Sagan om hon som inte kunde...

Många av mina fb-vänner gör oerhört spännande saker. Jag läser om deras liv, deras verk, berättelser på bloggar, hemsidor och facebooksidor. Otroligt mycket bra (en del mindre intressant förstås, som alltid), men väldigt mycket bra, spännande, intressant. Mitt liv har förändrats enormt bara det senaste halvåret. Under den tiden har jag mött massor av helt nya människor som jag definitivt vill kalla mina vänner. En del närmare, en del ytliga bekantskaper. Några av dem har jag träffat i verkliga livet (ivl).

 

Ganska nyligen blev jag vän på facebook med Ewa Sundberg. Det var först en fb-vän som vem som helst. Vi kommenterade varandras inlägg då och då. Rätt som det var fick jag för mig, som jag får då och då, att kolla in vem just denna fb-vän är och jag gjorde som jag oftast brukar göra, kolla in blogg/hemsida, eller vad som finns till buds. Och jag mötte något jag inte stött på förr - en dörr rakt in i en människas liv. Hennes hemsida ARTEVA har en sida som heter "Sagan om hon som inte kunde", som handlar om henne själv - en lockig liten flickas uppväxt - hennes liv och hur hon efter många, många år av förtryck, först i kristendomens och därefter i äktenskapets namn, till slut hittar tillbaka till sin passion - målandet. Jag läste mig genom hennes liv med en tjock klump i halsen, en tung tår hängande under ögonen och en tumlande oro i magen.

Det är ändå märkligt hur en ensam människa kan klara sig igenom en uppväxt i en religiös sekt med en kontrollerande far och senare 37 år med en man med psykopatiska drag, och komma ur med livet i behåll och kunna utveckla en sån glädje och styrka. Jag blir rörd, lycklig och hoppfull om livet och allt när jag hör eller läser såna berättelser. Mot slutet av sagan skriver hon:

"... Hon ville måla. På sitt sätt. Men hon kunde inte. När kvinnan, som fortfarande var en flicka inuti, hade levt i sex decennier, mötte hon en ljus, vacker och klok Helena som sa:

- Om du lär dig att måla enligt de Vediska principerna så befriar du din kreativitet, du lär dig att släppa taget och låta din själ och din känsla bestämma helt.

Flick-kvinnan ville lära sig denna magi! Hon ville verkligen bli fri. Hon ville måla!"

 

 

Ewa håller målarkurser i Vedic Art. Gissa om jag tänker gå. Samma längtan att vakna, samma längtan att leva, samma längtan att leva sin dröm har jag haft så länge jag kan minnas. Så när jag läser och gråter om hur en lockig liten flicka som inte kunde plötsligt vill och kan, och ger av sin vilja och sitt kunnande till andra, som också vill, då vill och kan jag också. Gå in på arteva.se och berörs av hennes berättelse, hennes underbara tavlor, Vedic Art och Ewas fantastiska kurser. Du kommer inte att ångra dig.

 

Ytan - en spegling av ditt inre?

Så har jag startat ännu en blogg. Men of Sweden är en blogg om det ytliga om, av och för män, om skönhet, hälsa och mode. Eller är det egentligen bara ytligt? Det är ju så man brukar säga, att det inre - själen, känslan, intellektet, kärleken - är det som är det riktiga, det äkta. Kläderna, sminket, parfymerna, frisyrerna är bara en fasad som i bästa fall speglar ditt inre och i värsta fall döljer den du egentligen är. Jag tror att de allra flesta använder det så kallade ytliga medvetet och omedvetet för att förstärka en inre sida hos sig själv, både bra och dåliga sidor. Det yttre är en direkt spegling av ditt inre eller åtminstone omgivningens tolkning av ditt inre.

Det händer ganska ofta, särskilt nu på senare tid när jag har jobbat extremt intensivt och varit väldigt trött både på morgnarna och kvällarna, att jag kommit till min arbetsplats och känt mig obekväm och illa till mods utan att riktigt kunna ta på varför. Några timmar senare brukar jag komma på det. Vanligtvis när jag besöker toaletten och tittar mig i spegeln och ser hur jag ser ut. Kläderna känns helt fel i förhållande till hur jag känner mig, trots att det är enkla kläder i enkla färger, kanske blå jeans med en t-shirt och en svart skjorta. De sitter konstigt och matchar konstigt. Det är inte jag. Såna dagar blir sällan särskilt bra dagar. Det kan till och med gå så långt att jag tycker att jag luktar illa, trots att jag duschade på morgonen och har min favoritdoft på mig. Kläderna luktar ok, men det är någon doft som inte fungerar. Jag tror inte att det finns någon doft. Det är nog snarare som med feromoner. Det luktar inte med det går att förnimma, att känna.

Andra dagar är det precis tvärtom. Jag ser mig i samma spegel och känner mig skitsexig och snygg. Jag ler mot mig själv och blinkar till mig och säger "Let's kick some ass" till mig själv. Det kan vara samma jeans, en annan t-shirt, samma skjorta och samma Armani Mania. Plötsligt känns det så rätt. Det där ytliga kan helt avgöra hur dagen ska bli, hur jag ska må. Och det kan vara små detaljer som gör hela skillnaden. Ett par skor, ett bälte, en doft, en keps...

När det är dags för fest, krog och dans är kläderna, frisyren, doften mm oerhört viktiga för hur kvällen ska bli. Jag vill känna mig sexig och snygg. Jag vill att min fru tycker att jag är det. Jag vill känna mig ett med mitt yttre och utstråla det jag känner inombords - glädje, kärlek, erotik, vänskap, lycka... Det har hänt att jag glömt att kolla klädfronten hemma innan en fest. Mina favoriter ligger i smutstvätten och det är för sent att skaffa något nytt. Ibland har det funkat ändå att kombinera lite nytt, men ofta har det blivit total osynk. Jag menar förstås inte att man måste klä sig extremt elegant och dyrt till fest. Enkelt kan fungera jättebra, men det måste kännas jag och just nu. Om håret, kläderna, skorna och allt annat inte synkar med mig så har i alla fall jag svårt att hålla geisten uppe hela festen. Tvärtom fungerar däremot oftast perfekt. Rätt ytlighet kan lyfta och peppa mig enormt när jag inombords är lite låg. En snygg skjorta kan göra mirakel.

Så under min nya ytliga blogg hoppas jag att det kan få finnas en djup känsla om kärleken till livet, om hälsa och skönhet, om att må bra och om att växa som människa.

Free your mind!

 

Downshifta och ta kontrollen över ditt liv

Nu ska jag presentera för er en alldeles underbar gästbloggare. Ensamma mamman downshiftar är en blogg jag följer sen några månader. Se länk här till höger och längre ner i texten. Läs om hennes transformation från sönderstressad ensamstående mor till levande, glädjesprudlande människa:

Jag är mäkta stolt över äran att få författa detta gästinlägg på Agent Stefans välskrivna blogg. Efter fem månader förklädd som Ensamma Mamman har jag fått en utmaning som jag med glädje åtar mig. Stefan vill att jag ska berätta min historia och genom det visa att det man inte tror är möjligt går. Att människan har förutsättningar hen inte trodde fanns vid ett vägval av osäkra och okända stigar.

I sju och ett halvt år var jag en heltidsarbetande ensamstående tvåbarnsmamma. Med andan i halsen slängde jag in ungarna på dagis, hämtade dem en halvtimme för sent för att steka köttbullar ackompanjerad av hungervrål. Kvalitetstid var inte att tänka på utan klockan åtta slocknade jag med kläderna på under nattningsproceduren. Mina vänner var vana vid att jag långa perioder lyste med min frånvaro. Mitt ekorrhjul rullade på i ett evighetstrall och ändå hann jag aldrig med varken jobb, hushållssysslor eller barnen – än mindre mig själv.

Så plötsligt en stilla söndag i oktober förra året när jag likt en oformlig energilös skepnad satt på en sten och iakttog en myra som stretade med ett strå stod det plötsligt klart att så här skulle jag i varje fall inte ha det mer. Här krävdes en förändring och en kraftig sådan.

Men vad? Skulle jag låsa in pojkarna i SJs förvaringsboxar varannan vecka? Eller låta dammråttorna i hörnet växa till bowlingklot? Det kändes inte som något aktuella alternativ, utan jag bestämde mig för att jobba mindre istället. Kortare perioder hade jag arbetat 80 % utan att känna att den tid och energi jag sparade stod i paritet till inkomstbortfallet. Nej, skulle det ske en förändring skulle det vara en drastisk sådan… Men inte med detsamma. Jag insåg vidden av beslutet och ruvade på mina planer i två månader innan jag dristade för min chef att jag önskade gå ner i halvtid. Efter 24 timmar meddelade hon att om jag lämnade in en halv avskedsansökan så skulle de uppfinna en halvtidstjänst åt mig i ett annat arbetslag.

Mitt nya liv började med det nya året och sakta men säkert upptäckte jag att dimman lättade. Först nu stod det klart för mig allt i livet jag missat under mina hektiska år. Jag började reflektera över folk runt omkring mig, se hur de mådde. Och alla tankar man som människa bär på, de måste få utrymme att tänkas klart om det ska vara någon vits med dem. Sakta men säkert började jag beta av både praktiska göromål och konflikter inom och utom mig. Livet hade ju legat på träda och misskötts i så många år att här var det mycket att ta i. Och allt eftersom tiden gick kunde jag släppa in glädjen i form av bloggande, sång och umgänge med gamla och nya bekantskaper.

Men pengarna då, hur gick det med det, tänker ni nog? Har du mat på bordet till dina barn? Under mina två månader av förberedelser skissade jag på budgeten, kollade över ev. bidrag och sa upp prenumerationer. Idag äter vi ytterst sällan ute (förutom picknickar och på balkongen) och köper enbart ekologiskt då prisskillnaden är minimal. Vill ni veta mer om våra förändrade konsumtionsmönster rekommenderar jag er att gå in på min blogg ensammamammandownshiftar.

Idag står jag här igen vid starten av ett nytt läsår. Visst kan jag känna mig stressad av allt där är att göra innan eleverna kommer, men när jag tänker tillbaka på livet för ett år sen känner jag ett lugn som liksom lägger sig inom mig. Sara nu och då är vitt skilda varelser som lever i två olika världar. Världar dit även du skulle kunna ha tillträde om du själv sätter dig och känner myran inom dig, om du vågar ta steget ut i det okända, litar på din starka förmåga till överlevnad.

 

Gör slut på skitstövelfjäsket

Skitstövlar får alltid som de vill och blir belönade för att de är just skitstövlar. Jo, så är det. Fundera på det en stund innan du läser vidare...

Vad händer på en arbetsplats (låt säga en kommun) om en medarbetare (vi kan kalla honom Kjell) missköter sitt jobb och beter sig som ett svin, utan att begå brott. Låt säga att Kjell rent hypotetiskt är en helt omöjlig mellanchef som behandlar sina medarbetare orättvist, baktalar dem, tar åt sig äran för deras insatser och skapar medvetet dålig stämning på arbetsplatsen. Dessutom sitter han hela dagarna framför sin datorskärm och surfar privat. Han svarar aldrig i telefon, missar ofta möten och håller aldrig vad han lovar. Han är illa omtyckt både av sina chefer och medarbetare. Alla vill bli av med honom. Vad händer då? Jo, Kjell får tre årslöner i avgångsvederlag och goda referenser till en chefstjänst i en annan kommun, eftersom man vill bli av med honom snabbt. Han lever gott i tre år på dubbla löner och väntar lungt in nästa avgångsvederlag från sin nye arbetsgivare.

Hans medarbetare (vi kan kalla henne Astrid) har jobbat i förstnämnda kommun i 23 år och har på grund av stillasittande skriv- och datorarbete (på senare år) ådragit sig smärtor i axlar, armar och nacke. Kommunen har låtit henne kostnadsfritt gå på ett tjugotal behandlingar hos den LOU-upphandlade företagsläkaren, vilket inte hjälpt utan snarare förvärrat smärtan. Hon har också fått en ny stol. Det har nu gått så långt att hon inte kan vara kvar längre med de arbetsuppgifter hon har. Omplacering blir av någon obegriplig anledningsvårt. Hon är outbildad och har en nischad specialerfarenhet som inte passar in någon annanstans. Efter ett års sjukskrivning har kommunen fortfarande inte hittat någon som kan ersätta henne fullt ut. Det visade sig att hon var oerhört effektiv, produktiv och snudd på oersättlig och att det kommer att ta flera år att ersätta henne med bara en heltidstjänst. Astrids belöning för att ha varit enastående och oersättlig var ett krya-på-dig-kort och en bukett blommor för 129kr plus blommogramkostnaden då ingen ansåg sig ha tid att leverera blommorna personligen.

Ingrid och Jan hade varit gifta i över tjugo år, men separerat efter många år av bitterhet, ounnsamhet och kärlekslöshet. Jan hade haft en relation på sidan om och när det uppdagades blev det droppen för relationen. Deras båda barn flyttade med Ingrid till en mindre lägenhet utanför centrum medan Jan bodde kvar i villan eftersom han hade råd att behålla den. Ingrid träffade efter något år en ny man som var något helt nytt för henne. En relation fylld av ömsesidig kärlek, respekt och lyhördhet. Jan gick in och ut i nya förhållanden och blev mer och mer bitter. Hans bild av separationen var att hon var asexuell och bitter och inte ens hade försökt att hålla ihop deras relation. Ingrids bild var något annorlunda. Efter ett antal år började barnen bli stora och bodde fortfarande på heltid hos sin mamma. De hade börjat något litet umgås med sin far som fortfarande var bitter över sin skilsmässa. Barnen städade, bäddade och lagade mat åt Jan. De försökte göra allt de kunde för att han skulle må bra, samlade in till fina julklappar och presenter. Ingrid som hade lagt enormt nycket kärlek och energi på sina barn under deras uppväxt blev mer och mer tagen för givet. Här såg barnen ingen anledning att ens hjälpa till med att ta hand om sina egna kläder och sina egna rum. Däremot var hon viktig när något gick fel, när fickpengarna var slut, när de skulle hämtas och lämnas hos kompisar, när pojk- och flickvänner hade gjort slut och det behövdes en axel att gråta mot, när det behövdes bekräftelser. Vid ett tillfälle frågade hon sina ungdomar varför de gjorde så mycket hos Jan men inte hemma. Svaret kom inte som en chock: det är så synd om pappa!

Sluta tycka synd om skitstövlarna! Sluta tycka synd om dem och låt dem ta ansvar för sina liv. Belöna dem inte för att de beter sig som svin! Ge dem en spark i röven. Be dem gå hem, tänka om och komma tillbaka när de är beredda att göra rätt! Ge dem de referenser de förtjänar och ge dem aldrig, aldrig betalt för att vara skitstövlar!

Kick ass!

And freeeeeeeeeee your mind!

 

Kräv att bli tillfredsställd!

Ja just så menar jag. Kräv att bli tillfredsställd. Enligt psykologen Katarina Öberg är nästan hälften av alla kvinnor och 20% av alla män sexuellt otillfredsställda. Sexuell otillfredsställelse är också den vanligaste orsaken till problem i relationen. Det finns förstås många orsaker till att det är så, allt från rent medicinska och psykologiska orsaker till att man helt enkelt inte vill eller kan ge varandra tillfredsställelse. Men om det inte beror på medicinska skäl, smärta eller tidigare traumatiska upplevelser, varför ska man då acceptera att inte få bli tillfredsställd, att inte få orgasm? Jag är till och med beredd att gå så långt att påstå att man inte ska acceptera att inte få bli sexuellt tillfredsställd om man vill det. Om partnern inte visar något som helst intresse att ge sexuell tillfredsställelse, så finns det ofta fler problem i relationen. Vill du gå miste om den njutningen, om den närheten, om den lyckan?

100% Charlotte skriver i sin blogg att ny australiensisk forskning visar att ett bra sexliv ger färre depressioner. Den tydligaste kopplingen mellan att må bra och bra sex fanns hos äldre kvinnor. Jag tror det finns många myter om hur bra sex ska och bör vara. Jag har upplevt flera av dem. Och här ber jag om ursäkt för att inta ett heteronormativt perspektiv. Jag har ingen erfarenhet av något annat. En av de viktigaste och problematiska myterna är att kvinnan själv inte tror att hon kan få orgasm. För en del kan det förstås vara så av olika anledningar, men för de allra flesta handlar det om något helt annat: att man inte vågar prata om att man är otillfredsställd och att man inte vågar kräva att bli tillfredsställd. I de flesta fall som jag har hört om verkar det oftast handla om att mannen antingen inte vet hur man gör, eller att han inte har tålamod nog, eller både och. När man nyligen träffat varandra så är det inte så enkelt att veta vad som verkligen är skönt för den andra. Det finns så många vanföreställningar hos kvinnor och män om vad som är skönt för den andra, men det som är skönt för honom är inte alltid maximal njutning för henne och tvärtom. Man måste lära sig! Man måste lära varandra och det kräver en enorm lyhördhet i stunden. En förutsättning för att kunna ge varandra maximal njutning är att du lyssnar in den andras reaktioner med alla dina sinnen och anpassar dina smekningar efter reaktionerna. Det finns inga standardlösningar eller färdiga manualer. Alla människor är unika i hur man når maximal sexuell njutning.

Utgå inte från att du från början vet vad som är skönt för henne/honom. Det kan kännas pinsamt och obekvämt att fråga, men om ni verkligen vill leva ihop och lära känna varandra på djupet så bör det här vara steg 1. Första gången kan det vara både svårt och generande, men jag tror att ni snart kommer över det. Att prata om det kan till och med bli en del av ert sexliv. Våga fråga varandra om sexuella fantasier, utan att det måste vara något som den andra vill ska ske i verkligheten. En fantasi kan vara bara en fantasi, men att berätta om den kan vara eggande och gemenskapande. Var beredd på att fantasin kan vara fylld av överraskningar och kanske till och med chockande. Men det är bara en fantasi. Ta till dig den och njut av den tillsammans.

Så, återigen samma lösning som på det mesta: prata med varandra, döm inte, lyssna, var lyhörd, var osjälvisk och ge allt du har! Det du ger får du niofalt tillbaka!

 

 

Känner du en psykopat? Spring!!!

Har du någonsin varit i kontakt med en psykopat? Jag har det! Jag var delägare i samma företag och arbetade med en som var så mycket psykopat som någon kan vara enligt Robert D Hares psykopatikriterier. Och det höll på att knäcka mig totalt. Enligt hemsidan www.psykopat.se (ja det finns faktiskt en sida som heter så) är en psykopat, något förenklat en person som saknar förmågan att känna empati med sin omgivning. En som vet vad som är rätt och fel, men tycker att han/hon står över de regler och normer som finns i samhället. En som saknar vad man normalt kallar samvete. Psykopaten är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom och tar gärna åt sig äran när saker går bra men ser till att andra får skulden för misslyckanden. Hare beskriver psykopater som "mänskliga rovdjur" som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Känner du någon sådan?

Psykopati är en personlighetsstörning som är svår att diagnostisera, så därför ska man förstås vara försiktig att slänga sig med begreppet. De flesta människor som i vardagstal benämns som psykopater lider egentligen inte av psykopati, men de kan ha vissa drag av psykopati. Kolla hares lista och se om du känner igen någon i din omgivning.

• Munvig och charmig
  
• Ständigt behov av spänning och nya impulser
  
• Bristande ansvar för egna handlingar
  
• Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
  
• Svekfull och manipulativ
  
• Egocentrisk och grandios
  
• Saknar helt ånger och skuldkänslor
  
• Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
  
• Parasiterande livsstil/lever genom andra
  
• Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
  
• Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
  
• Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
  
• Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
  
• Impulsivitet
  
• Flackt känsloliv
  
• Frekventa äktenskap och samboförhållanden
  
• Ansvarslöst föräldraskap
  
• Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
  
• Nya kriminella handlingar under permission
  
• Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.
  

Vid användning av Hares lista över kriterier för psykopati hos brottslingar ges personen 0 poäng när det inte stämmer alls, 1 poäng för de egenskaper som överensstämmer väl med personligheten och 2 poäng för mycket väl. Summan av dessa poäng kan bli som mest 40. Gränsen för psykopati går vid ett sammanlagt poängtal på 30 eller mer. Min kompanjon hade inte suttit inne och hade bara bedrägeri och skattebrott som brottsligt förflutet vad jag känner till, men minst 16 av punkterna stämmer mycket väl överens på honom.

Vi jobbade ihop på ett småhusföretag där vi skulle tillverka billiga, riktigt miljövänliga småhus. När jag blev tillfrågad om jag ville jobba med företaget och om jag ville bli delägare så misstänkte jag inget. Jag blev verkligen charmad och det utlovades mycket pengar. I början var allt fantastiskt. Jag blev oerhört bekräftad för mina insatser. Efter några månader började det vända. Han fick återkommande raseriutbrott på alla i hans omgivning och började berätta historier om hur han lyckats lura staten på pengar, mycket pengar, på 70- och 80-talet. Han hade en miljard undanstoppad på en bank i Schweiz. Här började jag långsamt tvivla, eftersom han körde omkring i en billig WV, bodde i ett litet enkelt hus och klädde sig i relativt enkla biliga kläder. Ja visst det finns mångmiljardärer som gör det, men jag började ändå fundera. Det var när jag insåg att alla pengar som han påstods satsa i företaget egentligen inte kom från honom, utan från en stiftelse som bildats av en avliden företagare som skulle gå till hans mentalt funktionshindrade son, som jag började vakna. Sonen kunde inte ta hand om och försörja sig själv. Han verkade fullt normal (om man med egoistisk, otrevlig, bufflig kan mena normal) men hade flera gånger medan pappan var i livet dragit igång projekt som gick i stöpet med miljonförluster. Pappans charmige "vän" skulle hjälpa sonen och portionera ut pengar och dessutom se till att pengarna förökade sig. När jag insåg att han istället såg till att pengarna successivt rullade över i egen ficka och att sonen och mamman snart skulle bli bankrutt, så lämnade jag allt. Över en natt packade jag ihop allt jag hade på kontoret, lämnade tillbaka aktier, begärde utträde ur styrelsen och drog. Jag ville inte förknippas med den mannen igen.

Det tog flera månader att återhämta mig från min korta tid med en psykopat. Jag hade arbetat kanske 15-16 timmar om dagen i företaget i 8-9 månader med en labil, impulsiv mytoman. Hade jag stannat i några månader till hade jag varit ett vrak. Jag tror jag åldrades nio år på nio månader. Lyckligtvis var det reversibelt. När jag pratat med terapeuter och psykologer om psykopater så är deras gemensamma inställning att psykopati inte går att bota. En psykopat anser sig själv inte lida av någon sjukdom. Dessutom är psykopaten oerhört skicklig på att manipulera omgivningen till att tro på hans/hennes verklighet. Om du träffar på en människa som du misstänker är psykopat, i en relation, i arbetslivet, i släkten, som chef eller till och med som "vän", se till att ge dig av. Distansera dig så mycket du kan från den personen. Koppla bort alla band och gör dig onåbar från personen. Livet blir aldrig bra med en psykopat och de vill inte förändras. De trivs så bra med hur de är. Oövervinneliga och perfekta!

 

I verkliga livet

Jag träffade så många oerhört intressanta människor igår och deltog i lika intressanta samtal. Jag är med i en facebookgrupp där medlemmarna har några gemensamma nämnare. En av dem är att vi alla bor och/eller verkar i Halland. Flera av oss har nu träffats vid ett fåtal tillfällen (och det lär bli fler) i verkliga livet (i.v.l). Gårdagen var just en sådan ivl-träff. Vi träffades i en trädgård bland höns och vinbär, åt räksmörgåsar, pratade och skrattade. Såna möten älskar jag. De är näring för både själ och intellekt. Jag fick höra berättelser och händelser som berikade mitt liv och mina tankevindlingar. Berättelser om företagande, om livet, om barndom, om utveckling, om allt mellan himmel och jord. En av dem handlade om smärta, om att ha ständig smärta, om att inte bli trodd eller rätt behandlad och om att uthärda och leva med sin smärta. För mig som på sin höjd har lite ont i ryggen någon gång ibland efter alltför långa perioder av stillasittande var det nästan obegripligt eller åtminstone ogreppbart. Att ha ständig och hög smärta. Jag blev oerhört berörd.

Två av de som deltog på träffen upplevde just detta. Orsakerna var helt skilda, men upplevelsen av den ständiga smärtan delade de. Deras sätt att hantera sin smärta genom åren skilde sig också helt. Den ena hade helt enkelt ignorerat den, låtsats som att den inte fanns och fått livet att fungera på det sättet. Den andra hade sen unga år tagit starka smärtstillande morfintabletter för att uthärda, men nyligen i ren ilska (eller kanske mer jävlaranamma) slutat tvärt och hanterar nu smärtan utan värktabletter. Deras berättelser om hur de hanterats av vårdcentraler, läkare, specialister var hårresande och det var inte svårt att tycka att "någonting borde göras åt vårdapparaten" osv. Den diskussionen tänkte jag inte ge mig in i här. Det som fastnade i mig var istället deras enorma styrka trots att deras kroppar så många gånger försökt lägga krokben för deras drömmar. Trots det har de kommit så långt, mycket längre än jag själv, och drivit och tvingat sig själva att lyckas, att klara av att vända det som kunnat bli ett totalt demoraliserande handikapp till en del av deras affärsidé - coachning av andra människor. Tänk att kunna uppbåda så mycket kraft mitt i all smärta att kunna hjälpa andra människor att lyckas, att få grupper av människor att dra åt samma håll, eller hjälpa andra människor att kunna leva med sina smärtor.

Jag hade lite ont i ryggen i förrgår. Jag kom på det när jag var på väg hem från träffen igår och kunde inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Jag vet precis hur jag ska bli bra i min rygg. Det fungerar varje gång. Gå, gå, gå. Det återskapar rörligheten i min rygg, mina höfter och överkropp, bara genom att gå. Att dansa salsa fungerar på samma sätt, fast mer intensivt, som en quickfix! Så enkelt, för mig. Och ändå brukar jag bli lite gnällig och tycka synd om mig själv de få gånger detta händer. Det är klart att man kan behöva få vara lite ynklig ibland även om det egentligen inte är särskilt synd om en. Träffen igår gav mig dock lite nya perspektiv på ynklighet. De två var allt annat än ynkliga, åtminstone nu. Och jag kände mig så stark, så stärkt av deras berättelser och kände plötsligt i hela kroppen hur bra jag verkligen mår, just här, just nu!

Free your mind!