torsdag 9 augusti 2012

Brukar du få snilleblixtar?

Brukar du få snilleblixtar? Jag får det ganska ofta. De allra flesta är katastrofalt ogenomförbara och rätt idiotiska vid en närmare granskning, men de är alla roliga och stimulerande när de dyker upp. Min första riktigt stora snilleblixt som jag fortfarande minns kom till mig från ingenstans när jag var på väg till skolan. Året var 1980 och jag skulle snart fylla sjutton. Jag kom på lösningen på hur allt i universum är konstruerat. Förstår ni, vi pratar Nobelpris upphöjt till hur mycket som helst. Jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret som jag brukade på morgonen. Tonårstrött och morgonsur. Jag tror inte jag tänkte på någonting alls, utom möjligen medmänniskor av det motsatta könet och sex, vilket var ganska vanliga tankebesök i min ännu unga och oförstörda hjärna. Från ingenstans kom alltings sanning och ursprung. Atomer är pyttesmå solsystem och molekyler är som minigalaxer. Ja tänk själv, elektroner som cirkulerar runt en kärna ser precis ut som ett vanligt solsystem. Vi bor alltså i en med våra mått mätt gigantisk atom med åtta elektroner. Vi bor i solsystemet Syre med sina åtta elektroner. Om de fem yttre dvärgplaneterna ska räknas in som elektroner i solsystemet så blir det solsystemet Aluminium. Det tyckte jag var så fascinerande då livet på just elektronen jorden är beroende av syre och aluminium är den vanligaste metallen i jordskorpan och det tredje vanligaste grundämnet efter syre och kisel. Räknar man med asteroidbältet mellan mars och venus så är det 14 elektroner (kisel). Woao!

Jag var sjutton år och hade kommit på livets gåta. Det var så här allting låg till. Internet fanns inte på den här tiden så det tog några år innan jag förstod att många redan hade tänkt den här tanken och att det fanns en del misstro mot min teori. Men på något sätt gjorde det ingenting. Känslan var ändå att det var min idé. Jag hade kommit på den själv, utan influenser utifrån. Det var min idé och den var genialisk. Jag tycker den känslan är viktig av två skäl. Dels för att det är roligt att få snilleblixtar, att tillåta sig tänka ut hur världen (den stora eller den lilla) hänger samman, nya "geniala" uppfinningar, mm. Det är en träning för ditt kreativa tänkande. Men dels också för att boosta dig själv. Bara för att någon annan har tänkt samma tanke och kanske långt tidigare betyder inte att "din" idé inte ska kunna fortsätta att vara din. Du har ju tänkt den helt själv. Jag försöker numera känna så när jag kommer på en snilleblixt. Många är redan tänkta, men få saker är särskilt bra förvaltade. Det finns t.ex. massor av företagsidéer som är uttänkta men aldrig genomförda. Någon som redan har tänkt ut idén, men inte lyckats t.ex. göra affär av det. Da Vinci tänkte ut både helikoptern och fallskärmen, men lyckades aldrig bygga dem. Vems är då idén? Den som tänkte den först eller den som genomförde den först? Eller bådas? Eller den som först patenterade den? Det finns förstås juridiska aspekter på det, men i dina tankar, i din värld kan idén få vara din.

Jag har skrivit en bok om hållbar samhällsutveckling och gjort lite musik. Tidigare när jag ögnade i boken eller sjöng lite på mina låtar så fick jag alltid en lite orolig känsla av att det var någon annans ord eller någon annans musik som jag hade stulit och plockat ihop. Formuleringar jag tyckte mig känna igen någon annanstans ifrån, musikslingor som jag trodde mig hört förr. Det finns få formuleringar och få melodislingor som inte på något sätt gjorts av någon annan förr. Numera känner jag aldrig så. Det ÄR mina ord och min musik oavsett om orden och melodin redan finns någonstans där ute i världsalltet. Där finns också mina tankar som kanske tänkts av andra, men inte med min röst eller med min själ. Och jag vill något annat, något eget med våra gemensamma kreativa strömmar, som jag ger en annan laddning än någon annan tidigare gjort. Jag är en alldeles egen elektron i vår kollektiva tankeatom.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar