Agent Stefan...med rätt att leva: Varför lever jag egentligen?

Ja, tanken i rubriken är lite skrämmande. Varför lever jag egentligen? Jag funderar ganska ofta över det. Vad jag menar med det är framför allt vad som driver mig att faktiskt vilja leva. Allvarligt talat... det finns ju massor av saker som definitivt pekar på att det vore betydligt mer effektivt och bekvämt att göra slut på det med en gång... krig, elände, miljöförstöring, växthuseffekt, orättvisor, våld, religionsmotsättningar, fattigdom, förtryck med mycket mera på den mer övergripande nivån... stress, arbete, arbete, arbete, kyla, relationsproblem, sjukdom, smärta, måsten, skatt, lån, arbete, arbete, arbete, ensamhet osv... och ändå så fortsätter man och fortsätter och forts... Vad är det som driver människor att vilja leva? Vad driver mig att vilja leva? Varför åker man till ett arbete man inte trivs med, med en chef man avskyr, varför umgås man så sällan med vänner, varför gör man alla dessa måsten..? Varför gör man så många saker man egentligen inte vill? Hur står man ut? Och hur står människor ut som verkligen har det svårt, som verkligen är fattiga, som kanske inte har något hem? Varför vill de leva?

Missförstå mig inte. Idag är jag så otroligt priviligerad och mår väldigt bra. Men det har inte alltid varit så. Det har funnits många tillfällen då jag tänkt att det hade varit såååå skönt att bli färdig med allt det här, bli klar med livet. Och ändå har jag egentligen inte ens varit nära att göra det på riktigt. Jag har vänner som har varit riktigt nära, men som av någon anledning ändrat sig. Vad fick dem att ändra sig? Var det rädsla, dödsångest? Eller är banden till livet så starkt att det krävs något alldeles extra för att klippa dem? Jag tror att det för många människor handlar om våra starka sociala band med medmänniskor. Vi är sociala varelser och om vi dessutom har egna barn så blir sannolikt banden till den egna familjen så starka att det finns någon slags känsla av social skyldighet att finnas till för sina barn. Även när barnen är stora. Men det kan väl inte vara så enkelt. Jag känner flera som inte har några barn, nästan inget socialt umgänge, men som ändå klamrar sig fast vid livet. Ja, det känns i alla fall som ett fastklamrande när man trots många djupa depressioner, dålig hälsa, obefintligt socialt liv, konstant smärta, dålig ekonomi, inga intressen, med mera, ändå väljer att leva vidare. Varför? Varför tar de inte livet av sig? Hade jag gjort det i deras situation? Antagligen inte.

Det här jävla livet... varför vill man det så mycket? Kan det vara så enkelt att det handlar om hopp? Hopp om att det kommer att bli bättre. Hopp om kärlek. Hopp om hälsa. Att hur jävligt man än mår, så finns det en strimma hopp om att det kanske kan vända? Bloggaren Hulda frågar sig i sin blogg Huldform om det är så att hoppet spirar ur lidande, att det är en produkt av lidandet - utan lidande inget hopp. Att det är hoppet som gör att lidandet blir uthärdligt, men att också hoppet som begrepp är beroende av att det finns ett lidande. Det låter som en intressant tanke. Det betyder alltså att om det inte finns något lidande, finns heller inget behov av hopp.

Det finns människor som verkligen lever i allt det elände jag beskrev i första stycket och som trots det gör allt för att överleva och leva, hitta mat och vatten, hitta skydd och värme, hitta vänskap och tillit. Det är fascinerande...livet...att det är så värt att leva och att de allra, allra flesta av oss gör allt vad vi kan för att göra just det...LEVA!