Att våga skiljas - det största lyckandet i livet?

Bloggkollegan Ensamma Mamman har i två intressanta blogginlägg resonerat kring frågor om skiljsmässa och kanske framför allt om hur omgivningen ser på och reagerar på när man själv eller de själva går igenom en skiljsmässa. Ett uttryck som hon stött på många gånger är att det är det största misslyckandet i deras liv. Just för stunden kan det säkert kännas så, men jag tror att de allra flesta som väljer att skiljas inte gör det utan eftertanke och att ett så modigt beslut oftast snarare borde ses som det största lyckandet i livet. Att våga ta ett beslut som är så stort och livsavgörande och sen genomföra det är i sig själv att lyckas. Åtminstone om huvudskälet inte är att skada någon, utan att undvika att någon tar skada i längden - du själv, din partner eller barn.

 

Jag känner många människor som lever i relationer som är nästan helt döda eller åtminstone unkna, som ensamma mamman kallar det. En del sådana relationer går säkert att reparera, men då måste båda ju också vara beredda på att göra något för att få relationen levande igen. En klarar inte av att göra det själv. En av mina väninnor är gift med en man sen många år och de har utflugna barn. Hon älskar att dansa, framför allt till dansbandsmusik, och vill gärna göra det med sin man. Han vägrar förstås. Samtidigt tillåter han inte henne att gå ut och dansa själv med sina vänner eftersom han är så otroligt svartsjuk. Hon däremot följer ibland med honom som sällskap när han vill spela golf och se på fotboll, något hon avskyr, men gör det för att de ändå gör det tillsammans. Problemet är här bara att de inte gör det tillsammans. Han spelar golf medan hon tittar på (han vill inte att hon sinkar honom och han vill inte skämmas över hennes eventuellt usla spel eller ta risken att hon kanske skulle vara bättre) och när de ser på fotboll är alltid hans manliga vänner med och hon sitter för sig själv. Parterapi är förstås uteslutet eftersom det här sitter i hennes huvud, inte i hans. Vad säger man här? GET A LIFE!!! Lev inte ihop med den där idioten. Han vill ju inte ha dig. Han vill ha en hushållerska, men det blir billigare om han anlitar ett hemserviceföretag till det. Han vill också ha en vacker fru att visa upp vid representativa tillfällen. Men han vill för guds skull inte att du ska leva och som det verkar så vill inte han det heller!

 

Det låter kanske hårt och har jag verkligen på fötter för att föreslå en skiljsmässa? Nej, naturligtvis inte, men jag har på fötter när det gäller att man måste reflektera över sin situation, sitt liv och bestämma sig för om man vill leva eller skrumpna ihop och vänta på döden. Sen måste du agera, antingen tillsammans med din partner eller själv om det blir tvunget. Jag kan ibland få en känsla av panik när jag förstår att jag snart fyller femtio (om jättemånga sekunder) och har så mycket jag vill göra och uppleva att jag vet att jag inte kommer att hinna. Den känslan kan särskilt dyka upp när jag känner att jag sitter fast i ett jobbprojekt som jag inte ser slutet på. Och då har jag ett fantastiskt liv med en fantastisk partner där vi hela tiden pratar med varandra om detta och en massa annat som är viktigt i relationen och i livet. Hur ska det inte kännas för en människa som är totalt fastlåst, fastkedjad i en relation där det inte finns något utrymme att föverkliga ens den minsta lilla dröm. Där en dröm om att få några timmar egen tid i veckan kan vara helt utom räckhåll. Den typen av panik och låsningar brukar förstås sällan bara bero på en person i en relation. Många gånger har båda på olika sätt skuld i att en relation låser sig eller dör. Om inte annat så genom att man tiger om problemet.

 

En vanlig anledning till att man håller ihop trots att relationen är död och skapar trötthet och bitterhet är att det är viktigt att hålla ihop för barnens skull. Ensamma mamman beskriver det så bra: "Många gånger skiljer man sig för att orka leva, för det är bättre att vara två lyckliga människor var för sig än två olyckliga varelser tillsammans (ja, eller bättre med en lycklig till och med...). Man skiljer sig FÖR barnens skull!" Jag tror man håller ihop av helt andra skäl, men att barn är enkelt att skylla på. Egentligen handlar det vanligtvis om att man inte vågar ta tag i problem, konflikträdsla, att man kanske till och med är rädd för sin partners reaktion, att man är rädd för förändringar, orolig för att ekonomin inte ska gå ihop, rädd för att det ska bli en strid om barn, bostad och ägodelar, rädd för vad vänner och släkt ska säga och att man kanske ska förlora vänner. Ni märker att den gemensamma nämnaren är rädsla. Jag tror det är så. Man är helt enkelt rädd för vad som ska hända, hur det ska bli, vad man riskerar att förlora. Det har mycket lite med barnen att göra. Om man bara tänkte på dem skulle många nog skilja sig både oftare och snabbare. Jag tror det bara handlar om rädsla.

 

Innan jag själv tog upp frågan om skiljsmässa med mina barns mor för snart nio år sen var jag livrädd. Jag visste att det var det enda rätta, det enda möjliga, men jag drog ut på det i flera månader, för jag var skitskraj. Inte alls på vad vänner och släkt skulle säga. Inte alls på hennes reaktion eftersom jag visste att hon är en genuint god människa. Inte för att jag att jag var orolig för ekonomi eller att jag skulle mista något då jag aldrig varit särskilt fäst vid saker. Jag var bara rädd för förändringen. Tjugo år i en relation skapar ett mönster som gör ont att bryta, hur illa mönstret än är och hur nödvändigt det än må vara. Jag visste ju inget annat än att leva i en relation. Jag mindes inte hur det var att leva själv. Det var som att kasta sig utför en klippavsats där man inte kan se någon botten. Men jag minns känslan när jag hade kastat mig ut, att mina vingliga vingar faktiskt bar och att det gick att landa på en klippavsats och andas lite, plåstra några sår efter att ha stött i klippväggen lite och sen ta ny sats och kasta mig ut igen, något lite säkrare denna gången. Jag flög! Inte snabbt och självsäkert. Tekniken var katastrofal. Det gjorde ont i muskelfästena då vingarna var helt otränade, men det gick! Jag var inte en falk eller någon svala, men jag flög, som en humla, med alldeles för stor kropp och för små vingar.

 

Free your mind!

 

Hur dödar man ett tabu?

Det finns många tabun i livet. De flesta av dem är outtalade och flera är för mig även okända, men plötsligt så dyker de upp och det verkar som att alla känner till att "så får man minsann inte göra" eller tycka, eller känna, eller... Flera tabun är såna att man mycket väl känner till dem, men man har aldrig reflekterat över deras innebörd och när man plötsligt börjar lyssna på vad de egentligen säger upptäcker man plötsligt hur märkliga de är. En av de tabun jag har känt till i hela mitt vuxna liv, men först för några år sen reflekterat över är hur förbjudet det är hos så många att ens tänka tanken att anlita någon för att göra det man skulle kunna kalla klassiska hushållssysslor, det vill säga städa, diska, laga mat och tvätta. Jag har själv tyckt att bara tanken är helt absurd, att ta hjälp med sånt som är så självklart att man ska göra själv. Och så när jag för några år sen funderade över just detta, efter att ha läst någon artikel angående pigdebatten tror jag, så insåg jag att det här var inte alls mina egna åsikter. Jag hade bara fångat upp någon slags odefinierat kollektivt tyckande.

 

Jag började fundera på vad det egentligen handlade om och blev helt förvirrad. Den typen av arbete som det här handlar om är sånt som traditionellt i vår och många andra kulturer utförs av kvinnor. Det utförs oftast i ens privata hem. Det som slog mig var att det finns en mängd andra vardagssysslor som jag och de flesta av mina vänner ofta eller alltid har anlitat andra för att göra, men som är traditionellt typiskt manliga sysslor, det vill säga laga bilen eller byta däck, bygga om eller måla huset, rensa avloppsrör med mera. När man vill ha ved för myseldning i kaminen köper många ofta färdighuggen ved istället för att hugga den själv. Några sysslor som av någon anledning har varit ok länge är att äta mat på café eller restaurang. Antagligen för att de flesta gör det bara ibland, medan den mesta maten lagas och äts hemma. Det brukar handla om att sätta lite guldkant på tillvaron. Att låta andra ta hand om ens barn är ok så länge det görs på kollektiva daghem, men att låta någon göra det i ens hem uppfattar jag lite som tabu, antagligen för att det kostar mer pengar än det kollektiva. Kan det vara just det att det inte får kosta för mycket pengar? Ja ofta har man väl begränsat med pengar, men jag tror inte att det är skälet till att det ska upplevas förbjudet, för då hade man ju inte servat och lagat sin bil för så mycket pengar som det ofta kan bli på ett år. Man hade inte heller låtit andra bygga om ens hus. Handlar det om att det som utförs i hemmet är tabu? Knappast, eftersom vi återigen aldrig skulle anlita hantverkare för byggjobb hemma. Vad kan det då handla om?

 

Personligen skulle jag gärna avstå från bil helt och hållet för att istället anlita någon som städar, tvättar och lagar mat hemma mot betalning, om man av ekonomiska skäl måste välja. Ett proffs! Nej, absolut inte min fru, snälla tro inte det. Henne vill jag umgås med och göra roliga saker medan proffset sköter om vårt hem. Jag är dessutom betydligt mer förtjust i att laga mat än hon och jag skulle absolut vilja göra alla helgmåltider själv. Men det där vardagliga, som man sliter med efter en lång arbetsdag. Det skulle det vara så skönt om någon annan gjorde...och gjorde det riktigt bra. Det skulle jag kalla guldkant på tillvaron. Ja det kanske är att sticka ut hakan, åtminstone i förhållande till hur jag själv har tyckt förr. Men jag förstår faktiskt inte vilka jobb man "får" låta någon annan göra och vilka saker man av någon slags moraliska skäl bör göra själv. Vad är det för skillnad på jobb och jobb? Jag lever ju själv på att utföra tjänster till privatpersoner. Borde de egentligen göra det jobbet själva? Dessutom är flera av de uppgifter man gör hemma oerhört kvalificerade om man ska göra det riktigt bra. Vilken skillnad det blir när jag stryker en skjorta (och jag gör det helt ok) och när ett riktigt fullblodsproffs gör det.

 

Ofta får jag höra att till exempel husbygge är särskilt kvalificerat och komplicerat och kräver någon som är utbildad och har erfarenhet. Ja, det tycker jag också, men om man ser ur någon slags moraliskt perspektiv så verkar det ur byggnadsteknisk synpunkt inte vara några problem för många att anlita polska jordbrukare för att bygga till stugan. De kanske gör ett bra jobb, men de har vanligtvis ingen utbildning eller erfarenhet av att bygga moderna bostadshus, så där faller ju det argumentet som en droppe vatten i Sahara. Flera av de företag som utför det som numera brukar kallas för hemservicetjänster eller liknande drivs av människor med utländsk härkomst eller har många nysvenskar anställda. Om det skulle vara ett argument emot att anlita sådana företag så förstår jag verkligen ingenting.

 

Det som blir kvar i min lilla kvasiintellektuella köksanalys är att det handlar om uppgifter som traditionellt i huvudsak utförs av kvinnor. Är det argument nog för att av princip avstå från att anlita ett företag för att tvätta, diska och städa? Eller har jag missat något?

Free your mind!

 

Är du en dinosariechef?

Stora arbetsgivare har idag en enormt svår uppgift framför sig. Många stora organisationer såsom kommuner, länsstyrelser, statliga myndigheter, men också kommersiella företag, som är beroende av specialkompetens och erfarenhet har börjat få stora problem. Den trygghet man som chef tidigare hade med att personal stannade kvar länge på sin arbetsplats finns inte längre. Människor med hög specialistutbildning är frivilligt beredda att flytta på sig i mycket större utsträckning än förr. Vi kan bland annat se det i svenska kommuner där allt fler kommuner som traditionellt har setts som mycket attraktiva, har svårt att rekrytera bra chefer. För de små inlandskommunerna har det nästan blivit helt omöjligt. Inte ens mellanchefer eller handläggare är längre enkelt att få tag på. Varför har det blivit så? Om du är utbildad arkitekt med några års erfarenhet och beredd att flytta till en mindre kommun så kan man idag få ett relativt välavlönat och tryggt jobb, men mycket få är intresserade. Min erfarenhet som förvaltningschef och stadsarkitekt i två kommuner och idag som konsult i flera kommuner, har gett mig en ganska klar bild över vad som händer. Många gånger brukar det sägas att kommuner och liknande organisationer är dåliga på att marknadsföra sig som attraktiva arbetsgivare, men det är värre än så. De är inga attraktiva arbetsgivare, så det finns inget att marknadsföra! Det låter hårt förstås. Är det verkligen så allvarligt? Ja, det finns säkert en del undantag, men många anonyma röster jag har talat med kan bekräfta den bild jag har. Det som händer är att kommunen anställer unga oerfarna personer, lär upp dem i något år, för att sen se dem fortsätta till en annan arbetsplats, en annan kommun eller till ett företag. Det kostar arbetsplatsen enorma pengar att inte kunna behålla personal. Det kostar även i "arbetsplatsens självkänsla" och i den kvarvarande personalens ork att både hinna med sina egna arbetsuppgifter samtidigt som man lär upp en kollega. Många stora arbetsgivare är också oerhört dåliga på att lyssna på sina medarbetare och ovilliga att förstå de problem man står inför. Det är en strutsmentalitet utan dess like. Många kommuner har otroliga förutsättningar och möjligheter att bli minst lika intressanta som Google att jobba på, men det kräver en del nytänk. Frågan är om det nytänket kommer att ges utrymme innan det är för sent?

 

Vad kan man då göra? Det finns i princip två vägar att välja på. Antingen bestämmer du dig för att det är så här det fungerar idag. Då måste det istället finnas en organisation som klarar av att ständigt rekrytera. Det måste finnas mentorer som har i sin tjänst ett utrymme för att lära upp kolleger, inte utöver sina arbetsuppgifter, utan som en del av dem. Det behövs även finnas mycket tydliga rutiner och arbetsbeskrivningar så att det är enklare att komma in i arbetet utan att kvalitén blir lidande. Det kan ofta göras med internetbaserade arbetsverktyg (som det ännu inte finns särskilt många av). Det finns förstås mycket mer att göra. I annat fall kan man som arbetsgivare se till att det faktiskt är riktigt kul att vara anställd just på det här företaget eller i den här organisationen så att man inte vill sluta. Kulfaktorn är oftast både förlöjligad och gravt underskattad. Det brukar vanligtvis heta att på jobbet ska man arbeta, inte ha kul. Det är ett fatalt feltänk som kommer att straffa sig mycket snart om det inte redan har gjort det. När man av ekonomiska skäl skalar bort det man som medarbetare uppfattar som kul eller trevligt börjar man gräva organisationens grav. Kul behöver ju inte ens alltid kosta särskilt mycket pengar. Bara att låta en del arbetstid användas för after work, gemensamma promenader, inspirerande föreläsningar, egen tid för eftertanke eller att utveckla egna eller gemensamma idéer kan ge enorma effekter på arbetsglädje, teamkänsla och effektivitet. Om arbetstiden är åtta timmar är man oftast riktigt effektiv maximalt sex timmar, om ens det, så utrymme finns oftast. Det som saknas är modet och viljan att testa.

 

Många arbetsplatser ger nästan inget utrymme för medarbetare att kunna växa och utvecklas. Att få tillåtelse att gå lite kurser för att upprätthålla de grundläggande kunskaperna räcker inte. Varför är det så många yngre som vill arbeta på Google eller Spotify? En del handlar säkert om att företagen andas ungdomlighet och modernitet där man får en chans att arbeta med likasinnade. Men de och liknande moderna företag arbetar mycket med utrymme för utveckling, individuella mål och uppföljning, där målen ofta är högt satta. På Google har alla medarbetare 20% av sin arbetstid till egna projekt. Genom det har nya innovationer som t.ex. Gmail uppstått. Det finns inga begränsningar för vilka typer av projekt man kan arbeta med, vilket skapar tillit mellan medarbetare och arbetsgivare. De flesta vill gynna ett företag som gynnar en själv. Det blir en win-win. Google har också inställningen att det är bättre att uppnå 65% av nåstan omöjliga mål än 100% av ordinära mål. Det finns alltså inbyggt ett utrymme att nå långt, men också att tillåtas misslyckas ibland på vägen. Om man lyckas nå alla sina mål har man satt målen för lågt. Detta är en stor framgångsfaktor. Låt medarbetare utveckla organisationen. Det kräver två saker: att ge medarbetarna utrymme och att ta idéerna på allvar!

Rypple - en social nätverksmiljö för återkopppling och erkännande när anställda har gjort något bra, används på Spotify!

 

Ett annat sätt att öka chanserna att behålla sina medarbetare, om det är ett mål, är att öka möjligheterna att arbeta på distans. Det innebär att man måste bygga upp ett arbetssätt och en miljö där det är möjligt. Fler verktyg måste vara internetbaserade och man måste betro sina medarbetare. Att arbeta på distans är inte ett självändamål, men plötsligt ökar möjligheterna att anställa skickliga medarbetare som bor en bit bort. Arbetsmarknaden ökar enormt geografiskt. Man brukar ofta försvare ett traditionellt "på-plats-arbete" med att man måste vara tillgänglig för kunder eller kommuninvånare. Tillgänglighet kan vara mycket viktigt, men det kan lösas på många sätt. Think out of the box! Genom att börja med att säga att det inte går, så är det förstås kört. Det går t.ex. att skapa möten via internet där till och med totalt ovana datoranvändare klarar av det. Om det vid en kundmottagning finns en stor skärm med en knapp där det står "tryck här om du vill tala med en handläggare" och en skanner som handläggaren sköter på distans så kan det i princip bli som att mötas öga mot öga. Det gäller att förstå vad det egentliga behovet är och inte fastna i konventionella synsätt bara för att man själv som arbetsgivare eller chef inte omedelbart kan tänka ut lösningarna.

 

Jason Fried introducerade i en TED talks-föreläsning begreppet "the two M&M's - managers and meetings" som svar på varför man inte får något arbete gjort på jobbet. Jag har också skrivit om det här tidigare. Jag tror att det ligger mycket i det. Det finns en del fler aspekter på varför människor inte trivs på sin arbetsplats, men mycket kan i vid bemärkelse kokas ned till Jasons M&M's. Cheferna är ofta hindret för utvecklingen av en arbetsplats och av medarbetare. Jag har sett det så många gånger. Det finns dessutom i många organisationer massor av mellanchefer som allt ska filtreras genom, så att goda idéer aldrig får slå rot och växa. Möten kan ses symboliskt för att man måste finnas på en fysisk plats oavsett vilken typ av arbetsuppgifter man har, att man hela tiden blir störd i sina tankar och i sitt arbete, men också att den tid man har att utföra de uppgifter man är anställd för sällan uppgår till mer än 15-20%. Resten är möten och liknande avbrott.

 

Nej, det är dags att tänka om nu, om inte kommuner och andra stora organisationer och dinosarieföretag ska gå under enbart på grund av att man inte vill tänka fritt och förstå vad som händer runt om i världen och i ens omedelbara omgivning. Så öppna ögonen, tänk om och tänk rätt!!!

Free your mind!

 

Att vara Agent Stefan

Hur är det egentligen att vara agent? Vad innebär agentuppdraget och kan man verkligen vara agent utan att vara hemlig - under cover? Det är ett ganska ärofyllt uppdrag som jag gett mig själv som går ut på att till mänskligheten rapportera min tolkning av det jag förnimmer. Det har blivit över hundra artiklar om allt från sensitiv begåvning till nånannanism och jag har fått många underbara kommentarer. Snart har det gått ett år sen jag började blogga och det har varit ett roligt agentuppdrag hela tiden. Fortfarande känner jag att de frågor jag brinner för, om att frigöra sina sinnen och att ta vara på det liv man har, är långt från uttömda, så mina rapporter till mänskligheten kommer att fortsätta länge än.

 

Det finns så många människor runt omkring och även väldigt nära som verkar välja att inte försöka vara lyckliga. Det är för mig helt obegripligt. Att man försöker och går på en massa minor och känner att man misslyckas kan jag förstå. Jag kan nog också egentligen förstå (trots att jag nyss skrev att det var obegripligt) att man inte ens försöker om jag gräver djupt därinne. Jag har själv i många år varit i stort sett helt passiviserad, där TV har varit den enda upplevda glädjen. Det är som i filmen Matrix, en slöja som dragits för vårt sinne för att göra oss blinda för sanningen - vad som nu är sant. Jag har känt den slöjan nästan fysiskt.

 

Under det år som gått har jag mött fantastiska människor som gör saker och lever på sätt jag aldrig tidigare trott vara möjligt. Dörröppnaren var Timothy Ferriss bok "Four Hour Workweek" som var en galen bok om att frigöra sig i tid och rum, köpa billig arbetskraft i Indien och outsourca hela livet. Ja det var en blandning av högt och lågt, men det där första - tanken på att frigöra sig i tid och rum - kunde det verkligen vara möjligt? Efter detta har mina sinnen öppnats för helt nya tankesätt och jag har mött människor som kallar sig för digitala nomader - sådana som försörjer sg via internet och kan bo var som helst på jorden. Många av dem jobbar mycket hårt, men en del har även lyckats med konststycket att frigöra tid, arbeta mindre, automatisera inkomst, och det utan att suga ut fattigare länder. Det har varit fantastiska, inspirerande möten. En oerhört intressant upptäckt har varit att det stora flertalet av dessa digitala nomader är kvinnor. Det är en värld som behärskas och domineras till stor del av extremt smarta, driftiga, modiga och generösa kvinnor. De bjuder på massor av sina kunskaper - helt gratis. En av dessa kloka nomader sa till mig att om jag vill bli en digital nomad, eller vad som helst egentligen, så se till att beblanda dig med och träffa andra som redan gjort ungefär det du vill göra. Låt dig smittas av deras erfarenhet.

 

Helt nya evenemang och nätverk har uppenbarat sig i och med mina nya öppnare glasögon, som jag tagit mig tid att engagera mig i. Engagemang föder engagemang, glädje föder glädje, generositet föder och göder generositet. I många år har jag velat börja skriva, allt från noveller, artiklar, romaner, fackböcker, ungdomsböcker. Skriva, skriva, skriva! Hela tiden har jag vetat att för att skriva, så måste man sätta sig ner och ... börja skriva! Det finns inget att vänta på. Men av olika skäl, bortförklaringar, så lyckades jag aldrig börja riktigt. Men så plötsligt för ett par år sen hade jag en story som jag ville förmedla och började skriva. Efter ett tag började berättelsen näsa leva sitt eget liv, och jag tappade kontrollen över storyn. Den for iväg i en helt annan riktning än jag från början tänkt, men det gjorde inte så mycket. Jag hade kommit igång! Nu började jag istället att blogga för att kunna få lite mer ordning på mina tankar. En blogg är mer som en kortnovell. Det går inte att göra den alltför lång om man inte ska förlora läsarens intresse. Nu har jag fyra nya berättelser (och ytterligare några till på gång) som jag vill få liv i och nu finns det bättre förutsättningar att kontrollera det som sker. Om det blir ett material som ska ges ut vet jag inte. Kanske är det så!

Så tack ni som följer Agent Stefans rapporteringar och funderingar över hur livet kan bli bättre och bättre dag för dag!

 

Free your mind!

 

Vad är det för fel på män?

Jo det är precis så jag menar! Vad i helvete är det för fel på män? Det är så många tillfällen som jag blivit förbannad på män som spelar överlägsna, som hånar, som är ointresserade och likgiltiga, som aldrig ställer upp, som aldrig vill ha kul. Fega, tråkiga, fula, korkade, snorkiga, selekterande, snobbiga idioter!

 

Idag var jag på DocLounge. Ett relativt nytt koncept där man ser på en helt nysläppt dokumentärfilm i loungemiljö. Efteråt samtalar man om filmen och tar ett glas vin eller en öl till. Ett underbart koncept. Det var dessutom premiär idag. Filmen var "The secret disco revolution". Det skulle inte vara något samtal efteråt den här gången. Istället hade man anlitat en danspedagog som skulle lära ut lite 70-talsdisco-moves och sen skulle det vara disco med underbara DJ Emrik Larson, sångaren från Stonefunkers (ett av mina favoritband), som skulle låta underbar 70-talsdisco pumpa ut ur högtalarna. Jag var oerhört taggad. Jag är uppfödd under discoeran och var (eller är) ett stort fan av KC and the Sunshine band, Kool & the gang, Aretha Franklin, Donna Summer och så vidare. Några discokläder har jag tyvärr inte kvar, men jag grävde i alla fall djupt i garderoben och hittade mina vita myggjagare, en cerisfärgad tajt t-shirt och ett par lila byxor. Det var inte helt disco, men det var färg och coolt så det fick duga.

Emrik - the king of funk'n'soul

 

På plats möttes jag i dörren av glittriga unga kvinnor i guld, silver, blått, cerise och stora fluffiga peruker och tänkte att det här kommer att bli kul. Jag köpte en öl i baren, hängde av mig min rock och satte mig vid ett bord. Redan nu förvånades jag något av att det var förvånansvärt många män här. Kanske en tredjedel av alla var män och flera i fyrtioårsåldern och uppåt. Men de såg alla ut som om de kommit direkt från jobbet, eller från fotbollsmatchen framför TV:n. Hade de verkligen kommit rätt? Skulle de också titta på Disco Revolution och dansa disco? Jag fick inte ihop den bilden. Filmen var intressant och belyste en hel del av politiska aspekter på discons intåg. Om kvinnlig frigörelse, om acceptansen att homosexuella och svarta artister tog plats på Billboardlistan och på radion. Det var något nytt.

 

Efter filmen blev alla uppmanade att gå upp på dansgolvet för att testa lite moves innan discot drog igång på allvar och jag studsade genast upp och hängde på. Efter bara en liten stund upptäcker jag att jag är den ende mannen på dansgolvet bland 30-40 kvinnor. Männen står uppradade vid baren, sittande på soffor längst borta i hörn. Vad i helvete var detta? Varför hade de överhuvudtaget kommit dit? Jag släntrade bort för att se om det skulle gå att få med någon, men genast hörde jag röster från en tyst hånfull, likgiltig, förlöjligande mansmobb om att de aldrig skulle... skulle vadå? Ha kul?

 

Jag tror män inte vare sig vill eller kan ha kul. Varje gång jag är på after work så är det nästan bara kvinnor som hakar på. De få gånger män är med så sitter de för det mesta och klagar på nåt. Jo, det finns en del undantag. Jag har några manliga vänner som är roliga, som vill nåt, som är engagerade. Många riktigt unga män verkar fortfarande vilja ja roligt. Och det är väl tur det. Men hallå män ute där! Skärp er!!! Vakna upp ur er dvala! Grått är inte den enda färgen i världen! Det finns andra artister än Bruce Springsteen och Bob Dylan! Inte bara bögar kan dansa! Det finns fler intressen än fotboll, bilar och nintendo!

 

Jag tror helt ärligt att de gånger jag haft absolut roligast på fester så har minst hälften på festen varit bögar eller transor, eller så har det nästan bara varit kvinnor där. Det låter kanske fördomsfullt, men så har det varit. När det det varit minst hälften vita, heterosexuella män på festen eller tillställningen, så har jag haft oändligt tråkigt. Jag är själv vit, heterosexuell man, men av någon anledning kan jag gäspa bara jag ser en av min egen sort. Bored to death! Kommentarer om sossegetton, om oäkta produktionsbolagsmusik, om den korrupta kommunen, om melodifestivalhelvetet... Eller när man på en fest går fram till en räddögd, man i nästan osynliga glasögonbågar och nästan osynliga Ullaredskläder för att småprata lite och frågar "vad jobbar du med då?" och får till svar att "jag jobbar på en företag som gör bilar!"............. Hallå! Det är inte en radiosändning i public service du är med i! Säg Volvo!!! Jo, jag skriver lite i affekt. Jag är förbannad! Jag skäms att vara en del av människosläktet i Sverige som inte alls verkar vilja leva. Överleva kanske, men definitivt inte leva! Så gå med magen före och tyck att alla är idioter, men gör det någon annanstans. FÖR HÄR ÄR DET JÄVLARIMIG DISCO!

Free your fucking mind!

 

Lothar Marunga - med fåfängan som drivkraft

Läs i bloggen Men of Sweden om en enastående man som vid 67 år ålder bestämde sig för att drastiskt förändra sitt liv och på några år förvandlade sig från sunk till hunk.

 

Free your mind!

 

Har du resdrömmar?

Har du några resdrömmar? Vill du upptäcka världen, nära eller långt bort? Det finns så många spännande platser i världen att det ibland är svårt att veta var man ska börja. Vilka platser skulle du vilja uppleva?

Bagantempel, Myanmar

Bergshotell

Fler trädhus

Trädhus

Slovenien

Bali

Beachy Head, East Sussex, England

 

Free your mind!

 

Hatar du förändring?

Nästan alla människor hatar förändringar. Det låter kanske trist, men det är nog så nära en naturlag man kan komma utan att vara det. Det här hatet kan bero på många saker. Oftast är det nog en rädsla för det man inte vet, eller det man inte har, det man inte känner till, det okända. Det kan förstås också bero på att man inte vill förlora det man har, sin position, sin makt. Det är otroligt fascinerande att ofta möta så massivt motstånd till förändringar, oavsett om förändringen uppfattas som bra eller dålig, ond eller god. Det verkar vara just förändringen i sig som är kärnan till det onda. Fascinerande därför att världen, naturen, livet hela tiden just gör det - förändras. Allt förändras hela tiden. Inget är bestående, oföränderligt, evigt. Den här tiondels sekunden när jag skriver just den här bokstaven är omedelbart borta för att aldrig komma tillbaka. Människor man träffar för första gången på tio år kan man ibland uppfatta att de inte alls förändrats, men det har de alltid gjort och ofta väldigt mycket. Det oföränderliga du uppfattar är mönster och signaler du har diffusa minnen av.

 

I många sammanhang uppfattas avskyn till förändring som bakåtsträvande och hindrande av utveckling och så kan det förstås vara. Men genom att medvetandegöra sig om sakernas tillstånd kan du genom att arbeta dig igenom förändringsskräcken istället förvandla den till något som plötsligt känns tryggt och positivt. Hur då? Ja många gånger handlar det om att en sån process behöver få tillåtas ta lite tid. Låt mig ta ett exempel från en bransch jag kan. När kommunen planerar ett nytt område för bostäder, industrier eller kanske både och, så har man ofta något möte med den som vill bygga och den som äger marken. Sen skissar och ritar planarkitekten fram förslag (detaljplan) på hur området ska se ut och vilka bestämmelser som behövs för att reglera bland annat vad som ska få byggas i området. Och redan här har det gått snett. När planen är klar så skickas den ut på samråd och ställs ut på kommunhuset och ofta även på biblioteket och kanske även andra offentliga platser. Det som då oftast brukar hända är att de som på olika sätt berörs av den här planen och nu ser den för första gången blir upprörda, arga, ledsna, irriterade etc. Så småningom överklagas planen och det tar en evighet innan den blir antagen, avskydd av många. Jag tror det finns många liknande öden i många andra branscher. Varför blir det så fel så ofta?

 

Ja, det är egentligen inte så svårt. Det handlar om tre saker: förankring, förankring, förankring! Genom att tidigt involvera alla människor som berörs så får man inte alla att älska förändringar, men deltagaren blir en del av processen istället för att bara bli drabbad av den. Genom att fånga in synpunkter tidigt och att låta synpunkterna få plats i ett projekt så kan till och med den minsta lilla detalj som någon lyckas få med, få den personen att känna att man lyckats påverka och förbättra läget. Och det kan definitivt skapa en positiv känsla av delaktighet, att känna sig lyssnad på och att kunna påverka. Genom tidig förankring kan man även få människor som initialt är negativa till en positiv förändring få en insikt om vikten av att se ett större syfte med förändringen och därmed en acceptans för förändringen men det kräver att förankringsprocessen får tillräcklig tid att landa. De gånger jag prövat detta fullt ut har projekten alltid slagot väl ut och inte överklagats av någon. Det finns förstås ingen garanti för det, eftersom det finns en del människor som känslomässigt livnär sig på att förhindra alla typer av förändringar oavsett vad den kan leda till. Men de är lyckligtvis inte så många.

 

Varför görs då inte detta alltid? Jag tror det beror på att man vid nästan inte någon utbildning lär sig vare sig att hantera förankringsprocesser eller att det ens är den viktigaste delen i all form av förändring. Sen förstärks det av en kombination av bekvämlighet och vilja att fokusera på det man utbildat sig till oavsett om det är planering, organisationsutveckling eller vad det kan vara. Att driva förankringsprocesser är både svårt och krävande eftersom det handlar om att möta många olika människor med olika viljor, drömmar och bakgrund. Men när du väl tagit dig igenom det och känner samförstånd och samarbetsvilja, så känns det värt förberedelser och nervositet. Man kan dessutom spara otroligt mycket tid genom att undvika massiva protester och överklagandeprocesser. Att hantera förankringsprocesser måste bli en naturlig del i så många utbildningar. Det måste ges utrymme i kommunernas och företagens budget och bli en självklar och naturlig del i alla typer av förändringsprocesser!

 

Varför vill du inte bli lycklig?

Av någon märklig anledning verkar så många människor inte vilja bli lyckliga eller ens försöka. Många som jag frågar om vad de skulle göra om de fick välja helt fritt utan några som helst hinder, beskriver ofta drömmar om att resa, att inte lönearbeta eller att arbeta mindre, att umgås mer med familj och vänner, att skriva en roman, att måla, att hjälpa andra människor med mycket mera. En del har mer konkreta drömmar som till exempel att köpa en särskild sorts motorcykel, att gå på salsakurs till jul på Cuba eller att ta ett dykarcertifikat i Thailand. När jag sen frågar varför de inte gör det nu direkt så kommer en strid ström av bortförklaringar om brist på pengar, brist på tid, ansvar för barn och en massa annat. Enligt mig så handlar det om ett ansvarslöst förhållningssätt till den viktigaste gåva man fått - livet.

 

Det är klart att vissa drömmar är extremt svåra att genomföra och att det finns hinder. Att flyga till månen kräver exempelvis någon slags farkost som inte går att köpa i någon butik och kostar ofantligt mycket pengar. Barn kan man inte lämna vind för våg. Men nästan alla har BÅDE helt orealistiska OCH fullt genomförbara drömmar. Jag är också helt övertygad om att flera av de drömmar man har som idag uppfattas som omöjliga faktiskt är genomförbara snabbare än du tror. De kanske bara behöver ett annat sätt att tänka eller mer tid att planera. Du måste förstås inte leva ditt liv genom att förverkliga dina drömmar. Du har full rätt att låta bli, men låt då för bövelen bli att gnälla på att ditt liv är tråkigt. Gör något åt det!

 

Så många människor gömmer sig bakom principer om hur livet ska levas. Rädslor för ett liv vi inte vet något om, att lämna det "trygga", invanda. Mönster vi ärvt, förvaltar och för vidare till nästa generation. Jag vet inte hur många jag hört förfasa sig över unga människor som reser runt, tar dagen lite som den kommer, arbetar så lite som möjligt så att det precis räcker till hyra, mobilräkning och en resa till Paris. Jag har själv tänkt så många gånger. De blir förstås inte automatiskt lyckliga av det, men det skapar möjligheter att göra det de vill. De har inga barn, inga förpliktelser, inga bostadslån, inga billån, inga fjärrvärmeräkningar. De har ett utrymme att ta sig friheter och de gör det. De fångar och tar vara på möjligheten. Var ligger felet i det?

 

Jag tror problemet många gånger handlar om att man glömmer bort att planera för sina drömmar. Jag har själv varit otroligt duktig på att skriva in alla måsten i kalendern. Möten, jobb, räkningar som ska betalas. Till och med sådant som man bokat in för att det är roligt - buggkursen, träningen, besöket från svärföräldrarna med mera - kan uppfattas som ett jobbigt tvång när det trängs bland alla måsten. På senare tid har jag börjat planera in det jag vill göra först, sen får det andra anpassa sig mellan de saker jag vill. En av mina många inspirationskällor Tim Ferriss har konstruerat något han kalla för dreamlines - drömlinjer. Det har tidigare funnits en app för smarta mobiltelefoner som heter dreamliner. Strukturen är tre olika kategorier som du själv fyller på med dina drömmar. Under kategorin VARA skriver du dina drömmar om hur, eller vad du vill vara. Det kan t.ex. vara stark, en bra kock, bra på kinesiska. Under kategorin GÖRA kan det handla om sådant du vill genomföra - resa till Australien, tävla i SM i pistolskytte, ta dykcertifikat. Kategorin HA är vanligtvis mer materialistisk, men behöver inte vara det. Det kan vara drömmar om att ha en Ducatimotorcykel, ha ett körkort, eller kanske ha en pojkvän. Testa själv och se vad det skulle kunna leda till. Lägg ett par timmar och forma din egen dreamliner.

Appen Dreamliner

 

Skapa en tabell för drömlinjer (se exemplet när nedanför). Skriv längst upp inom vilken tidsperiod just de här drömmarna ska kunna genomföras. Detta är viktigt eftersom de små drömmarna inte bör hamna bland de drömmar som tar flera år att genomföra. Börja med något som ligger inom en överskådlig framtid, t.ex. 6 månader. Skapa sen tre kolumner och tre rader under. I kolumnen till vänster skriver du ATT HA, ATT VARA, ATT GÖRA. En på varje rad. Se till att raderna är tillräckligt höga, för under varje kategori i samma ruta fyller du i dina drömmar. Se till att de ska vara genomförbara inom ett halvår. De kan vanligtvis inte kosta tre miljoner att genomföra alltså, om du inte sitter på såna pengar. I nästa kolumn höger om respektive kategori skriver du vad du tror det kan kosta att genomföra varje dröm, i kronor. Det kan vara så att du behöver lite extra plats i kategorirutan ATT VARA, eftersom du kan behöva precisera varje dröm med ett lite tydligare mål. Om ett mål är att vara stark, så bör du vara tydlig med vad du menar med det, t.ex. lyfta 150 kg i marklyft. Om drömmen är att vara bra på kinesiska, kan målet vara att kunna föra ett samtal i 15 minuter på kinesiska med en infödd kines, eller nåt liknande. Om man inte preciserar denna kategori kan drömmarna vara svåra att prissätta. I den tredje kolumnen längst till höger skriver du hur du ska genomföra drömmen. Den här kolumnen kan behöva växa till fler kolumner, där den första är det första steget som du ska ta idag mot din dröm. Nästa kolumn är vad du ska göra imorgon, nästa är dagen därefter, eller veckan därefter, beroende på vad som krävs för att genomföra drömmen. Var beredd på att behöva växla mellan att fylla i i de olika kolumnerna. Ibland kan du behöva fylla i hur du ska genomföra innan du får klart för dig kostnaderna. Om du vill vara bra på kinesiska så kan ett första steg vara att först se vilka utbildningsmöjligheter som finns. Behöver du läsa på distans och har ok gymnasiebetyg, så kan högskolor vara ett intressant och gratis alternativ, medan studieförbunden erbjuder kurser lokalt till en kostnad. Dag två anmäler du dig till en kurs. Dag tre eller veckan därefter beställer du böcker.

 

När du sammanställt alla dina sexmånadersdrömmar får du en bra överblick över vad dina drömmar ungefärligen kostar per tillfälle, per timme, per termin eller vad det nu handlar om. Vilka av dina drömmar är genomförbara? Vilka bör du flytta över till ettårsdrömmarna eller treårsdrömmarna? Vilka drömmar har du råd med att göra som det är idag? Några drömmar kanske inte ens kostar något i pengar, bara ditt engagemang. Har du möjlighet att dra in extra pengar eller lägga undan så att du kan genomföra dem inom ett halvår? Om inte så lägg inte ner allt, utan flytta över det till en längre drömplan och håll den vid liv. När du fyller i dina steg för att genomföra drömmarna så brukar det vara förvånande hur enkla vissa drömmar plötsligt ser ut att genomföra. I mitt exempel här ovanför så har jag kommit fram till några drömmar jag skulle vilja förverkliga inom sex månader. Det som är överstruket försvinner inte utan flyttas över till drömlinjerna som sträcker sig över ett år, utom Ducatin som får dröja åtminstone tre år. Det som blir kvar kommer att kosta mig cirka 12000kr, eller 2000kr per månad, vilket jag anser mig ha råd med. Exemplen är inte fullt ut mina egna drömmar utan en spridning av olika typer av drömmar. En personlig tränare har jag dock redan skaffat och en Ducati vill jag definitivt ha!

Det här sättet att planera drömmar kanske inte passar dig. Det kanske är helt andra typer av drömmar du har. Du kanske bara vill frigöra tid där du inte gör någonting alls, men det kanske också har ett pris (läs min gästbloggare Ensamma mammans inlägg om Downshifte i augusti 2012). Fundera då över om det finns andra sätt för just dig att konkretisera och realisera dina drömmar. Testa gärna dreamliner för att inspirera dig själv att komma fram till dina egna drömmars mål

Free your mind!