Jag tror aldrig att jag gjort något med en föregående strategisk plan. Det har aldrig legat för mig. Det längsta jag kan minnas att jag planerat, förutom när man ska resa med en grupp där allt är färdigplanerat avvnågon annan, är någon vecka. I jobbet har det gått bra. Jag bokar in möten i god tid och planerar verksamhet för minst ett år framåt. Men hemma, privat, är jag en smärre katastrof när det gäller framförhållning. Många av mina vänner har gjort så mycket välplanerat, i rätt ordning, i sina liv. Först studier, sen jobb, träffa en partner, skaffa bostadsrättslägenhet, stiga lite i karriären, tryggad inkomst, resa lite, skaffa hus, sen är det dags för två till tre barn med ett års mellanrum.
Mitt liv har inte sett ut så kan jag säga. När jag började studera hade jag ett barn och innan studierna var klara hade jag tre barn och hade börjat bygga hus - av lera och halm. Jag kunde inget mer om tekniken annat än att jag beställt en bok om det från USA av en vän som bodde i Ithaca. Inkomsterna var under tiden katastrofalt låga, men det har alltid gått på nåt sätt. Resa blev aldrig av förrän långt senare. Karriären har varit som en studsboll från det ena till det andra, utan någon plan eller något mål. Ibland har jag irriterat mig på min egen oförmåga att planera och prioritera. Eller snarare på min ovilja att planera. Jag kan ju göra det riktigt bra på mitt jobb.
 |
| OK, det var kanske inte så här mitt hus såg ut! |
Men samtidigt känner jag nu att det ändå har varit rätt ok på något sätt. Jag är ju en sån människa. Frågan är om jag verkligen hade trivts särskilt bra med att planera mitt liv som så många andra gör. Antagligen hade jag dött av leda och tristess eller nåt annat. När vi ska resa brukar min fru läsa på massor om vårt resmål och flera gånger har hon pluggat det språk som gäller dit vi ska. När hon skulle resa till Japan med sin dotter och sin pappa för några år sen, pluggade hon japanska i ett halvår innan de åkte. Jag är så avundsjuk på att hon klarar av att vara så förutseende. Hon menar att man får ut så mycket mer av resan om man vet lite om platsen man ska till, dess historia, politiska situation, nyheter osv. Jag är helt säker på att hon har rätt. Därför njuter jag av varje sekund när jag reser med henne, allt hon vet, att hon kan ta sig fram och prata med folk. Jag hänger med, tar en kopp kaffe, känner dofterna, njuter av vyerna, sällskapet, det underliga språket.
Det handlar förstås om att jag har prioriterat helt andra saker i mitt liv än att planera, göra budget osv. Men det innebär tyvärr inte att jag njutit av varje ögonblick av mitt liv. Många av mina timmar har lagts på saker jag egentligen inte ens vill prioritera. TV är ett bra exempel. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför en TV utan att titta på något jag verkligen vill se. Jag har bara suttit där och sjunkit in i zapp-träsket. Eller hur många timmar, dagar, veckor, månader och år jag ägnat mig åt lönearbete som jag verkligen inte stått ut med. Moraliskt och emotionellt nedbrytande arbetsuppgifter, idiotiska möten i oändlighet, inkompetenta chefer. Och all den tid jag själv valt att umgås med människor som jag inte ens tycker om. Intoleranta, tråkiga, självupptagna, självgoda och ibland till och med elaka. Varför har jag gjort det? En lång period umgicks jag med en energitjuv som bara ville umgås mig mig för att jag lyssnade och bara när han hade tid och nära hans jobb. Jag visste om det och ändå fortsatte jag att umgås. Här är frågan "varför" överflödig.
Jag tror att jag aldrig (förrän på senare tid, och nu i synnerhet) har vetat vad jag vill. Vad jag vill med mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill bo, eller ens vad jag vill känna. Jag tror att jag inte ens har vetat om att jag kanske borde ta reda på det. Att jag har ett ansvar att prioritera set jag själv tycker är viktigt. Det som är viktigt på riktigt, som en nyvunnen vän uttryckte det. Ett av mina många favorituttryck just nu. Vad är viktigt på riktigt?
Free your mind!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar