Konsten att dö unik

Niclas Timmerby fick inspiration att skriva sin bok Konsten att dö unik när han hade läst en undersökning där 100-åringar fick svara på frågan: "Vad hade du gjort annorlunda om du kunde leva om ditt liv?" Det första svaret var att de skulle ha tagit mer risker i livet och inte brytt sig så mycket om vad andra människor skulle säga eller tycka. Det andra var att de inte skulle ha varit så bekymrade över småsaker. Det tredje svaret handlade om att inte leva sitt liv efter andra människors krav och förväntningar på hur de skulle vara. Niclas uppfattade deras svar nästan som ett facit på hur vi inte ska leva våra liv och skrev därför boken med det något provocerande namnet. Han menar att meningen med livet är att våga vara sig själv, berika andras liv och njuta av varje dag. Det låter kanske inte så enkelt för alla, men jag tror att Niclas har helt rätt. Det går förstås inte att uppnå varje dag, varje sekund, men det är nog inte heller det han menar. Det handlar mer om en inställning, ett synsätt, en livsfilosofi.

Niclas talar förenklat om fem steg för att få insikt om möjligheten att nå sin fulla potential. Jag tolkar dock hans steg som fyra. Jag tror han gör en grej av det femte steget under sina föreläsningar. Första steget är insikten om att alla människor, du och jag, faktiskt har samma möjligheter att bli lyckliga. Alla, oavsett hur framgångsrika de är, har haft toppar och djupa dalar. Alla har på olika sätt känt av motgångar och framgångar i livet. I steg två ställer han frågan "hur vårdar du dina relationer?" Att utveckla sin generositet är en viktig del i ens personliga utveckling. Det tredje steget handlar om ärlighet. Att våga vara ärlig inför alla människor i alla möten. Att sig själv hemma, på jobbet, i skolan, i föreningslivet, bland släktingar och så vidare. Det sista steget är kanske det viktigaste. Att komma underfund om vem jag själv verkligen är. Han använder en checklista med påståenden som man ska svara ja eller nej på. Om man svarar tvärtemot de svaren som finns längre ner så ska man vara glad, för då har man en stor utmaning framför sig i sin egen personliga utveckling. Pröva själv får du se om du håller med. Har du egna frågor eller egna metoder som kan utveckla dig själv för att bli en lycklig och generös människa?

FRÅGOR:
1. Jag spelar olika roller hemma, på arbetet, bland vänner, släkt.
2. Jag pratar skit bakom ryggen om andra människor.
3. Jag tycker synd om mig själv.
4. Jag lyssnar fullt ut på människor, är lyhörd och respekterar andras åsikter och tankar.
5. Jag letar fel när någon har en dialog med mig.
6. Jag känner att jag måste ha rätt/få sista ordet i möten med människor.
7. Jag kan säga nej utan att få ont i magen.
8. Jag säger ifrån när jag tycker något är fel/någon behandlas fel eller orättvist.
9. Jag kväver kränkande ord och handlingar i dess linda.
10. Jag ser mig själv som ett föredöme.

SVAR:
1. Nej
2. Nej
3. Nej
4. Ja
5. Nej
6. Nej
7. Ja
8. Ja
9. Ja
10.Ja
 

 

Leva i nuet - hur svårt kan det vara?

Vi pratar ofta om hur viktigt det är att lära sig leva mer här och nu, att leva i nuet. Det har växt fram organisationer och kurser om mindfulness som handlar om att utveckla ett medvetet närvarande i nuet genom till exempel meditation. Jag tycker själv att det är spännande och jag är övertygad om att jag skulle må otroligt bra om jag utvecklade de sidorna hos mig. Samtidigt är det väldigt svårt att utan hjälp bara göra något som egentligen borde vara ganska självklart och naturligt för oss. Varför är det så svårt? Vad är det som gjort oss så frånvarande och distanserade från oss själva, varandra och livet.

Pirahãfolket är samlare-jägare som lever huvudsakligen kring Maicifloden i Amazonas. Idag finns det bara några få hundra pirahãs kvar och deras kultur riskerar att dö ut. Kulturen och språket är intimt förknippade med varandra och har många unika drag. De kan också vissla sitt språk. De verkar enligt forskare sakna räkneord. Det finns ett ord, hói, som kan översättas med en eller ett, men kan också ha betydelsen liten. Det finns också ett ord för två, men allt över två är bara många.

Pirahã har inga ord för släktingar som är längre bort än biologiska syskon. Det verkar inte heller som om pirahãs har någon social hierarki, några stamledare eller några uttryck för att förmana andra människor vad de ska eller bör göra. Men något av det mest ovanliga är att de inte har några språkliga begrepp för sådant som beskriver tid. Det som hände igår är helt irrelevant och det som händer imorgon är ointressant. Professor Dan Everett har besökt och levt med pirahãfolket sen 1977. Vid ett tillfälle försökte han berätta för dem om hans kristna gud och om Jesus, men när de förstod att Everett själv inte träffat Jesus, tappade de genast intresset för honom. Gudar och profeter är inte nödvändiga i deras liv och människor som inte finns här och nu är oviktiga. Så vitt forskare vet är stammens kultur helt inriktad på händelser som kan förmedlas i första person (jag, vi) och har ingen muntlig tradition som sträcker sig längre än vad som finns i minnet på de nu levande. Man har inte kunnat finna några ord för igår, imorgon eller ens nyss eller snart.

På samma sätt som det saknas begrepp för det som är bortom nu så gäller det även det som är bortom "här". Platser som ligger längre bort än deras fysiska räckhåll, till exempel vid jakt, saknas det helt ord för och är ointressant att få vetskap om. Man skulle helt enkelt kunna säga att det är ett folk som lever helt här och nu i fullkomlig närvaro och härvaro. Pirahãfolket sover bara i korta perioder (en kvart till ett par timmar) över hela dygnet och går ofta hungriga, inte för att de saknar mat, utan för att de har en önskan att vara tigisái ("hård").

Jag tror jag/vi har mycket att lära av pirahãfolket, deras stolthet över sitt språk och sin kultur, deras hierarkilöshet, deras avslappnade inställning till det de inte vet och inte känner sig behöva veta och deras förmåga att så naturligt leva här och nu.

Källor: Wikipedia, The New Yorker, The Guardian, See what I mean (thesis) av Felicia Korhonen och artiklar av Daniel Everett.

Ge och du ska få trefalt tillbaka

Mahatma Gandhi sa en gång att "the highest purpose of all is service to others". Den tanken finns representerad på olika sätt i många religioner och filosofier, organisationer och kulturer - ge andra det du själv vill ha, eller när du ger till andra så ger du till dig själv. Tolkningarna och översättningarna är många, men andas ändå samma känsla - att villkorslös givmildhet lönar sig. Många gånger har det lett till extrema former av påtvingad givmildhet där det ingått i samhällskulturen att man ska ge en del av sina tillgångar, t.ex. till kungen eller staten. Skatt skulle kunna kallas en sorts påtvingad givmildhet som ska användas till vårt gemensamma samhälles bästa. Påtvingad givmildhet behöver inte på något sätt vara negativt, men det låter inte så kul.

Altruism är ett ord som ofta används som synonymt med till exempel villkorslös givmildhet. Det är också en filosofisk lära formulerad av den franske filosofen August Comte 1830, som innebär att varje enskild människa är förpliktigad att leva för andras skull, att betjäna mänskligheten och att sätta andras lycka framför egna instinkter. Altruism beskrivs i många sammanhang som en viktig drivkraft för en arts överlevnad och utveckling. Att vara villkorslöst generös på individnivå gynnar gruppen/samhället och därmed även individen. Men det låter ju inte direkt så sexigt som det Gandhi uttryckte, men det kanske ändå är uttryck för samma sak: givmildhet lönar sig på ett eller annat sätt och på lång sikt.

Att ge utan att kräva något tillbaka kan direkt innebära ett minus på kontot, men ger enligt både Comte och Gandhi mångfalt tillbaka på sikt. Kanske inte när det gäller pengar och prylar, men definitivt när det gäller kärlek, vänskap, tillit, förtroende och glädje. Men det är också viktigt att komma ihåg att det inte gäller att det du får tillbaka nödvändigtvis kommer från den eller de du ger. Det handlar om något mycket större. Att du får något tillbaka från hela världen. Pröva, du kommer att märka när det händer. När du medvetet börjar ge av dig själv, bjuda på din villkorslösa kärlek, din tid, din medkänsla, din omtanke utan urskiljning, utan filter, så kommer du alldeles säkert snart märka att din värld börjar förändras. Glöm inte bara att villkorslös givmildhet inte alls är samma sak som villkorslöst utnyttjande. Du måste inte alltid ställa upp på allt någon ber dig om. Inte alls. Om du inte kan eller vill hjälpa till att flyttstäda, att alltid helt själv fixa någons födelsedagsfest, att alltid vara alla dina vänners festchaufför så måste du inte det. Det finns aldrig bara ett enda sätt att vara givmild och kärleksfull. Det betyder alltså inte att man alltid måste ställa upp i tid och otid. Däremot kan det betyda att man ibland ger sin tid till att lyssna på någon som har det svårt, att vara barnvakt åt en ensamstående vän, att bjuda en hemlös på lunch, att bjuda din ensamma gamla granne på en kopp kaffe.

Testa att medvetet göra en villkorslös givmild handling varje dag och känn hur det känns och var uppmärksam på om du upplever någon förändring. Du måste inte rikta dig till människor du inte känner utan kanske hellre till din närmaste omgivning med de du känner dig trygg med. Jag är dessutom övertygad om att det kommer att smitta av sig. Inte till alla, men till många, som ringa på vattnet och sprida sig som ett glatt, generöst, skrattande virus över världen. And may the force be with you!

 

Stämmer bilden av dig själv?

Vem är du egentligen och vem tror andra att du är? Är du den där spralliga, roliga på jobbet och på festen (som ligger hopkrupen i sängen på kvällarna och känner dig fruktansvärt ensam), eller den där allvarliga, seriösa herr/fru duktig (som i smyg klottrar på toalettväggen på restaurangen), eller kanske den där glada, generösa (som i hemlighet hatar alla lyckliga, alla nykära, alla vinnare som får allt och alla de pekar på) eller är du någon helt annan? Dig själv kanske? Eller känner du att du alltid visar upp något annat än dig själv för dina vänner, bekanta, kolleger, släktingar, världen? Stämmer den officiella bilden av dig själv med den du är?

Ägnar du dig åt det du verkligen vill lägga din tid och kraft på? Prioriterar du efter vad du vill göra, vad du tycker att du borde vilja göra, vad du tror att andra vill att du ska ägna dig åt eller vet du inte alls vad du vill eller inte vill? Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, men ofta något lättare att ha en aning om vad man inte vill. Men även det kräver ärlighet och en stor dos självinsikt.

Jag gör väldigt många saker som jag egentligen inte alls vill befatta mig med. Varför är det så? Jag har i hela mitt vuxna liv ägnat mig åt trädgårdsskötsel och odling och verkligen försökt tycka att det är fantastiskt roligt. Men det är inte särskilt roligt, inte ens underhållande. Jag är trots det ganska duktig på att odla grönsaker och att beskära träd, men brukar tröttna så totalt när det är dags att skörda. Det har hänt ganska många gånger att jag struntat i att ta hand om det som växer i trädgården så att det istället blivit övermoget och ruttnat. Varför håller jag då på med det? Jag tror det är för att jag har en bild av att jag borde tycka att det är det roligaste och det mest äkta man kan hålla på med i detta livet på denna jorden. Att kontakten med jorden, växandet ger energi och kraft. I teorin tycker jag så, men i verkligheten... jag ber så mycket om ursäkt till alla som jag fått att tro att detta är jag. Det är inte så.

Engagemang i olika ideella organisationer har också varit något jag lagt mycket tid på. Det har varit yrkesrelaterat eller geografiskt ofta med miljöförtecken. Det har inte alltid varit tråkigt, men det har inte heller varit särskilt givande. Jag har tyckt och trott att det har varit viktigt, men för vem? Flera av de organisationer jag varit styrelseaktiv i har slukat mycket av min tid, men jag tycker faktiskt att de gett mycket lite tillbaka. Jag tror att man måste vara försiktig med vad man lägger sin dyrbara tid på. Tänk efter vad det ger för dig. Kommer det här att vara roligt. Vissa saker är förstås så viktiga att man kan offra en hel del tid för sakens skull, men jag undrar om en lokalförening för blommor är värd det offret om man inte faktiskt tycker att det också är kul. Kulfaktorn och världsräddarfaktorn är båda viktiga, men den senare omfattar förhållandevis få projekt och organisationer i världen. Om du inte hela tiden vill rädda världen eller familjen i allt du gör borde kulfaktorn vara hög i det du engagerar dig i.

Så vad gör man då? Ja, det finns förstås en mängd saker man kan och bör göra. Det talas ofta om kulfaktor som en av de viktigaste drivkrafterna för framgångsrika företag. Är det inte kul så fungerar det inte. Inte på lång sikt i alla fall. När det gäller träning och dressyr av djur gäller precis samma sak. Är det kul så ökar motivationen mångfalt och inlärningen går mycket snabbare. Det är förstås precis samma sak för oss, för dig och mig. Är det inte kul så går det inte i längden. Vissa kan stänga av kulbehovet ett tag och några verkar klara att göra det hela livet, men priset verkar ofta bli bitterhet, en känsla av meningslöshet och andra negativa känslor som bryter ner både kropp och själ. Försök öka kulfaktorn i det du gör, vad du än gör. Schemalägg roliga saker som du verkligen njuter av. Varför skriver vi nästan bara in tråkiga saker i kalendern? Fyll i alla luckor med roliga saker, både sånt som är fartigt och sånt som är lungt och avkopplande med rosa, orange eller någon signalfärg som du gillar. Det kan vara allt från besök på biblioteket, fika, åka skridskor, läsa, skriva blogg, äta glass, träna, sortera frimärken, hångla, överraska din fru/man, sjunga mitt på torget, smyga på din chef, busringa till SJ, bada i havet, vindsurfa, sova, dricka ett gott glas Shiraz, eller vad som helst som gör dig glad och har hög kulfaktor för dig. Om du öppnar din kalender på måndag morgon på väg till jobbet och ser en massa rosa roliga saker du ska göra i veckan, så är jag övertygad om att måndagen kommer att kännas betydligt trevligare om den inte gör det annars. Glöm inte bort att göra det du skrivit in. Du måste inte hinna allt, men du kommer säkert att höja kulfaktorn i livet avsevärt.

Bilden av dig själv då? Ja, det har jag inga enkla idéer kring, men det är oerhört viktigt att reflektera över frågan. Trivs du med bilden av dig själv eller måste du alltid vara på din vakt för att bilden ska upprätthållas? Hur är man när man är sig själv? Vågar jag vara trött och tråkig ibland eller måste jag alltid vara glad och rolig? Tål mina vänner det? Vågar jag vara glad och rolig eller måste jag visa mitt seriösa skal i alla lägen? Vågar jag riskera att tappa ansiktet? Man måste nog helt enkelt träna sig på att vara ärlig mot sig själv. Fråga dig själv och svara ärligt. Vad skulle du kunna förändra för att mer bli dig själv och känna dig hemma i hur andra ser på dig? På kort sikt och på lång sikt. Vad skulle du kunna göra redan idag för att närma dig den du är? Vad skulle hända om sa till dig själv: "Hör du, du har ljugit för mig. Nu vill jag att du berättar sanningen för mig. Hela sanningen! Och jag lovar att lyssna, inte döma dig, inte lämna dig. För jag älskar dig förbehållslöst!"

 

Lever Jan Guillou alltid som han lär?

Tänk så många gånger som jag har tänkt göra allt det jag tänker att jag ska göra. Och så stolt jag är över de gånger jag faktiskt gjort det. Jag har bloggat många gånger om att man inte ska acceptera kränkningar, om att man måste vara generös mot sig själv, att man är skyldig sig själv att byta riktning i livet om man är inne på fel spår osv. Tro för den skull inte att jag själv alltid lever upp till det. Det är verkligen en resa att börja ta tag i sitt liv, om man inte gjort det förrut. Att våga, att orka, att tro på sig själv. Vem gör det fullt ut? Det finns några människor, som jag inte känner, men som utåt sett verkar vara såna som går den väg som de själva vill gå, som är starka, kloka, modiga och med ett självförtroende som skulle kunna krossa vilka betongmurar som helst. Men tror de alltid på sig själva och sin egen förmåga? Är de så starka? Regina Lund är för mig en sån person. Även Zlatan Ibrahimovic, Mark Levengood och Gina Dirawi. För att inte tala om Jan Guillou. Misströstar de aldrig? Sitter de aldrig nersjunken på toaletten och tänker att jag orkar inte mer? Är de inne på rätt spår i livet, för resten av sina liv, utan att fundera över hur i helvete blev det så här?

Jag känner själv att mitt spår börjar kännas mer och mer rätt, men det har verkligen varit en lång resa med många konstiga avvägar och återvändsgränder. Något kanske jag skulle vilja ha ogjort, men det mesta har varit viktigt för min utveckling och jag hade inte varit där jag är idag utan att ha gått igenom det. Jag har misströstat allt som oftast och tänkt på hur blev det så här. Men det blir alltmer sällan. Förr var det nästan dagligen och nu går det mycket lång tid mellan gångerna och det blir aldrig så djupt. Jag har sagt upp mig för att bli min egen, styra min egen tid och har ett mål att jobba mindre och tror jag kommer att klara det. Det betyder inte att jag lever som jag lär varje stund. Målet är att långsiktigt göra det, men det går inte att leva upp till hela tiden. Lever Jan Guillou som han lär hela tiden och Regina Lund? Ja kanske, men det är ändå inte det viktigaste kan jag tycka. Att ständigt leva som man lär kan faktiskt innebära en risk att man aldrig omprövar sina beslut och sin inställning till livet. Att man fastnar i en föreställning om hur man vill vara och hur man tror att omvärlden förväntar sig att man ska vara. Jag känner många som gjort det och som inte mår bra av bilden de byggt upp av sig själva. Det man lär måste vara genuint och ärligt. Men om den lära man vill leva efter är att alltid vara nyfiken och att våga ompröva och omvärdera är det nog mycket lättare och mer spännande att leva som man lär. Jag tror att både Jan och Regina är starka, modiga och kloka därför att de vågar just det. Det ska jag också göra nu! Tjillevippen!

 

Någon måste inte dö för att du ska byta spår

Känslomässigt starka händelser är ofta en orsak eller en katalysator till att många människor börjar fundera på om det liv man lever verkligen är det liv man vill leva. Hur har det blivit så här? Hur har jag hamnat i den här situationen? Jag ville ju inte bli ...! Jag drömde ju om att bli författare, skådespelare, astronaut, brevbärare, hårfrisörska... president! Det är inte alltför sällan jag läser om människor som drabbats av någon allvarlig sjukdom, som de tagit sig igenom. Eller någon betydelsefull nära person som dött. Eller något helt annat, som förändrat deras inställning till allt. Till livet, till relationer, till tiden, familjen, samhället, till byn/staden man bor och lever i. Något som gör att man omvärderar, tänker efter, förändrar, vill något annat, något nytt, eller något gammalt som man alltid velat, men inte vågat, hunnit, kunnat... Och så plötsligt så startar de ett värdshus i Toscana, skiljer sig, gifter sig, kommer ut ur garderoben (vilket underbart uttryck som man kan fylla med vad som helst), startar drömföretaget, lägger ner företaget, säger upp sig. Ja, det kan vara nästan vad som helst.

Varför skriver jag om detta? Jo, det jag vill säga är att jag inte alltför sällan också möter människor som mycket försiktigt uttrycker en dröm att förändra sina liv, på samma sätt som ovan - det man ofta läser om i veckotidningar och ser på TV. Men det har egentligen inte hänt något i deras liv. Detsamma gäller även mig. Det har inte hänt något extremt omvälvande i mitt liv. Jo förstås, jag har fått fyra underbara ungar och tre dito bonusbarn, träffat en underbar livskamrat, kärlekspartner och nu även kompanjon. Visst, det är omvälvande händelser. Men det jag talar om är sådana extrema drastiska händelser som sätter ens tillvaro i gungning, där det är fråga om liv eller död. Det har jag inte varit med om. Men jag känner ändå så starkt att jag vill förändra mitt liv. Den där känslan att livet är kort och alltför värdefullt att slösa bort har blivit omtumlande stark. Jag pratade med en arbetskollega om det häromdagen. Hon kände precis likadant. Hon ville också förändra sitt liv, ganska drastiskt, men skämdes över att känna och tänka så. Varför då? Jo, för att "hon har det ju så bra" med fast jobb, en underbar man och barn, ett eget hus, bra vänner osv. Då får man ju inte känna att man vill ställa hela sitt liv på ända. Jag har också skämts lite över att känna så. Jag har arbetat på min arbetsplats i bara ett år. Det är ett ganska prestigefullt jobb och det var svårt att få det, men det blev mitt. Nu vill jag lämna det för att jag vill känna mig fri, styra min tid och bara ha roligt hela tiden. Det ska man väl inte behöva skämmas för eller att någon nära familjemedlem ska behöva dö för att man med äran i behåll ska tillåtas tänka så.

Man ska sluta skämmas för att man vill annat, för att man vill trivas med livet, för att man vill utvecklas. Man behöver inte vara med om en katastrof för att göra det. Man behöver inte vara med om nånting alls. Det kan faktiskt komma från ingenting alls, den där insikten om att man är inne på fel spår i livet. Har det gått långt i fel riktning så kan en riktningsändring bli mer drastisk än annars. Det är inget fel i det, det bara är så. Du får faktiskt byta riktning av vilken anledning som helst och när som helst. De du behöver ta hänsyn till är dina barn, så de inte råkar illa ut på grund av dina beslut, men jag är övertygad om att de föredrar att se dig vild och lycklig istället för trygg och bitter.

 

Facerape in real life!

En god vän till mig blev "face-rapad" i helgen. För er som inte vet vad face-rape betyder handlar det om att någon går in på ditt facebook-konto och skriver något i ditt namn, vilket i lagens mening är en brottslig handling. Nu var det inte facebook detta hände på, utan på jobbet, i verkligheten. Då borde det förstås inte kallas face-rape, men ordet är så bra i sammanhanget, när man känner att man får ett slag i ansiktet och blir våldtagen. Inte fysiskt, men känslomässigt. Min vän är en slags mellanchef med ansvar för en personalgrupp och gruppens verksamhet. Hon har haft en del personalomsättning på senaste tiden, men har tillsammans med personalen utvecklat en idé om hur de ska kunna organisera om för att få en stabil grupp som trivs och vill stanna. I två veckor har gruppen jobbat fram en idé som de tror på. Hon går då till sin chef för att få till en tid att diskutera idén och få bekräftat att de kan genomföra det som hela gruppen vill. Han säger, på ett vänligt sätt, att de får ta det nästa vecka, för han har inte tid nu. Under helgen får hon ett mail från sin chef, som också skickats till två andra chefer och till högste chefen, om att han har en idé om att flytta en i personalen från hennes grupp till en annan avdelning. Alla (utom hon) tycker det är en strålande idé eftersom den funktionen kan flyttas på. Problemet är bara att det finns flera frågetecken som inte rätas ut genom en flytt. Detta har gruppen sett tillsammans och hittat en lösning på. Problemet "löstes" över deras huvuden. Chefen tycker förstås att hans idé är strålande eftersom han nu löst problemet med en funktion som varit lite malplacerad i gruppen. Hon teg och visste att problemet bara flyttats, men nu inte var hennes problem. Hon var tillbaka på ruta ett, fortfarande med ansvar över personalen och över verksamheten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ACCEPTERA INTE DÅLIGA CHEFER!!! Jag vet att alla inte har lika starkt självförtroende när det gäller sin attraktivitet på arbetsmarknaden eller att starta eget företag, men vill du verkligen vantrivas ett helt arbetsliv utan att ge livet en chans till utveckling, till förbättring? Jag tror vi alla känner igen en dålig chef. Förmannen som grälar på sin grupp, gruppchefen som splittrar gruppen istället för att ena den och skapa harmoni. Chefen som skenbart lyssnar på personalen men aldrig ger positiv feedback, aldrig hör vad de verkligen säger och aldrig tar hänsyn till gruppen åsikter och vilja att utveckla och utvecklas, utan mycket hellre i detalj berättar om sin fantastiska semester hela mötet igenom. Dessa chefer suger i sig all energi i gruppen, nedvärderar andra människor, är småsinta och ofta högljudda. De skapar kaos, osäkerhet och dålig stämning på arbetsplatsen.

En doktorsavhandling vid Karolinska sjukhuset, som bygger på data från nära 20000 personer i fem länder i Europa, inklusive Sverige, visar att en chef som upplevs som dålig ökar såväl sjukfrånvaron som risk för hjärtinfarkt. Resultaten visar dessutom en länge kvardröjande effekt. För män (det var den enda statistik jag snabbt kunde hitta tyvärr) ökar risken för hjärtinfarkt med hela 25% för den som är missnöjd med sin chef och risken kvarstår i tio år efter att den negativa situationen ändrats. Forskarna har inte hittat några tänkbara alternativa orsaker. Det finns alltså ett samband mellan hur anställda upplever sina chefer och hur de mår psykiskt och fysiskt, inte bara under den tid som de arbetar tillsammans med chefen, utan även senare i livet.

Räcker det så? Känner du igen dig? Nej inte alla förstås, men säkert många av er. Om du nu vet att din dåliga chef kan riskera att ge dig dålig hälsa i tio år efter det att du eller chefen slutat eller fått en ny roll, är det värt att stanna kvar i din situation ens en enda dag till? Det är förstås ditt val, men ge dig för allt i världen chansen till ett bättre liv. Börja redan idag att planera för en förändring. Ställ upp ett händelseschema:

A. Jag stannar kvar

Åtgärdsalternativ: 1. Prata med min chef om hur jag upplever min situation och kom med förslag på hur jag skulle vilja förändra. 2. Prata med chefens chef om samma sak och informera om att din chef inte är villig att genomföra förändringar. 3. Gå ihop i personalgruppen och gå gemensamt till chefen och informera om samma sak som ovan.

B. Jag slutar

Åtgärdsalternativ: 1. Söka annan anställning på samma ort. 2. Starta eget. 3. Vidareutbilda mig.

C. Starta eget

Åtgärdsalternativ: Vad kan jag, vad vill jag, vad vill marknaden? 1. Kan jag konsulta eller sälja något inom det jag har utbildning inom eller arbetserfarenhet från? 2. Kan jag utveckla någon hobby/intresse till något jag kan försörja mig på? 3. Gå in i en redan fungerande verksamhet som delägare. 4. Starta-eget-kurs/studiecirklar via studieförbund.

Och så vidare... Fundera över vad som är viktigt. Kommentera och sätt plus och minus på olika möjligheter till förändring. Om du vill stanna kvar på din arbetsplats så måste chefen förändras eller försvinna (på ett lagligt sätt) från arbetsplatsen. Kan du åstadkomma det? Vill du ge det en ärlig chans? Gör då det på allvar! Sätt ultimatum och var beredd på att gå om det inte blir någon verklig förändring. Du kanske kan få arbeta hemifrån några dagar i veckan för att få andrum från chefen. Var går din gräns? Vad är en acceptabel förändring? Tänk inte för smått. Du är värd mer.

Det kanske känns bortom all möjlighet till förändring och du ser enda möjligheten till förändring att du slutar. Vänta inte då. Sätt dig genast, direkt efter att du läst detta, och skriv ner dina möjligheter. Vad kan och vill du göra istället? Kräver det vidareutbildning? Gör det då! Vill du starta eget? Kräver det kapital? Hur kan du skaffa det kapitalet? Är det rimligt? Gå en kurs i att driva eget företag. Vill du söka ny anställning? Vad vill du göra då? Skriv ner det. Sätt plus och minus, lätt, möjligt och svårt vid de olika alternativen. Våga vara orealistisk i början. Tro på dig själv. Du är värd ett gott liv!