Att tala om det tabubelagda!

Jag pratade med en vän härom dagen om något mycket känsligt och tabubelagt. Så känsligt att vi båda hade svårt att hålla tillbaka tårarna när vi pratade om det. Det handlade om kärleken till ens egna barn, eller snarare oförmågan att innerst inne känna att man verkligen älskar sitt eget barn. Det här är ett så jobbigt och farligt ämne så det gör nästan fysiskt ont i magen när jag skriver om det. Det är inte så att någon av oss alls tvekar om att vi älskar våra barn. Vi konstaterade att vi med hjärnan vet att vi borde älska våra barn och att vi vet att vi även gör det. Vad det handlade om var till exempel hur otroligt skönt det är och hur vi längtar efter att få vara ensamma, att de sista av barnen ska flytta hemifrån, att vilja bli av med dem. Det var en känsla som vi knappt vågade släppa fram för oss själva och när vi uttalade de tabubelagda orden till varandra så försökte tårarna med all kraft tränga sig ut till tårkanalernas delta, men valde till slut att stanna som en fuktig remsa strax ovanför de nedre ögonfransarna. Det var känslan av att med hjärnan veta att man älskar sina barn men samtidigt längta efter att bli av med dem. Hur kan man känna så? Är jag en dålig människa?

Det andra var att han kunde konstatera att han haft väldigt svårt att visa för sina barn att han älskar dem i känsla och handling. Han är så fruktansvärt avundsjuk på de föräldrar (i hans närhet oftast mammor) som uttrycker en sån längtan efter sina barn när de är bortresta några dagar, eller när de vuxna barnen ska komma hem på efterlängtade besök. Han känner mest besvär (så hårt uttryckte han sig inte, men jag minns inte ordet han använde) när de ska komma och lättnad när de är bortresta. Visst, han köper presenter och stoppar till pengar ibland. Mer till de små, mindre till de stora. Han skjutsar och curlar och säger ja till det mesta. Men han har aldrig frågat sina barn hur de mår, vad de vill med sina liv, bett dem berätta om sina drömmar. Han har känt detta hela tiden, men kompenserat sin upplevda oförmåga att ge tid och känslor med prylar och tjänster. De har självmant ibland berättat om saker de upplevt när de varit iväg på läger och liknande, men då har han inte orkat eller velat lyssna. Han har kanske inte ens varit intresserad, eller? Däremot har han berömt det de presterat, saker de gjort. Åååh vilken fin teckning, en sån snygg kottetomte, vilka bra betyg... Men hur mår de egentligen? Vad drömmer de om? Jag kände igen mig i delar av hans berättelse. Hur mår mina barn egentligen? Jag har faktiskt ingen aning. De verkar må bra. Är jag en dålig pappa?

Vi vet båda att det aldrig är för sent. Vi har läst och hört det. Men hur börjar man så att det inte blir krystat och långsökt och så att det blir trovärdigt och ärligt? Jag tror att en viktig sak är att se till att ha tid, att ta sig tid. Jag har tidigare skrivit om en man som jag stötte på för många år sen, som bokade upp kvalitetstid med barn i sin kalender. Jag tyckte det var vansinnigt då. Hur kan man boka upp tid i kalendern för kvalitet med barnen? Vad blir det för kvalitet? Ja, det kanske var knasigt, men jag tror att hans barn faktiskt var mer nöjda än många andra med att faktiskt få tid med sin far. Tid som var odelat deras. Den tiden tummade han aldrig på. Att som förälder ständigt vara trött, stressad och på jakt efter något annat är nog en av de största otjänster man kan göra sina barn. De är här och nu och för en relativt kort tid. Sen börjar deras egna liv någon annanstans med någon annan. Jag tror faktiskt att man bör söka hjälp hos terapeuter, coacher eller liknande om man upplever sig som en känslomässigt frånvarande förälder. Eller bilda föräldragrupper som stöttar varandra. Vi går utbildningar för att bli läkare, bibliotekarier, arkitekter, bilmekaniker, telefonförsäljare, men föräldraskapet går vi, med några få undantag, in i utan examina, utan erfarenhet, utan coachning.

Vi pratade också om hur fel det kan gå när barnen väljer riktning in i vuxenvärlden. När vi lägger våra värderingar på vad som är ett bra liv för dem. Det är väldigt svårt att låta bli. Jag tror dessutom att det är så lätt att bli avundsjuk på alla deras valmöjligheter. De är ju så unga och har alla möjligheter i världen att undvika alla de misstag vi gjorde. Jo, fast för dem kanske det inte är ett misstag. Eller så är det det, men den upptäckten måste de göra själva. Om det inte handlar om liv och död, om brottslighet och ondska. Men det gör det nästan aldrig. Det handlar nästan alltid om dina och mina och deras vitt skilda drömmar. Samtidigt går det heller inte att tala om för sitt vuxna (eller unga) barn att inte jobba och stressa ihjäl sig när man nästan gör det själv. Att vilja att de ska ge sig ut på upptäcksfärd i världen om du själv alltid stått stilla. Eller att de måste göra karriär och se till att ordna upp sitt liv innan de bildar familj, när du skaffade barn i unga år långt innan ditt liv var "ordnat". Ja, det finns många liknande föreställningar i vår kultur, vår tid och vår historia om hur de ideala drömmarna bör vara utformade. Men drömmarna är individuella, privata, egna och ibland sammanfaller de helt eller delvis med någon annans dröm eller många andras drömmar, men det är långt utanför din kontroll. Du kan bara ändra på dig själv, vara en god förebild, finnas, lyssna, när de behöver det, när de vill och är mogna att ta emot. Och det är det aldrig för sent för! Free your mind!

 

Det måste inte vara så här!

Det måste inte vara så! Det är en mening jag sagt till mig själv så många gånger i mitt liv. Jag vet inte hur många av mina vänner och bekanta som bara accepterar det liv de lever, oavsett om de själva uppfattar sina liv som bra liv eller skitliv. Det måste inte vara så här! Det står inte i vår grundlag, det finns inte ens som prejudicerande rättsfall. Det är möjligen en vedertagen praxis eller en outtalad luthersk moral spetsad med en stor dos Jante. Men trots att jag sagt det till mig själv, som ett drömskt mantra, en from förhoppning om ett bättre liv, så fortsatte jag länge att leva så som det förutsattes att livet skulle vara. Arbeta hårt, sälj din tid, skäms för att ta betalt, var tacksam för att du har jobb, villa, vovve, volvo, plikten kallnar!

Tänk så många drömmar jag hade när jag var 20. Mina drömmar omfattade proffessionell dans, teater, musik, scenografi, mode, kläddesign. Jag älskade glitter och glamour, scenen och kreativiteten. Men när det blev dags att klara sin egen försörjning så rymdes inte mina drömmar i den gängse uppfattningen i ett trångsynt brukssamhälle om hur ett ansvarsfullt liv ska levas. De rymdes faktiskt inte ens i mina tankar. Mina drömmar var för stora för mina tankar. Det är ofta så. Tanken är för trång! Tänk att det har tagit nästan femtio år för att tänketanken ska bli stor nog att äntligen rymma mina drömmar. Vilken tur att det ändå gick så fort.

Jag har alltid hållit tillbaka mig själv. Inte trott att jag har förmågan. Utåt kan det verka märkligt eftersom jag har gjort så mycket udda saker. Jag har byggt en ekoby, byggt ett stort hus av lera och halm helt själv där jag bodde i fem år, skrivit en bok, blivit arkitekt, ritat en massa hus, jobbat som stadsarkitekt, fått fyra barn osv. Fantastiska saker egentligen. Men inget av det ingick i mina egna drömmar (utom möjligen att få barn). De ingick i duktig-pojke-drömmarna. Jag ångrar inget av det jag gjort. Utan det hade jag aldrig varit där jag är idag. Hade aldrig haft de insikter jag har. Tvärtom har det varit oerhört viktiga erfarenheter för mig. Men tänk så mycket lättare det hade varit att gå raka vägen...eller?

Jag har läst om och även träffat duktiga entreprenörer som fötts in i en familj av entreprenörer och som med en sån självklarhet byggt sitt eget entreprenörskap, sina egna affärsidéer, förverkligat sina drömmar. En lång tid var jag så avundsjuk på de som fick allt det där gratis, i modersmjölken. Idag är jag så sanlöst tacksam för att de finns som viktiga förebilder och inspiratörer för mig och många andra. Allt gick egentligen väldigt fort när det hände. Jag träffade multientreprenören Pigge Werkelin i samband med ett projekt i Dalarna. Hans självklara tro på sig själv och sin egen förmåga smittade mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Samtidigt hade jag börjat läsa Timothy Ferriss bok "Fyra timmars arbetsvecka". Plötsligt fanns frågan där igen. "Det måste inte vara så här! Det kan vara annorlunda." Både Pigge och Timothy verkar vid en ytlig betraktelse vara fullkomligt galna. Jag tror dessutom att de gärna ser sig själva som lite småtokiga. Men just den galenskapen i kombination att de lyckats så bra med att göra det de drömmer om var precis det jag behövde. De hade helt andra förutsättningar än jag att ta genvägar in i det liv jag drömde om, men jag kände igen hungern, de galna idéerna och behövde bara deras tro på att allt är möjligt. Det måste inte vara så här. Allt är faktiskt möjligt. Allt är möjligt! I just have to free my mind!

 

Brukar du få snilleblixtar?

Brukar du få snilleblixtar? Jag får det ganska ofta. De allra flesta är katastrofalt ogenomförbara och rätt idiotiska vid en närmare granskning, men de är alla roliga och stimulerande när de dyker upp. Min första riktigt stora snilleblixt som jag fortfarande minns kom till mig från ingenstans när jag var på väg till skolan. Året var 1980 och jag skulle snart fylla sjutton. Jag kom på lösningen på hur allt i universum är konstruerat. Förstår ni, vi pratar Nobelpris upphöjt till hur mycket som helst. Jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret som jag brukade på morgonen. Tonårstrött och morgonsur. Jag tror inte jag tänkte på någonting alls, utom möjligen medmänniskor av det motsatta könet och sex, vilket var ganska vanliga tankebesök i min ännu unga och oförstörda hjärna. Från ingenstans kom alltings sanning och ursprung. Atomer är pyttesmå solsystem och molekyler är som minigalaxer. Ja tänk själv, elektroner som cirkulerar runt en kärna ser precis ut som ett vanligt solsystem. Vi bor alltså i en med våra mått mätt gigantisk atom med åtta elektroner. Vi bor i solsystemet Syre med sina åtta elektroner. Om de fem yttre dvärgplaneterna ska räknas in som elektroner i solsystemet så blir det solsystemet Aluminium. Det tyckte jag var så fascinerande då livet på just elektronen jorden är beroende av syre och aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan och det tredje vanligaste grundämnet efter syre och kisel. Räknar man med asteroidbältet mellan mars och venus så är det 14 elektroner (kisel). Woao!

Jag var sjutton år och hade kommit på livets gåta. Det var så här allting låg till. Internet fanns inte på den här tiden så det tog några år innan jag förstod att många redan hade tänkt den här tanken och att det fanns en del misstro mot min teori. Men på något sätt gjorde det ingenting. Känslan var ändå att det var min idé. Jag hade kommit på den själv, utan influenser utifrån. Det var min idé och den var genialisk. Jag tycker den känslan är viktig av två skäl. Dels för att det är roligt att få snilleblixtar, att tillåta sig tänka ut hur världen (den stora eller den lilla) hänger samman, nya "geniala" uppfinningar, mm. Det är en träning för ditt kreativa tänkande. Men dels också för att boosta dig själv. Bara för att någon annan har tänkt samma tanke och kanske långt tidigare betyder inte att "din" idé inte ska kunna fortsätta att vara din. Du har ju tänkt den helt själv. Jag försöker numera känna så när jag kommer på en snilleblixt. Många är redan tänkta, men få saker är särskilt bra förvaltade. Det finns t.ex. massor av företagsidéer som är uttänkta men aldrig genomförda. Någon som redan har tänkt ut idén, men inte lyckats t.ex. göra affär av det. Da Vinci tänkte ut både helikoptern och fallskärmen, men lyckades aldrig bygga dem. Vems är då idén? Den som tänkte den först eller den som genomförde den först? Eller bådas? Eller den som först patenterade den? Det finns förstås juridiska aspekter på det, men i dina tankar, i din värld kan idén få vara din.

Jag har skrivit en bok om hållbar samhällsutveckling och gjort lite musik. Tidigare när jag ögnade i boken eller sjöng lite på mina låtar så fick jag alltid en lite orolig känsla av att det var någon annans ord eller någon annans musik som jag hade stulit och plockat ihop. Formuleringar jag tyckte mig känna igen någon annanstans ifrån, musikslingor som jag trodde mig hört förr. Det finns få formuleringar och få melodislingor som inte på något sätt gjorts av någon annan förr. Numera känner jag aldrig så. Det ÄR mina ord och min musik oavsett om orden och melodin redan finns någonstans där ute i världsalltet. Där finns också mina tankar som kanske tänkts av andra, men inte med min röst eller med min själ. Och jag vill något annat, något eget med våra gemensamma kreativa strömmar, som jag ger en annan laddning än någon annan tidigare gjort. Jag är en alldeles egen elektron i vår kollektiva tankeatom.

 

Och den ljusnande framtid är min

Just nu arbetar jag mycket hårt. Skälet är att jag ska sluta min trygga anställning som stadsarkitekt på en kommun för att ... ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Direkt ska jag jobba med en del uppdrag med projektledning, samhällsplanering och rita några hus, men sen så får vi se vad det blir. Jag har befunnit mig i liknande situationer tidigare där jag av olika anledningar inte har vetat vad jag ska göra imorgon och det har alltid skapat oro, ångest och en nästan förlamande skräck. Innerst inne har jag alltid kunnat ana att det löser sig nog, men i stunden har det alltid varit jobbigt. Nu är det inte så.

När jag en gång började jobba kommunalt gjorde jag det av två skäl. Jag trodde att jag skulle kunna vara med och påverka, "make a difference", och jag trodde att jag skulle kunna få jobba åtta till fem och sen gå hem för att göra och tänka på annat. Jag hade helt rätt i båda fallen. Problemet var bara att jag är inte den sortens människa. Jag kan helt enkelt inte låta bli att engagera mig och bli en del av det jag gör. Jag är projektet, processen under den tid det pågår. Jag brinner. Hur skulle jag kunna annat? Hur gör de som går hem och tänker på annat?

Detta har förstås lett till att jag arbetar hårt hela tiden, utan pauser, i en organisation som ännu inte är mogen för människor som jag. Människor som älskar att jobba intensivt 36 timmar i sträck, för att sen vara ledig i en vecka. När jag gick min arkitektutbildning jobbade vi hela tiden så, i intensiva projekt. Jag hade oerhört roligt. Dagarna innan projektinlämningar satt vi alla dygnet runt, sov med huvudet på våra ritbord, turades om att hämta pizzor. Så trodde jag livet som arkitekt var. Sen var det inte så. Man förväntades arbeta åtta till fem och gå hem och tänka på annat (åtminstone på mina arbetsplatser). Det är inte jag. Men nu bekommer mig det hårda arbetet ingenting längre. Skillnaden är förstås att jag jag är på väg därifrån. Jag har valt det själv. Och numera vet jag vad jag vill och ungefär hur jag ska komma dit... snabbt.

Jag kommer ihåg när jag såg den norska filmen "Elling" första gången. När den vuxne Elling som bott hemma hos sin mamma hela sitt liv, som plötsligt kastas ut i verkligheten när mamman går bort. Efter en period på Brøynes behandlingshem hamnar han i en situation där han ska dela lägenhet med en annan vuxen man som liksom Elling är mycket speciell, Kjell-Bjarne. Det finns så många favoritscener i filmen. Som när Elling plötsligt utbrister: "Herre gud Elling. Du har begått poesi. Hela tiden har jag gått runt på jorden utan att förstå att det är poet jag är." Eller när Elling konstaterar att hans två ständiga följeslagare "ångesten och oron" plötsligt inte är där. Elling är som ett barn. Å ena sidan orolig och ensam, utan mammans närvaro, samtidigt helt utan spärrar i sina reaktioner på omgivningen. Så känner jag nu. Mina följeslagare herr Ångest och fru Oro har gått vilse och jag har upptäckt att jag är poet, fast i vid bemärkelse, liksom alla egentligen är poeter inombords. Poeten måste bara hitta ut genom labyrinter av ångest och oro, ut i den fria luften. Om fyra veckor lämnar jag formellt det liv jag redan lämnat och kliver in i en ny tid som jag redan börjat leva i. Och livet är så gott... jag lovar!

 

Fåvägskommunikation gör mig uttråkad till döds

Deltog i en så oerhört intressant tråd på facebook inatt. Den behandlade frågan om man måste ta ansvar för hur andra uppfattar det jag säger. Jag valde att tolka det i en vid bemärkelse. Jag såg för några år sen en italiensk film på Göteborgs filmfestival. Regissören var med vid visningen och skulle efteråt delta i en liten frågestund. Filmen var på många sätt ganska obegriplig. Den började mitt i ingenting och slutade mitt i ungefär samma ingenting. Hon hade medvetet valt att filmen inte skulle ha någon början eller slut. Det som hände mellan icke-början och icke-slutet var en ganska tråkig vardag som rullade påutan att något särskilt hände. Min fråga till henne efteråt var vad hon ville säga med filmen. Vad var kärnan i hennes berättande? Varför hade hon gjort den? Hennes svar var att det var upp till mig. Jo, det är ju ur ett konstnärligt perspektiv ett politiskt korrekt svar. Det är upp till betraktaren. Det är det förstås alltid. Betraktaren av ett konstverk är den som bestämmer vad man vill tolka in i konstverket. Men nu var jag genuint intresserad av vad hon, konstnären, ville säga med sin berättelse. Vad var det hon ville? Jag ville verkligen veta. Hade jag missat något? Hade jag inte förstått? Jag fick en känsla av att ingen i publiken riktigt fick något grepp om filmen och inte regissören själv heller. Det betyder förstås inte att det är fel att göra en sån film och att jag har rätt att döma ut den typen av filmgenre, men det var i alla fall för mig helt ointressant. Är man i ett forum för att förmedla något, ett budskap, en story, en poäng, en känsla eller bara en ytlig förnimmelse av "köp mig", men väljer att inte vilja säga något, inte vilja förmedla, inte vilja kommunicera - sorry, men jag uttråkad av nollvägskommunikation. Shoot me, but that's me!

Jag var för några månader på en alldeles lysande inspirationsföreläsning med Olof Röhlander som är licensierad mental tränare och utsågs till årets talare 2011 av Talarforum. Det var egentligen inget fel på föreläsningen. Han var rolig och inspirerande. Jag kan mycket väl förstå att han fick utmärkelsen. Det som slog mig var att han förmedlade sina tankar, gav av sin energi till oss alla och vi lyssnade och skrattade, men när jag var på väg hemåt så började jag att fundera på vad jag hade med mig hem från föreläsningen. Jag var glad, men inte så mycket mer. Det blir lätt så med envägskommunikation. Man lyssnar och skrattar, men frågorna som dyker upp i huvudet, reflektionerna, blir kvar, oreflekterade, obesvarade.

Varje år erbjuder teatergruppen 123Schtunk sommarföreställningar i Varberg. I år var det deras egen version av Hemsöborna. De arbetar i en commedia dell'arte-tradition med röda näsor, parodierande av rollfigurerna, sig själva och människorna i publiken. Ibland kan det till och med snudda vid fars. Det som gör 123Schtunk så intressant är att de interagerar med sin publik hela tiden. Varje föreställning blir unik och publikens reaktioner leder föreställningen i nya riktningar. Man känner sig involverad, delaktig. Manuset finns där som en rännil som man kan glida tillbaka i om och när det behövs. Jag tror att vi har oerhört mycket att lära av 123Schtunk och commedia dell'arte i hur vi kan involvera, provocera, inspirera människor att kanske till och med få vara med om ett Harajuku-moment, där du genom att delta och vända och vrida på dina egna tankar kan få livsomvälvande insikter, eller bara en riktig kick. Involverandet av deltagarna gör att det för mig blir riktigt intressant, underhållande, omvälvande och roligt. Att man inte bara är åhörare, lyssnare, utan man är med, mitt i berättandet, mitt i livet. free your mind!




 

Konsten att fly från sig själv

"Jag orkar inte höra på det här, jag drar till morsan!" En klassisk replik från tonåringen med frånskilda föräldrar som blir konfronterad av den ena. När man blir äldre så blir det lite fånigt att dra hem till farsan eller morsan när man blir ifrågasatt eller när någon sätter tummen på ett sjukligt beteende eller mönster man har som man inte orkar eller vågar ta itu med. Undantaget finns kanske i stereotypa amerikanska filmer där hon flyttar hem till mamma när mannen varit otrogen med hennes bästa vän - typ. Men flyktbeteende finns ändå kvar hos många. Fast istället för att dra iväg, som delvis kan vara en sund reaktion eftersom den är så tydlig, så flyr många in i sig själv, sluter sig, drar på sig en skyddande extrahud med autopilotleende i tre olika versioner och förinspelade repliker som svar på frågan "hur mår du egentligen?" alt. 1: "Tja, man ska inte klaga...ville du ha lite kaffe?", alt 2. "Jodå, det...ville du ha lite kaffe?", alt 3. "Jo, det är jättebra. Min man har precis bytt jobb och tösen ska till New York och gå på college...ville du ha lite kaffe?"

För flera år sen fick jag just den frågan och den var ställd av en person som jag direkt visste att hon skulle inte låta mig komma undan med mina prefabricerade one-liners. "Hur mår du egentligen?" Det är det där taggiga ordet "egentligen" som ställer till det. Lägger man till "egentligen" i frågan, så blir "det knallar och går", "huvudet upp, fötterna ner", eller "man kunde mått sämre" väldigt märkliga svar. De smakar illa i munnen. Om frågan dessutom ställs av en person som inte tillåter en att glida undan, så står man kvar med två alternativ: fly hem till mamma eller svara på frågan. Eftersom jag var 42 och då mina föräldrar bor 50 mil bort så valde jag att svara, men gjorde det grava misstaget att börja med att använda tonåringens hela arsenal. Först var det min exfrus fel (fast det förstås inte var det...hon läser min blogg:-), sen var allt jobbets fel, mina föräldrars, samhällets och världens. I think that just about covers it! Jag kunde tyvärr inte skylla på frågeställaren som annars är det vanligaste vapnet. Jag var upp över öronen förälskad i henne, och ja, vi är gifta nu. Det kräver ett stort mod av den som konfronterar, särskilt om man är vänner eller livspartners, eftersom man faktiskt riskerar att mista den andra om extrahuden är för tjock. Men så bra man kan må efteråt om man lyckas med att kränga av skalet och börja andas och leva igen. Jag tror definitivt det är värt risken eftersom huden tenderar att tjockna mer och mer så att man till slut mister varandra i vilket fall som helst. Det tar bara lite längre tid.

Du kan också fly in i ditt jobb eller i din hobby, eller ett projekt. Extremt engagerade människor verkar ofta trivas väldigt bra med sitt liv. Har ni tänkt på det? Många gör det förstås, men jag har träffat på en hel del som trots sin smittande energi och sitt enorma engagemang mått (och mår) väldigt dåligt. De vågar eller orkar bara inte ta itu med det, utan flyr in i en mängd ideella projekt och/eller in i jobbprojekt. Du vet, många-bollar-i-luften-projekt. Ofta är det barnens aktiviteter som är grunden i valen av projekt. Där behöver de inte ens själva bli bra på det projektet gäller. De behöver bara vara engagerade. Eller så skaffar man ett barn till, en hund, köper hus, bygger om hus, skaffar ett renoveringsobjekt av något slag... Det betyder förstås inte att alla som går djupt in i projekt mår dåligt, inte alls, men det kan vara så. Jag har t.ex. funderat om mitt bloggande är en flykt från något. Jag tror inte det, för jag har börjat våga känna efter helt och fullt och tror att jag numera är ärlig mot mig själv i frågan "Hur mår du egentligen?". "Jo tack, väldigt bra faktiskt. Jag mår verkligen bra numera. Även om jag har mina ups and downs så mår jag i grunden väldigt bra. Ville du ha lite kaffe...?"

 

Att göra en pudel

Har du någonsin gått in i ett möte och efter ett tag kommit på att det var fel roll, fel mask du tog på dig här? Jag har det! Flera gånger. När man plötsligt känner sig helt naken, avklädd och skäms för att man valde fel mask. Jag har blivit påkommen med att ha ingen koll alls, många gånger rodnat över hela kroppen när jag berättat sanningar som avslöjats direkt som lögner av människor som inte ville spela samma spel som jag. Det är lyckligtvis länge sen och det kommer förhoppningsvis aldrig att upprepas igen.

Vid ett tillfälle tog jag på mig den proffessionella masken. Den som kunde allt. De som skulle vara med på mötet kunde ingenting om svensk bygglagstiftning, om husbyggeri överhuvudtaget. De var de som sen skulle bo i huset. De kan ingenting om detta... vanligtvis. Så jag satt där i min ungdomliga självsäkerhet och berättade om sakernas tillstånd och vände mig som brukligt är (eller var måste jag tillägga) till mannen. Jag hade lärt mig att det var kvinnan som bestämde om färgen på innerväggarna, köksluckorna och djupet på fönsterbänkarna medan mannen bestämde isoleringstjocklek, värmesystem och stommaterial. Ni förstår väl redan att det inte var riktigt så det var den här gången och att jag lärt mig en del under åren (thank god). Hon var förstås i byggbranschen och hade koll på betydligt mer än jag. Här blev jag arkitekten som plötsligt inte hade koll på så mycket mer än färgen på innerväggarna, köksluckorna och djupet på fönsterbänkarna. Mannen var inte heller intresserad av det och inte av något med husbyggeri alls. Han var helt nöjd med att nicka och lita på att hans fru skulle ordna upp detta medan han fixade gudomliga cappuccini (det var helt nytt då).

Men det löste sig faktiskt och vi fick till slut ett gott samarbete. Hur då? Jag gjorde som Pål Jebsen uttryckte det: en helt vanlig pudel. Eller offentlig avbön med uttrycklig ödmjukhet, som det står i wikipedia. Jag vet inte var det kom ifrån. Jag hade aldrig gjort det förr, utan lyckades alltid slingra mig ur, som en orm. Byta mask igen och igen som dr Jekyll till mr Hyde och tvärtom. Jag riktade mig till henne och sa ungefär så här: "Du, jag är hemskt ledsen, men det här blev verkligen helt fel. Jag försöker spela Allan här när det faktiskt är du som är proffs. Är det ok om vi tar det från början utan att jag försöker spela det här spelet och istället göra det jag faktiskt är bra på?" Om det var det smartaste att säga vet jag inte, men hon var smart och hade humor, så vi började faktiskt om på riktigt. Jag gick ut genom dörren, ringde på, hon öppnade: "Hej, det är jag som är Stefan. Kul att ses! Hört att det serveras bra kaffe här..." Sen blev det möten med skratt och glädje.

Lär inte av dina misstag, men vänd dem till något bra, som du sen kan lära dig något av. Låt vändningarna ge dig insikt om dig själv. Var inte rädd att som en pudel lägga dig på rygg med magen uppåt när det behövs. Det kan vända sig till något bra trots att det började så fel.