag var vegetarian i ungefär tjugo år. Några av åren var jag vegan, men annars åt jag även ägg och mjölkprodukter och aldrig fisk och kött av något slag. Under den här tiden hade jag perioder där jag mässade och försökte övertyga alla i min omgivning om varför vegetarianismen var det enda rätta av en mängd olika orsaker. Under samma tid mötte jag även många som levererade sanningar tillbaka om alla brister jag skulle få som vegetarian. Det handlade om allt från protein- tlll vitaminbrist. Sen några år tillbaka äter jag kött och fisk igen. Jag har till och med börjat dricka proteintillskott i samband med att jag börjat träna på gym. Nu handlar synpunkterna från andra mer om hur onödigt det är med protein och att det räcker med att ta en ostbit eller ett ägg extra om man vill få i sig mer protein. De har förstås ingen aning om att jag jag kör ett program där min kost är helt kontrollerad och framdiskuterad med ett superproffs. Han har varnat mig för att jag kommer att möta detsamma på gymmen när jag börjar träna utan tränare. Själv försöker jag numera ha så lite synpunkter som möjligt på andras kosthållning om jag inte blir tillfrågad eller om man diskuterar det tillsammans med andra.

 

Ja, det finns så många självutnämnda experter överallt. Hemma, på gymmet, på jobbet, i skolan, på golfbanan, till sjöss, i bilen, i affären... Men det finns minst lika många som inte vill eller våga bry sig när det verkligen behövs. I de flesta fall tror jag att svaret är en kombination av lyhördhet och tydlighet, vilket bland annat innebär att alla i ett samtal har ansvar för hur kommunikationen fungerar. På femtiotalet utvecklade psykologerna Joseph Luft och Harrington Ingham modellen Joharifönster (efter deras förnamn) för att karaktärisera olika sätt att kommunicera som är väldigt intressant. Modellen bygger på fyra typer av fönster, som är olika stora för olika personer beroende på hur mycket man känner sig själv och hur mycket andra vet om dig.

 

• Med ett stort öppet fält är man en "öppen människa". En sådan person visar tydligt sina åsikter och sin personlighet och är samtidigt en god lyssnare och kan ta till sig andras uppfattningar.
• "Tyckaren" har ett stort blint fält. Denne deklarerar gärna sina åsikter och känslor men är inte så benägen att lyssna på och ta hänsyn till andras känslor och uppfattningar.
• "Frågaren" har ett stort fasadfält. Den som har en stor fasad frågar gärna om andras åsikter, är nyfiken, men vill inte gärna deklarera en egen bestämd uppfattning.
• En person med ett stort okänt fält brukar kallas för "musslaren". Ett stort okänt fält och ett litet öppet fält visar en person som inte vet så mycket om hur andra uppfattar honom/henne och som andra inte heller vet så mycket om.

Det finns nog ingen som bara har ett enda eller endast ett par av sådana fönster. Alla människor har alla fönster i sig, fast mer eller mindre. Jag uppfattar mig själv som en relativt öppen människa, men andra kanske inte alls uppfattar mig så. I så fall är jag en mer blind person än jag anar. Jag vill i alla fall gärna vara en öppen människa. Varför skulle man vilja annat? Jag känner flera personer som nog inte skulle förstå vad jag pratar om alls. Varför skulle man vilja vara öppen? Man blir ju så sårbar då och måste alltid vara på sin vakt. Jag känner även en del som inte vill veta mer om sig själv och sitt inre. För mig är det obegripligt, men för dem är sannolikt en större insikt om sitt psyke den allra största skräcken. Rädslan att möta sina inre demoner, att ta itu med sin historia, sin barndom och så vidare, kan vara mycket större än vetskapen om friheten att vara tillfreds med sig själv. När har jag rätt att argumentera för vad som är rätt eller fel för någon annan i det fallet? Och när är jag skyldig att agera som medmänniska?

 

Ja fundera på om det handlar om att rädda eller förbättra livet på eller för någon annan, eller om det handlar om att pracka på mitt eget förträffliga liv på någon som det inte passar för. I det första fallet handlar det oftast om att hjälpa någon att öppna sina sinnen att ta emot det den behöver. Det andra är mer som att tvinga på ett par för små glittriga nyslipade skridskor på någon som ska springa ett maratonlopp på asfalt. Om du är på väg att ge råd, ägna först en sekunds tanke på om den här personen verkligen, verkligen behöver just det här rådet och i så fall just här och nu. Och om du får råd som du inte behöver eller vill ha, var artigt tydlig tillbaka med att du inte behöver råd, utan att du vet precis vad du håller på med, men att du gärna kan tänka dig att ta en kopp kaffe och prata om livet!

Free your mind!

 

Har du åldersnoja?

Jag gissar att de allra flesta skulle definiera åldersnoja ungefär som att ha ångest för sin höga ålder och att det även är sammankopplat med en rädsla eller skräck för att dö. Det är väl en inte så ovanlig känsla, men för mig verkar det både irrationellt och idiotiskt. Irrationellt därför att det med stor sannolikhet är ofrånkomligt både att bli äldre och att man så småningom kommer att lämna jordelivet. Idiotiskt därför att ångesten oftast verkar handla om en känsla av att man inte gjort något vettigt av den tid man faktiskt levt. Att ni som har åldersnoja upplever att livet i huvudsak bestått av en massa "måsten", "tänk om jag hade..." eller "jag ville, men..."! Vad är det för fel på er? Varför är ni så rädda? Rädda för vad? Ja, jag måste faktiskt ta i lite här. Men jag blir både förbannad, upprörd och ledsen när jag möter en massa människor som bara skjuter upp livet hela tiden. Och nu tänker jag ta i ännu mer: NI ÄR BARA LATA, FEGA LÅTSASMARTYRER SOM TYCKER SYND OM ER SJÄLVA OCH SOM VILL ATT ALLA ANDRA SKA ORDNA ALLT ÅT ER OCH JAG ORKAR OCH VILL INTE TYCKA SYND OM ER LÄNGRE! Så, nu har jag kräkts ur mig min irritation.

 

Sluta skylla på barnen, på ekonomin, på barndomen, på politikerna, på samhället, på äktenskapet, på jobbet, släkten, vännerna, ensamheten eller på allt det där andra du kan komma på för att inte göra det du påstår att du egentligen skulle vilja göra. Jag har här i tidigare inlägg berättat om gamla kärringar som blivit sexiga old-bodybuilders efter att de gått i pension, om en inte särskilt högavlönad ensamstående kvinna med två små barn som gått ner på halvtid för att få mer tid med sina barn, sina vänner och sig själv. Snart kommer jag att skriva om familjen med två vuxna och två barn som sålde allt de hade och köpte enkelt biljett till Thailand och om 69-åringen som var i fysiskt rätt dåligt skick, började gymträna, som nu efter två år gör enarmshävningar och väntar på sina första magrutor.

En otroligt sexig 74-åring!

 

Jag får ibland reaktioner på att jag är så jävla positiv. Va! Fattar ni? Jag förstår ingenting (och jag tar vanligtvis inte åt mig). Jag har mina upp- och nergångar (fråga min fru och våra barn), men i grund och botten är jag numera just det - jävligt positiv. Hur kan man se det som något negativt eller hotfullt? Hur brukar du själv reagera på någon som är glad, positiv, initiativtagande, framåtsträvande, utvecklingsfrämjande, rolig, generös, duktig...? Om du oftast blir irriterad eller osäker, så fundera på om det är du själv eller den andra som är en god förebild. Det är klart att det är en fråga om personlighet om man är väldigt "på" eller mer "laid back", men om du ser det positiva som något negativt så tror jag tror jag att du behöver hjälp. Sorry to say.

 

Så hur är det då med åldersnojan? Har du ångest för din "höga ålder"? Ja, om du är 98 år gammal och tycker att allt du gjort i livet varit stick i stäv med vad du egentligen tror på och står för, så kan jag förstå att du kan känna ångest. Eller om du lider av en svår sjukdom eller känner ständigt hög smärta. Det hade nog jag också gjort. Det ska dock väldigt mycket till för att det verkligen ska vara för sent eller omöjligt att känna att man lever ett gott liv, men du måste verkligen vilja förändra ditt liv. Om martyrskapet är din största drivkraft så lär du få leva med din åldersnoja och dödsångest, men om du verkligen, verkligen vill leva så har du hur många möjligheter som helst.

 

Åldersnoja gör i sig att du åldras betydligt snabbare, eller snarare att du ser äldre ut, får sämre form och känner dig äldre. Ett bittert sinne ger ett bittert ansikte. Jag har inga bevis för det, men jag tycker mig se det relativt ofta. Så snälla, snälla sluta att gnälla och skylla på livet. Ta det stora klivet, släpp taget och fall, du kommer stå pall. Skaffa dig vänner, berätta hur du känner och lyssna tillbaka och ta en pepparkaka!

 

Free your mind!

 

Alla kan väl inte bli egna företagare eller?

Jag får ofta den reaktionen när jag skriver eller pratar om drömmen att förändra sitt liv och leva sina drömmar. Nej, det är inte så att man måste bli egen företagare för att förverkliga sina drömmar. Man måste inte sitta med en laptop på en skön strand och blogga (även om det skulle vara extremt skönt just nu i vinterkylan) för att ha ett gott liv. Camilla Lebert Hirvi skriver på sin hemsida Peel it off, att alltför många tänker att försörjning och glädje inte är helt förenligt. Att leva i frihet, enkelhet och lycka är en sak och att försörja sig är ett tillstånd som oftast bara inbegriper hårt arbete och uppoffringar. Hon nämner också att det finns många som har roliga arbeten, som känner att de får mycket igen för sina många timmar på jobbet, men att även en hel del av dem ändå inte känner att de kan leva sitt liv fullt ut som de skulle önska. Många som vill förverkliga sina drömmar väljer att helt eller delvis bli egna företagare för att mer kunna styra sin egen tillvaro, men det är förstås inte ett absolut krav på lycka. Att styra sin egen tid och styra sin inkomst kan vara enklare om man är sin egen, men det går, eller borde gå, att förändra sin tillvaro även om man är anställd. Det hänger på hur modig och uppfinningsrik du är och/eller på hur modern chef du har.

 

Fundera på vad det är du vill förändra i första hand. Vad är viktigast? Om man kommer till sin chef och har femtio idéer på hur du skulle vilja förändra din arbetssituation, så går det sannolikt inte att åstadkomma allt. Då är det viktigt att det som du allra helst vill uppnå inte är det som skalas bort bara för att det andra var enklare att genomföra. Om du t.ex. vill ha en mer flexibel arbetstid och kunna arbeta var du vill ibland så är det det du måste fokusera mest på. En hel del jobb är svåra och kanske omöjliga att ändra när det gäller tid och plats. En lärare behöver, med det system som finns på de flesta skolor idag, vara på plats när eleverna är det. Men om detta är viktigt för dig så kanske du ska fundera på att byta arbetsplats. Alltfler högskolor och universitet idag arbetar med distansutbildningar där man träffas på nätet. Vissa skolor har träffar i verkliga livet (ivl) någon eller några gånger per termin, medan en del gör allt via nätet. Högskolan Dalarna är ett sånt exempel där man har kurser där allt sköts via nätet. Fundera på vad som är viktigt på riktigt för dig. Det går ofta att tänka på annat sätt och hitta riktigt bra lösningar om man verkligen vet vad man vill.

 

Om du sitter på ett kontor och jobbar med försäljning, planering, strategier, konceptutveckling, bokföring, design etc så finns det ju alla möjligheter att kunna jobba var man vill och i stort sett när man vill. Här handlar det mest om hur traditionell eller modern din chef är. Tänk bara på att om du vill förändra (=förbättra) något för dig, så ska det helst finnas något att vinna på även för företaget. Det bör bli en win-win om du ska kunna få gehör för dina idéer. Timothy Ferriss presenterade i sin bok Four Hour Work Week en metod, där man börjar med att påstå att man känner att man inte presterar/producerar så mycket som man skulle kunna och att det känns lite frustrerande. Därefter erbjuder man sig att sitta hemma och arbeta t.ex. två dagar i veckan med en prövotid på exempelvis två månader för att visa på att man på så sätt kan producera bättre. Om man då kan visa att man presterar mer på den tiden så är nog chansen större att man skulle kunna utöka antal dagar. Ofta är man mer högpresterande om man inte blir störd hela tiden så det brukar ofta komma med automatik.

 

Så om du har modet att lyfta fram idén till din chef och att du, sen när detta blir känt på företaget, sprider ett rykte om att chefen är så modern och framåtsträvande, så kan du kanske så småningom kan bli helt eller nästan helt tids- och platsoberoende. Tänk på att skapa en positiv känsla runt omkring dig om du vill få till en förändring. Beröm och uppmuntra. Det är mycket lättare att få till förändringar om du uppfattas som en positiv person, mycket mindre om du uppfattas som en gnällspik. Om däremot syftet med att vilja arbeta är att få ett socialt sammanhang, så är drivkraften att arbeta på andra platser än på jobbet inte så stor, men än då hjälper det oerhört mycket att bli "känd" för att vara glad, positiv och utvecklingsinriktad. Dels för att det smittar av sig och dels för att de flesta ofta ser en glad och positiv person som en man kan räkna med och lita. Pröva själv på din arbetsplats. Hur ser du på dina medarbetare omkring dig? Vem anförtror du dig helst till? Vem samarbetar du helst med? Och så vidare.

 

Ferriss har också sagt: ”We don´t really want to be millionairs, we want to experience what we think only millions can buy”. För en del är mängden pengar och vad de symboliserar viktiga i sig, men för merparten (gissar jag) handlar det nog mer om vad man kan göra med pengarna. Både Camilla och Tim har haft flera sådana upplevelser. Att leva som miljonärer utan att vara det. Det betyder inte nödvändigtvis att sitta i svindyra kostymer och klänningar och sippa tusenkronorsdrinkar på ett sjustjärnigt hotell i Dubai. Men det kan vara möjligheten att uppleva en vacker solnedgång på en vit sandstrand eller att bo i en lägenhet mitt i Paris. Då kan en idé vara att byta hus eller lägenhet för några veckor med en annan familj. Det finns flera förmedlingar som erbjuder såna lösningar och det kan idag även finnas stora chanser att via sociala media hitta någon att byta med. Jag pratade med en familj som ville testa en gång, men som trodde att deras lilla lägenhet i en liten ort i mellansverige inte skulle vara så intressant för någon annan, men det var inga problem alls. De bytte sin fyra i Mellerud mot en villa i Provence vid första tillfället. Genom att vara ute i god tid och acceptera udda tider med någon mellanlandning kan man också hitta billiga flygturer. Det kan man ju stå ut med om man ska vara i Provence eller New York i fyra veckor med sin nyvunna frihet som distansarbetande anställd.

 

Free your mind!

 

Hur prioriterar du egentligen?

Är du en sån som alltid gör rätt saker i rätt ordning? Eller är du som jag, en som skjuter från höften och hoppas på det bästa?

Jag tror aldrig att jag gjort något med en föregående strategisk plan. Det har aldrig legat för mig. Det längsta jag kan minnas att jag planerat, förutom när man ska resa med en grupp där allt är färdigplanerat avvnågon annan, är någon vecka. I jobbet har det gått bra. Jag bokar in möten i god tid och planerar verksamhet för minst ett år framåt. Men hemma, privat, är jag en smärre katastrof när det gäller framförhållning. Många av mina vänner har gjort så mycket välplanerat, i rätt ordning, i sina liv. Först studier, sen jobb, träffa en partner, skaffa bostadsrättslägenhet, stiga lite i karriären, tryggad inkomst, resa lite, skaffa hus, sen är det dags för två till tre barn med ett års mellanrum.

 

Mitt liv har inte sett ut så kan jag säga. När jag började studera hade jag ett barn och innan studierna var klara hade jag tre barn och hade börjat bygga hus - av lera och halm. Jag kunde inget mer om tekniken annat än att jag beställt en bok om det från USA av en vän som bodde i Ithaca. Inkomsterna var under tiden katastrofalt låga, men det har alltid gått på nåt sätt. Resa blev aldrig av förrän långt senare. Karriären har varit som en studsboll från det ena till det andra, utan någon plan eller något mål. Ibland har jag irriterat mig på min egen oförmåga att planera och prioritera. Eller snarare på min ovilja att planera. Jag kan ju göra det riktigt bra på mitt jobb.

OK, det var kanske inte så här mitt hus såg ut!

 

Men samtidigt känner jag nu att det ändå har varit rätt ok på något sätt. Jag är ju en sån människa. Frågan är om jag verkligen hade trivts särskilt bra med att planera mitt liv som så många andra gör. Antagligen hade jag dött av leda och tristess eller nåt annat. När vi ska resa brukar min fru läsa på massor om vårt resmål och flera gånger har hon pluggat det språk som gäller dit vi ska. När hon skulle resa till Japan med sin dotter och sin pappa för några år sen, pluggade hon japanska i ett halvår innan de åkte. Jag är så avundsjuk på att hon klarar av att vara så förutseende. Hon menar att man får ut så mycket mer av resan om man vet lite om platsen man ska till, dess historia, politiska situation, nyheter osv. Jag är helt säker på att hon har rätt. Därför njuter jag av varje sekund när jag reser med henne, allt hon vet, att hon kan ta sig fram och prata med folk. Jag hänger med, tar en kopp kaffe, känner dofterna, njuter av vyerna, sällskapet, det underliga språket.

 

Det handlar förstås om att jag har prioriterat helt andra saker i mitt liv än att planera, göra budget osv. Men det innebär tyvärr inte att jag njutit av varje ögonblick av mitt liv. Många av mina timmar har lagts på saker jag egentligen inte ens vill prioritera. TV är ett bra exempel. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför en TV utan att titta på något jag verkligen vill se. Jag har bara suttit där och sjunkit in i zapp-träsket. Eller hur många timmar, dagar, veckor, månader och år jag ägnat mig åt lönearbete som jag verkligen inte stått ut med. Moraliskt och emotionellt nedbrytande arbetsuppgifter, idiotiska möten i oändlighet, inkompetenta chefer. Och all den tid jag själv valt att umgås med människor som jag inte ens tycker om. Intoleranta, tråkiga, självupptagna, självgoda och ibland till och med elaka. Varför har jag gjort det? En lång period umgicks jag med en energitjuv som bara ville umgås mig mig för att jag lyssnade och bara när han hade tid och nära hans jobb. Jag visste om det och ändå fortsatte jag att umgås. Här är frågan "varför" överflödig.

 

Jag tror att jag aldrig (förrän på senare tid, och nu i synnerhet) har vetat vad jag vill. Vad jag vill med mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill bo, eller ens vad jag vill känna. Jag tror att jag inte ens har vetat om att jag kanske borde ta reda på det. Att jag har ett ansvar att prioritera set jag själv tycker är viktigt. Det som är viktigt på riktigt, som en nyvunnen vän uttryckte det. Ett av mina många favorituttryck just nu. Vad är viktigt på riktigt?

Free your mind!

 

Vad är en riktig vän?

Jag har funderat lite över det där med vänskap. Vad är det egentligen? Hur vet man när man är någons vän eller när andra uppfattar mig som sin vän och inte bara bekant? Vad ska man ha vänskap till egentligen? Vänskap är på sätt och vis ett risktagande, precis som ett äktenskap, där känslan att förlora en vän är mycket mer smärtsam än om det bara hade gällt en bekant. Måste man veta och kunna mycket om en person för att den ska kunna räknas som en vän? Om jag inte känner till personens historia, släktskap, utbildning, arbete, familj, kan den ändå vara en vän? Det finns ju människor man räknat som vänner, som efter flera år visat sig ha egenskaper eller en historia som man inte i sin vildaste fantasi hade en aning om och som plötsligt helt förändrar ens bild av dem, till det bättre eller sämre. Har en sån person verkligen då varit en riktig vän?

 

Hos Aristoteles på 300-talet f.Kr. omfattade vänskap kärleks- och familjerelationer, men hade även en politisk och offentlig dimension. Filosofen Monaigne beskrev på 1500-talet vänskap snarare som något individuellt och personligt som senare kom att utvecklas till något som kom att handla om starka känslor och uttryck om förtrolighet och omsorg även bland män. När borgarklassen växte fram övergick vänskapsbegreppets mer intima former och starka känslor till att mer vara reserverat för äktenskapet mellan man och kvinna medan andra relationer blir mindre känsloladdade kamratrelationer i allt högre utsträckning.

 

Jag känner en del personer som säger sig ha många vänner, men att de ändå känner sig ensamma. Hur kan det komma sig? Har man verkligen riktiga vänner då? Eller sitter ensamheten bara i ens eget huvud? Den amerikanska socialpsykologen och psykoterapeuten Lillian Rubin har forskat mycket kring fenomenet vänskap. Hon beskriver bland annat att det kan vara svårt att veta om man är "vänner på riktigt". När Rubin gjorde djupintervjuer med människor där hon följde upp vänskapstrådar tvärs över bekantskapskretsar, upptäckte hon att 64% av de intervjuade inte alls nämnde den person som de själva hade sagt var deras bästa eller nära vän. Det kan innebära att många av dina bästa vänner kanske inte alls ser dig osm nära vän. Hon talar varmt om det hon kallar vardagsvänskap, som man har med kollegorna på jobbet, eller träningskompisen. De människor vi normalt kallar bekanta, som hon menar har ett stort värde i livet. Hon menar också att vi inte bör jämföra olika vänskaps- och bekantskapsrelationer med varandra eller gradera dem. Vi behöver helt enkelt alla slags vänner. Enligt Rubin kan en ytlig varje-dags-bekant utvecklas till att bli en nära vän längre fram? En del vänskapsrelationer tar flera år på sig att mogna fram.

 

Jag tror att det är just så. Vi behöver olika typer av relationer för olika behov och olika känslor. Jag tror inte man ska förakta någon typ av vänskapsrelation utan se dem som en gåva, även om det bara är en trevlig, men ytlig bekantskap. Men man måste också vara beredd på att ge upp en del relationer när det inte på något sätt är ömsesidigt. Det kan vara smärtsamt att känna att någon man själv uppfattat som vän inte är lika intresserad som jag att upprätthålla eller utveckla vänskapen. Men tänk då på att du själv har avvisat andra på samma sätt, kanske både försiktigt, korrekt och ödmjukt, men ändå sårande för den andra. Det händer hela tiden. Se dig omkring och fundera över om det är någon som just nu söker kontakt med dig, som vill bli din vän.

 

Free your mind!