Leva i nuet - hur svårt kan det vara?

Vi pratar ofta om hur viktigt det är att lära sig leva mer här och nu, att leva i nuet. Det har växt fram organisationer och kurser om mindfulness som handlar om att utveckla ett medvetet närvarande i nuet genom till exempel meditation. Jag tycker själv att det är spännande och jag är övertygad om att jag skulle må otroligt bra om jag utvecklade de sidorna hos mig. Samtidigt är det väldigt svårt att utan hjälp bara göra något som egentligen borde vara ganska självklart och naturligt för oss. Varför är det så svårt? Vad är det som gjort oss så frånvarande och distanserade från oss själva, varandra och livet.

Pirahãfolket är samlare-jägare som lever huvudsakligen kring Maicifloden i Amazonas. Idag finns det bara några få hundra pirahãs kvar och deras kultur riskerar att dö ut. Kulturen och språket är intimt förknippade med varandra och har många unika drag. De kan också vissla sitt språk. De verkar enligt forskare sakna räkneord. Det finns ett ord, hói, som kan översättas med en eller ett, men kan också ha betydelsen liten. Det finns också ett ord för två, men allt över två är bara många.

Pirahã har inga ord för släktingar som är längre bort än biologiska syskon. Det verkar inte heller som om pirahãs har någon social hierarki, några stamledare eller några uttryck för att förmana andra människor vad de ska eller bör göra. Men något av det mest ovanliga är att de inte har några språkliga begrepp för sådant som beskriver tid. Det som hände igår är helt irrelevant och det som händer imorgon är ointressant. Professor Dan Everett har besökt och levt med pirahãfolket sen 1977. Vid ett tillfälle försökte han berätta för dem om hans kristna gud och om Jesus, men när de förstod att Everett själv inte träffat Jesus, tappade de genast intresset för honom. Gudar och profeter är inte nödvändiga i deras liv och människor som inte finns här och nu är oviktiga. Så vitt forskare vet är stammens kultur helt inriktad på händelser som kan förmedlas i första person (jag, vi) och har ingen muntlig tradition som sträcker sig längre än vad som finns i minnet på de nu levande. Man har inte kunnat finna några ord för igår, imorgon eller ens nyss eller snart.

På samma sätt som det saknas begrepp för det som är bortom nu så gäller det även det som är bortom "här". Platser som ligger längre bort än deras fysiska räckhåll, till exempel vid jakt, saknas det helt ord för och är ointressant att få vetskap om. Man skulle helt enkelt kunna säga att det är ett folk som lever helt här och nu i fullkomlig närvaro och härvaro. Pirahãfolket sover bara i korta perioder (en kvart till ett par timmar) över hela dygnet och går ofta hungriga, inte för att de saknar mat, utan för att de har en önskan att vara tigisái ("hård").

Jag tror jag/vi har mycket att lära av pirahãfolket, deras stolthet över sitt språk och sin kultur, deras hierarkilöshet, deras avslappnade inställning till det de inte vet och inte känner sig behöva veta och deras förmåga att så naturligt leva här och nu.

Källor: Wikipedia, The New Yorker, The Guardian, See what I mean (thesis) av Felicia Korhonen och artiklar av Daniel Everett.

Kan du njuta?

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med tanken om ett liv efter detta livet. Det gäller oavsett om det handlar om att man skulle kunna återfödas som människa, som en helt annan varelse, som rörelseenergi, som en tanke, om man skulle hamna i en himmel (eller i värsta fall helvetet) eller på någon annan plats som finns beskriven i olika skrifter om det mänskliga ödet. Egentligen borde det väl vara en ganska skön tanke. Att "veta" att man kan komma tillbaka och kanske få det här en gång till, eller något annat fantastiskt. Vad är det då som stör?

Jag har gått igenom många faser av religiösa och filosofiska grubblerier, från djupt engagemang i Missionskyrkan till absolut ateism med några sidoturer via "back to nature" och ett mycket försiktigt intresse av zoroastrism. Alla religioner och filosofier har förstås sina fram- och baksidor. De flesta av de som jag känner till har någon slags uppfattning om någonting "sen". Och det är här jag upptäcker att det inte fungerar längre. Det berömda sennet som ger mig rysningar i ryggraden. Jag skulle vilja älska möjligheten att återfödas, men jag mår samtidigt illa av tanken på möjligheten att skjuta upp mitt nuvarande liv för att det kommer ett till... sen. Bara en uns chans till ett sen i mina tankar skapar en grogrund till likgiltighet och liknöjdhet, liksom socker ger näring till candidasvamp. Jag tror det i alla fall. Jag har börjat undra om jag kanske måste vara förföljd av känslan att livet verkligen är kort och absolut det enda vi har, för att jag ska ta tillvara på varje moment, varje ögonblick av lycka, kärlek, kvalitet, vänskap. Njuta av varje skön känsla. Det låter fånigt och nästan lite farligt, men det kanske är så. Är min njutning av livet beroende av vetskapen om att livet tar slut?

Vad är njutning egentligen? Elizabeth Gilbert skriver så underbart i boken "Eat, pray, love" om varför hon vill lära sig Italienska. Ett språk som, utifall italienarna skulle invadera Etiopien igen, och faktiskt lyckas denna gången, skulle talas i hela två länder. Hon har flera svar på frågan. "Ett språk som jag tycker är vackrare än rosor" är det mer romantiska. Eller "för mig var vartenda ord som en sjungande sparv, en trollkonst, en tryffel". Ett språk som gör en sexig och glad. Jag lär mig italienska för att "jag tycker att jag förtjänar något vackert". Hon resonerar om njutning och livsglädje på ett sätt som får mig att bli glad, pirrig och full av längtan, livslust och äventyrsgnista. Bara att låta sig själv tänka, inte om, utan hur man själv ska njuta maximalt är omvälvande. Det har jag aldrig tillåtit mig. Får man verkligen vara så egoistisk? Är det egoistiskt?

Kan man lära sig att njuta? Jag känner mig förstås tvungen att svara ja på den frågan. Allt annat skulle kännas oerhört deprimerande. Men hur gör man då? Många som skriver om njutning återkommer ofta till frågan om att leva i nuet, närvaron och härvaron. Det tror jag är en nyckel till njutning. Om du lever i sennet kan du aldrig njuta fullt ut, kanske inte alls. Jag vet, för jag har levt i sennet i hela mitt liv, fram till...NU. Eller förresten, jag är nog fast i sennet lite till. Processen mot nuet är påbörjad i tanken och själen, men jag känner att jag inte är där helt och fullt än. Att börja leva i nuet är lite som att bli förälskad... i sig själv. Hur märkligt och narcissistiskt låter inte det. Lugn bara. Det handlar inte om att bara tänka på sig själv. Det är mer att börja gilla den man är, att se sig i spegeln på morgonen och faktiskt tycka om det man ser. Det ÄR en skön känsla! Jag erkänner, jag har börjat känna det, och tycker till och med att jag är lite snygg (fniss). Att börja tycka om sig själv är dessutom en förutsättning för att du ska börja se, verkligen se, andra människor, tolerera deras tillkortakommanden, se deras vackra själar. Jag tror faktiskt inte att du verkligen kan tycka om andra människor utan att tycka om dig själv. Det kan i värsta fall till och med gälla din partner och dina barn. Det kan vara bilden av lyckan du tycker om, inte lyckan själv. Fundera på det. Om det är så illa, så måste man ändra på det... NU!

Jag vet inte hur man lär sig leva i nuet. Det finns nog ingen generell, enkel quickfix för det. För en del kan det kanske vara enkelt, en lev-i-nuet-kurs över en helg, eller en yogakurs. För andra kanske resan till Nu är längre. Jag vet i alla fall att det räcker inte att säga att man ska leva här och nu. Det händer inget genom det. Det räcker inte att tänka. Du måste göra. Mina första steg har varit följande: 1. Säga upp mig, 2. Börja dansa salsa, 3. Blogga, 4. Börja skriva bok. 5. Starta eget företag (inte riktigt i den ordningen). Mina nästa steg tror jag kommer att bli: A. Göra en Flashmob på stan, B. Sjunga på Harrys, C. Ge ut en bok, D. Börja meditera/yoga. Hjälper det mig att leva i nuet? Ingen aning! Men jag njuter faktiskt, så... ja, kanske.

Har du tankar om njutning, om att leva i nuet, om hur man kan börja att hitta sig själv, dela gärna med dig.