Vill du förändra ditt liv? GÖR DET DÅ!!!

Idag var jag på en inspirationsdag för digitala nomader, för människor som vill bli digitala nomader eller bara är nyfikna på vad det är. Det finns kanske flera definitioner på vad en digital nomad är, beroende på vem du frågar, men man skulle lite grovt kunna förklara det med att det är en människa dom är oberoende av plats och tid för sin försörjning och som använder i huvudsak digitala media för inkomster och kommunikation. Det måste inte betyda att man reser runt hela tiden. Man kan mycket väl vara bofast för att man väljer det, men man kan förflytta sig när som helst om man vill.

 

När man möts en sån här dag så har deltagarna oerhört olika förväntningar på vad som ska hända och vad man vill ha ut av dagen. Företeelsen digital nomad lockar till sig många människor som törstar och hungrar efter någon slags definierad eller odefinierad frihet. Några av de jag mötte hoppades nog att få många svar på hur man gör för att få den friheten och blev kanske lite besvikna, eftersom dagen handlade om att inspirera människor att själva förändra sina liv i en önskvärd riktning. Och det är just det. Man måste göra det själv! De som arrangerade dagen och som själva är digitala nomader, med många års erfarenhet tillsammans, bjöd generöst på både inspiration och kunskap, men resten, att skapa sin egen värld med t.ex. automatiserad inkomst, rörlighet, frigöra egentid, eller vad som nu är det egna målet, det måste man faktiskt göra själv. Man kan förvänta sig att få en färdig fungerande lösning när man köper en dator eller ett hus, men när man vill förändra sitt liv, så kan man låta sig inspireras av andra, men transpirera får man göra själv. Arrangörerna driver flera företag (t.ex. Digitala Affärsmodeller och Peel it Off) som hjälper människor på traven i sin egen livsstilsförändring. Mycket av det de erbjuder är gratis, men vill man fördjupa sina kunskaper måste man självklart betala. Men jag möter så ofta människor som vill så mycket, men det får inte kosta något, man är inte beredd att satsa något för att uppnå det man vill. Tänk om företagsledare tänkte så när de vill utveckla företaget. "Vi vill att företaget ska växa till det dubbla, men vi tänker inte satsa något för att få det att hända!" Ju mer du vill att det ska hända och ju snabbare du vill att det ska hända, desto mer måste du satsa för att det ska bli av!!! Det måste inte nödvändigtvis kosta i pengar, men det måste kosta i engagemang och sannolikt i tid. Och gör du det inte själv, så måste du betala någon annan att göra det åt dig!

Camilla Lebert Hirvi

 

De flesta den här dagen blev nog väldigt inspirerade och kommer att använda den energi vi bjöds på att fortsätta i förändringen till ett lyckligare liv, men de få som jag hörde uttrycka sitt missnöje så undrar jag vad de över huvud taget gjorde där. Jag tycker det är en så märklig inställning att påstå sig vilja förändra sitt liv, men att inte vilja satsa på att få förändringen gjord. Vill man verkligen då? För mig låter det mest som snack! Eller? Jag har själv länge gått och gnällt över hur jag vantrivts med mitt liv. Jag har också varit irriterad över alla människor som vet "hur man gör" som inte berättar för mig hur man gör utan ersättning. I flera år var det så. Jag ville förändra mitt liv, men inte göra jobbet själv. Idiotiskt! Det är som när man bodde hemma och mamma skötte allt åt mig i livet. Tvätten, räkningarna, maten... Men då var jag 16-17 år! Nu är jag 49!!! Lyckligtvis vaknade jag upp för flera år sen. All förändring kräver satsningar. I pengar, tid, energi, engagemang, tankekraft, mod... Ingen kommer att göra det åt mig. Ingen vet dessutom hur jag vill ha det, utom jag själv. Visst kan jag ta hjälp med bokföring, produktutveckling, hemsida med mera, men det måste jag förstås betala någon för, med pengar eller någon gentjänst.

 

Så ni alla som vill förändra era liv och leva era drömmar: GÖR DET DÅ! Ingen annan kommer att lägga två fingrar i kors för att göra det åt er. Har ni ingen aning hur ni ska göra det: BETALA EN COACH, för att ta hjälp att komma på det! Om ni inte vill betala en coach: FORTSÄTT ATT LEVA ERT VANLIGA LIV, och var nöjd med det!

Free your mind!

 

Den positiva fåfängan?

Jag undrar varför fåfänga är så tabubelag hos så många människor. Eller snarare, jag undrade, ända tills jag började söka på ordförklaringar på nätet. Wikipedia definierar fåfänga som överdriven tro på sin egen förmåga att imponera på andra, antingen med sitt utseende eller sina förmågor. Fåfänga faller dessutom inom ramen för högmod som en av dödssynderna. Det finns en del synonymer som är mycket negativt laddade, såsom prålsjuka, inbilskhet och högfärd, men där finns också andra synonymer som förr säkert sågs som negativt, men som i mina ögon idag är positiva. Det är till exempel ord som flärd och flärdfullhet. Det finns en positiv spegelbild av dödssynderna som kallas De Sju Dygderna. Högmodets spegling är ödmjukhet.

 

Det här har aldrig varit min egen syn på begreppet fåfänga. För mig har det alltid handlat om att smycka sig, göra sig fin, ha snygga kläder, ta hand om sitt utseende och att tycka om att göra det. Och lika mycket om att göra sig attraktiv för att finna en partner eller för att behålla en partner. Det är klart att det finns negativa sidor även av denna syn på fåfänga som handlar om den absurda form av skönhetsindustrin som livnär sig på människors osäkerhet och behov av bekräftelse och kärlek. Allt har baksidor. Men detsamma gäller till exempel mat. Det är få som skulle påstå att det skulle vara principiellt fel att äta god och hälsosam mat, men samtidigt översköljs vi idag av en mängd mat-ismer och sjukdomstillstånd kopplade till ett problematiskt förhållande till ätande. När man läser vidare i wikipedia finns det vid fåfänga en hänvisning till ordet kokett. Jag klickar vidare.

 

En kokett är en person som genom ett utstuderat erotiskt eggande uppträdande och elegant, raffinerad klädsel strävare efter att bli uppmärksammad, beundrad och att behaga (i synnerhet personer av motsatt kön). Förutom den konservativa synen på att all sexuell attraktion sker mellan två människor av motsatt kön, så känns det aningen mer positivt och närmare den känsla jag själv är ute efter. Men fortfarande handlar det om att vara onaturlig, tillgjord, beräknande, duperande och narcissistisk. Finns det inget ord, inget begrepp som med en starkt positiv känsla beskriver behovet av att göra sig attraktiv för sig själv och för varandra, att kittla relationen med sexuell och erotisk spänning, att anstränga sig för att visa att man älskar varandra och att man inte tar varandra för givet?

 

Ordet fåfänga återfinns också i ett helt annat sammanhang. De fantasibyggnader som byggdes i trädgårdar och slottsparker under barocken och romantiken kallas Fåfänga. Ibland används det engelska ordet Folly (dårskap) eller det franska Folie (galenskap). Det handlar alltså om vackra romantiska lusthus och paviljonger. Jag skulle vilja införa ordet skönhetsfull som en positiv ersättare till fåfäng och skönhetsfullhet istället för fåfänga. Skönhetsfull handlar om att vilja göra sig vacker, att vara fylld och berusad av det vackra. Något lustfyllt, spännande, erotiskt, sensuellt, vackert, behagligt. Och det blir skönhetsfyllt när människor i din omgivning är skönhetsfulla. Som ett sensuellt lusthus i en prunkande trädgård går du och jag skönhetsfulla och skönhetsfyllda.

 

Free your mind!

 

En värdelös dag?

Brukar ni ofta känna er så där hopplöst värdelösa? Jag vet att det beror på att det sitter en jantefigur, eller vad man nu vill kalla den, på axeln och påpekar det för en då och då. Det där i en som vill upprätthålla status quo och som inte vill att något ska förändras. Min goda vän, coachproffset Marion Solkvint på Seagold Co-active Coaching, kallar det för gremlins. Men ändå. Trots att jag egentligen tror på mig själv och på mina förmågor, så fastnar jag ibland i en seg sirap av självömkan, trötthet, tvivel och så väldigt mycket vidare. Det går över, jag vet det. Men de där perioderna är inte roliga.

 

För min del brukar jag sluta mig i mig själv, inte vilja göra någonting annat än möjligen titta på filmer, gärna maratontittningar med Sagan om Ringen, Matrix eller Hugh Grant-snyftare. Det brukar bli mycket choklad, vin och annat som jag tror ska ge tröst och en bättre känsla, vilket det förstås inte gör, utan lämnar bara kvar en klibbit hinna av socker på tänder och tunga och en ångest över alltför stort sockerintag. Det går alltid över av sig självt efter någon eller några dagar. Min omgivning har dock svårt att hänga med i svängningarna. Det kommer numera väldigt sällan och det brukar normalt gå över fortare än det gjorde förr och jag har börjat fundera över vad som är skillnaden. Jag skulle tro att jag i mycket större utsträckning gör sånt jag trivs med. Jag skriver mycket, vilket har varit en ouppfylld dröm en lång tid. Nu gör jag det, framför allt via bloggandet och det är underbart. Dessutom har jag förändrat min arbetssituation drastiskt genom att bli min egen och att skapa förutsättningar för ett för mig nytt och friare sätt att jobba.

 

Jag undrar dock om det någonsin kommer att försvinna helt. Har någon av er helt blivit av med era gremlins och mår toppen alltid? Kan man må toppen alltid? Eller behöver man sjunka ner lite för att kunna stiga ännu högre? Jag vet inte, men jag tar i alla fall inte något för givet. Det finns allt för många talessätt och pseudosanningar om sakernas tillstånd, som sannolikt bara är bortförklaringar för att man inte orkar eller vill ta tag i sitt liv. "Man måste sjunka ända ner till botten för att ta avstamp för att komma upp igen" läste jag vid något tillfälle för några år sen. Varför då? Varför måste man sjunka ända ner till botten? Är det inte betydligt bättre att vända långt innan man kommit till botten? Jag har en del vänner som relativt ofta talar om hur dåligt de mår eller hur dåligt de har mått i livet och verkar framställa det som en merit som är bra. Det har jag aldrig förstått. Om jag t.ex. själv skulle vilja vända mig till en terapeut, en coach eller bara en vän som lyssnar just nu, så skulle jag mycket hellre välja en som mår riktigt bra och som gärna mått bra länge, kanske till och med hela livet, för de borde väl vara experter på just det, att må bra. En som mått dåligt hela livet skulle jag inte välja att anförtro mig till om jag själv mår dåligt. Det är väl dem man behöver minst just då...eller?

 

Nu har jag skrivit lite och det har gått en dag sen jag började formulera de här funderingarna, så min nedåtgående spiral har vänts uppåt. Skrivandet är en medicin som verkligen fungerar för mig varje gång och jag är så glad att jag funnit den. Den har dessutom inga biverkningar som jag har upptäckt hittills. Jag tror inte att det räcker att hitta något man verkligen gillar att göra för att må bra. I grunden måste man nog arbeta med sig själv och sina egna gremlins i första hand, men att ha en metod att snabbt mota tillbaka den lilla dvärggremlin, som envist klistrat fast sig någonstans där långt inne i en, till sin mörka håla, det är en gåva.

 

En örfil av kärlek!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg på facebook som handlade om positiva tankar. Mer noggrant så skrev jag att jag inte är särskilt förtjust i att man uttrycker sig att "man tror sig klara av saker och ting", utan att man istället bör vinnlägga sig om att "veta att man ska klara det". Skillnaden är förstås att troendet har ett tvivel inbyggt i sig, medan vetandet handlar om att boosta sig själv så mycket att ett misslyckande inte finns på kartan. Jag tror mycket på den mentala kraftens inverkan på både intellekt och muskler. Atleter som vet att de kommer att vinna kommer ofta mycket längre än de som hoppas på att komma på pallplats. Den norske skridskokungen Johann Olav Koss vann tre guld på OS i Lillehammer och han slog dessutom världsrekord på alla tre distanserna. Vid en intervju med honom ställdes förstås frågan hur det kunde vara möjligt att vinna så stort. Han svarade lite gåtfullt med att han innan varje lopp ställde en mycket viktig fråga till sig själv. En fråga som var helt avgörande för hans resultat. Om det verkligen stämmer att en enda fråga kan påverka så mycket tvistas det säkert om. Givetvis var hans bedrift ett resultat av många års intensiv träning, men alla andra skridskoåkare på OS i Lillehammer hade ju tränat minst lika mycket och hårt som han. Varför åkte inte de lika fort? Alla hade ju samma fysiska förutsättningar. Vad tror du att han ställde för fråga till sig själv?

johann Olav Koss

 

Reaktionerna på mitt inlägg blev blandade. Positiva budskap faller inte alltid på plats, framför allt om de inte har något innehåll som man kan relatera till och ta till sig. Om det positiva budskapet bara är ord, finns det då risk att effekten ibland kan bli det motsatta? Jag vet inte, men jag fick nästan den känslan. Jag har en del facebookkontakter som har levt ett hårt liv och som har mått och fortfarande mår mycket dåligt, av olika skäl. Jag känner dem egentligen inte personligen, åtminstone inte i den bemärkelsen att jag har träffat dem i verkliga livet. En av dem är en ensamstående, arbetslös kvinna i medelåldern (gissar jag) som har haft en del stora motgångar sista tiden. Jag uppfattar henne som mycket smart, driftig och attraktiv, men det har inte räckt för att stå emot den massiva missunnsamhet som verkar finnas mellan kvinnor (här hoppas jag att jag har hur fel som helst), i små samhällen och bland medelålders. I det läget får man helt enkelt inte sticka ut, vara cool, smart, nytänkande och framgångsrik. Det visar sig hos vänner, bekanta, grannar, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, med mera. Hon har satsat hela sig själv, pengar och tid och drivit allt helt själv med en kompakt mur av misslyckokörer. Till slut har kraften och pengarna tagit slut och känslan av framgång har övergått till dålig självkänsla, där det är lätt att uppfatta sig som korkad, ful och fet. Jag vet inte om det gått till exakt så, men det är min bild av det hon uttryckt på facebook och i sin blogg. Jag kan förstå att när hon läser inlägg på facebook som "du är kärlek", "inget händer förrän du skapar det", "du duger som du är", "krossa jantelagen" och så vidare, så landar det inte så bra just nu. Fantastiska budskap, men som måste fyllas med innehåll för att de ska bli användbara. Innehåll som man ska ge orden själv, men där man måste ha kraft och glädje att fylla dem med. Kan det vara så att när kraften och glädjen saknas att orden istället blir som en örfil? Hur ska man hjälpa en människa som tappat all tro på sin egen förmåga? Och hur ska man få en människa att förstå att hon är sensuell, vacker och sexig när hon bara ser en trött, ful tjockis i spegeln?

 

Jag tror själv mycket på kraften i positiva budskap och positivt tänkande. Jag har själv ofta fått kraft i det när jag mått väldigt dåligt, men det är svår balansgång. Jag har också råkat ut för att bli riktigt förbannad på vad jag då uppfattade som positivistfascister. Människor som inte kan se sammanhanget klart utan kommer med klämkäcka kommentar när man står upp till halsen i skit och sorg. Ibland behöver man inte ett positivt budskap utan en örfil av kärlek, för att vakna upp.

 

Nå vad var det Johann Olav Koss frågade sig själv när han stod där på startlinjen, tre gånger på samma OS, för att trigga sig själv att åstadkomma nästan omänskliga bedrifter långt utöver vad någon av hans medtävlare skulle komma att klara. Har du gissat? Ja, det var inte en särskilt komplicerad eller märkvärdig fråga. Han frågade sig själv så här:

"Undrar med hur mycket jag kommer att slå världsrekordet idag?"

 

Free your mind!!!

 

 

Början på slutet till något nytt!

Så börjar 2012 ta slut. Början till slutet, men också en ny början om man vill se det så. Det finns många sätt att definiera tiden. Som ett ständigt flöde av sekvenser, nya händelser, eller som en cirkulär eller spiralformad upprepning (som de återkommande årstiderna) av händelser men med konstant förnyelse. Många menar att tiden har en början och ett slut, där den absoluta startpunkten kan vara det vi brukar kalla Big Bang, medan andra anser att tiden inte alls är begränsad på det sättet. De finns de som menar att tiden bara är ett sätt för oss människor att organisera vår verklighet och att vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid är enbart subjektiva, beskrivningar ur våra sinnen. Är det inte fantastiskt att tid kan uppfattas och beskrivas så olika? Att något de flesta av oss tar för givet och som vi använder dagligen i vår verklighet, i vår vardag, kanske egentligen är något vi konstruerat enbart för att förstå den verklighet vi tror påverkas och styrs av tiden. I love it!!!

 

Men om vi ska hålla oss till att året 2012 i vår västerländska tideräkning håller på att ta slut, för att aldrig kunna återvända och istället övergå till ett nytt år 2013. Hur ska vi förhålla oss till det? Är det viktigt att fundera över? Borde vi gå in i det nya året med förhoppningar, förväntningar eller kanske löften om något nytt, annorlunda eller bättre? Jag vet inte. Jag känner aldrig så själv. Jag har aldrig upplevt något nytt i klockslaget för det nya året, även om jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och champagne. Fest, vänner, glädje och yra har jag ofta upplevt vid det tillfället, men känslan av något nytt, något annorlunda har aldrig infunnit sig. Och inte heller behovet av att avge löften. Nej, det finns andra tillfällen under åren som den känslan infinner sig. Jag kände så tydligt så när jag fick barn, alla fyra gångerna. När jag träffade min fru så kände jag nästan Carola-fläkten virvla mitt korta hår. I höstas sa jag och min fru upp oss från våra anställningar för att yrkesmässigt börja helt nya liv, vilket upplevdes som ett nervöst, förväntansfullt och spännande pirr i kroppen i flera veckor. Förändringarnas vind kommer inte vi årsskiftet. De kommer för mig oftare än så och ibland när man minst anar det.

 

Det betyder förstås inte att man inte ska kunna njuta av och ha kul vid det nya årets början. Alla anledningar till att ha fest brukar vara bra. Men förvänta dig inte att det kommer ske några förändringar eller förbättringar av sig självt bara för att det blir ett nytt år. Du måste själv skapa förutsättningarna för att det ska ske. En av mina facebook-vänner (det finns förstås också andra sociala media) gjorde idag ett inlägg om att löften och förhoppningar alltför ofta brukar handla om att bli bättre på något man är dålig på. Han menade att det synsättet inte alls är särskilt smart. Ibland kan det vara det förstås, om det är något man verkligen vill, men uppförsbacken blir ofta väldigt stor och brant. Han menade att man istället ska fundera på att satsa på att bli bättre på något man redan är bra på, att förstärka dina styrkor. Det tror jag är ett riktigt bra nyårslöfte, om man nu vill ha ett. BLI MYCKET BÄTTRE PÅ NÅGOT JAG REDAN ÄR BRA PÅ!!! Det ska jag satsa på i år och kanske alla år, i tid och otid.

 

Gott nytt år på er alla!

Free your mind!!!

 

Man kan faktiskt hata små, små saker!

Det är verkligen få saker jag hatar. Hata är ett så starkt ord att det måste vara något extraordinärt för att man ska hata något. Men det behöver inte alltid vara så extremt. Jag hatar faktiskt en del rätt små saker. Jag har en bekant som alltid fullkomligt skiter i andras behov. Hans behov går alltid före alla andras och han lyckas också göra så att man känner dåligt samvete när man inte gör allt i världen för att hjälpa honom att uppfylla hans behov. Han är martyrernas och narcissisternas mästare. Han har förstås ingen aning om detta själv utan ser sig själv som oerhört generös, altruistisk och självuppoffrande. Han kan vara oerhört givmild, men bara när han själv har lust och med sånt som passar honom. Givmildheten innefattar aldrig vad andra verkligen behöver. När man inte ställer upp på att uppfylla hans behov så vänds det emot en med en mästerlig retorik av elakhet, personangrepp och martyrskap. Jag hatar inte honom och egentligen inte heller att han är sån. Jag är också självupptagen, snål och inåtvänd ibland. Det jag hatar är det ständiga upprepandet av mönstret och att han får mig att må så dåligt och att tycka så illa om mig själv. Och det är ett djupt hat. Jag vet inte hur många gånger jag och många andra lyssnat, lyssnat, lyssnat, gett råd, hjälpt, men det ändrar sig aldrig. Det är som att försöka hjälpa en alkoholist eller anorektiker som inte vill eller vågar bli av med sitt beroende. En som alla tycker synd om och som man inte kan eller får tycka illa om eller ens tycka att han får skylla sig själv.

 

Upprepandet av många små mönster, många lätta mentala örfilar, många små dåliga samveten är verkligen som många bäckar små. De blir till slut en stor tsunami av vattendroppar som väller fram och förgör allt i sin väg. Den absolut värsta tiden i mitt liv var när jag gick i högstadiet. Jag hade en klasskamrat som inte var särskilt kamratlig, utan hade som älsklingshobby att knacka med sin mellersta långfingerled på en punkt på min högra axel. En knackning gjorde inte alls ont, men efter kanske 5-6000 knackningar ett år senare på exakt samma punkt så gjorde varje knackning fruktansvärt ont. Något som utåt, hos lärarna, såg helt oskydligt ut, frambringade en enorm smärta. Det spelade ingen roll att axelvaddar hade börjat komma på en del kläder. Knackningarna hade känts genom ett hockeyskulderskydd! Och jag hatade de där knackningarna. Jag hatade dem för att de gjorde så ont, men också för att ingen kunde förstå (framför allt inte knackaren) att det kunde göra så fruktansvärt ont.

 

Jag har en god vän som brukar bli oerhört upprörd över anmärkningar eller synpunkter som är så små eller otydbara att de för vem som helst knappt skulle tolkas som förolämpningar eller ens negativa. Men för henne blir de som käftsmällar med nakna hårda knogar. Jag har långt senare förstått att det har en lång historia av små pikar av hennes föräldrar under hennes uppväxt, följt av en skitrelation fylld av kritik och mentala knackningar. Varje hugg var litet, men tillsammans har de bildat en så kraftig motkraft att minsta lilla synpunkt som kan uppfattas som negativ av henne bemöts med en tsunami av ilska, smärta och sorg. Hon uppfattas givetvis som svår och jobbig att umgås med, och det är hon, men det är lättare när man förstår reaktionerna. Självklart är det något man behöver söka hjälp för. Det ansvaret har man själv, att ta hjälp att kunna hantera sina knackningar. Man kan inte begära att omvärlden ska kunna se och förstå ens inre tsunamier.

 

Det är nästan omöjligt att få förståelse för hur små upprepade företeelser kan skapa så mycket smärta, både fysiskt och känslomässigt. Att slå tillbaka kan ibland fungera, men långt, långt ifrån alltid, särskilt inte när man är eller känner sig liten och svag. Jag tror på en kombination av att hålla sig borta från såna som skapar hatet om det är möjligt, eller åtmistone inte göra sig beroende av dem, och att själv vid behov ta hjälp av terapeuter, coacher eller liknande för att klara av att hantera och stå emot alla spikar och pikar. Låta dem köra sin grej, men att samtidigt vara tydligt mot sig själv och dem att jag ställer inte upp på detta och stålsätta sig mot den efterföljande retoriken med repliken "jo, men det är ditt problem att lösa".

Free your mind!

 

Är blod alltid tjockare än vatten?

Det finns få saker som är så känsliga att diskutera fritt och öppet som förhållandet till blodsbanden. Så upplever jag det i alla fall. Det är för det mesta känsligt, komplicerat och ofta förknippat med en massa förutbestämda synpunkter om vilka man ska älska och vilka man ska avsky och vilka övriga åsikter som man förväntas ha. Vad man ska tycka om vissa släktingar, hur den fastern är, vem som borde skämmas, vilka som inte var bjudna till det bröllopet, har du ringt och tackat gammelfarmor, tänk att hon var otrogen med grannen, och deras pojkar är så otacksamma. And you know what? I am so fed up with it!!! Intresseklubben antecknar! I couldn't care less!

 

Det här handlar inte bara om min släkt. Lite gör det nog det, men jag stöter på det här hos så otroligt många. Det verkar ha spridit sig som ett virus över hela Sverige, ja kanske hela världen. Känner du igen dig? Det brukar dessutom ofta kryddas med förfalskade minnesbilder om barndomen, om bröllop, om skiljsmässor, om allt möjligt och omöjligt. Förfalskade bilder i form av försköning eller förfulning, beroende på om syftet är att upphöja den del av släkten man av olika anledningar föredrar, eller om det handlar om att trycka ner de som lyckats för mycket eller för lite. Jag har aldrig riktigt förstått varför en del hamnar i skuggan och varför en del placeras i solskenet. Själv brukar jag ofta föredra de som inte är välkomna. Jag vet inte varför, men det är inte sällan som det är just de som är mest ödmjuka, intressanta och sköra.

 

Det verkar ofta som att det är en slags informell släkttävling om vem som lyckats mest, vem det är mest synd om, vem som är mest arbetarklass, vem som har flest högskolepoäng, högst lön, eller nåt helt annat. Titlar är nästan mest intressant av allt. Ingenjör och läkare brukar ofta smälla högt, men de titlarna kan i fel släkt få helt motsatt effekt, där varvsarbetare, svarvare och bilmekaniker kan bli mer rätt. Nån som gör nåt med händerna och inte bara vänder papper vid ett skrivbord. När blir man rätt? När duger man och passar in? Ska man hellre ligga lågt och inte berätta vem man är och vad man gör? Och måste man tycka om någon bara för att man bär delar av samma DNA?

 

Jag träffar på många som inte duger i sin släkt. Tyckarna brukar sällan tro själva att de exkluderar utan istället tycka att det är andra i släkten som håller på med sånt. Jag tror det är lite som kejsarens nya kläder. De flesta vill att allt ska vara underbart, bra eller åtminstone ok att mötas på släktträffar, på julaftnar och vid midsommarfirande. För en del är det så förstås, men för väldigt många infaller aldrig några Fanny-och-Alexander-tillfällen. I bästa fall är alla tysta med hur man känner och tänker vid såna tillfällen. I värsta fall faller alla in i gnäll- och exkluderingskören och tycker illa vara om alla och envar i tur och ordning med alla och envar. Men någon enstaka exklusiv gång är det någon som inte håller med. Någon som inte alls hatar moster Ingrid, eller som inte tycker att faster Lillian är en slampa, eller att kusin Rolf är en snobbig överklass-wannabe, eller att morbror Göran är en äcklig gubbe som gift sig med en ung kvinna från ryssland, som inte ens kan tala svenska eller vet vad Sveriges kronprinsessa heter. Nån som plötsligt utbrister: "Nej nu får du lägga av, han har faktiskt gjort allt han kan..." eller "Hur kan du snacka så mycket skit om alla?" Någon som plötsligt stoppar in en nål och spränger den hårt uppblåsta ballongen av avundsjuka, missunnsamhet och girighet.

 

Så till jul skulle jag vilja ge alla modiga sanningsälskande människor Bilbos svärd Sting, smidd av Gondolinalverna under den första åldern, som lyser med ett starkt blått sken så snart den kommer nära idiotiska fördomar, missunnsamhet och känslomässig snålhet, att sticka hål på alla uppblåsta ballonger och gnistra och glimma med glädje, generositet och översvämma världen med empati och lycka!

Free your mind och God Jul!