Har du åldersnoja?

Jag gissar att de allra flesta skulle definiera åldersnoja ungefär som att ha ångest för sin höga ålder och att det även är sammankopplat med en rädsla eller skräck för att dö. Det är väl en inte så ovanlig känsla, men för mig verkar det både irrationellt och idiotiskt. Irrationellt därför att det med stor sannolikhet är ofrånkomligt både att bli äldre och att man så småningom kommer att lämna jordelivet. Idiotiskt därför att ångesten oftast verkar handla om en känsla av att man inte gjort något vettigt av den tid man faktiskt levt. Att ni som har åldersnoja upplever att livet i huvudsak bestått av en massa "måsten", "tänk om jag hade..." eller "jag ville, men..."! Vad är det för fel på er? Varför är ni så rädda? Rädda för vad? Ja, jag måste faktiskt ta i lite här. Men jag blir både förbannad, upprörd och ledsen när jag möter en massa människor som bara skjuter upp livet hela tiden. Och nu tänker jag ta i ännu mer: NI ÄR BARA LATA, FEGA LÅTSASMARTYRER SOM TYCKER SYND OM ER SJÄLVA OCH SOM VILL ATT ALLA ANDRA SKA ORDNA ALLT ÅT ER OCH JAG ORKAR OCH VILL INTE TYCKA SYND OM ER LÄNGRE! Så, nu har jag kräkts ur mig min irritation.

 

Sluta skylla på barnen, på ekonomin, på barndomen, på politikerna, på samhället, på äktenskapet, på jobbet, släkten, vännerna, ensamheten eller på allt det där andra du kan komma på för att inte göra det du påstår att du egentligen skulle vilja göra. Jag har här i tidigare inlägg berättat om gamla kärringar som blivit sexiga old-bodybuilders efter att de gått i pension, om en inte särskilt högavlönad ensamstående kvinna med två små barn som gått ner på halvtid för att få mer tid med sina barn, sina vänner och sig själv. Snart kommer jag att skriva om familjen med två vuxna och två barn som sålde allt de hade och köpte enkelt biljett till Thailand och om 69-åringen som var i fysiskt rätt dåligt skick, började gymträna, som nu efter två år gör enarmshävningar och väntar på sina första magrutor.

En otroligt sexig 74-åring!

 

Jag får ibland reaktioner på att jag är så jävla positiv. Va! Fattar ni? Jag förstår ingenting (och jag tar vanligtvis inte åt mig). Jag har mina upp- och nergångar (fråga min fru och våra barn), men i grund och botten är jag numera just det - jävligt positiv. Hur kan man se det som något negativt eller hotfullt? Hur brukar du själv reagera på någon som är glad, positiv, initiativtagande, framåtsträvande, utvecklingsfrämjande, rolig, generös, duktig...? Om du oftast blir irriterad eller osäker, så fundera på om det är du själv eller den andra som är en god förebild. Det är klart att det är en fråga om personlighet om man är väldigt "på" eller mer "laid back", men om du ser det positiva som något negativt så tror jag tror jag att du behöver hjälp. Sorry to say.

 

Så hur är det då med åldersnojan? Har du ångest för din "höga ålder"? Ja, om du är 98 år gammal och tycker att allt du gjort i livet varit stick i stäv med vad du egentligen tror på och står för, så kan jag förstå att du kan känna ångest. Eller om du lider av en svår sjukdom eller känner ständigt hög smärta. Det hade nog jag också gjort. Det ska dock väldigt mycket till för att det verkligen ska vara för sent eller omöjligt att känna att man lever ett gott liv, men du måste verkligen vilja förändra ditt liv. Om martyrskapet är din största drivkraft så lär du få leva med din åldersnoja och dödsångest, men om du verkligen, verkligen vill leva så har du hur många möjligheter som helst.

 

Åldersnoja gör i sig att du åldras betydligt snabbare, eller snarare att du ser äldre ut, får sämre form och känner dig äldre. Ett bittert sinne ger ett bittert ansikte. Jag har inga bevis för det, men jag tycker mig se det relativt ofta. Så snälla, snälla sluta att gnälla och skylla på livet. Ta det stora klivet, släpp taget och fall, du kommer stå pall. Skaffa dig vänner, berätta hur du känner och lyssna tillbaka och ta en pepparkaka!

 

Free your mind!

 

Alla kan väl inte bli egna företagare eller?

Jag får ofta den reaktionen när jag skriver eller pratar om drömmen att förändra sitt liv och leva sina drömmar. Nej, det är inte så att man måste bli egen företagare för att förverkliga sina drömmar. Man måste inte sitta med en laptop på en skön strand och blogga (även om det skulle vara extremt skönt just nu i vinterkylan) för att ha ett gott liv. Camilla Lebert Hirvi skriver på sin hemsida Peel it off, att alltför många tänker att försörjning och glädje inte är helt förenligt. Att leva i frihet, enkelhet och lycka är en sak och att försörja sig är ett tillstånd som oftast bara inbegriper hårt arbete och uppoffringar. Hon nämner också att det finns många som har roliga arbeten, som känner att de får mycket igen för sina många timmar på jobbet, men att även en hel del av dem ändå inte känner att de kan leva sitt liv fullt ut som de skulle önska. Många som vill förverkliga sina drömmar väljer att helt eller delvis bli egna företagare för att mer kunna styra sin egen tillvaro, men det är förstås inte ett absolut krav på lycka. Att styra sin egen tid och styra sin inkomst kan vara enklare om man är sin egen, men det går, eller borde gå, att förändra sin tillvaro även om man är anställd. Det hänger på hur modig och uppfinningsrik du är och/eller på hur modern chef du har.

 

Fundera på vad det är du vill förändra i första hand. Vad är viktigast? Om man kommer till sin chef och har femtio idéer på hur du skulle vilja förändra din arbetssituation, så går det sannolikt inte att åstadkomma allt. Då är det viktigt att det som du allra helst vill uppnå inte är det som skalas bort bara för att det andra var enklare att genomföra. Om du t.ex. vill ha en mer flexibel arbetstid och kunna arbeta var du vill ibland så är det det du måste fokusera mest på. En hel del jobb är svåra och kanske omöjliga att ändra när det gäller tid och plats. En lärare behöver, med det system som finns på de flesta skolor idag, vara på plats när eleverna är det. Men om detta är viktigt för dig så kanske du ska fundera på att byta arbetsplats. Alltfler högskolor och universitet idag arbetar med distansutbildningar där man träffas på nätet. Vissa skolor har träffar i verkliga livet (ivl) någon eller några gånger per termin, medan en del gör allt via nätet. Högskolan Dalarna är ett sånt exempel där man har kurser där allt sköts via nätet. Fundera på vad som är viktigt på riktigt för dig. Det går ofta att tänka på annat sätt och hitta riktigt bra lösningar om man verkligen vet vad man vill.

 

Om du sitter på ett kontor och jobbar med försäljning, planering, strategier, konceptutveckling, bokföring, design etc så finns det ju alla möjligheter att kunna jobba var man vill och i stort sett när man vill. Här handlar det mest om hur traditionell eller modern din chef är. Tänk bara på att om du vill förändra (=förbättra) något för dig, så ska det helst finnas något att vinna på även för företaget. Det bör bli en win-win om du ska kunna få gehör för dina idéer. Timothy Ferriss presenterade i sin bok Four Hour Work Week en metod, där man börjar med att påstå att man känner att man inte presterar/producerar så mycket som man skulle kunna och att det känns lite frustrerande. Därefter erbjuder man sig att sitta hemma och arbeta t.ex. två dagar i veckan med en prövotid på exempelvis två månader för att visa på att man på så sätt kan producera bättre. Om man då kan visa att man presterar mer på den tiden så är nog chansen större att man skulle kunna utöka antal dagar. Ofta är man mer högpresterande om man inte blir störd hela tiden så det brukar ofta komma med automatik.

 

Så om du har modet att lyfta fram idén till din chef och att du, sen när detta blir känt på företaget, sprider ett rykte om att chefen är så modern och framåtsträvande, så kan du kanske så småningom kan bli helt eller nästan helt tids- och platsoberoende. Tänk på att skapa en positiv känsla runt omkring dig om du vill få till en förändring. Beröm och uppmuntra. Det är mycket lättare att få till förändringar om du uppfattas som en positiv person, mycket mindre om du uppfattas som en gnällspik. Om däremot syftet med att vilja arbeta är att få ett socialt sammanhang, så är drivkraften att arbeta på andra platser än på jobbet inte så stor, men än då hjälper det oerhört mycket att bli "känd" för att vara glad, positiv och utvecklingsinriktad. Dels för att det smittar av sig och dels för att de flesta ofta ser en glad och positiv person som en man kan räkna med och lita. Pröva själv på din arbetsplats. Hur ser du på dina medarbetare omkring dig? Vem anförtror du dig helst till? Vem samarbetar du helst med? Och så vidare.

 

Ferriss har också sagt: ”We don´t really want to be millionairs, we want to experience what we think only millions can buy”. För en del är mängden pengar och vad de symboliserar viktiga i sig, men för merparten (gissar jag) handlar det nog mer om vad man kan göra med pengarna. Både Camilla och Tim har haft flera sådana upplevelser. Att leva som miljonärer utan att vara det. Det betyder inte nödvändigtvis att sitta i svindyra kostymer och klänningar och sippa tusenkronorsdrinkar på ett sjustjärnigt hotell i Dubai. Men det kan vara möjligheten att uppleva en vacker solnedgång på en vit sandstrand eller att bo i en lägenhet mitt i Paris. Då kan en idé vara att byta hus eller lägenhet för några veckor med en annan familj. Det finns flera förmedlingar som erbjuder såna lösningar och det kan idag även finnas stora chanser att via sociala media hitta någon att byta med. Jag pratade med en familj som ville testa en gång, men som trodde att deras lilla lägenhet i en liten ort i mellansverige inte skulle vara så intressant för någon annan, men det var inga problem alls. De bytte sin fyra i Mellerud mot en villa i Provence vid första tillfället. Genom att vara ute i god tid och acceptera udda tider med någon mellanlandning kan man också hitta billiga flygturer. Det kan man ju stå ut med om man ska vara i Provence eller New York i fyra veckor med sin nyvunna frihet som distansarbetande anställd.

 

Free your mind!

 

Hur prioriterar du egentligen?

Är du en sån som alltid gör rätt saker i rätt ordning? Eller är du som jag, en som skjuter från höften och hoppas på det bästa?

Jag tror aldrig att jag gjort något med en föregående strategisk plan. Det har aldrig legat för mig. Det längsta jag kan minnas att jag planerat, förutom när man ska resa med en grupp där allt är färdigplanerat avvnågon annan, är någon vecka. I jobbet har det gått bra. Jag bokar in möten i god tid och planerar verksamhet för minst ett år framåt. Men hemma, privat, är jag en smärre katastrof när det gäller framförhållning. Många av mina vänner har gjort så mycket välplanerat, i rätt ordning, i sina liv. Först studier, sen jobb, träffa en partner, skaffa bostadsrättslägenhet, stiga lite i karriären, tryggad inkomst, resa lite, skaffa hus, sen är det dags för två till tre barn med ett års mellanrum.

 

Mitt liv har inte sett ut så kan jag säga. När jag började studera hade jag ett barn och innan studierna var klara hade jag tre barn och hade börjat bygga hus - av lera och halm. Jag kunde inget mer om tekniken annat än att jag beställt en bok om det från USA av en vän som bodde i Ithaca. Inkomsterna var under tiden katastrofalt låga, men det har alltid gått på nåt sätt. Resa blev aldrig av förrän långt senare. Karriären har varit som en studsboll från det ena till det andra, utan någon plan eller något mål. Ibland har jag irriterat mig på min egen oförmåga att planera och prioritera. Eller snarare på min ovilja att planera. Jag kan ju göra det riktigt bra på mitt jobb.

OK, det var kanske inte så här mitt hus såg ut!

 

Men samtidigt känner jag nu att det ändå har varit rätt ok på något sätt. Jag är ju en sån människa. Frågan är om jag verkligen hade trivts särskilt bra med att planera mitt liv som så många andra gör. Antagligen hade jag dött av leda och tristess eller nåt annat. När vi ska resa brukar min fru läsa på massor om vårt resmål och flera gånger har hon pluggat det språk som gäller dit vi ska. När hon skulle resa till Japan med sin dotter och sin pappa för några år sen, pluggade hon japanska i ett halvår innan de åkte. Jag är så avundsjuk på att hon klarar av att vara så förutseende. Hon menar att man får ut så mycket mer av resan om man vet lite om platsen man ska till, dess historia, politiska situation, nyheter osv. Jag är helt säker på att hon har rätt. Därför njuter jag av varje sekund när jag reser med henne, allt hon vet, att hon kan ta sig fram och prata med folk. Jag hänger med, tar en kopp kaffe, känner dofterna, njuter av vyerna, sällskapet, det underliga språket.

 

Det handlar förstås om att jag har prioriterat helt andra saker i mitt liv än att planera, göra budget osv. Men det innebär tyvärr inte att jag njutit av varje ögonblick av mitt liv. Många av mina timmar har lagts på saker jag egentligen inte ens vill prioritera. TV är ett bra exempel. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat framför en TV utan att titta på något jag verkligen vill se. Jag har bara suttit där och sjunkit in i zapp-träsket. Eller hur många timmar, dagar, veckor, månader och år jag ägnat mig åt lönearbete som jag verkligen inte stått ut med. Moraliskt och emotionellt nedbrytande arbetsuppgifter, idiotiska möten i oändlighet, inkompetenta chefer. Och all den tid jag själv valt att umgås med människor som jag inte ens tycker om. Intoleranta, tråkiga, självupptagna, självgoda och ibland till och med elaka. Varför har jag gjort det? En lång period umgicks jag med en energitjuv som bara ville umgås mig mig för att jag lyssnade och bara när han hade tid och nära hans jobb. Jag visste om det och ändå fortsatte jag att umgås. Här är frågan "varför" överflödig.

 

Jag tror att jag aldrig (förrän på senare tid, och nu i synnerhet) har vetat vad jag vill. Vad jag vill med mitt liv, vad jag vill göra, var jag vill bo, eller ens vad jag vill känna. Jag tror att jag inte ens har vetat om att jag kanske borde ta reda på det. Att jag har ett ansvar att prioritera set jag själv tycker är viktigt. Det som är viktigt på riktigt, som en nyvunnen vän uttryckte det. Ett av mina många favorituttryck just nu. Vad är viktigt på riktigt?

Free your mind!

 

Vad är en riktig vän?

Jag har funderat lite över det där med vänskap. Vad är det egentligen? Hur vet man när man är någons vän eller när andra uppfattar mig som sin vän och inte bara bekant? Vad ska man ha vänskap till egentligen? Vänskap är på sätt och vis ett risktagande, precis som ett äktenskap, där känslan att förlora en vän är mycket mer smärtsam än om det bara hade gällt en bekant. Måste man veta och kunna mycket om en person för att den ska kunna räknas som en vän? Om jag inte känner till personens historia, släktskap, utbildning, arbete, familj, kan den ändå vara en vän? Det finns ju människor man räknat som vänner, som efter flera år visat sig ha egenskaper eller en historia som man inte i sin vildaste fantasi hade en aning om och som plötsligt helt förändrar ens bild av dem, till det bättre eller sämre. Har en sån person verkligen då varit en riktig vän?

 

Hos Aristoteles på 300-talet f.Kr. omfattade vänskap kärleks- och familjerelationer, men hade även en politisk och offentlig dimension. Filosofen Monaigne beskrev på 1500-talet vänskap snarare som något individuellt och personligt som senare kom att utvecklas till något som kom att handla om starka känslor och uttryck om förtrolighet och omsorg även bland män. När borgarklassen växte fram övergick vänskapsbegreppets mer intima former och starka känslor till att mer vara reserverat för äktenskapet mellan man och kvinna medan andra relationer blir mindre känsloladdade kamratrelationer i allt högre utsträckning.

 

Jag känner en del personer som säger sig ha många vänner, men att de ändå känner sig ensamma. Hur kan det komma sig? Har man verkligen riktiga vänner då? Eller sitter ensamheten bara i ens eget huvud? Den amerikanska socialpsykologen och psykoterapeuten Lillian Rubin har forskat mycket kring fenomenet vänskap. Hon beskriver bland annat att det kan vara svårt att veta om man är "vänner på riktigt". När Rubin gjorde djupintervjuer med människor där hon följde upp vänskapstrådar tvärs över bekantskapskretsar, upptäckte hon att 64% av de intervjuade inte alls nämnde den person som de själva hade sagt var deras bästa eller nära vän. Det kan innebära att många av dina bästa vänner kanske inte alls ser dig osm nära vän. Hon talar varmt om det hon kallar vardagsvänskap, som man har med kollegorna på jobbet, eller träningskompisen. De människor vi normalt kallar bekanta, som hon menar har ett stort värde i livet. Hon menar också att vi inte bör jämföra olika vänskaps- och bekantskapsrelationer med varandra eller gradera dem. Vi behöver helt enkelt alla slags vänner. Enligt Rubin kan en ytlig varje-dags-bekant utvecklas till att bli en nära vän längre fram? En del vänskapsrelationer tar flera år på sig att mogna fram.

 

Jag tror att det är just så. Vi behöver olika typer av relationer för olika behov och olika känslor. Jag tror inte man ska förakta någon typ av vänskapsrelation utan se dem som en gåva, även om det bara är en trevlig, men ytlig bekantskap. Men man måste också vara beredd på att ge upp en del relationer när det inte på något sätt är ömsesidigt. Det kan vara smärtsamt att känna att någon man själv uppfattat som vän inte är lika intresserad som jag att upprätthålla eller utveckla vänskapen. Men tänk då på att du själv har avvisat andra på samma sätt, kanske både försiktigt, korrekt och ödmjukt, men ändå sårande för den andra. Det händer hela tiden. Se dig omkring och fundera över om det är någon som just nu söker kontakt med dig, som vill bli din vän.

 

Free your mind!

 

När i helvete blir man sån?

Titta på det här ansiktet! När blir man sån? Han kan väl inte alltid ha sett ut på det sättet! Ihopsnörpt mun, smala ögon. Han tycker lite synd om sig själv och tycker att livet är orättvist som gynnat alla andra, men inte honom. Är det då man blir sån? Vad är det för något i livet som gör att man snörper ihop munnen och fastnar så?

 

Jag har alltid förundrats över detta. Ett tag var jag nästan själv på väg in i bekymmersrynkvärlden. Efter en skilsmässa och massor av förlorad kraft på ett gigantiskt projekt jag initierat och drivit (gratis) som vände mig ryggen, hängde bekymmersmolnen tunga en tid, men de fastnade inte inom mig. Jag gick vidare. Varför går han här uppe inte vidare? Eller hon här nere?

 

Se på hennes blick. Missunnsamheten lyser i hennes ögon. "Bara för att jag aldrig fick, så ska de inte heller..." Är det så hon tänker? Titta på de sammandragna kinderna och den snörpta munnen. De är inte bilder av lyckliga människor. Det sägs ofta att missunsamhet och avundsjuka är typiskt svenska janteegenskaper. Jag vet inte det. Ansiktena här är inte från Sverige. Jante finns i många delar av världen, men med lite olika egenskaper och uttryck.

 

När jag ser bilder av bittra människor i artiklar i tidningar eller på TV, från någon oroshärd, från ett inslag om främlingsfientlighet, om homofobi och så vidare, så möter man ofta ansikten som dessa här ovan. Vad är det som gör det så farligt att det finns en mängd människor som vill bosätta sig här hos oss, bort från krig, förföljelse, tortyr? Varför är så många så bittra, så missunsamma? Hur kan de så ofta känna sig så kränkta? För vad? Om vi själva befann oss i samma situation i Sverige så skulle vi ha samma behov, samma smärta, samma desperation. Vi tror att det aldrig kommer att ske, men konsekvenser av klimatförändringar är omöjliga att förutse, så risken kan ju finnas att vi måste fly, men då inte av politiska skäl. Skulle vi vara välkomna någonstans då? Jag hoppas verkligen det.

 

I boken Embitterment: Societal, psychological and clinical perspectives menar flera forskare i psykiatri att det behövs en ny diagnos (PTED - bitterhetssyndrom) för att beskriva personer som inte kan förlåta andras kränkningar. Författarna visar hur långvarig bitterhet kan leda till fysisk sjukdom. Hormoner och immunförsvar påverkas, blodtrycket stiger, hjärtfrekvensen och risken för hjärtsjukdomar ökar. Den som har en negativ känsla emot någon blir instinktivt förberedd på strid, vilket höjer blodtrycket. Det är helt klart att negativa mentala tillstånd ger hjärtproblem fullt jämförbara med rökning, menar psykiatern Charles Raison vid Emory University School of Medicine in Atlanta, USA.

Raisons forskning handlar just om hur den psykiska hälsan samspelar med kroppen. Den som är bitter är övertygad om att han/hon inte kan förändra något och ältar det som hänt eller händer och kommer inte vidare. Hämnd och skadeglädje är vanliga reaktioner på beteendet när man blir besviken eller rädd och det blir lätt att man fastnar i negativa mönster men en känsla av att vara drabbad och att det är typiskt att det "alltid ska hända mig", eller "alla andra får allt gratis". Förändringar som man upplever sig inte kunna påverka kan också vara en orsak till såna negativa mönster, ofta på grund av osäkerhet och rädsla inför vad som ska hända, trots att det nya många gånger berikar ens liv.

 

Så några råd i all enkelhet:

• Försök acceptera det som händer. Alla förändringar är inte av ondo. Det bästa sättet att hämnas är ofta att själv se till att må bra och trivas med livet.
• Älta inte gamla oförrätter så att du fastnar i negativa tankemönster.
• Bryt vanor och rutiner. Gör något annat. Fastna inte i gamla mönster.
• Se till att belöna dig själv. Njut av det du gillar.
• Sök hjälp om du inte kan släppa tanken på hur orättvist du blivit behandlad.

Free your mind och bli inte en bitter idiot som alla försöker undvika och som ser medmänniskor och hela världen som något ondskefullt som vill dig illa. Det är inte synd om dig. Alla andra får inte alla fördelar som går dig förbi. Om du tror det så sorry... då är du verkligen en idiot!

 

En taktil beröring

I veckan var jag på Taktil massage hos Solveig Nilsson på Omslutande Händer i Varberg. Det var det helt ny upplevelse för mig. Jag har fått massage någon gång tidigare, men det har varit mer traditionell klassisk massage. Varberg har ju en tradition med fantastiska spa-anläggningar och havsbad, men massage är inget som jag tidigare förknippat med just Varberg. Anledningen till att jag gick dit just nu var att jag i födelsedagspresent till min fru köpte tre massagebehandlingar hos Omslutande Händer. När fakturan kom så låg där en present till mig från Solveig med ett presentkort på en behandling. Jag har alltid varit lite feg när det gäller att lägga mig nästan naken på en brits och bli knådad på min bara hud. Det har känts utlämnande och ... ja, naket. Jag tog i alla fall mod till mig och bokade en tid.

 

När jag väl var där så pratade vi en liten stund. Solveig berättade hur taktil massage går till och jag klädde försiktigt av mig allt utom mina kalsonger. Det lilla rummet var varmt och det fladdrade lite från ett värmeljus på ett bord. Britsen var en i mina ögon vanlig massagebänk med hål för ansiktet när man ska ligga på mage, men där låg också något mjukt pälsigt med en handduk på som gjorde britsen ovanligt skön och behaglig. Det började på mage. Jag lade mig ner och fick först en stor handduk över hela kroppen och därefter ett varmt täcke. Det hade jag inte upplevt tidigare. Jag kände mig inte alls naken och avklädd utan påpälsad och varm. Mycket skönt.

 

Taktil kommer från latin och betyder beröring. Det man gör i taktil massage är att arbeta med hudens många tusen beröringsreceptorer. Den mjuka och lugna beröringen frisätter ett hormon som heter oxytocin och det parasympatiska nervsystemet aktiveras. Massagen är utvecklad efter hudens eget dermatom (ett område på huden som kontrolleras av en särskild nerv i ryggraden). Metoden har utvecklats av sjuksköterskan Siv Ardenby i början av 1990-talet på uppdrag av Socialstyrelsen. Därefter har det förfinats genom ett flertal forskningsprojekt. Enligt de massörer som utbildats i taktil massage stärker massagen kroppsuppfattningen, ger skydd, trygghet och värme. Etik och bemötande är viktiga delar i metoden. Effekter som man ofta ser är avslappning, bättre sömn, förbättrad mag-tarmfunktion, stärkt kroppsuppfattning, ökad självkänsla, mindre stress, lindring av smärta, mindre oro och ångest, tänd livsgnista. Socialstyrelsens egen definition på taktil massage är:

"Det är en mjuk, omslutande beröring av huden, som sker med respekt, omtanke och lyhördhet för individens integritet och behov."

Det var för mig inte en typ av definitioner jag tidigare förknippat med Socialstyrelsen, poetisk och mänsklig. Det var som en nästan själslig beröring fast inte påträngande, väldigt fysisk, mjuk och behaglig. Beröringen väckte på många sätt upp min kropp. Jag hade tränat ganska hårt på gymmet någon dag innan och hade en del träningsvärk, men när kroppen blev så totalt avslappnad försvann värken helt. Min kropp brukar gå in lite grann i en slags vinterdvala. När det blir kallt och man pälsar på sig allt mer blir en direkt beröring av huden mindre vanlig under en ganska lång period. Nu var det som att huden och kroppen vaknade till liv och jag ville ut i shorts och t-shirt och lägga mig på stranden och fortsätta att låta mig smekas av solens värme och havets ljumma vindar. Det är svårt att beskriva känslan av taktil massage, men för mig var det nog ungefär så.

 

Massagen gick till så att Solveig försiktigt vek undan täcket och handduken just bara på den del där massagen skulle ske, kroppsdel för kroppsdel. Jag kände mig omhuldad, omsluten, trygg och bekväm. Huden bearbetades med lätta beröringar med en mjuk, friktionsfri massageolja. Hela tiden med en behaglig musik och värmeljuset försiktigt fladdrande i bakgrunden. När behandlingen var klar så lämnade hon rummet och jag låg kvar med mina slumrande tankar. Efter en kvart väcktes jag försiktigt, bytte täcke mot kläder och vandrade ut i verkligheten, som inte längre kändes lika grå, fuktig och kall, utan något mera frisk, färgglad och vacker.

Så var generös mot dig själv pröva Taktil massage. Köp presentkort till jul till din partner, släktingar, dina anställda och och låt dem njuta av en nära-livet-upplevelse. Free your mind!

 

Varför lever jag egentligen?

Ja, tanken i rubriken är lite skrämmande. Varför lever jag egentligen? Jag funderar ganska ofta över det. Vad jag menar med det är framför allt vad som driver mig att faktiskt vilja leva. Allvarligt talat... det finns ju massor av saker som definitivt pekar på att det vore betydligt mer effektivt och bekvämt att göra slut på det med en gång... krig, elände, miljöförstöring, växthuseffekt, orättvisor, våld, religionsmotsättningar, fattigdom, förtryck med mycket mera på den mer övergripande nivån... stress, arbete, arbete, arbete, kyla, relationsproblem, sjukdom, smärta, måsten, skatt, lån, arbete, arbete, arbete, ensamhet osv... och ändå så fortsätter man och fortsätter och forts... Vad är det som driver människor att vilja leva? Vad driver mig att vilja leva? Varför åker man till ett arbete man inte trivs med, med en chef man avskyr, varför umgås man så sällan med vänner, varför gör man alla dessa måsten..? Varför gör man så många saker man egentligen inte vill? Hur står man ut? Och hur står människor ut som verkligen har det svårt, som verkligen är fattiga, som kanske inte har något hem? Varför vill de leva?

 

Missförstå mig inte. Idag är jag så otroligt priviligerad och mår väldigt bra. Men det har inte alltid varit så. Det har funnits många tillfällen då jag tänkt att det hade varit såååå skönt att bli färdig med allt det här, bli klar med livet. Och ändå har jag egentligen inte ens varit nära att göra det på riktigt. Jag har vänner som har varit riktigt nära, men som av någon anledning ändrat sig. Vad fick dem att ändra sig? Var det rädsla, dödsångest? Eller är banden till livet så starkt att det krävs något alldeles extra för att klippa dem? Jag tror att det för många människor handlar om våra starka sociala band med medmänniskor. Vi är sociala varelser och om vi dessutom har egna barn så blir sannolikt banden till den egna familjen så starka att det finns någon slags känsla av social skyldighet att finnas till för sina barn. Även när barnen är stora. Men det kan väl inte vara så enkelt. Jag känner flera som inte har några barn, nästan inget socialt umgänge, men som ändå klamrar sig fast vid livet. Ja, det känns i alla fall som ett fastklamrande när man trots många djupa depressioner, dålig hälsa, obefintligt socialt liv, konstant smärta, dålig ekonomi, inga intressen, med mera, ändå väljer att leva vidare. Varför? Varför tar de inte livet av sig? Hade jag gjort det i deras situation? Antagligen inte.

 

Det här jävla livet... varför vill man det så mycket? Kan det vara så enkelt att det handlar om hopp? Hopp om att det kommer att bli bättre. Hopp om kärlek. Hopp om hälsa. Att hur jävligt man än mår, så finns det en strimma hopp om att det kanske kan vända? Bloggaren Hulda frågar sig i sin blogg Huldform om det är så att hoppet spirar ur lidande, att det är en produkt av lidandet - utan lidande inget hopp. Att det är hoppet som gör att lidandet blir uthärdligt, men att också hoppet som begrepp är beroende av att det finns ett lidande. Det låter som en intressant tanke. Det betyder alltså att om det inte finns något lidande, finns heller inget behov av hopp.

 

Det finns människor som verkligen lever i allt det elände jag beskrev i första stycket och som trots det gör allt för att överleva och leva, hitta mat och vatten, hitta skydd och värme, hitta vänskap och tillit. Det är fascinerande...livet...att det är så värt att leva och att de allra, allra flesta av oss gör allt vad vi kan för att göra just det...LEVA!

 

Free your mind and LIVE!