När i helvete blir man sån?

Titta på det här ansiktet! När blir man sån? Han kan väl inte alltid ha sett ut på det sättet! Ihopsnörpt mun, smala ögon. Han tycker lite synd om sig själv och tycker att livet är orättvist som gynnat alla andra, men inte honom. Är det då man blir sån? Vad är det för något i livet som gör att man snörper ihop munnen och fastnar så?

 

Jag har alltid förundrats över detta. Ett tag var jag nästan själv på väg in i bekymmersrynkvärlden. Efter en skilsmässa och massor av förlorad kraft på ett gigantiskt projekt jag initierat och drivit (gratis) som vände mig ryggen, hängde bekymmersmolnen tunga en tid, men de fastnade inte inom mig. Jag gick vidare. Varför går han här uppe inte vidare? Eller hon här nere?

 

Se på hennes blick. Missunnsamheten lyser i hennes ögon. "Bara för att jag aldrig fick, så ska de inte heller..." Är det så hon tänker? Titta på de sammandragna kinderna och den snörpta munnen. De är inte bilder av lyckliga människor. Det sägs ofta att missunsamhet och avundsjuka är typiskt svenska janteegenskaper. Jag vet inte det. Ansiktena här är inte från Sverige. Jante finns i många delar av världen, men med lite olika egenskaper och uttryck.

 

När jag ser bilder av bittra människor i artiklar i tidningar eller på TV, från någon oroshärd, från ett inslag om främlingsfientlighet, om homofobi och så vidare, så möter man ofta ansikten som dessa här ovan. Vad är det som gör det så farligt att det finns en mängd människor som vill bosätta sig här hos oss, bort från krig, förföljelse, tortyr? Varför är så många så bittra, så missunsamma? Hur kan de så ofta känna sig så kränkta? För vad? Om vi själva befann oss i samma situation i Sverige så skulle vi ha samma behov, samma smärta, samma desperation. Vi tror att det aldrig kommer att ske, men konsekvenser av klimatförändringar är omöjliga att förutse, så risken kan ju finnas att vi måste fly, men då inte av politiska skäl. Skulle vi vara välkomna någonstans då? Jag hoppas verkligen det.

 

I boken Embitterment: Societal, psychological and clinical perspectives menar flera forskare i psykiatri att det behövs en ny diagnos (PTED - bitterhetssyndrom) för att beskriva personer som inte kan förlåta andras kränkningar. Författarna visar hur långvarig bitterhet kan leda till fysisk sjukdom. Hormoner och immunförsvar påverkas, blodtrycket stiger, hjärtfrekvensen och risken för hjärtsjukdomar ökar. Den som har en negativ känsla emot någon blir instinktivt förberedd på strid, vilket höjer blodtrycket. Det är helt klart att negativa mentala tillstånd ger hjärtproblem fullt jämförbara med rökning, menar psykiatern Charles Raison vid Emory University School of Medicine in Atlanta, USA.

Raisons forskning handlar just om hur den psykiska hälsan samspelar med kroppen. Den som är bitter är övertygad om att han/hon inte kan förändra något och ältar det som hänt eller händer och kommer inte vidare. Hämnd och skadeglädje är vanliga reaktioner på beteendet när man blir besviken eller rädd och det blir lätt att man fastnar i negativa mönster men en känsla av att vara drabbad och att det är typiskt att det "alltid ska hända mig", eller "alla andra får allt gratis". Förändringar som man upplever sig inte kunna påverka kan också vara en orsak till såna negativa mönster, ofta på grund av osäkerhet och rädsla inför vad som ska hända, trots att det nya många gånger berikar ens liv.

 

Så några råd i all enkelhet:

• Försök acceptera det som händer. Alla förändringar är inte av ondo. Det bästa sättet att hämnas är ofta att själv se till att må bra och trivas med livet.
• Älta inte gamla oförrätter så att du fastnar i negativa tankemönster.
• Bryt vanor och rutiner. Gör något annat. Fastna inte i gamla mönster.
• Se till att belöna dig själv. Njut av det du gillar.
• Sök hjälp om du inte kan släppa tanken på hur orättvist du blivit behandlad.

Free your mind och bli inte en bitter idiot som alla försöker undvika och som ser medmänniskor och hela världen som något ondskefullt som vill dig illa. Det är inte synd om dig. Alla andra får inte alla fördelar som går dig förbi. Om du tror det så sorry... då är du verkligen en idiot!

 

En taktil beröring

I veckan var jag på Taktil massage hos Solveig Nilsson på Omslutande Händer i Varberg. Det var det helt ny upplevelse för mig. Jag har fått massage någon gång tidigare, men det har varit mer traditionell klassisk massage. Varberg har ju en tradition med fantastiska spa-anläggningar och havsbad, men massage är inget som jag tidigare förknippat med just Varberg. Anledningen till att jag gick dit just nu var att jag i födelsedagspresent till min fru köpte tre massagebehandlingar hos Omslutande Händer. När fakturan kom så låg där en present till mig från Solveig med ett presentkort på en behandling. Jag har alltid varit lite feg när det gäller att lägga mig nästan naken på en brits och bli knådad på min bara hud. Det har känts utlämnande och ... ja, naket. Jag tog i alla fall mod till mig och bokade en tid.

 

När jag väl var där så pratade vi en liten stund. Solveig berättade hur taktil massage går till och jag klädde försiktigt av mig allt utom mina kalsonger. Det lilla rummet var varmt och det fladdrade lite från ett värmeljus på ett bord. Britsen var en i mina ögon vanlig massagebänk med hål för ansiktet när man ska ligga på mage, men där låg också något mjukt pälsigt med en handduk på som gjorde britsen ovanligt skön och behaglig. Det började på mage. Jag lade mig ner och fick först en stor handduk över hela kroppen och därefter ett varmt täcke. Det hade jag inte upplevt tidigare. Jag kände mig inte alls naken och avklädd utan påpälsad och varm. Mycket skönt.

 

Taktil kommer från latin och betyder beröring. Det man gör i taktil massage är att arbeta med hudens många tusen beröringsreceptorer. Den mjuka och lugna beröringen frisätter ett hormon som heter oxytocin och det parasympatiska nervsystemet aktiveras. Massagen är utvecklad efter hudens eget dermatom (ett område på huden som kontrolleras av en särskild nerv i ryggraden). Metoden har utvecklats av sjuksköterskan Siv Ardenby i början av 1990-talet på uppdrag av Socialstyrelsen. Därefter har det förfinats genom ett flertal forskningsprojekt. Enligt de massörer som utbildats i taktil massage stärker massagen kroppsuppfattningen, ger skydd, trygghet och värme. Etik och bemötande är viktiga delar i metoden. Effekter som man ofta ser är avslappning, bättre sömn, förbättrad mag-tarmfunktion, stärkt kroppsuppfattning, ökad självkänsla, mindre stress, lindring av smärta, mindre oro och ångest, tänd livsgnista. Socialstyrelsens egen definition på taktil massage är:

"Det är en mjuk, omslutande beröring av huden, som sker med respekt, omtanke och lyhördhet för individens integritet och behov."

Det var för mig inte en typ av definitioner jag tidigare förknippat med Socialstyrelsen, poetisk och mänsklig. Det var som en nästan själslig beröring fast inte påträngande, väldigt fysisk, mjuk och behaglig. Beröringen väckte på många sätt upp min kropp. Jag hade tränat ganska hårt på gymmet någon dag innan och hade en del träningsvärk, men när kroppen blev så totalt avslappnad försvann värken helt. Min kropp brukar gå in lite grann i en slags vinterdvala. När det blir kallt och man pälsar på sig allt mer blir en direkt beröring av huden mindre vanlig under en ganska lång period. Nu var det som att huden och kroppen vaknade till liv och jag ville ut i shorts och t-shirt och lägga mig på stranden och fortsätta att låta mig smekas av solens värme och havets ljumma vindar. Det är svårt att beskriva känslan av taktil massage, men för mig var det nog ungefär så.

 

Massagen gick till så att Solveig försiktigt vek undan täcket och handduken just bara på den del där massagen skulle ske, kroppsdel för kroppsdel. Jag kände mig omhuldad, omsluten, trygg och bekväm. Huden bearbetades med lätta beröringar med en mjuk, friktionsfri massageolja. Hela tiden med en behaglig musik och värmeljuset försiktigt fladdrande i bakgrunden. När behandlingen var klar så lämnade hon rummet och jag låg kvar med mina slumrande tankar. Efter en kvart väcktes jag försiktigt, bytte täcke mot kläder och vandrade ut i verkligheten, som inte längre kändes lika grå, fuktig och kall, utan något mera frisk, färgglad och vacker.

Så var generös mot dig själv pröva Taktil massage. Köp presentkort till jul till din partner, släktingar, dina anställda och och låt dem njuta av en nära-livet-upplevelse. Free your mind!

 

Varför lever jag egentligen?

Ja, tanken i rubriken är lite skrämmande. Varför lever jag egentligen? Jag funderar ganska ofta över det. Vad jag menar med det är framför allt vad som driver mig att faktiskt vilja leva. Allvarligt talat... det finns ju massor av saker som definitivt pekar på att det vore betydligt mer effektivt och bekvämt att göra slut på det med en gång... krig, elände, miljöförstöring, växthuseffekt, orättvisor, våld, religionsmotsättningar, fattigdom, förtryck med mycket mera på den mer övergripande nivån... stress, arbete, arbete, arbete, kyla, relationsproblem, sjukdom, smärta, måsten, skatt, lån, arbete, arbete, arbete, ensamhet osv... och ändå så fortsätter man och fortsätter och forts... Vad är det som driver människor att vilja leva? Vad driver mig att vilja leva? Varför åker man till ett arbete man inte trivs med, med en chef man avskyr, varför umgås man så sällan med vänner, varför gör man alla dessa måsten..? Varför gör man så många saker man egentligen inte vill? Hur står man ut? Och hur står människor ut som verkligen har det svårt, som verkligen är fattiga, som kanske inte har något hem? Varför vill de leva?

 

Missförstå mig inte. Idag är jag så otroligt priviligerad och mår väldigt bra. Men det har inte alltid varit så. Det har funnits många tillfällen då jag tänkt att det hade varit såååå skönt att bli färdig med allt det här, bli klar med livet. Och ändå har jag egentligen inte ens varit nära att göra det på riktigt. Jag har vänner som har varit riktigt nära, men som av någon anledning ändrat sig. Vad fick dem att ändra sig? Var det rädsla, dödsångest? Eller är banden till livet så starkt att det krävs något alldeles extra för att klippa dem? Jag tror att det för många människor handlar om våra starka sociala band med medmänniskor. Vi är sociala varelser och om vi dessutom har egna barn så blir sannolikt banden till den egna familjen så starka att det finns någon slags känsla av social skyldighet att finnas till för sina barn. Även när barnen är stora. Men det kan väl inte vara så enkelt. Jag känner flera som inte har några barn, nästan inget socialt umgänge, men som ändå klamrar sig fast vid livet. Ja, det känns i alla fall som ett fastklamrande när man trots många djupa depressioner, dålig hälsa, obefintligt socialt liv, konstant smärta, dålig ekonomi, inga intressen, med mera, ändå väljer att leva vidare. Varför? Varför tar de inte livet av sig? Hade jag gjort det i deras situation? Antagligen inte.

 

Det här jävla livet... varför vill man det så mycket? Kan det vara så enkelt att det handlar om hopp? Hopp om att det kommer att bli bättre. Hopp om kärlek. Hopp om hälsa. Att hur jävligt man än mår, så finns det en strimma hopp om att det kanske kan vända? Bloggaren Hulda frågar sig i sin blogg Huldform om det är så att hoppet spirar ur lidande, att det är en produkt av lidandet - utan lidande inget hopp. Att det är hoppet som gör att lidandet blir uthärdligt, men att också hoppet som begrepp är beroende av att det finns ett lidande. Det låter som en intressant tanke. Det betyder alltså att om det inte finns något lidande, finns heller inget behov av hopp.

 

Det finns människor som verkligen lever i allt det elände jag beskrev i första stycket och som trots det gör allt för att överleva och leva, hitta mat och vatten, hitta skydd och värme, hitta vänskap och tillit. Det är fascinerande...livet...att det är så värt att leva och att de allra, allra flesta av oss gör allt vad vi kan för att göra just det...LEVA!

 

Free your mind and LIVE!