fredag 30 mars 2012

Befria dig från tidsslaveriet ... som anställd

Om du konstaterat att du är en tidsslav, att Time Management är din diktator och att du fastnat i illusionen om heltidsarbetet, förfära dig icke, ty det finnes hopp om bot och bättring. Vad ska du ha din tid till förresten? Om du inte har någon vision om att du vill använda tid till något eget, något du vill förverkliga, varför ska du då frigöra tid? Det första du bör göra är att bestämma dig för att du vill frigöra tid och vad du vill använda den till. I annat fall finns det risk för att du blir besviken. Du kanske njuter av att vara på jobbet från åtta till fem. I så fall bör du sluta läsa här.

Jag vill absolut inte arbeta mindre. Däremot vill jag mer än gärna komma så långt att jag kan styra exakt vad jag vill arbeta med förutom att vara arkitekt, t.ex. skriva mer, utveckla nya företagsidéer, göra musik, måla, forska, nätverka mellan företag, föreläsa utan att vara beroende av extern försörjning för att göra just de sakerna. Dessutom vill jag helst kunna ta semester ofta, en månad då och då, för att träffas och umgås med mina barn, resa, studera, bli riktigt bra på olika former av dans, ta mc-kort, lära mig drakflygning med mycket mera.

Hur gör man då? Är du anställd så hänger det förstås oerhört mycket på din chef och kanske även din chefs chef. Men det hänger allra mest på dig. Om du är bra på det du gör och lojal mot din arbetsgivare och medarbetare så underlättar det förstås. Det du måste fokusera på är att din önskade förändring av din arbetssituation måste kunna leda till ett bättre resultat eller ökad produktivitet för företaget/organisationen. Om bara du vinner och företaget förlorar på blir det svårt att få igenom dina önskemål. Du måste helt enkelt kunna visa på att företaget genom att du går från ett tidsstyrt arbete till ett resultatstyrt arbete kommer att få ett bättre resultat. Du måste kunna visa på ett väntat realistiskt resultat, det räcker inte att säga att du tror att det kommer att bli bättre. Du måste "veta".

Börja i det lilla. Det kan fungera lika bra om du är säljare, handlägger bygglov eller jobbar med bokföring eller något annat. Säg till din chef att du har tittat över din arbetssituation och kommit fram till att trots att du är effektiv inte känner att du kan vara så produktiv som du skulle vilja. Det beror på att det finns så många störmoment på arbetsplatsen att det är svårt att uppnå en önskvärd produktivitet. Det känns frustrerande när du vet att det skulle kunna gå att utveckla och förbättra. Föreslå att du på prov i två månader arbetar hemifrån två dagar i veckan för att se om det går att öka produktiviteten. Om det inte blir det förväntade resultatet så går du tillbaka till att vara på arbetsplatsen på heltid igen, men om det visar sig att din produktivitetsökningsstrategi stämmer, så kan det istället utvecklas ett nytt, modernt sätt att arbeta. Du måste ha en strategi för hur du ska kunna kvalitetssäkra arbetet (t.ex. checklistor, skrivna rutiner om ni inte har det tidigare) och rapportera resultat. Det låter mer genomtänkt och seriöst och gör din chef betydligt lugnare. Hur det kan göras varierar från yrke till yrke. Ni kanske redan har rutiner och checklistor för dina arbetsuppgifter.


Nu kommer jag att vara lite kaxig. De flesta arbetsplatser har en förhållandevis låg produktivitet mot vad man skulle kunna ha om alla anställda var tillräckligt högt motiverade att vara just produktiva. Det är inte av illvilja förstås, utan för att de flesta företag är oerhört dåliga på att arbeta med motivation och delaktighet. De som gör det är sannolikt redan framgångsrika. Den normalt låga produktiviteten hjälper dig dock på det sättet att det inte kommer att krävas extremt mycket av dig för att öka produktiviteten. Det låter kanske oetiskt, men jag tycker inte det. Om du hjälper ett företag eller en organisation att börja jobba med mer moderna metoder och öka produktiviteten samtidigt som du frigör egen tid, så tycker jag inte att det är oetiskt. Tvärtom. Jag tror att de flesta av er kommer att kunna öka er produktivitet så att ni presterar mer på en av dessa "hemmadagar" än vad ni gör på två dagar på jobbet. Varför? Det är enkelt. På jobbet har du sannolikt en massa störmoment, avbrott, ställtider, besök, sociala möten mm som i och för sig kan vara trevliga, men som gör att din tid hackas upp i små fragment som gör att din produktivitet blir låg. Det kan du slippa nu, under två dagar i veckan. Om du har svårt att jobba hemifrån kan du kanske göra som jag brukar göra ibland: sitta på biblioteket. Det är en mycket behaglig miljö där jag får massor gjort och där finns ett snabbt och gratis wifi.

Se till att kolla din post och e-post bara en gång om dagen, eller åtminstone max två. Har du möjlighet gör det en gång i veckan. Schemalägg när du ska kolla din e-post. Du kan till och med ha ett autosvar som säger att du kollar din e-post kl 13 varje dag (på grund av hög arbetsbelastning). Om du sett till att kunna jobba hemifrån två dagar i veckan så får du boka in alla möten till någon av de andra dagarna.

Lägg in ett mobilsvar som lyder så här: "Hej, du har kommit till xxx xxx. Jag är inte så bra på att lyssna av mitt mobilsvar som jag kanske borde, så om du vill nå mig snabbt och säkert, skicka mig ett sms eller e-post på adress xxxx@xxxx.se och skriv ner ditt ärende så hör jag av mig så snart jag har möjlighet. Ha en bra dag!". Då får du möjlighet att höra av dig när du har planerat in i din kalender att svara och du är förberedd på vad det gäller. Prioritera de kunder som ger störst intäkter med minsta krångel först (80/20-regeln) om inte företaget har en annan policy.


När du svarar i telefon, fråga aldrig "hur är det" om du inte absolut vill veta. Välj en strategi för att göra samtalet kort och effektivt om du inte själv väljer att vara social i telefonen. Svara nåt i stilen: "Hej det är Stefan"(jag), "Hej det är Tom", (och nu kommer det viktiga) "Hej Tom. Jag har ganska fullt upp just nu. Hur kan jag hjälpa till?". Om de ber att få återkomma när du har mer tid, svara då istället: "Nej, jag har en minut över. Vad kan jag hjälpa dig med?". Om samtalet ändå verkar dra ut på tiden, avbryt hövligt med att du har ett något annat som börjar om fem minuter och fråga om de kan skicka sitt ärende som e-post istället, så kan du ta itu med det så snart du är ledig igen, dvs när du själv har svarstid inplanerad i din kalender.


Kräv att alla möten har en angiven starttid OCH sluttid och kräv även en dagordning till mötet, senast dagen innan mötet. Risken med möten utan dagordning är att de drar ut oändligt på tiden och att deltagarna är oklara över vad man pratat om och kommit överens om efteråt. Dagordningar behöver inte vara komplicerade och pretentiösa. Några enkla punkter i ett e-brev kan räcka. Om du är tillräckligt vågad, sluta gå på möten där du inte kan få detta innan.


Fråga inte om lov, be istället om ursäkt efteråt. De flesta chefer har av någon anledning en autosvarare i huvudet som säger nej till alla förslag till förändring eller förbättring. Varför vet jag inte. Kanske för att de själva vill äga alla förändringsfrågor. Du kan ju förstås jobba på att försöka få chefen att tro att han (i min fördomsfulla hjärna är dessa chefer är oftast män) själv kommit på idén, men det är både tids- och energikrävande. Om det inte kostar pengar eller produktivitet...fråga inte! Be hellre om ursäkt efteråt om det visade sig att det inte föll i god jord (och det händer i stort sett aldrig). Du måste förstås i förväg veta om chefen är psykopat innan du vågar dig på detta, men i de flesta vanliga fall brukar det gå väldigt bra. Många chefer som inte har ett extremt kontrollbehov brukar dessutom uppskatta att slippa alla småfrågor.


Sist för denna gången. Var tolerant mot medarbetare som kommer på smarta lösningar som underlättar deras arbete eller de som lyckas förhandla till sig högre löner. Det kommer sannolikt att gynna dig i slutänden. Försök istället att ta efter. På samma sätt som att dina smarta idéer kommer att gynna dina medarbetare. Var trevlig och lojal mot din chef (om han inte är psykopat) och dina medarbetare. Det kommer att underlätta möjligheten till att förbättra din arbetssituation. Om du uppfattas som girig, sur och intolerant så blir dina chanser till förändring betydligt mindre.


Om du håller med mig eller inte alls, om du har helt andra eller liknande kompletterande idéer hör gärna av dig! I nästa inlägg återkommer jag till den egna företagaren och senare till den anställde chefen. Vad kan du göra för att underlätta för dig själv och dina eventuella medarbetare och samtidigt öka produktiviteten.

torsdag 29 mars 2012

Är du en tidsslav?

Världen verkar ha kommit överens om att vända papper åtta timmar om dagen, och eftersom du är fast på din arbetsplats under den tiden är du tvungen att skapa aktiviteter för att fylla ut tiden. Känner du igen dig? Inte alla förstås. En del jobb kräver en större fysisk närvaro på en specifik plats än andra, men de allra flesta jobb skulle kunna klaras på kortare tid, med friare tidplanering eller från en annan plats (t.ex. hemifrån), utan ökad stress, snarare tvärtom. Både anställda och egna företagare lever efter den här heltidsillusionen. När jag bestämde mig för att starta eget igen handlade de flesta kommentarer om hur jobbigt jag kommer att få det. Som anställd jobbar jag ju "bara" åtta timmar om dagen och har reglerad semester.

Jag tror att eftersom vi har åtta timmar att fylla med arbete så fyller vi åtta. Hade vi femton så skulle vi fylla femton. Om du, liksom jag ofta jobbar med deadlines så arbetar vi med ett extremt högt tempo innan redovisning och sen fyller vi ut resten av tiden, som vi egentligen hade behövt använda för återhämtning. Det är inget annat än tidsprostitution om du jobbar på det sättet. Du säljer din tid. Inte din kunskap, din erfarenhet, dina resultat...bara din tid.

Är du anställd är det delvis inte ditt fel att du lägger din tid på meningslösheter. Ofta saknas motivation att utnyttja tiden väl om du inte får betalt efter prestation. Nästan oavsett vad du jobbar med har arbetsgivaren ett krav (uttalat eller ej) på att alla medarbetare ska vara produktiva. Men fundera på det själv ibland när du jobbar ditt åttatimmarspass. Ställ dig frågan då och då: är jag produktiv, eller är jag bara aktiv? Självklart går det inte att vara produktiv åtta timmar om dagen varje dag.

För anställda handlar tidsslöseriet om t.ex. onödiga möten som inte ökar produktiviteten, sociala aktiviteter med människor du annars inte skulle umgås med, långa fikaraster, onödiga arbetsuppgifter som ska utföras för att ... ja ingen vet, onödig information man ska ta in, effektiva men inte produktiva rutiner, metoder och hjälpmedel mm. Listan kan säkert göras mycket lång. För egenföretagare handlar det ofta om dåliga vanor, att man tar efter andra, att man gör saker själv som tar en femtedel av tiden för någon annan att göra mm. Det har också blivit en status att arbeta mycket. Om du skulle jobba fyra timmar i veckan och tjäna lika mycket som du gör på 40 timmar, skulle du då kunna säga det till din omgivning utan att skämmas åtminstone lite. Att börja jobba riktigt tidigt på morgonen är också hög status. Jag skulle gärna börja jobba klockan två på eftermiddagen istället för åtta på morgonen. De flesta i min bransch tycker klockan åtta är att lata sig.

Parkinsons lag fastslår att en uppgift kommer att öka i (skenbar) betydelse och komplexitet beroende på hur mycket tid som avsätts. Om jag skulle ge dig 24 timmar att utföra ett uppdrag gör tidsbegränsningen att du måste fokusera och du har inget annat val än att bara göra det som är absolut nödvändigt (om du inte har en chef som trots tidspressen tvingar dig att göra onödiga saker) Om jag ger dig en vecka, så skulle du sannolikt göra en massa annat onödigt under tiden och fila på en massa irrelevanta detaljer och resultatet skulle säkert inte bli bättre. Detta belyser ett märkligt fenomen. Det finns två samverkande strategier för ökad produktivitet:
1. Begränsa uppgifterna till det allra viktigaste för att förkorta arbetstiden (80/20-regeln).
2. Förkorta arbetstiden så begränsas uppgifterna till det allra viktigaste (Parkinsons lag).
För företagare kan det betyda att du identifierar det fåtal kritiska uppgifter som genererar mest inkomst och genomför dem med mycket korta, tydliga deadlines.

Fundera igenom två viktiga saker:
1. Att utföra något oviktigt på ett bra sätt gör det inte viktigt.
2. En uppgift är inte viktig bara för att den kräver mycket tid.
Vad du gör betyder oändligt mycket mer än hur du gör det. Effektivitet är viktigt, men värdelöst om den inte används i rätt syfte.

Alla kanske inte känner igen sig, inte helt i alla fall. En hel del känner igen sig, men tror att det inte går att göra något åt sin situation. Då tror jag ni har fel. Det finns alltid något man kan göra. De som ligger mest pyrt till är de som har chefer som fortfarande lever som på medeltiden eller är psykopater. Där kan det vara kört. Nå, hur gör man då? Det, mina kära vänner, återkommer jag till nästa inlägg.

onsdag 28 mars 2012

Jag...en galen trygghetsnarkoman?

En definition på galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Galenpannan som uttryckte detta var Albert Einstein. På sätt och vis är det en väldigt illustrativ bild av vad galenskap skulle kunna vara. Det är lätt att visualisera det, som till exempel vår gamla katt som alltid när det visade sig att det regnade utanför ytterdörren sprang till altandörren för att hoppas på bättre väder, varje gång. Man kan också se framför sig en människa som varje dag åker till jobbet med samma buss, varje kväll tar bussen hem, äter middag, tittar på tv, somnar... Vänta nu... Hjälp det är ju jag!
Det är lätt att ta till sig en sån definition och igenkännande skratta lite, både för att den låter så smart och lite för att den lätt går att visualisera, men också förstås för att orden kommer från en av vår tids stora genier. Det är samtidigt en rätt märklig definition. Den är märklig för att hela vår utveckling bygger på ständig upprepning, både vår samhällsutveckling och vår genetiska utveckling. Det är både skrämmande och betryggande att vi tenderar att upprepa oss hela tiden. Är det inte? Jag vill inte vara en sån som sitter fast i ett mönster jag inte kontrollera, att ständigt göra samma sak dag ut och dag in. Ändå gör jag det...om och om igen. Varför? Kanske för att det är tryggt, för att man vet vad man har, men inte vad man kan få. Kanske för att jag är feg, eller lågintelligent (eller smart), eller för att jag är förprogrammerad på det sättet. Vad vet jag. Är det genetiskt att upprepa sig, eller är det något jag lärt mig, något i min och mina förfäders uppfostran? Är det samhället eller någon annan dold makt som gör att jag gör detta...om och om igen? Eller är det så det ska vara? Det kanske är bra. Vem vet.
Den vanligaste formen av upprepning borde vara förökning. På olika sätt upprepar arter ett mönster att föröka sig som leder till arternas överlevnad. Förväntas samma resultat varje gång? Ja det beror väl på hur man ser det. Ta människan t.ex. Det blir en ny människa i princip varje gång som ett resultat. Men samtidigt är den nya människan genetiskt annorlunda än var och en av ursprunget, föräldrarna. Det finns många processer omkring oss som ständigt upprepas och som på sitt sätt ger samma resultat, men samtidigt ändå inte, på grund av mutationer.
Mutationer är bestående och ärftliga förändringar i cellers genetiska material. Mutationer har flera olika orsaker, till exempel slumpmässiga kopieringsfel under celldelningen, strålning, inverkan av vissa kemiska ämnen och virus. För flercelliga organismer är det skillnad mellan mutationer som ger upphov till nya individer och mutationer som kan ge upphov till t.ex. cancer. Det är förstås starkt förenklat.
Man kan säga att mutationer är dåligt för individen men bra för genpoolen. Både lite skrämmande och betryggande.
Men om man vill landa i sin egen lilla värld bortom vetenskapssnacket. Trygghet! Jag tror att längtan efter och behovet av trygghet är den största drivkraften bakom hur vi lever, hur vi upprepar oss, hur vi bygger (eller fastnar i) våra mönster. Själv behöver jag massor av trygghet, samtidigt som det skrämmer skiten ur mig (ursäkta språket) att fastna i trygghetskvicksanden. Ja, det är verkligen tveeggat. Precis som mutation. Många författare har förhållit sig till begreppet trygghet på många olika sätt, i allt från de värsta mardrömsdystopier till romantiskt drömmeri och allt där emellan. Samtidigt undrar jag över hur många som har definierat vad trygghet är. Har du definierat vad din trygghet är? Vågar du det? Trygghet för mig är riktiga vänner, mat på bordet, en vetskap om att min familj mår bra och kanske ytterligare några saker. Jag tror i alla fall att det är min trygghet. Men om det är min definition på trygghet, varför upprepar sig dagarna i mitt liv nästan på samma sätt? Med den definitionen borde jag ju kunna leva livet på en mängd olika sätt och ändå känna trygghet. Eller?
Jo, men jag sa ju att det är tveeggat. Vad finns då pä den andra sidan av svärdet? Kan det vara rädsla, ångest? Feghet? Ja, kanske. Men om jag inte vill att baksidan av myntet ska vara ångest, vad skulle det då kunna bestå av? Spänning? Äventyr? Risk? Varför inte. Om drivkraften hade varit enkelriktad med trygghet som enda bränsle så kanske livet hade upplevts enklare. Risken finns förstås att det blir tråkigt.
Hur ska jag då kunna uppleva spänning och äventyr i mitt liv och samtidigt tillgodose mitt stora behov av trygghet? Ja, det är väl här utmaningen ligger. Att långsamt kliva ut ur sin Comfort Zone, men ändå ha kvar sin Safety Zone. Som att köra lagom snabbt med en Formel ett-bil med krockkudde eller hoppa bungyjump från låg höjd. Eller blogga utlämnande för en väldigt liten publik...innan jag tar bussen till jobbet... Hur galet är inte det?

måndag 26 mars 2012

Jag älskar och hatar Sex and the City

Ja jag älskar Sex and the City...och jag hatar det! Samma gäller Seinfeld, How I met your Mother och Notting Hill. Jag älskar deras ljuvliga ytliga och samtidigt djupa vänskap. Vängänget som håller hela livet. De där som alltid finns där, som alltid ställer upp "no matter what" och som man kan prata om vad som helst med. Det är hur högt i tak som helst. Inga samtalsämnen eller problem är fel, för känsliga eller för stora. De tolererar varandras egenheter och konstigheter. Trots att de ibland tröttnar på varandra så hittar de alltid tillbaka till varandra.
Jag hatar det!!!
Den där villkorslösa, kärleksfulla vänskapen är det jag önskat mest av allt i livet. Missförstå mig inte. Jag har vänner. Goda vänner. Min fru är inte bara min kärlek. Hon är också min bästa vän och en sådan vän jag kan prata med vad som helst om. Så jag är lyckligt lottad och jag känner mig lyckligt lottad. Trots det saknar jag det där kompisgänget jag inte har.
Under gymnasietiden fanns jag med i nästan ett sånt gäng. Hade vi bott kvar i samma stad så hade vi kanske blivit ett Sex and the City-gäng, som hade träffats varje dag och skrattat över en cappuccino och gråtit över förlorade pojk- och flickvänner. Det var bara det att alla flyttade. Själv flyttade jag längst av alla. Nu håller vi kontakt via facebook, vilket är trevligt, men det embryo vi hade då finns inte kvar förstås.
Många gånger har jag gråtit framför vännerna i Notting Hill, Om en Pojke (i slutet i alla fall) och Bridget Jones dagbok, och varit omåttligt avundsjuk på deras vänskap. Ett problem är väl att man sannolikt behöver finnas kvar på en plats för att hinna bygga upp den sortens vänskap. Jag har flyttat många gånger. Jag har sagt att jag älskar att flytta, att bryta upp. På ett sätt gör jag det...älskar förändringar. Samtidigt är jag avundsjuk på de som klarar av att stanna kvar på en plats och långsiktigt bygga upp en nära vänkrets. Där jag bor nu har jag ganska många vänner. Men de har sina egna riktigt gamla vänner omkring sig och det tar ett tag att bli en del av ett sånt fantastiskt gäng.
Varför sitter jag här och gnäller över det jag inte har när jag har så mycket? Ja, jag vet inte. Men jag tror att en hel del av er också längtar efter det, trots att ni kanske har det helt ok. Jag tror att det är ganska ett grundläggande behov att ha riktigt nära vänner. Det sägs ju trots allt att vi biologiskt är flockdjur.
Men hur svårt kan det vara egentligen? För så där tio år sen upplevde jag att jag faktiskt inte hade någon riktigt nära egen vän utanför familjen och att jag inte hade haft det på mycket länge. Jag bestämde mig faktiskt för att skaffa mig en nära vän, hur märkligt det nu kan låta. Jag tog kontakt med en person som jag kände var trevlig, som jag hade lärt känna ytligt under min högskoleutbildning. Vi kände inte varandra särskilt väl innan, men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag ringde honom och frågade om han ville luncha. Därefter lunchade och fikade vi ofta. Det visade sig att vi båda var inne i en separation, eller en vilja att separera från våra respektive relationer. Det blev en gemensam nämnare och vi fann varandra i det. Vi var ett starkt stöd för varandra i våra separationer och vi blev riktigt goda vänner. Vi har av olika anledningar glidit ifrån varandra något (framför allt geografiskt), men jag tror att vi båda saknar varandras vänskap. Problemet med att ha "bara" en nära vän är att det saknas "back-up", för att citera Marcus i Nick Hornbys "Om en pojke". Det är där som gänget är oslagbart. Man behöver back-up.
Hur skaffar man sig då ett vänskapsgäng? ja, jag har självklart inget svar på den frågan, men jag tror (eller kanske hoppas) att den nakne kocken, Jamie Oliver är något på spåren. Jag tror man faktiskt kan skaffa sig ett vängäng, men man måste göra jobbet själv och man måste bjuda till ganska mycket. Det gör sig liksom inte självt. Jamie bjöd i sina program in vänner hem till sig och lagade mat och bjöd. Det kanske kan vara så enkelt att börja. Sen krävs det nog att man fortsätter och fortsätter och...och har ett stort tålamod. Jag tänker i alla fall pröva det själv, sen får vi se hur det går. Vet du hur man gör? Har du några tips, knep eller idéer? Jag lovar att pröva om det är kul, gratis och inte gör för ont, för att citera Samantha i älskade hatade Sex and the City!

Rise and shine!

lördag 24 mars 2012

Är du en HSP?

Är du en sån som den ena dagen klarar precis vad som helst och lite till, organiserar, samordnar, skriver ihop komplicerade texter, improviserar fritt och intelligent på möten som du inte hunnit förbereda eller drar upp riktlinjer för ett nytt stort projekt och trivs med dig själv och alla? Den andra dagen orkar du inte gå upp ur sängen, pratar helst inte med någon, gör långa toalettbesök bara för att få vara ifred eller kanske till och med gråta ifred till synes utan anledning, blir illa berörd för nästan ingenting eller vill fly ut hem, bort, vart som helst.
Du kan ha en High Sensible Personality! Jag läste en så oerhört intressant artikel av psykoterapeuten Martin August i tidsskriften LevaPS! som handlar om...mig...och om massor av människor jag känner. Så många som var femte person i Sverige kan vara "sensitivt begåvad".
Vad kännetecknar då en HSP? Något förenklat kan man säga att en sensivt begåvad tar emot flera signaler från omgivningen och bearbetar dem på ett djupare plan än andra människor. Intrycken går in i kroppen utan skyddande filter. August menar att man också har sett att de rent neurologiskt har ett känsligare nervsystem.
Man har tidigare beskrivit HSP-människor som blyga och tillbakadragna, men en särskilt sensitiv person kan både älska att vara social och att krypa in i sin kammare. Det som kännetecknar är snarare att man upplever allt mer intensivt, både det introverta och extroverta. Det kan uppfattas som både konstigt och hotfullt av omgivningen. Man kan uppfattas som arbetsmyra och lat, ombytlig och fokuserad, intensiv och uttråkad, beroende sammanhanget och vem som betraktar. I själva verket är man allt detta, fast olika från dag till dag, eller från vecka till vecka.
Jag kände plötsligt att jag ville starta en HSP-klubb där vi kan mötas och utbyta erfarenheter och skratta åt varandra och med varandra. I morgon vill jag säkert inte det. Då vill jag antagligen ligga i sängen och meditera över livet och känna luften omge min hud och inte ta in några andra sinnesförnimmelser. Jo, jag är helt övertygad om att jag är en HSP-typ, helt eller delvis. Det är inte så viktigt att ha en förkortning som kategoriserar mig. Det är ju ingen sjukdom. Men det hjälper mig definitivt att förstå lite mer vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör på omgivningen.
Ungefär 30% av de särskilt sensitiva har dessutom ytterligare en känslonivå som kan ställa till det i livet om man inte ser och förstår vad det faktiskt handlar om. De kallas "sensational seekers" (kändes bättre än SS) och vill upptäcka saker, ha utmaningar och kickar, samtidigt som man lätt blir uttråkad, utmattad och snabbt kan kraschlanda. Om man kan hantera det kan livet bli fantastiskt. När man som sensational seeker presterar så gör man det på en oerhört hög nivå, men man måste ha möjlighet till återhämtning. Tyvärr fungerar extremt få arbetsplatser så att man kan jobba 16 timmar per dygn i ett övermaxat tempo några dagar och sen vara helt ledig två dagar för återhämtning. Sensational seekers behöver det. Känner du igen dig? Jag gör det! Dessutom älskar jag begreppet. Smaka på det...sensational seeker...det är svårt att inte älska det. Vem vill inte vara det? Jag vill!
Maggan Hägglund och Doris Dahlin har skrivit om detta i boken "Drunkna inte i dina känslor" utgiven på Libris. De kallar sig själva "stark-sköra": den ena dagen urstarka och beredda att rädda världen, drivna och framgångsrika, för att nästa dag ligga som en våt fläck på golvet. De skriver bland annat att sensitivt begåvade människor lätt övermannas och blir rädda för sina känslor. De menar också att medvetenheten om att man är särskilt sensitiv kan bli en styrka och en tillgång.
De människor jag själv känner som jag uppfattar som sensitivt begåvade, eller starksköra, är oerhört kreativa entreprenörer och visionärer där några har funnit sätt att balansera sina känslor och kanalisera dem till en användbar kraft och där några fortfarande brottas med att finna balansen och så småning om utvecklas i full blomning. Jag hoppas åtminstone det. De är alla värda det.
Vad ska man göra då, om man känner sig som en sensitivt begåvad, lätt missförstådd människa? Ja, det är nog tyvärr lite individuellt, som det mesta. Man måste finna sin egen väg. Det finns några saker som kan vara värda att pröva för att finna sin väg.
Ge dig tid att reflektera. Boka in så mycket luft du kan i kalendern om det är möjligt. Testa meditation, yoga eller något annat som kan hjälpa dig att hantera alla upplevelser. En del kan till och med behöva börja med en terapeut och kanske även återkommande.
Se till att få egentid, utan vänner, barn eller partner. Har man möjlighet kanske ett eget arbetsrum kan vara en underbar lösning. Våga ibland säga nej till umgänge med vänner och låt dem få veta varför och att du älskar dem och behöver dem ändå, fast bara inte idag.
Rädda inte hela världen. Bestäm dig för att göra en eller två saker. Donera till ett ställe eller högst två, och var med i max en frivilligförening om det inte ger dig själv mer energi tillbaka. Du klarar inte att organisera dig i både dotterns fotbollsförening, vara klassförälder, ordförande i frimärksklubben och hålla i insamling till ensamma mammor i Ghana...samtidigt. Gör bara en sak och ha gott samvete för att du gör just det och hoppa av om det får dig att må dåligt. Låt någon annan ta över. Du är tyvärr (eller lyckligtvis) umbärlig, i de sammanhangen.
Klä dig efter väder och temperatur och hur du känner dig. Ta på dig om du fryser och ta av dig om det är varmt oavsett av vad andra har på sig. Lyssna på din kropp. Ät och drick regelbundet.
Läs mer om sensitiv begåvning, om starksköra och lär dig förstå hur du själv fungerar, känner och reagerar.
Nu kanske du känner att det är omöjligt att få till stånd en förändring för just dig. Om du är en HSP och känner så just nu så går det antagligen över imorgon, i övermorgon eller åtminstone i nästa vecka. Vänta då några dagar och läs denna blogg igen och fundera på hur du ska kunna använda dina nya kunskaper om dig själv. Det kan för en del räcka med insikten om vem och hur man är, för andra behöver vardagen förändras något med fler återhämtningpauser och några färre hjälporganisationer. Några måste ta mer drastiska steg, byta arbetsplats om det inte finns utrymme för dina grundläggande behov för att må bra, kanske byta partner och vänner om de inte vill se dig och acceptera dig som du är. Det är förstås stora steg som kräver mycket eftertanke och mycket mod. Var befinner du dig i livet? Jag är själv mitt i livet, mitt i mitt liv!

onsdag 21 mars 2012

Älska förändring

Jag är nog förändringsberoende. Jag älskar förändringar. Det har nästan blivit en belastning, åtminstone för min omgivning. Jag älskar att bryta upp från platser, boende, slänga gamla prylar, byta arbetsplats, gå in i nya sammanhang och gå ut ur gamla. Det jag gillar att ha kvar är vänner. Där är jag nästan tvärtom. De är en slags fast punkt, en nod i den kaotiska tillvaron. Jag adderar gärna nya vänner, men blir uppriktigt ledsen när jag tappar kontakten med gamla. De är ju i och för sig aldrig längre bort än ett telefonsamtal eller en digital signal via cyberrymden, men de kan ibland kännas lite förlorade om det gått lång tid.
Att flytta är bland det bästa jag vet. Att få rensa ut gammalt och komma i i en ny fräsch (åtminstone för mig) bostad med nya dofter, kanske nya möbler om man har råd, nya grannar, vackrare utsikt kanske. Mina flyttlådor har med åren blivit färre och färre. Jag tror jag har en ouppackad låda i källaren efter senaste flytten (för hela sex år sen!!!). De andra tillhör min fru och fyller hela källaren. Ja, vi har några gemensamma lådor också numera om jag ska vara ärlig. Mina resväskor har också blivit tunnare med åren när vi ska ut och resa. Det är inte så att jag avskyr prylar eller kläder eller så. Tvärtom. Men det är så skönt att släppa det som jag inte absolut måste ha. Jag försöker spara gamla foton (för mina barns skull inbillar jag mig), men barnkläder, leksaker, böcker jag redan läst, gamla papper och jag vet inte vad - det har försvunnit till återvinning, hjälporganisationer och lite till soporna...och ingen har saknat det. Inte än i alla fall.
Nu menar jag inte att jag gör rätt och min fru gör fel. Inte alls. Men för mig har det inneburit en stor lättnad. Det har faktiskt också inneburit att jag upplever att jag har lätt att ta till mig förändringar som kommer utifrån, som jag inte kan påverka alls eller bara delvis. Det är inte så tungt och hopplöst, snarare spännande, utmanande, lockande. Min fru har också börjat rensa ut i sin källare. Inte i samma utsträckning som jag. Det behöver hon nog inte. Det är den rensande och renande processen som är det viktiga tror jag. Att rensa ut slaggprodukter ur kroppen anses ju hälsosamt. Jag tror att det är lika hälsosamt att rensa sin källare från slagg. Jag tror det får dig att må bättre och känna dig lättare i både sinnet och kroppen.
Jag har nyligen skaffat mig en ganska enkel vardagsryggsäck av hög kvalitet och som är rätt snygg (svart med lysande gul insida). Jag valde medvetet en som jag kan få plats med min mac, iPad, ett par pennor, ett litet anteckningsblock och en matlåda. Inget mer. Väskan i sig är fjäderlätt och i vanliga fall har jag inte datorn med mig. Det känns som att jag inte har något bagage med mig alls trots att jag bär med mig detta jämt. Tidigare körde jag med en tung attachéväska med allt möjligt "för-säkerhets-skull" med mig. Över ena axeln vägde den vad som kändes som ett ton. Jag fick både ont i ryggen och i själen. Det var både fysiskt och mentalt betungande att bära denna last var eviga dag. Varför? Helt obegripligt! Nu skrider jag fram som en skogsalv och kröker min rygg när jag har lust och gör ständiga försök att bära min fru över tröskeln.
Det behöver inte alltid vara svårt att göra sitt liv lite lättare och uppleva förändringar något mindre tunga. Skaffa en något mindre och lättare ryggsäck, så är du en bit på väg. I vår ska jag göra en ny utrensning av saker som samlat sig under året och jag ska bli lättare och snyggare och kropp och själ!

tisdag 20 mars 2012

Vissa människor är svåra att tycka om

Ibland är det svårt att tycka om människor. Hur ska man kunna tycka om en som ständigt sviker en, en som talar illa om en bakom ens rygg eller en som sätter käppar i hjulet för en hela tiden bara för att han kan (ja de är oftast män)? Hur ska man kunna acceptera människor som förtrycker, förnedrar, förstör och förgör? Hur ska man kunna vara glad och positiv när människor utövar härskartekniker för att lyfta sig själv?
Enkelt! Låt bli! Tyck inte om dem. Tyck om andra. Du måste ju inte hata eller avsky människan. Låt bara bli att tycka om. Det är de som är skitstövlar.
Men hur var det nu med tolerans och ge människor en andra chans? Det har inget med detta att göra. Det är självklart att du ska ha en oerhört hög tolerans. Alla människor har sina egenheter som man måste låta dem (och mig) få ha. Egenheter gör människor intressanta och spännande. Men det är inte egenheter jag talar om och det har du redan förstått.
Jag tycker nog att jag själv har utvecklat en hyfsat god känsla för att kunna skilja på människor med egenheter och människor som medvetet eller omedvetet vill en illa. Det har gått några smällar och blåmärken, såväl fysiska som emotionella för att väcka den känslan till liv. Ja, just det. Väcka! Jag tror vi alla har den förmågan egentligen. En del människor är bara väldigt skickliga på att använda härskartekniker och liknande för att man ska tro att felet är ens eget, att det är jag som måste förändras, att det är jag som är den skyldige, att det är jag som...
När du känner dig obehaglig till mods tillsammans med en människa eller en grupp människor, stanna upp direkt, skyll på något och gå ut, på toaletten, åk hem, gå ut på ett café, ta rast... vad som helst. Ge dig omedelbart en möjlighet att analysera och förstå varför du kände dig illa till mods. Vilken teknik använde de/han/hon för att få dig att känna så? Har du undanhållits information som alla andra fått? Har man ignorerat, förbigått eller kört över dig utan synbar anledning? Har du blivit förlöjligad eller oförtjänt ifrågasatt eller beskylld för något? Har du blivit nedvärderad, attackerad, angripen? Fundera och skriv ner vad som fick dig att må dåligt. Få insikt om de verkliga orsakerna.
Återkommer den här känslan? Hur ofta? Kan du med dina insikter åstadkomma någon förändring? Inte? BYT JOBB, BYT VÄNNER, BYT FRU/MAN, BYT SLÄKTINGAR. Är det för drastiskt? Ja det kanske det är, men är det värt att vara kvar i de relationer som får dig att må dåligt, som förminskar dig som människa? Ja, det kan bara du svara på. Men stanna inte kvar enbart på grund av att du inte orkar något annat, eller för att du inte tror att du klarar något annat, eller för att "vad ska alla säga". De som har synpunkter brukar oftast vara oerhört avundsjuka på andras förmåga och mod att förändra och förändras. Det är ditt liv, kanske ditt enda och jag lovar dig... du vill inte vakna upp i 80-årsåldern och ångra att du inte... BYT!

måndag 19 mars 2012

Den bortglömda humorn

Jag tror att vi människor alltför ofta glömmer att se det komiska i många situationer. I själva verket tror jag att vi skulle må så mycket bättre om vi ALLTID såg det komiska i sådant som istället gör oss irriterade, frustrerade och bittra. Man skyller på trötthet, stress, monotoni och annat. Det kan i och för sig vara orsakerna till hur vi reagerar, men vi skulle ju lika gärna kunna reagera med ett skratt istället för en gliring.
Idag var jag och min fru i mataffären och handlade. Vi slängde ur oss kommentarer till varandra, om vad vi gjorde och vad vi sa, samtidigt som vi skrattade hejdlöst åt allt hela tiden. Jag kom plötsligt på att exakt samma kommentarer vid ett annat tillfälle kunnat leda till helt andra reaktioner, som grinighet och irriation. Istället kastade vi kärleksfulla, trånande blickar efter varandra och betedde oss som nyförälskade tonåringar. Det var befriande...och kul. Innan besöket i affären var jag fruktansvärt trött och irriterad på saker som hade hänt på jobbet och när vi kom ut ur affären så mådde jag bra och hade känslan av att livet är en rätt trevlig tillvaro på jorden.
Jag tror vi kan lära oss detta. Jag tror inte att tröttheten och grinigheten är ett "default-läge", utan ett massivt undantag. Jag tror att vi kan lära oss att plocka fram den komiska lekfullheten. Hitta den glömda och gömda humorn.

lördag 17 mars 2012

Ut ur din comfort zone part 3

Det var inte så svårt egentligen...att bestämma sig. Det hjälpte att ha Rage Against the Machines i högtalarna och att familjen var med på noterna. Det är lustigt hur feg man kan vara. Eller är man det. Har jag missat någon härskarteknik som effektivt håller en tillbaka, eller är det bara jag? Finns det något i mångas ledarstil som gör att man känner skuld av att inte vilja samma sak, eller vilja vara kvar? Jag vet inte, men skuld känner jag, inför det jag åtagit mig, inför mina arbetskamrater, inför chefer, inför samhället, inför...nej inte inför någon gud...så långt har det inte gått. Men varför ska man känna skuld? När man gjort sitt jobb och mer därtill, jobbat över, lagt hela sin själ i arbetsuppgifter och i att utveckla och förbättra. När man har skött sig exemplariskt och fått lön för det. När man ofta får en klapp på axeln för att man gör ett bra jobb. Varför ska man känna skuld när man vill lämna?
Om man får ett "erbjudande som man inte kan tacka nej till" eller blir head-huntad till något större, något bättre. Då blir det på något sätt ok. Jag har inget att gå till...annat än en befängd tanke att vara mer fri, att vara sig själv, att röra sig fritt mellan tanke och handling, att utveckla och utvecklas.
Men kommer jag att klara det? Hur ska man kunna försörja sig bara så där hux flux. Jag har varit fri egenföretagare förr. Det är ingen nyhet. Jag minns hur det smakade...och det smakade gott. Nu är det bara att kasta sig ut i den fria rymden av tankar, utmaningar, spänning, konkurrens, ekonomisk otrygghet och aaaaaaaaaaaaah... Jag kryper nog tillbaka in i min skyddade verkstad för meningslöshet ett litet tag till...
Den viktigaste katalysatorn var när jag lyckades tänka tanken: "vad är det värsta som kan hända?" Ja det värsta som kan hända är att jag går i personlig konkurs. Är det sannolikt? Nej inte direkt, men teoretiskt möjligt som ett värstascenario. Ok, hur farligt är det att gå i personlig konkurs? Ja, jag vet inte. Jag har inte varit där eftersom jag alltid spelat med säkra kort. Men jag har nu förlikat mig med tanken att det värsta som kan hända är att jag blir tvungen att sälja allt jag har, att ta anställning igen, att börja om från ruta ett. Och nu när jag tänkt de tankarna om och om igen, så har de plötsligt blivit helt ofarliga. Haha! Det värsta som kan hända har plötsligt blivit ett scenario som nästan känns lite tilltalande! Börja om från början låter inte så tungt! Och familjen är med på tåget.
Ja nu jäklar...nu kör vi så det ryker...
Det här kan bara bli bra!!! I love my life!

fredag 16 mars 2012

Ut ur din comfort zone - part two

Murarna kan ibland bli väldigt höga och argumenten både bra och många. "Ja, men. I min ställning går det ju inte att...", "men jag är ju pappa, det innebär ett ansvar som...", "så kan man inte göra i min ålder...", eller "jag kan inte visa mig sårbar gentemot mina kolleger eller vänner, det kan vändas mot mig"! På något sätt har man alltid fel ålder, fel ansvar, fel yrke, fel kön, fel vänkrets, fel, fel, fel!
BYT DÅ!
Trivs du att spela 2745:e föreställningen av en trist relationspjäs där du inte har någon passande, fungerande roll, så fortsätt med det. Gör det för all del. Men om du inte trivs, eller ens orkar låtsas trivas: BYT DÅ!
Byt jobb, byt vänner, byt bostad, byt man, byt fru, byt bil, byt stad, byt land...byt, byt, byt! Det är faktiskt inte särskilt svårt. Ja, jobbigt är det. Skitjobbigt...i början, men jag lovar dig, det blir bättre. Ibland får man ha en ängels tålamod. Om du har fastnat i självdestruktiva mönster där du hela tiden bestraffar och trycker ner dig själv så kan det ta tid innan du vågar känna dig hemma i en ny roll, med nya vänner.
Hur kan man veta att man inte trivs om man inte vågar känna efter? Ja, vad svarar man på det? Du bara vet...innerst inne så vet du!

torsdag 15 mars 2012

Skyldig i tanken

Så har ännu ett vackert liv gått in i en annan dimension, himmel, kemisk reaktion eller vad man nu tror på. Världens vackraste vita hund har flugit upp till hundhimlen.
Det kom i och för sig inte som en överraskning. Cancern har varit känd i något halvår, men när man ställs inför att det nu verkligen är slut känner jag mig ändå snopen, chockad, som om jag aldrig vetat.
När beskedet om att tumörerna var aggressiva kom började de rationella tankarna komma: kanske blir skönt att slippa alla promenader i skitväder, alltid gå upp tidigt på morgonen... nu slipper man utgifterna för veterinär, exklusiv svensktillverkad hundmat... allt hundhår som jag inte behöver dammsuga upp...
Och nu skäms jag som en hund... för att jag tänkte de tankarna. För det jobb, den ansträngning det inneburit att vara ingift hundägare är verkligen ingenting mot den kravlösa kärlek denna vackra vita varelse skänkt mig de år jag fått äran att känna henne. De rationella tankarna behövs nog just för att de är rationella. Och jag behöver skämmas för att minnas och sätta henne på den piedestal hon förtjänar. De rationella tankarna gör att man klarar svåra besked. De gör att man kan fortsätta att vara "som vanligt", vilket var precis det hon behövde...att allt var som vanligt...och lite bättre. För vi skämde bort henne och vi älskade henne mer än vanligt, för att hon förtjänade den piedestal vi satte henne på och hon gav mer än vi förtjänade...sin kravlösa kärlek...sin tillgivenhet och hon lärde mig mer om livet än någon människa någonsin gjort.

söndag 11 mars 2012

Ut ur din comfort zone - part 1

Peter hade jobbat nu i åtta år på samma arbetsplats. Det var ett dagligt pendlande mellan Göteborg och Stenungsund. Det tog inte så lång tid med tåget, men å andra sidan var tiden från hemmet till tåget minst lika lång, inte i sträcka, men i tid. Det berodde förstås på trafikens intensitet och kollektivtrafikens effektivitet, men det var färskvara. Vissa dagar tog det tjugo minuter om han lyckades med konstverket att tajma bussbytet på Korsvägen. Vissa dagar tog det över trekvart att komma till stationen och då kunde det ta nästan en halvtimme innan nästa tåg gick. Det handlade om tajming, alltid tajming.
Han hade turen, eller snarare skickligheten, att ha kunnat förhandla till sig en flexibel arbetstid, så att han i princip kunde komma och gå som han ville, bara han jobbade sina fyrtio timmar.
Peter hade nu tröttnat på att hans arbetsdagar inte alls var 40 timmar i veckan, som var den arbetstid han föreställt sig att livet skulle erbjuda efter sina fem års högskolestudier, utan snarare närmare 60 om man räknade in resor, matinköp på vägen och hämtning av hund på hunddagis och barn på barndagis innan han kom hem till hemmets trygga vrå. Puh!
Han hade nu tagit sig mod att kliva ur sin comfort zone och svarat på en annons som han hittat på facebook under en kort period när han lyckades få kontakt med den märkliga webben på sin smarta telefon nånstans mellan Göteborg och Kungälv. Annonsen handlade om att arbeta på distans, hemifrån. Konceptet var egentligen ganska enkelt. Han skulle få en bärbar dator och inloggningsuppgifter till sina uppdragsgivares databaser, eller åtminstone de delar han behövde åtkomst till. Sen skulle han kunna sitta och jobba var som helst. På sitt favoritcafé, i vardagsrummet, i sommarstugan, på stranden i Italien. Det enda som krävdes var ett besök på plats i en eller två dagar varannan eller var tredje vecka. Inga flera missade eller försenade tåg eller bussar, nästan inga fler långa dagar borta, annat än på fik och restauranger. Och det bästa av allt: det var bra betalt också. Först hade han inte trott på idén alls. Det hade verkat oseriöst och omöjligt, men han hade ändå sökt, åkt iväg på en intervju och fått hela affärsidén förklarad för sig. Allt handlade om en oerhört slimmad organisation, utan onödiga overheadkostnader (inga lokalkostnader alls och liten administration) och med stort eget ansvar, men också möjlighet att utveckla verksamheten om man ville. Det skulle vara fysiska träffar med alla anställda runt om i landet två gånger om året och en gång i månaden på webben. Ville man bolla knepiga frågor med någon tog man själv kontakt med kollegerna.
Det lät så självklart, så enkelt och inte alls konstigt längre. Vilken grej. Frihet, ansvar och trygghet i samma paket. Nästan för bra för att vara sant, men ändå på riktigt. Ut ur sin comfort zone och in i en ny tid, ett nytt liv.

Friends...who needs them?

Jag tror många människor inte är rädda om det man har och rädda om det man inte borde ha. Min fru har lite försiktigt börjat leva efter principen ”ett nytt plagg in – ett gammalt ut”. Om det är bra eller inte vet jag inte, men det behövs inte investeras i nya garderober på ett tag. Det känns i alla fall väldigt bra och klokt. Det gör att varje nytt inköp kräver lite eftertanke… ”är det här bättre än det jag har hemma?”…och en del beslutsamhet och mod. Man kan inte handla något som kanske är ok om det samtidigt innebär att något som man kanske gillar måste ut. Jag har aldrig haft några problem att slänga. Det kanske är manligt, vad vet jag (vi återkommer till det där med manligt – kvinnligt en annan gång), men jag slänger (eller skänker) nog lite väl mycket. Det brukar bli så att när det ska rensas ur i källare så slänger jag i princip allt som är vad som skulle kunna definieras som ”mitt”. Av tjugo fulla lådor i källaren är nog en halv mina gamla prylar. Bra eller dåligt? Manligt eller kvinnligt? Helt ointressant!
Orup sjunger ”jag har skaffat nya kamrater, för de gamla har tagit slu-ut”. Jag har nog slängt bort en hel del vänner på vägen. Eller slarvat bort dem. En del ”vänner” har jag hållt fast vid alldeles för länge, fast jag borde gjort mig av med dem för länge sen.  Mina föräldrar hade när jag bodde hemma två ”vänner”, som de inte tyckte särskilt mycket om, men det var de enda de hade, vad jag minns från den tiden. Det kanske inte alls stämmer. Minnet kan spela en spratt. Men det är ett starkt minne som har påverkat hur jag umgås och skaffar vänner. Jag blev nästan besatt av att umgås och kunde nästan inte vara ensam en timme. Jag hatade att umgås med mig själv i min ensamhet. Det ledde till att jag aldrig var hemma. Jag hängde med vänner hela tiden, vilka som helst. Jag gick gymnasiet, sjöng i ungdomskör, spelade klarinett i musikkår, tränade simning och volleyboll och hade flickvän, samtidigt. När jag första gången flyttade hemifrån till egen lägenhet tyckte jag att det var fruktansvärt. Ensam i egen lägenhet. Som jag ångrade att jag precis gjort slut med min flickvän. Jag började dansa i musikaler och revyer och började utbilda mig till fritidspedagog, vilket var helt obegripligt eftersom jag avskydde ungar. Men det gjorde att jag hade ”vänner” runt mig både på dagarna och kvällarna. Helgerna var värst för då var det inga repetitioner och ingen skola. Jag umgicks i olika grupper och hakade mig kvar så mycket jag kunde hos människor som inte var ett smack intresserade av min närvaro och som jag inte kände någon som helst samhörighet med. Men jag var duktig på att låtsas.
Jag hade nog under den här tiden några få riktiga vänner som var goda och som jag betydde något för, tror jag. Men jag var fruktansvärt dålig på att se dem och att hålla dem kvar. Jag visste inte riktigt hur man gjorde och jag tror inte att det ens var viktigt …då. Det var till och med så illa att jag talade illa om de goda vänner jag hade inför andra vänner. Jag har förstått senare att det berodde på att jag hade både ett extremt dåligt självförtroende och en ännu sämre självbild. Från mina allra första möten med medmänniskor har jag aldrig upplevt mig höra till någonstans och aldrig blivit invald i vänkretsar. Blev alltid vald sist i jympan och aldrig med automatik inbjuden till fester. Problemet var förstås att att ställde mig utanför och att jag verkade ganska ointresserad att vara med. Det blev ett ekorrhjul, eller ett moment 22. Den ointresserade uppsynen blev ett försvar för att inte bli besviken för att inte bli vald och då blev man inte det och tyckte att de var taskiga, vilket de kanske på sitt sätt var. Men de var också bara unga människor, med sina rädslor, sin historia, sina nojor. Jag var jävligt avundsjuk på dem och deras jävla lyckade liv. Jag var ingen god vän och jag tog inte vara på de vänner som jag faktiskt ändå hade, men inte såg. När jag så vid 23 års ålder flyttade 50 mil till stora Göteborg kändes det som att börja om från början. A great new start! Jag skaffade massor av nya ”vänner” och samma mönster upprepas igen. Så där har det hållt på ett tag. Ända tills det kom till en brytpunkt – a Harajuku-moment – då jag bestämde mig för att JAG MÅSTE SKAFFA EN RIKTIG VÄN! Jag kommer fortfarande ihåg känslan i det ögonblicket när jag bestämde att jag själv skulle skaffa en riktig vän att vårda och att dela saker i livet med, en riktig kompis, min första bästis i livet, när man börjar närma sig 40. Hur fan gör man det? Jag ringde slutligen upp en kompis som jag gjort en del jobbprojekt med och som jag trodde att jag gillade och vi började luncha ihop. Han var mitt inne i en katastrofal relation och på väg att skiljas. Det passade mig perfekt eftersom jag var rätt bra på att låtsas lyssna, verka intresserad och komma med råd som lät kloka. Mitt liv var också rätt upp-och-ner så vi fick snart igång samtalsämnen om våra liv och vår situation. Märkligt nog upptäckte jag att det var ganska intressant och givande att lyssna och han lyssnade hyfsat tillbaka. Sakta blev vi faktiskt riktigt goda vänner. Så småningom separerade vi båda från våra dåvarande respektive fruar och hittade så småningom in i nya relationer. Jag började nytt jobb utanför stan och vi gled sakta ifrån varandra, åtminstonde fysiskt. Vi är ganska olika som personer, vi tycker ofta olika och är rätt tafatta och klumpiga på att vårda vänskaper, men vi ringer varandra ibland och ses när vi kan. Det känns som en vänskap som finns kvar i en annan form än då den var som mest intensiv, men den har tillsammans med några andra viktiga livserfarenheter gett mig nya insikter: att det är viktigt för mig att aktivt skaffa sig nya riktiga kamrater oavsett om de gamla tar slut eller byter skepnad, att det är viktigt att vårda varje vänskap så länge den ömsesidigt är värd att vårdas.