Prata om det för fan!

Varför vill så många skada sig själva? Varför vill man sig själv illa? Ja, det är klart att jag inte är den enda som ställt den frågan. Jag har ibland betraktat människor som på olika sätt skadar sig själva och som inte gör något åt sin situation, utan att kunna sätta mig in i och förstå varför det överhuvudtaget startat och varför det fortgår. Ser de inte? Förstår de inte att det är idiotiskt. Så många människor i världen svälter, så många försöker överleva i misär, i krig, och du, du hetsäter och kräks, eller du skär dig i armarna, eller du stannar kvar i en misshandelsrelation, eller... Vilket jävla i-landsproblem! Du som har det så bra! Du som har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet! Hur ofta har man inte hört det argumentet och hur glad är jag över att jag faktiskt aldrig använt just det argumentet själv. Men så enkelt trodde jag länge att det var. Men när man ser hur svårt det kan vara för en del att bara sluta röka, så borde jag förstås förstått hur fel jag hade.

Numera läser jag om hur skadande av dig själv kan vara ett sätt att hantera andra övermäktiga känslor, att du kan lindra en känslomässig smärta genom att tillskapa dig en fysisk smärta. Om hur kvinnor med nice-girl-syndrome fortsätter och fortsätter att leva med en misshandlande man med en övertygelse om att: "är jag bara lite snällare, mer förstående och mer förlåtande så kommer han också att bli snäll och glad och lycklig". Jag läser om hur intelligenta, visa, snygga människor dämpar sin ångest med övermängder av mat för att sen kräkas upp allt ... på grund av ångest. Så frågan var ju förstås från början helt felställd. Frågan är inte varför man frivilligt vill göra sig illa, utan varför vi tillåter oss att utveckla ett samhälle som skapar detta, som skapar ett självskadebeteende, som skapar ångest.

Nu när jag själv för första gången i mitt liv sakta börjar se mig själv, vem jag är och vad jag vill i livet och plötsligt ser alla möjligheter som ligger framför mig och som finns här mitt i nuet, så inser jag vad Morpheus menade med sin replik i filmen Matrix, när han förklarar för Neo vad the Matrix är. "Matrix finns överallt. Det är runtomkring oss. Till och med nu i detta rum. Du kan se det när du tittar ut genom ditt fönster eller när du slår på din TV. Du kan känna det när du går till jobbet...när du går i kyrkan...när du betalar din skatt. Det är den värld som har dragits över dina ögon för att göra dig blind för sanningen om att du är en slav. Precis som alla andra har du fötts in i slaveri. In i ett fängelse som du inte kan smaka, se eller känna. A prison for your mind."

Det låter starkt, det låter också fånigt att citera en sci-fi-film. Filmen utspelar sig någon gång i framtiden i en värld som tagits över av maskiner. Så tror jag förstås inte att vår värld ser ut. Men bra konst har ofta budskap bortom själva berättelsen, bortom rollfigurerna, om något man vill berätta som förhåller sig till vår verklighet, vår vardag. Jag tror att det som Morpheus berättar för Neo är precis det som vår verklighet handlar om. Vi låser in oss själva och varandra i vår egen berättelse, vår egen verklighet och väljer bort att se och leva i den verkliga verkligheten. Vi i det här sammanhanget är både vi själva som individer, som grupp, som samhälle som värld, där allt handlar om kontroll. Den som jag själv kontrollerar mest är jag själv och runt omkring dig finns företag, organisationer, individer som tjänar på ditt behov av kontroll, av bekräftelse, av trygghet, av smärtfrihet. Sockret som ger näring till ditt dopaminsystem.

Det finns bara ett sätt att komma ur det fängelset. Vi har lärt oss det av H. C. Andersen i Kejsarens nya kläder. Vi har också lärt oss det av J. K. Rowling och många fler författare, konstnärer, coacher etc etc. Det är så enkelt och samtidigt så svårt. Jag har själv fortfarande oerhört svårt för detta. PRATA OM DET! Oavsett om det är dig själv det gäller, en vän, en son, en fru, kanske till och med en okänd. Du måste våga prata om det. Innan pojken ropade "kejsaren har ju inga kläder" så var kejsaren själv helt övertygad om att han hade de dyrbaraste vackraste kläderna i världen. Prata om det! Ge saker dess rätta namn. Kalla inte en ätstörning för en mat-oro, eller en misshandel för en tillfällig svacka i relationen! En misshandel är en misshandel! Konfrontera, men anklaga inte. Prata om det! Free your mind!

 

Leva som man lär vs. vad man lär

Thomas Di Leva sa en gång i en intervju, efter det att hans gloria hamnat lite på sned i massmedia, att det handlar inte bara om att man lever som man lär utan lika mycket om vad man lär. Jag tycker det är en klok formulering. Jag hör ofta att det är viktigt att leva som man lär, att det är en fråga om trovärdighet. Ja, det stämmer förstås. Om du till exempel predikar vegetarianism och kanske till och med veganism med moraliska värderingar om människors och djurs lika värde så kan du inte bli tagen på bar gärning med en hamburgare i munnen. Det blir inte trovärdigt. Det kan till och med kännas bedrägligt. Jag var en gång och besökte Hare Krishnatemplet i Göteborg. Ja, det var inte något tempel som man tänker sig i äventyrsfilmer på bio, utan en lägenhet vid Grönsakstorget, men det var spännande trots det. Jag fick uppleva en slags högmässa, bjöds på god mat och trevliga samtal, varav de flesta handlade om att våga överge sina materiella tillgångar och leva ett enklare liv. När jag sen bara en kvart efter att ha lämnat lokalen för att ta mig hem till min förkastliga stuga i skogen med min likaledes förkastliga egenägda bil, så stannade jag till på en bensinstation för att tanka. Medan jag stod där och filosoferade över dagens upplevelser ser jag plötsligt templets ledare stå och tanka en exklusiv BMW mitt emot. Jag vet att själva Krishnarörelsen inte är emot det materiella, men han, den andlige förkunnaren, hade helt nyss talat om för mig att livet blir lättare om man avstår lyx. Ja, det är klart att det handlar om trovärdighet.

Anders Behring Breivik är å andra sidan trovärdig. Hans budskap är också hans liv, det finns inga tvivel om det. Här är det inte trovärdigheten som är problemet förstås, utan det fruktansvärda budskapet. Det var detta som Thomas menade i intervjun. Han var misstänkt (och kanske även åtalad, jag minns inte nu) för att ha misshandlat sin fru. Ord stod mot ord. Han som alltid förkunnat icke-våld hade kanske brukat våld mot den som stod honom närmast. Han menade att det är budskapet som är viktigt, inte budbäraren. Det är ett ödmjukt förhållningssätt av en artist som är van att ha fokus på sig själv, på egot. Titta inte på mig och det jag står anklagad för, lyssna istället på det jag säger. Jag vet inte om det någonsin blev utrett huruvida han slog sin fru eller inte. Läser man hans uttalande en gång till så kan du se två ord som jag inte markerade: "...lika mycket...". De orden är egentligen kärnan i hans uttalande, även om jag inte tror att det var det han tänkte på just då. Budskapet och budbäraren måste gå hand i hand. Det spelar ingen roll om budskapet är nog så viktigt. Om du blir misstänkliggjord för att leva direkt emot det som du lär, så blir budskapet ifrågasatt. Vi har lärt oss det som föräldrar till små barn. Du kan inte säga till ett barn: "gör inte som jag gör, gör som jag säger", eller "gör inte samma misstag som jag och börja röka du också". Funkar inte så. Om du ska predika, förkunna, förmedla ett budskap, så måste du också kunna stå för det fullt ut.

Det är klart att du och jag måste få ha åsikter, byta åsikter och handla på ett annat sätt än vad vi sagt och tyckt. Jag kan faktiskt få tycka att det är dumt att dricka sig redlöst berusad varje helg, men själv tillåta mig att bli berusad någon gång. Däremot kan det vara problematiskt att gå med i en nykterhetsrörelse, förkunna nykterhet och fortfarande bli berusad någon gång då och då. Jag kan också begå misstag och på grund av att jag helt enkelt bara är en känslomässigt komplicerad människa tycka att man ska handla på ett visst sätt och sen inte våga göra det själv, men när de blir rakt det motsatta till det jag förkunnar och predikar så kan både jag och mitt budskap bli omkullkastat. Gränsdragningen kan vara svår. När har man en åsikt och när blir man förkunnare av en åsikt? Kan man till exempel principiellt vara emot skattesubventionerad städhjälp och samtidigt använda det? Får man tycka att alla borde köra miljöbil och inte göra det själv? Svår fråga för en del, enkel för andra.

Panta rei - allt flyter

Många jag känner har ett stort behov att frysa ögonblick i sina liv, att konservera de goda stunderna med fotografier och prylminnen. Jag är själv ingen samlare alls, men tycker ändå det är trevligt ibland att titta igenom bilder från en resa, eller hitta en gammal vinylskiva som väcker positiva, glada minnen. Det jag däremot inte gillar är när jag möter människor som inte använder sina bilder och minnen på ett konstruktivt sätt utan när det istället övergår till ett mer tvångsmässigt beteende som i grunden verkar handla om en nästan fobiliknande skräck för förändring. Det måste vara ett fruktansvärt handikapp eftersom allt förändras hela tiden. Jag upptäckte detta för några år sen när jag pratade med en bekant när vi båda precis hade besökt Mölnlycke, strax utanför Göteborg. Jag hade då inte varit i Mölnlycke på kanske tio-tolv år och stan hade förändrats enormt. Min reaktion var att det var så häftigt att se den enorma utvecklingen som skett på så kort tid och allt positivt som hänt. Min bekantes reaktion var precis tvärtom. Han tyckte förändringen var fruktansvärd. Allt var förstört. Alla hans minnen var borta menade han förstås. Mina minnen var också borta. Jag har många minnen från Mölnlycke, men ingenting såg ut som jag mindes och det var spännande. Tänk så olika reaktioner på samma sak, samma plats, inte samma minnen dock.

En annan iakttagelse gjorde jag också för några år sen när min fru och styvdotter hade kommit hem från en fantastisk resa i Thailand. Min styvdotter hade tagit hundratals bilder med sin digitalkamera och satt och sorterade in dem i album och redigerade bilderna. Plötsligt av någon anledning var de någon dag senare inte där. I stort sett alla bilder var helt borta. Hon grät floder och var helt otröstlig i flera dagar och mådde dåligt i flera veckor efteråt. Det kändes faktiskt som att hon aldrig skulle komma över det. Det var som att hon hade förlorat inte bara sina bilder från resan utan i samma trollslag även sina minnen. Jag respekterade verkligen hennes känslor, men jag kunde inte förstå dem innerst inne. "Det var ju bara bilder". För mig var det bara bilder, för henne var det något annat, något större och viktigare som jag aldrig skulle kunna förstå. Som av något mirakel dök faktiskt nästan alla bilderna upp något år senare. Den digitala världen kan ibland vara nästan lika förunderlig som den verkliga. Bara på ett annat sätt.

Jag tror den här obehagskänslan som uppstår när världen runt dig förändras eller när du mister saker som påminner dig om de goda stunderna i livet handlar om ett behov av kontroll, som har sitt ursprung i vår djupa rädsla inför det faktum att verkligheten är i ständig förändring och utveckling. Vi vet att vi är sårbara och utsatta, men vi hoppas att kontrollen ska ge oss en säkerhet och skydda oss mot oönskade förändringar, men oavsett hur mycket kontroll vi försöker skapa, så är kontroll i sig aldrig lösningen på den bakomliggande otryggheten. Det spelar inte någon roll om vi försöker ha kontroll eller om vi helt släpper taget. Vi kan i vilket fall som helst inte styra framtiden. Kontroll är inte en försäkran om någonting - det är bara en illusion som syftar till att skapa en falsk känsla av trygghet i våra liv. Jag avslutar med att citera Emma Abrahamsson på Mental Kraft som jag tycker uttryckt det så bra:

" Mycket få människor kan leva i nuet, men ändå är detta vad varje människa måste sträva efter att göra. Vi lägger alldeles för mycket tid på att försöka kontrollera sådant som vi ändå inte kan kontrollera. Det är bara genom att leva i nuet som vi är verkligt levande! Utmaningen är att genomskåda vår rädsla och acceptera att vi inte kan kontrollera verkligheten, hur mycket vi än försöker. Det är inte meningen att vi ska ha kontroll över livet. Vi lever i total ovisshet om vad som händer imorgon. Men ovissheten är samtidigt det verkligt magiska med livet, som påminner oss om att leva i nuet. Din största och viktigaste uppgift är att skapa trygghet trots att verkligheten är okontrollerbar. Det finns ett syfte med att du aldrig någonsin kan kontrollera verkligheten. Syftet är att du ska lära dig leva i nuet och tillvarata och uppleva allt du har i just detta ögonblick. Du måste acceptera att du inte kan hålla fast något genom kontroll. Allt förändras och övergår i något annat. Låt insikten om att verkligheten är föränderlig bli en påminnelse om att glädjas och göra det bästa av livet just nu."

 

Det gör ont när knoppar brister

Jo det är så. Det gör ont att transformeras, att förändras, att utvecklas, att se och inse. Trots att du med både hjärna och hjärta vet att du är inne på helt rätt spår, att det här är det du alltid drömt om, så är det smärtsamt att lämna det invanda, det trygga. Jag kan förstå att många ger upp. Det blir för tungt. Frestelsen att falla tillbaka in i en dålig relation, ett avskyvärt jobb, dåliga vanor, trygga rutiner kan märkligt nog bli större än drömmen om ett gott liv, drömmen att leva sin dröm. Du kan från att dagen efter ett stort livsavgörande beslut när allt känns rätt och spännande plötsligt i dagar och veckor känna en förlamande rädsla och ångest. Känslan av att du kastat bort dina trygga mönster till något du inte har en aning om vad som kommer att bli. Det gör ont i magen. Du känner dig förvirrad. Du blir otrevlig, beter dig irrationellt och har svårt att hålla ihop dina tankar. Varför blir det så? Det här skulle ju få dig att må bra. Det skulle ju förändra ditt liv till något bättre, något större.

Ta det lugnt. Det kommer. Alla går inte igenom den här fasen, men många gör det. Jag är mitt uppe i det, mitt i stormens öga. Jag har redan flera gånger i korta stunder tänkt att "jag går tillbaka". Jag har gjort den här resan en gång tidigare, för knappt tio år sen. Det höll i några år innan jag valde tryggheten före drömmen. Nu är jag där igen. Skillnaden är att den här gången är jag inte ensam. Vi är två som gör resan samtidigt. Jag har heller inga förbestämda föreställningar om hur det ska bli. Vi ska inte ha något kontor, ingen bestämd plats. Vi jobbar där och när vi är. Förra gången var KONTORET det viktigaste. Jag har inte heller någon uppfattning om vad jag ska göra. Jag börjar i det jag kan, sen får vi se. Förra gången var det viktigaste att vara ARKITEKT. Nu jag utveckla, utvecklas, göra saker bättre och roligare. En tredje skillnad är att jag är helt öppen mot mig själv och andra om vad jag ser, hör och känner. Bloggandet är inte bara ett sätt att synas och höras, utan också ett sätt att bearbeta stora frågor och komplicerade tankar.

Stormens öga är ett väldigt bra uttryck. Det är precis så det känns. Allt står helt stilla i tankarna och i kroppen. Trots att det blåser och är ovanligt kallt den här sommaren är det helt vindstilla precis runt mig. Det är både obehagligt och skönt att vila i den tillfälliga stillheten innan jag lyfts upp i en våldsam virvel som kan bära precis vart som helst. And you know what? Det spelar ingen som helst roll hur det går... och därför vet jag att det kommer att gå riktigt bra. En klok god vän sa till mig förra gången jag med stor oro och tveksamhet kastade mig ut i drömvirvlarna: "vad är det absolut värsta som kan hända?" Ja vad var det värsta som kunde hända? Personlig konkurs var mitt svar. "Och...?" svarade hon. Jag blev irriterad. Vadå och? Jag ville inte sitta med stora skulder hela livet. "Kommer du att få stora skulder som konsult då?" Nej det var ju inte så sannolikt. Kanske högst hundratusen om jag var tvungen att ta lån för att överleva en period om det blev dåligt med uppdrag och det var ju hanterbart. "Och vad händer om du inte överlever en längre period?" Ja svaret på den frågan var till och med i mitt förvirrade tillstånd enklare än jag kunnat föreställa mig. Då börjar jag om. Det går alltid att börja om. Free your mind mina vänner!

 

Det är aldrig för sent

När jag gick på Bessemergymnasiet i Sandviken var jag tillsammans med en tjej som gick sitt sista år på på naturvetenskapliga programmet på vuxengymnasiet. När hon gick dit första dagen, så satt en man där som hon senare fick veta var sjuttiofem år. Hon tyckte först att det var lite märkligt att det fanns kvar så gamla lärare på skolan, men bestämde sig för att inte vara fördomsfull utan ta det som det kom och se vad som hände. Han kunde ju vara en riktigt bra lärare, med livserfarenhet i massor dessutom. Ganska snart visade det sig att han inte var lärare... han var elev. Han hade i hela sitt liv drömt om att kunna tala franska och nu några år efter att hans fru gått bort hade han trots protester från hans konservativa femtioåriga barn bestämt sig. Han hade kanske tio-femton år kvar i livet i bästa fall och han skulle förverkliga sin livsdröm innan han försvann från detta jordelivet, eller tills det att han medvetet inte längre kunde njuta av livets goda. Han var en ihärdig elev som läste och talade franska varje stund han hade möjlighet. De flesta av hans vänner fanns inte kvar i livet längre och alla andra intressen hade fått stryka på foten för denna dröm, så tid fanns det i massor.
Jag hade själv en god vän som gick bort för några år sen i ungefär samma ålder som mannen i Sandviken. Han hade varit yrkesmilitär hela sitt liv och uppfattade större delen av sitt liv som bortkastat, vilket var tragiskt. Han hade en stor sorg inombords som han aldrig visade, men som kändes om man öppnade sina sinnen. Han visade istället en enorm energi och vilja att förändra världen. Han ville bygga en ekologisk by för och tillsammans med utslagna och fattiga människor i Göteborg. Han brann verkligen för detta. Vi träffades när han var strax över sjuttio. Jag jobbade då praktiskt med experimentbyggeri med lera och halm som byggmaterial och lågteknologiska billiga tekniker, material och lösningar. Han ville lära sig allt om detta för att kunna bygga sin by. Han hann aldrig ända fram. Han hann aldrig ens börja, men kraften och viljan fanns där ända fram till hans sista andetag. Det är en av de människor jag beundrat mest och fortfarande beundrar på denna jord. Den gåva han gav till mig var känslan av att det aldrig är för sent. Det spelar ingen roll, sa han, om du är tjugofem eller sjuttiofem. Du kan dö i morgon oavsett ålder. Det är aldrig för sent. Free your mind!

Den äldsta kvinnan som aktivt utövar och tävlar i bodybuilding är 77-åriga Edith Wilma Connor. Hon började tävla i bodybuilding på sin 65-årsdag och har fortsatt efter det. Hon tränar minst tre gånger i veckan. Det är klart att det många gånger kan kännas så svårt att man vill ge upp allt och lägga sig och dö eller i bästa fall hoppas att bli räddad av en prins eller prinsessa. Jag har själv känt så många gånger. men när jag ser dessa män och kvinnor som växt upp under så oerhört mycket svårare förhållanden än jag, så kan jag inget annat än förundras över dessa livsöden. Och vem är jag som ger upp för så lite när de vägrar att ge upp. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att sluta att vara nyfiken, att jag alltid kommer att vilja lära mig mer och nytt och att närheten till döden aldrig blir ett hinder att spränga nya gränser, att jag på min dödsbädd vid hundra års ålder tänker att kinesiska skulle vara ett kul språk att lära sig. Det är aldrig för sent. Aldrig!

Gubbföretagens tid är ute - förändras eller tyna bort!

Har funderat en del över problemet för många kommuner, företag och organisationer att rekrytera och/eller behålla kompetent personal. Jag har jobbat i två ganska olika kommuner med helt olika förutsättningar. En liten kommun mitt i landet, relativt långt från en större stad eller något annat som skapar attraktivitet för inflyttning och vid rekrytering. Den andra var en tillväxtkommun precis vid havet med enorma möjligheter. Den första har haft stora problem för vissa tjänster att ens få några sökanden alls och den andra kommunen har haft svårt att behålla personal med stor omsättning. Det beror förstås på olika saker, på ledarskapsfrågor med mera. Men framför allt tror jag det beror på ett mycket omodernt förhållningssätt till hur man skapar en attraktiv arbetsplats.

Många gamla organisationer är obegripligt stelbenta och omoderna. Med det menar jag att man håller fast vid ett gammaldags synsätt på arbetskraft, organisation, ekonomi och kunder. Det finns en föreställning idag om att lön inte är en avgörande faktor för om man väljer ett jobb eller väljer att stanna kvar. Jag tror att många värderar andra faktorer som ledarskap, trivsel mm högre än vad man gjorde tidigare, men lönen måste fortfarande vara tillfredsställande. Det är en hygienfaktor. En ny generation ställer helt andra krav på sin arbetsplats, sina arbetsuppgifter än vad tidigare generationer gjort. Generation räknar jag inte bara i år utan också i förändringsbenägenhet och modernitet. Även äldre människor kan ha ett modernt synsätt och ett flexibelt tänkande. De företag och organisationer som inte anpassar sig till den nya generationens krav kommer att få oerhört svårt att attrahera en hög kompetensnivå.

Här kommer några tips till förnyelse för att bli en modern organisation:

1. Skapa ett tekniskt system som möjliggör arbete på distans. Låt medarbetare arbeta hemifrån på ett sätt som passar för deras arbetsuppgifter. Ibland fungerar det bäst regelbundet med ett par dagar i veckan, ibland oregelbundet i perioder.

2. Delegera ansvar och befogenheter fullt ut.

3. Låt medarbetarna eller representanter för medarbetarna aktivt delta i planering av och målformuleringar för verksamheten.

4. Fyll inte ut arbetstiden med onödiga uppgifter och tvångsumgänge. Låt medarbetarna själva välja vad de vill göra med den tiden. T.ex. kunskapsförkovring.

5. Tillåt medarbetare att tjäna på effektivisering och förbättringar. Om en medarbetare kommer på ett sätt att utföra sina uppgifter snabbare med samma eller bättre kvalitet, låt då medarbetaren tjäna den tiden. Medarbetare som inte får något för att vara uppfinningsrik kommer heller aldrig att vara det.

6. Låt medarbetare vara "periodare". Ibland orkar man och vill jobba mer och vissa perioder orkar man nästan ingenting. Var lyhörd för detta. Om man inte mår bra eller är fysiskt eller mentalt uttröttad är det bättre om man får vila eftersom man tillfälligt ändå är lågproducerande, medan man kan vara oerhört högproducerande i perioder när man är på topp.

7. Försök inte lösa allt själv som chef. Du har yttersta ansvaret för att utveckla verksamheten, för personalen, för ekonomin, men du kan inte allt. Behövs en konfliktlösare - anlita en, behövs en processledare - anlta en, behövs en kvalitetssäkrare - anlita en. De behövs ofta ändå bara för korta insatser för att kicka igång en utvecklingsprocess.

8. Skapa en karriärbeskrivning för medarbetarna istället för en utvecklingsplan. Många utvecklingsplaner innehåller bara vilka kurser du ska gå på närmaste året. Låt de medarbetare som vill sikta högre. Skapa flera olika karriärmöjligheter utan att man för den skull måste bli chef.

9. Skapa en utbildningsplan för medarbetarna kopplad till karriärbeskrivningen. Att fråga varje gång en kurs eller ett seminarium kommer om man får gå är frustrerande och ger ingen helhetsbild av den personliga utvecklingen.

10. Var tydlig och ärlig. Alla medarbetare oavsett ålder och generation vill veta vilket ansvar man har och vilka befogenheter man har för att kunna ta det ansvaret. Otydlighet skapar oro, otrivsel och oengagemang. Om t.ex. lön baseras på måluppfyllelse måste kopplingen vara tydlig. Det märks direkt om man som chef glider med sanningen.

Så gå nu iväg till arbetet och förändra och bli framgångsrika, eller låt bli och tyna bort!

 

Måste man alltid mena det man säger?

Sitter och småmyser framför tv:n och zappar lite mellan kanalerna. Mycket amerikanskt. Fastnar en stund vid en amerikansk B-film som jag inte ens orkar ta reda på vad den heter. Sensmoralen är dock tydlig. Tala alltid sanning och säg inget som du inte menar. Det ser ju klokt ut när man läser det, men är det egentligen alltid klokt? Ska man verkligen alltid mena till hundra procent det man säger? Är det alltid det bästa för alla?

Jag överdriver ibland det jag egentligen menar, vilket väl måste vara detsamma som att inte säga det man menar. Jag försöker också gratulera mina facebookvänner (glömmer ibland tyvärr) för att jag tycker att det är viktigt att ge uppmärksamhet. Flera av dem känner jag egentligen inte alls och har aldrig träffat dem i.v. (i verkligheten). Betyder det då att min gratulation är mindre värd för dem än de får av sina "riktiga vänner"? Ja, det hoppas jag, men mitt bidrag behöver för den skull inte vara betydelselöst. Jag blir själv oerhört glad att få massor av facebookgratulationer av människor jag inte känner. De kan väl egentligen inte mena det de säger. Hur kan de ärligt med sitt hjärta skicka hälsningar till någon de inte vet vem det egentligen är och som de absolut inte känner? Och vad spelar det för roll? Jag uppskattar gesten trots att jag är mycket väl medveten om detta. De bygger på min självkänsla, även om man skulle kunna uppfatta gesten som något påklistrat, något falskt. Det gör faktiskt ingenting. Om jag har människor i min närhet som jag ärligt kan kalla för riktiga vänner, så blir dessa andra eventuella pseudovänner (de är egentligen inte pseudovänner bara för att de finns i cyberrymden) ändå något som förstärker mina i.v.-vänners bekräftelser. Om jag inte har några "riktiga" vänner, så blir hälsningarna från mina cybervänner ännu viktigare, så jag förstår egentligen inte problemet. Och jag skiter faktiskt i om de menar sina hälsningar. Det är ändå någon som skickar en förflugen tanke till mig och det kan betyda hur mycket som helst för mig, även om den som skickat hälsningen inte menade så mycket med det.

Det svåra uppstår när man verkligen behöver en ärlighet i menandet, en ärlig åsikt, ett uppriktigt svar, men blir osäker på om bemötandet, svaret eller uppskattningen är ärligt eller om det bara är ett positivt svar för att göra en glad. Jag säger ganska ofta till min fru att jag älskar henne. Jag menar det inte lika passionerat, hjärtligt, kärleksfullt varje gång. Det går ju inte. Vi har pratat om detta några gånger. Ska man säga "jag älskar dig" även om man i stunden inte älskar den andra helt och fullt? Jag säger det nämligen ibland även när jag är irriterad på henne och när hon är irriterad på mig. Just då i stunden älskar jag henne inte lika mycket som annars, MEN i grunden älskar jag henne enormt mycket och känner att jag ändå vill få henne att förstå det även de gånger vi inte synkar lika bra som annars. Kan det vara fel? Kan det förta behovet att få bli irriterad eller är det tvärtom så att man behöver få höra att man är älskad trots att man är irriterad?

Jag tror man oftast bör mena det man säger i grund och botten. Det bör finnas en grundläggande ärlighet i de budskap man förmedlar. Risken kan vara att man annars tappar bort sig själv i lögner. Du kanske glömmer bort vad du egentligen tycker, vad du egentligen menar. Samtidigt så tror jag helt motsägelsefullt att man också bör kunna vara lyhörd för vad den andra, ens medmänniska, har för behov i stunden. Kan man säga till någon att den är vacker, fast man inte menar det innerst inne, om det kan lyfta den andra något från botten och få denna att för en stund känna att allt inte är helt hopplöst? Kan man säga till en vän som spelar musik i ett band att konserten var bra, trots att man tyckte att det lät förfärligt, om det kan göra den personen glad och stolt? Kan man säga till sitt barn att teckningen av pappa är det vackraste man sett, när det i själva verket är det gräsligaste man sett? Ja det är många svåra avvägningar och man har ofta mindre än ett par sekunder på sig att finna sitt svar som kan avgöra så mycket. Måste man alltid mena det man säger?

 

Varför lever så många kvinnor sina mäns liv?

Varför är det så många kvinnor (åtminstone av de jag känner) som lever sina mäns liv? Det här är det första blogginlägget jag gör där jag hoppas på en anstormning av kommentarer som säger "du har fel, det stämmer inte alls, ingen gör som du säger"! Men trots denna något motsägelsefulla förhoppning så har jag ändå tyckt mig sett detta obehagliga påstående så många gånger i verkliga livet. Kvinnor som inte lever sitt eget liv utan sina mäns. Det är klart att jag känner massor av kvinnor som inte gör det och även vissa män som lever genom sina kvinnor, men framför allt har jag upptäckt att min första fråga verkar stämma in på alldeles för många kvinnor.

Vad menar jag då med att leva sina mäns liv? Ja egentligen behöver det inte betyda att de lever ett dåligt liv, inte alls. De kan både trivas och njuta av livet. Men när de har träffat en man så väljer de av någon anledning att gå in i mannens vänkrets, mannens intressen, mannens musiksmak, hur man ska tycka om vissa släktingar, osv. På frågan om man vill gå på en fest man blir inbjuden till blir svaret: "vänta jag ska gå och fråga min man". Varför då? Det var ju dig jag bjöd in! Flera av de kvinnor som jag tycker passar in på beskrivningen har av olika anledningar bytt män, inte många gånger, men några och säger då nästan upp bekantskapen med flera av sina gamla vänner och blir vän med alla mannens vänner. Börjar rösta på samma politiska parti som mannen. Överger sina egna fritidsintressen för att istället hänge sig åt mannens intressen. Eller något helt annat. Alla exempel stämmer inte in på all de kvinnor jag syftar på och en del kvinnor har efter separationer fått ett annat liv, inte alltid med högre självkänsla och med egna drömmar, men åtminstone utan dominerande män.

Varför gör man så? Är det för att man inte vågar släppa fram sina egna drömmar? Är det för att man har en så låg självkänsla att man inte tror att man är värd mer? Är det för att man kan skylla allt på mannen efteråt om det går åt helvete (detta är nästan menat som ett skämt)? Eller dras man alltid till självupptagna, dominanta män? Vill man bli dominerad? Är det något som sitter i sen barndomen?

Jag gjorde en gång misstaget att nämna detta för en kvinna som jag tyckte levde genom sin man. Jag kan väl säga att vi tyvärr inte är vänner längre. Det kanske inte är så konstigt. Jag tryckte in en kniv djupt in i hennes mask av självförnekelse och låg självkänsla. Dessutom så kunde jag ju haft fel. Vem är jag att bedöma och döma? Och vad har jag för rätt att röra om i hennes liv? Ja den frågan är svår att svara på och bör väl bero på. Det handlar nog om en avvägning mellan vad som är viktigast mellan risken att förlora en vän och chansen att så ett frö till självinsikt. Men är självinsikt och sanning alltid viktig, eller kan ett bekvämt liv utan egna drömmar ändå vara ett gott liv som bör få vara ifred? Ja, jag vet vad jag tycker och jag tror ni kan ana vad det är, men jag lämnar er med frågan hängande i luften för era egna tankar.

 

Coacher - who needs them?

Enligt den allerstädes sanningssägande källan Wikipedia går coachning ut på att hjälpa en person eller en grupp personer att nå vissa mål. Coaching sägs enligt Wikipedia ursprungligen komma från USA. I början använde man coaching mest inom idrottsvärlden, men det används även inom företag och organisationer för att öka effektivitet och stärka målfokus. Ordet coaching betyder handledning/instruktion och ordet coach betyder vagn. Idag certifieras coacher hos olika certifieringsorgan på olika nivåer och det finns några tusen coacher i Sverige.

Varför behöver vi då en coach? Jag hör ofta att coachning är det nya trendiga för företag och personer med mer pengar än förstånd. Det har ibland beskrivits som flummigt och rent av humbug eller åtminstone överreklamerat. Ja, så kan det kanske vara ibland, men coachning är mycket mer än så. Om vi ser coachning som en metod och ett verktyg som ger stöd till den som vill tydliggöra sina mål och få hjälp att nå hela vägen fram, där coachen utmanar individen att förflytta sig från tanke till handling, så känns coachning för mig som något universellt, något självklart som vi alla behöver hela tiden i alla faser i livet.

Det är inte flummigt att må bra och det är inte flummigt att nå mål i livet, i företaget eller inom idrott. Jag tror att alla behöver olika typer av coachning hela livet. På jobbet, i familjen, när du tränar, när du behöver komma ur en depression, en sorg, när du vill finna dig själv, bli mer effektiv, mer produktiv, mer avslappnad, mer kärleksfull, komma ur oönskade invanda mönster, bli en bättre älskare osv. Du behöver förstås inte alltid en certifierad coach för allt detta. Det kan också vara en partner, en vän, en kursledare, en arbetskamrat, en chef, en bror/syster, en pappa/mamma. Det viktiga är att man är medveten om vad man vill uppnå och vad man vill med coachningen.

Jag tror man skulle behöva bilda coachningsgrupper i olika sammanhang där man stöttar varandra målmedvetet. Såna grupper finns i och för sig i form av olika typer av nätverk, t.ex. föräldranätverk, anonyma alkoholister, mans-och kvinnonätverk, singelnätverk mm. Men jag tycker att det aldrig har funnits någon grupp som egentligen passat för mig och mitt behov av coachning. Det skulle definitivt vara en spännande utveckling av facebook att kunna efterlysa personer för att ingå i en speciell coachningsgrupp. Det skulle kunna finnas grupper som träffas för att coacha varandra i hur man frigör sig från sin arbetsplats, hur man blir sin egen, hur man får bättre kontakt med sina barn, hur man tillfredsställer sin partner bättre, hur man blir av med sin ormfobi, hur man ska göra för att få vänner, träffa en partner, hur man blir författare, hur man blir snällare med hur mycket mera som helst. Du kan förstås göra en hel del av detta genom att gå en kurs t.ex. på ett studieförbund, men det är inte alltid det man söker och det kostar alltid pengar.

Mentorskap är också något som kan och bör utvecklas. Man skulle ofta ha stor nytta av en mentor både hemma, på jobbet, på sin fritid osv. Ofta finns mentorprogram för chefer på många arbetsplatser, men i själva verket skulle många behöva en mentor för att kunna utvecklas. Ofta kan du få hjälp med mycket genom att gå till en terapeut, en psykolog eller en professionell coach, men det kan både vara dyrt och kännas som ett stort steg. Tänk att ha någon utanför familjen som man kan helt öppet prata med om svårigheter i relationen med sina barn, sin partner, sin chef mm, som inte tar betalt per timme.

Missförstå mig nu inte. Proffessionella coacher, terapeuter och psykologer behövs mer än någonsin. Det finns så många vilsna människor som behöver stöd i sin personliga utveckling. Jag tror att just coacher är ett yrke som kommer att utvecklas oerhört framgent med många förgreningar och nischer. Men jag tror att deras proffessionalitet behöver kompletteras med målinriktad medmänsklighet. Vi behöver inte bara snälla människor i vår närhet, vi behöver också de som lyssnar och vågar vara ärliga, tydliga, målinriktade och konstruktiva. Coachernas tid är definitivt nu!

Vad har ni för syn på coachning och vad är coachning för er?

 

Nu vet jag vad vill med mitt liv!

Jag skrev idag på min facebooksida att jag kommit på att jag vet vad jag vill med mitt liv. Reaktionerna blev väldigt roliga. Allt från jippie till att man absolut vill veta vilket facit jag sitter inne med. Självklart var svaren på skämt, men samtidigt tror jag att det hos flera i grunden fanns ett stort allvar i responsen på mitt enkla inlägg. Jag tror många verkligen vill veta vad man vill göra med sina liv och kommer man inte på det själv (om det nu är något man kan komma på) så kan man ta genvägen via andras livsmål. Så varsågod, nu kommer mitt stora mål i livet.

Jag kom på det när jag pratade med min fru i morse. Vi pratar ofta med varandra om allt mellan himmel och jord. Om drömmar, om arbete, om familjen, motgångar, medgångar, om sorg, om lycka. Både hon och jag är mitt inne i en transformeringsfas. Vi har märkt det båda två. Det är inte något vi bara hamnat i, utan ett resultat av en process som tagit några år. En process som handlar om att leva ett gott liv. Vi har båda två arbetat oerhört mycket, både med hög effektivitet, hög produktivitet och många timmar. Det har slitit hårt såväl fysiskt som mentalt. Vid något tillfälle för några år sen kändes det som att det är dags att börja göra det vi vill göra och försöka förverkliga våra drömmar istället för att trampa runt i hamsterburen. Jag vet inte exakt när vändpunkten kom, men alla våra samtal som pågått ända sedan vi träffades för åtta år sen gav plötsligt en insikt om vikten av att leva ett gott liv och att möjligheten att ta sig dit helt och hållet hängde på oss, på våra val. Vi håller på att transformeras från bofasta bönder till nomadiserade jägare/samlare. Från att vara bundna till en plats, en arbetsplats, prylar, hus, trädgård till att se och känna alla platser som en möjlighet, ett hem, ett liv - här och nu, inte där och sen.

Min dröm, mitt livsmål, är att ge mig själv den möjligheten att alltid leva här och nu. Att ge mig själv möjlighet att göra det jag vill, det jag drömmer om. Det handlar alltså inte om något projekt, några prylar, någon plats eller någon särskild händelse. Det handlar om alla projekt, alla händelser, alla platser. Hänger ni med på den? Att bli egen företagare är en viktig del, att kunna styra sin tid, att styra sin inkomst och sina utgifter. Där är jag mycket snart igen. Att inte ha en fast arbetsplats är lika viktigt. Det är svårt för många att förstå och acceptera. Den generella föreställningen verkar vara att alla vill ha en arbetsplats, att det är viktigt att gå från sitt hem till en plats med skrivbord och dator. Min arbetsplats ska och börjar redan nu bli hemma, på café Mignon, på biblioteket, i bilen, hos en vän i Bohuslän, på ett hotellrum i Italien...

Jag vill kunna ha möjligheten att när som helst hälsa på en vän, resa till Italien, lära mig en ny dans, ett nytt språk, hälsa på mina barn, skriva en bok. Det betyder inte att jag kommer att göra allt det hela tiden, men jag vill och jag kommer att ha möjligheten. Och det är min dröm, mitt livsmål. Inte större, inte mindre. Fullkomligt möjligt. Vi är redan på väg dit båda två, sakta men ganska säkert. Mot Sherwoodskogen! Free your mind!

Hur käck får man vara?

Mina blogginlägg brukar vara både optimistiska, uppmanande och utmanande. Jag har hittills använt min blogg mest för att boosta mig själv och andra att våga göra val som gör livet mer värt att leva och mer njutbart. Jag tror det är viktigt att få såna kickar lite då och då. Jag läser själv flera såna bloggar som får mig att känna mig nyfiken och glad, som ger mig kraft och mod. Men de senaste dagarna har några av mina vänner och vänners vänner på olika sätt uttryckt både sorg och hopplöshet med en sån kraft att jag plötsligt känner mig så omöjligt klämkäck och verklighetsfrånvänd.

Att vara beroende av att få ladda sina fysiska och emotionella batterier med sommarens ljus och värme är det många som är. Men när känslan av att sommaren nästan är slut innan den ens har börjat är tungt att bära. Jag är själv helt beroende av sol och ljus, men jag har möjligheten att ta mig till solen om den inte kommer till mig. Alla har inte den möjligheten. En del har ekonomiska förutsättningar egentligen, men som av olika anledningar tas från dem. Vissa har så stora familjer att en resa till solen uppfattas som i stort sett omöjlig. Andra har av andra anledningar inte råd eller möjlighet. Jag vet att det ofta går att hitta lösningar, men när man befinner sig mitt i känslan av hopplöshet, så visar sig inte de självklara och enkla lösningarna så tydligt.

Om man så sparar under längre tid och med stor målmedvetenhet, envishet och uppoffring på vägen lyckas ta sig iväg på en fantastisk upplevelse långt bort och man får tillbringa nästan hela tiden på ett lokalt sjukhus och sen åka SOS-transport hem, kan det kännas både orättvist och hopplöst. Och det är ofta så, att all lycka, alla upplevelser läggs på ett enda ögonblick där allt måste går rätt, där allt måste klaffa. Hur skulle man annars kunna göra?

Berättelserna får mig att tänka och tveka. Nej jag tänker inte sluta att klämkäckt försöka inspirera och provocera. Men förhoppningsvis får dessa kloka människor som drabbas (mitt ordval, inte deras) mig att göra mina reflektioner över livet djupare och göra mig mer ödmjuk inför människors olika situationer. Med en dåres envishet fortsätter jag att tro att alla människor påverkar sina egna "öden" med val man själv gör (att inte välja är också ett val). Du kan inte välja att bli president, men du kan välja att försöka, eller att låta bli att försöka. Du kan också välja att försöka tycka om dig själv, att älska din partner, att se dina barn. Du kan också välja att försöka bli rik på pengar om du tycker att det är viktigt. Det är ingen garanti för att lyckas med något av det du försöker, men det ökar förstås dina chanser mångfalt.

Du kan förstås också försöka att resa och ge dig ut på äventyr, med risk för att vad som helst kan hända på vägen. Man kan också efter en massa dåliga erfarenheter ge upp att försöka. Jag kan förstå de som gör det, men det gör ont i hela själen att se människor ge upp. The Pike Syndrome, eller gäddsyndromet, är ett groteskt experiment med en gädda som visar på hur snabbt man kan ge upp på grund av en inbillad begränsning som kommer sig av dåliga erfarenheter. Försöket visar en gädda som omges av en massa småfisk som den glupskt äter av. Plötsligt åtskiljs gäddan från födan med en glasskiva. Den försöker om och om igen att komma åt småfiskarna, men slår hela tiden emot glasskivan. Slutligen ger den upp. När man då tar bort glasskivan så att småfiskarna simmar runt och stöter emot gäddan gör den inget försök att fånga någon fisk och snart svälter den ihjäl trots den goda tillgången på föda. Det verkliga hindret var borta, men det satt kvar i gäddans hjärna. Jag tror att det ofta är så med oss människor.

Jag känner igen mig själv i det, hur lätt det kan vara att känna uppgivenhet, trots att det oavsett de synbarligen hopplösa förutsättningarna fortfarande finns massor av möjligheter. Då hjälper det att ha goda och modiga vänner som vågar väcka en ur tunnelseendet, som vågar skaka om, som har tålamod att lyssna och som ser bortom hopplösheten och självömkandet.