onsdag 13 mars 2013

Bored to death!

Blir du lätt uttråkad? Jag blir det och det känns ibland som en belastning. På samma sätt som jag kan bli väldigt engagerad och intresserad kan jag snabbt känna att jag vill byta samtalsämne, byta jobb, byta bostad... Jag har länge trott att jag är en spänningssökande, äventyrstörstande person som alltid behöver nya utmaningar. Men jag har kommit på att det inte alls är så. Jag kan tröttna så totalt även på spänning och äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit på mig själv med att sitta och gäspa, inte av trötthet, utan av leda, när jag är på en jättespännande resa, en superintressant föreläsning eller ett roligt samtal. Egentligen gillar jag det, men jag blir less ändå. Tankarna börjar vandra iväg åt ett helt annat håll och jag har svårt att hålla fokus på det som händer. Det värsta som finns är när jag känner så inför min min fru och våra barn. Jag är inte alls stolt över det och jag vill inte att det ska vara så, men likväl så händer det.

 

Ibland när jag är på resor så kan jag längta hem något så oerhört. Jag tror inte att det är hem jag vill, utan snarare bort. Det kan vara det mest fantastiska resa med härligt, gemytligt sällskap. Ändå vill jag fly. Detsamma har gällt jobb, både anställningar och uppdrag. Långt ifrån alltid förstås och jag har haft det bra förspänt eftersom jag oftast har kunnat delegera arbete till andra, så att jag kan börja på något nytt. När jag jobbar så är jag nästan alltid snabb och effektiv. Men hur kommer sig den här flyktkänslan och ledan? Jag ska väl i ärlighetens namn säga att det inte är så i lika stor utsträckning längre. Flera saker har börjat förändras sen jag startat eget igen och sen vi börjat vår resa mot att bland annat bli digitala nomader. Samtidigt är det just det som fått mig att fundera på varför det så ofta blev så fram till alldeles nyligen. Jag tror att det är en kombination av flera saker. När jag var yngre bytte jag skola ett flertal gånger och bröt upp med vänner och rutiner. Grundskolan var ett starkt orosmoment som var väldigt skön när den var över. Å ena sidan ville jag hela tiden byta för att bli av med en del plågoandar, men å andra sidan förlorade jag även vänner och bra lärare. Viljan att fly riktningslöst låg nog till grund för en växande rastlöshet. Jag tror att det var där det började.

 

Många av mina vänner verkar sen de var unga ha vetat vad de vill bli, det vill säga vilket yrke de ska ha i hela sin vuxna ålder. Jag har nog aldrig vetat det. När jag utbildade mig till arkitekt så drällde det av arkitektstudenter där och på de andra skolorna som ville bli ARKITEKTER med stora bokstäver. Det gällde förstås inte alla, men de allra flesta. För mig var det en utbildning som var ganska kul och som verkade vettig. Dessutom hade jag ett behov att visa mina föräldrar att jag kunde genomföra och gå i mål med något. Jag fick jobb på arkitektkontor redan under min utbildning och så småningom startade jag även eget med kontor i centrala Göteborg. Jag har ritat en del hus som jag är riktigt stolt över och skrivit en bok om ekobyggande, men trots det har jag aldrig känt mig som en arkitekt. Är inte det underligt?

 

I filmtrilogin Matrix söker Neo, Trinity och Morpheus upp Merovingian för att få tag på nyckelmakaren. De konstaterar snabbt att detta är deras mål, men Merovingian menar tvärtom att det inte är målet utan ett medel för att göra... vad? När de inte kan svara på frågan uppstår ett dödläge. Han menar att de blivit ditskickade för att befria nyckelmakaren, men utan att veta varför de behöver honom. Jag kommer ihåg när jag såg den filmsekvensen hur starkt den scenen påverkade mig. Merovingian talade om mig, rakt in i min själ. Jag har tagit mig till olika platser, till olika situationer, till olika uppgifter och hade hela tiden trott att de varit målpunkter i mitt liv, men i själva verket hade det varit olika medel för att göra... vad då?

 

Jag har skrivit om vikten av att ha en riktning i livet i ett inlägg nyligen. Det går inte nog att betona hur viktigt det är. Vilsenhet och riktninglöshet är ett allvarligt samhällsproblem. Det ligger bakom många tragedier och oro, särskilt i tider med ekonomiska svårigheter. Jag vågar till och med påstå att det är särskilt allvarligt när det drabbar män, då kvinnor i många kulturer traditionellt haft starka informella nätverk där man stöttat varandra. Hos män verkar det ofta skapa grogrund för främlingsfientlighet och missnöje. Jag har själv aldrig tidigare haft någon riktning i livet. Det har istället handlat om att uppnå något för att senare kunna göra något annat. Det där "annat" har aldrig inträffat eftersom jag inte vetat vad det är. Det är annorlunda nu. Nu vet jag att jag vill frigöra tid och automatisera den inkomst jag behöver för att kunna leva gott, för att... För att skriva livsbejakande böcker, driva projekt för hemlösa, öka kvalitén i samhällsplaneringen, att förändra och förändras, bara vara och ta vara på livets goda och annat som jag tycker är viktigt på riktigt. That's it! Att göra det som är viktigt på riktigt! Det är yabba-dabba-doo-mål som duger för mig!

 

Free your mind!

 

4 kommentarer:

  1. Klockrent, starkt och bra inlägg agenten! Denna måste jag länka vidare!

    SvaraRadera
  2. Håller med Jennie - och funderar över när min egen "leda" tar överhanden; många gånger handlar det då om att jag inte vill vara med om det som pågår just där och då, jag vill smita! Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant Margareta att det faktiskt finns en hel del som känner igen sig i detta. Undrar vad det beror på?

      Radera