När i helvete blir man sån?

Titta på det här ansiktet! När blir man sån? Han kan väl inte alltid ha sett ut på det sättet! Ihopsnörpt mun, smala ögon. Han tycker lite synd om sig själv och tycker att livet är orättvist som gynnat alla andra, men inte honom. Är det då man blir sån? Vad är det för något i livet som gör att man snörper ihop munnen och fastnar så?

 

Jag har alltid förundrats över detta. Ett tag var jag nästan själv på väg in i bekymmersrynkvärlden. Efter en skilsmässa och massor av förlorad kraft på ett gigantiskt projekt jag initierat och drivit (gratis) som vände mig ryggen, hängde bekymmersmolnen tunga en tid, men de fastnade inte inom mig. Jag gick vidare. Varför går han här uppe inte vidare? Eller hon här nere?

 

Se på hennes blick. Missunnsamheten lyser i hennes ögon. "Bara för att jag aldrig fick, så ska de inte heller..." Är det så hon tänker? Titta på de sammandragna kinderna och den snörpta munnen. De är inte bilder av lyckliga människor. Det sägs ofta att missunsamhet och avundsjuka är typiskt svenska janteegenskaper. Jag vet inte det. Ansiktena här är inte från Sverige. Jante finns i många delar av världen, men med lite olika egenskaper och uttryck.

 

När jag ser bilder av bittra människor i artiklar i tidningar eller på TV, från någon oroshärd, från ett inslag om främlingsfientlighet, om homofobi och så vidare, så möter man ofta ansikten som dessa här ovan. Vad är det som gör det så farligt att det finns en mängd människor som vill bosätta sig här hos oss, bort från krig, förföljelse, tortyr? Varför är så många så bittra, så missunsamma? Hur kan de så ofta känna sig så kränkta? För vad? Om vi själva befann oss i samma situation i Sverige så skulle vi ha samma behov, samma smärta, samma desperation. Vi tror att det aldrig kommer att ske, men konsekvenser av klimatförändringar är omöjliga att förutse, så risken kan ju finnas att vi måste fly, men då inte av politiska skäl. Skulle vi vara välkomna någonstans då? Jag hoppas verkligen det.

 

I boken Embitterment: Societal, psychological and clinical perspectives menar flera forskare i psykiatri att det behövs en ny diagnos (PTED - bitterhetssyndrom) för att beskriva personer som inte kan förlåta andras kränkningar. Författarna visar hur långvarig bitterhet kan leda till fysisk sjukdom. Hormoner och immunförsvar påverkas, blodtrycket stiger, hjärtfrekvensen och risken för hjärtsjukdomar ökar. Den som har en negativ känsla emot någon blir instinktivt förberedd på strid, vilket höjer blodtrycket. Det är helt klart att negativa mentala tillstånd ger hjärtproblem fullt jämförbara med rökning, menar psykiatern Charles Raison vid Emory University School of Medicine in Atlanta, USA.

Raisons forskning handlar just om hur den psykiska hälsan samspelar med kroppen. Den som är bitter är övertygad om att han/hon inte kan förändra något och ältar det som hänt eller händer och kommer inte vidare. Hämnd och skadeglädje är vanliga reaktioner på beteendet när man blir besviken eller rädd och det blir lätt att man fastnar i negativa mönster men en känsla av att vara drabbad och att det är typiskt att det "alltid ska hända mig", eller "alla andra får allt gratis". Förändringar som man upplever sig inte kunna påverka kan också vara en orsak till såna negativa mönster, ofta på grund av osäkerhet och rädsla inför vad som ska hända, trots att det nya många gånger berikar ens liv.

 

Så några råd i all enkelhet:

• Försök acceptera det som händer. Alla förändringar är inte av ondo. Det bästa sättet att hämnas är ofta att själv se till att må bra och trivas med livet.
• Älta inte gamla oförrätter så att du fastnar i negativa tankemönster.
• Bryt vanor och rutiner. Gör något annat. Fastna inte i gamla mönster.
• Se till att belöna dig själv. Njut av det du gillar.
• Sök hjälp om du inte kan släppa tanken på hur orättvist du blivit behandlad.

Free your mind och bli inte en bitter idiot som alla försöker undvika och som ser medmänniskor och hela världen som något ondskefullt som vill dig illa. Det är inte synd om dig. Alla andra får inte alla fördelar som går dig förbi. Om du tror det så sorry... då är du verkligen en idiot!

 

En taktil beröring

I veckan var jag på Taktil massage hos Solveig Nilsson på Omslutande Händer i Varberg. Det var det helt ny upplevelse för mig. Jag har fått massage någon gång tidigare, men det har varit mer traditionell klassisk massage. Varberg har ju en tradition med fantastiska spa-anläggningar och havsbad, men massage är inget som jag tidigare förknippat med just Varberg. Anledningen till att jag gick dit just nu var att jag i födelsedagspresent till min fru köpte tre massagebehandlingar hos Omslutande Händer. När fakturan kom så låg där en present till mig från Solveig med ett presentkort på en behandling. Jag har alltid varit lite feg när det gäller att lägga mig nästan naken på en brits och bli knådad på min bara hud. Det har känts utlämnande och ... ja, naket. Jag tog i alla fall mod till mig och bokade en tid.

 

När jag väl var där så pratade vi en liten stund. Solveig berättade hur taktil massage går till och jag klädde försiktigt av mig allt utom mina kalsonger. Det lilla rummet var varmt och det fladdrade lite från ett värmeljus på ett bord. Britsen var en i mina ögon vanlig massagebänk med hål för ansiktet när man ska ligga på mage, men där låg också något mjukt pälsigt med en handduk på som gjorde britsen ovanligt skön och behaglig. Det började på mage. Jag lade mig ner och fick först en stor handduk över hela kroppen och därefter ett varmt täcke. Det hade jag inte upplevt tidigare. Jag kände mig inte alls naken och avklädd utan påpälsad och varm. Mycket skönt.

 

Taktil kommer från latin och betyder beröring. Det man gör i taktil massage är att arbeta med hudens många tusen beröringsreceptorer. Den mjuka och lugna beröringen frisätter ett hormon som heter oxytocin och det parasympatiska nervsystemet aktiveras. Massagen är utvecklad efter hudens eget dermatom (ett område på huden som kontrolleras av en särskild nerv i ryggraden). Metoden har utvecklats av sjuksköterskan Siv Ardenby i början av 1990-talet på uppdrag av Socialstyrelsen. Därefter har det förfinats genom ett flertal forskningsprojekt. Enligt de massörer som utbildats i taktil massage stärker massagen kroppsuppfattningen, ger skydd, trygghet och värme. Etik och bemötande är viktiga delar i metoden. Effekter som man ofta ser är avslappning, bättre sömn, förbättrad mag-tarmfunktion, stärkt kroppsuppfattning, ökad självkänsla, mindre stress, lindring av smärta, mindre oro och ångest, tänd livsgnista. Socialstyrelsens egen definition på taktil massage är:

"Det är en mjuk, omslutande beröring av huden, som sker med respekt, omtanke och lyhördhet för individens integritet och behov."

Det var för mig inte en typ av definitioner jag tidigare förknippat med Socialstyrelsen, poetisk och mänsklig. Det var som en nästan själslig beröring fast inte påträngande, väldigt fysisk, mjuk och behaglig. Beröringen väckte på många sätt upp min kropp. Jag hade tränat ganska hårt på gymmet någon dag innan och hade en del träningsvärk, men när kroppen blev så totalt avslappnad försvann värken helt. Min kropp brukar gå in lite grann i en slags vinterdvala. När det blir kallt och man pälsar på sig allt mer blir en direkt beröring av huden mindre vanlig under en ganska lång period. Nu var det som att huden och kroppen vaknade till liv och jag ville ut i shorts och t-shirt och lägga mig på stranden och fortsätta att låta mig smekas av solens värme och havets ljumma vindar. Det är svårt att beskriva känslan av taktil massage, men för mig var det nog ungefär så.

 

Massagen gick till så att Solveig försiktigt vek undan täcket och handduken just bara på den del där massagen skulle ske, kroppsdel för kroppsdel. Jag kände mig omhuldad, omsluten, trygg och bekväm. Huden bearbetades med lätta beröringar med en mjuk, friktionsfri massageolja. Hela tiden med en behaglig musik och värmeljuset försiktigt fladdrande i bakgrunden. När behandlingen var klar så lämnade hon rummet och jag låg kvar med mina slumrande tankar. Efter en kvart väcktes jag försiktigt, bytte täcke mot kläder och vandrade ut i verkligheten, som inte längre kändes lika grå, fuktig och kall, utan något mera frisk, färgglad och vacker.

Så var generös mot dig själv pröva Taktil massage. Köp presentkort till jul till din partner, släktingar, dina anställda och och låt dem njuta av en nära-livet-upplevelse. Free your mind!

 

Varför lever jag egentligen?

Ja, tanken i rubriken är lite skrämmande. Varför lever jag egentligen? Jag funderar ganska ofta över det. Vad jag menar med det är framför allt vad som driver mig att faktiskt vilja leva. Allvarligt talat... det finns ju massor av saker som definitivt pekar på att det vore betydligt mer effektivt och bekvämt att göra slut på det med en gång... krig, elände, miljöförstöring, växthuseffekt, orättvisor, våld, religionsmotsättningar, fattigdom, förtryck med mycket mera på den mer övergripande nivån... stress, arbete, arbete, arbete, kyla, relationsproblem, sjukdom, smärta, måsten, skatt, lån, arbete, arbete, arbete, ensamhet osv... och ändå så fortsätter man och fortsätter och forts... Vad är det som driver människor att vilja leva? Vad driver mig att vilja leva? Varför åker man till ett arbete man inte trivs med, med en chef man avskyr, varför umgås man så sällan med vänner, varför gör man alla dessa måsten..? Varför gör man så många saker man egentligen inte vill? Hur står man ut? Och hur står människor ut som verkligen har det svårt, som verkligen är fattiga, som kanske inte har något hem? Varför vill de leva?

 

Missförstå mig inte. Idag är jag så otroligt priviligerad och mår väldigt bra. Men det har inte alltid varit så. Det har funnits många tillfällen då jag tänkt att det hade varit såååå skönt att bli färdig med allt det här, bli klar med livet. Och ändå har jag egentligen inte ens varit nära att göra det på riktigt. Jag har vänner som har varit riktigt nära, men som av någon anledning ändrat sig. Vad fick dem att ändra sig? Var det rädsla, dödsångest? Eller är banden till livet så starkt att det krävs något alldeles extra för att klippa dem? Jag tror att det för många människor handlar om våra starka sociala band med medmänniskor. Vi är sociala varelser och om vi dessutom har egna barn så blir sannolikt banden till den egna familjen så starka att det finns någon slags känsla av social skyldighet att finnas till för sina barn. Även när barnen är stora. Men det kan väl inte vara så enkelt. Jag känner flera som inte har några barn, nästan inget socialt umgänge, men som ändå klamrar sig fast vid livet. Ja, det känns i alla fall som ett fastklamrande när man trots många djupa depressioner, dålig hälsa, obefintligt socialt liv, konstant smärta, dålig ekonomi, inga intressen, med mera, ändå väljer att leva vidare. Varför? Varför tar de inte livet av sig? Hade jag gjort det i deras situation? Antagligen inte.

 

Det här jävla livet... varför vill man det så mycket? Kan det vara så enkelt att det handlar om hopp? Hopp om att det kommer att bli bättre. Hopp om kärlek. Hopp om hälsa. Att hur jävligt man än mår, så finns det en strimma hopp om att det kanske kan vända? Bloggaren Hulda frågar sig i sin blogg Huldform om det är så att hoppet spirar ur lidande, att det är en produkt av lidandet - utan lidande inget hopp. Att det är hoppet som gör att lidandet blir uthärdligt, men att också hoppet som begrepp är beroende av att det finns ett lidande. Det låter som en intressant tanke. Det betyder alltså att om det inte finns något lidande, finns heller inget behov av hopp.

 

Det finns människor som verkligen lever i allt det elände jag beskrev i första stycket och som trots det gör allt för att överleva och leva, hitta mat och vatten, hitta skydd och värme, hitta vänskap och tillit. Det är fascinerande...livet...att det är så värt att leva och att de allra, allra flesta av oss gör allt vad vi kan för att göra just det...LEVA!

 

Free your mind and LIVE!

 

Finns lycka i helvetet?

Kan man verkligen känna lycka när man befinner sig på samhällets botten? När du är avskydd, rotlös, hemlös, utkastad, oönskad? När man läser om hemskheter som sker världen över - våldtäkter, folkmord, förföljelser, barnsoldater, tortyr - allt sådant som är så svårt att föreställa sig eftersom det är så långt bortom min skyddade tillvaro, så kan jag nästan inte tro att det skulle kunna gå att vara lycklig under sådana omständigheter. Antagligen skulle de som upplevt något av detta säga emot mig, att det viss går att känna lycka även under såna omständigheter. Jag har sett filmer med scener från nazistiska koncentrationsläger i Tyskland och Polen där människor mitt i all skräck, i allt lidande funnit ömhet, vänskap och kärlek. Men kan det verkligen ha varit lycka. Jag har svårt att se det. Eller är jag bara trångsynt? Går det att finna lycka i ett koncentrationsläger?

 

Just nu befinner jag mig i ett semesterparadis på Gran Canarias. Jag har fått reda på av en servitör att personalen sliter oerhört hårt. De har alla ettårskontrakt, de arbetar extremt långa dagar med ofattbart låga löner och vågar aldrig klaga eftersom de då vet att de inte kan få sina kontrakt förlängda. Arbetslösheten på ö-gruppen är 30%. De är i botten av ett land som i sig närmar sig ekonomisk ruin. Servitören log och var enormt trevlig och serviceminded, men hans ögon talade ett annat språk. Bakom den trevliga masken fanns en desperation, en massiv otrygghet, på gränsen till utbrändhet och en ständig skräck att få sparken. Hela tiden vände han sig om för att titta om någon kunde se att han talade med oss om något annat än mat och vin. Till skillnad från många andra platser på Gran Canarias är alla här på hotellet oerhört trevliga och gulliga och nu vet jag varför... de måste för att kunna behålla sina jobb. Det är arbetsgivarens marknad i Spanien. Servitören såg allt annat än lycklig ut. Berodde det på hur han är som person eller på han extremt pressade situation? Jag vet inte förstås, men jag anade att ett leende kan komma från även allt annat än lyckliga människor. Jag försöker tacka och uppmuntra allt jag kan, men inser att det hjälper föga annat än möjligen för stunden.

 

När upplever man egentligen lycka? Kräver det någon slags grundförutsättningar i hur ens liv är ordnat och huruvida man har valt att ha det liv man har? Jag menar t.ex. en munk som avsvurit sig alla ägodelar för att leva utan fysiska saker och i celibat borde kunna ha goda förutsättningar att uppleva stor lycka om det enkla, till synes fattiga livet är självvalt. Medan en person som fängslas och torteras utan uppenbar anledning annat än att man har fel åsikt eller tillhör fel folkgrupp borde ha betydligt sämre förutsättningar att uppleva lycka. Eller har jag fel? Det känns i alla fall för mig helt självklart. Men vad är lycka då egentligen?

Lycka är inte samma sak som tillfällig glädje, utan definieras av forskarna som ett tillstånd när man både känner välbefinnande och är tillfreds med sitt liv. Lyckoforskaren Bengt Brülde har utforskat olika innebörder av lycka. Han menar att det finns flera olika upplevelser av vad lycka är, bland annat positiva känslotillstånd som sinnesro, glädje, njutning, välbehag etc. Men det handlar också om mindre påtagliga tillstånd som en balans av positiva känslor som spänner över längre tid. Om du till exempel plötsligt får ett känslomässigt jobbigt besked kan du ändå vara lycklig om du i det stora hela upplever livet i sin helhet som meningsfullt och innehåller saker du värdesätter, även om du får en tillfällig känslomässig svacka.

 

Jag förstår att begreppet lycka och dess innebörd är betydligt mer komplext än så, men jag tror att om omständigheterna gör att du inte kan känna sinnesro, njutning och välbehag och inte heller har möjlighet att uppleva livet i stort som meningsfullt, så är det oerhört svårt att känna något som förnimmer om lycka. Det går säkert att få tillfällen av glädjeämnen i livet, men lycka... jag vet inte. Om det är så, känner jag mig så innerligt priviligerad och en sådan tacksamhet över att leva det liv jag lever, att ha min hälsa, finnas i ett sammanhang med människor jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag tackar varje dag som jag får vakna upp och veta att mina barn lever och mår bra, att min underbara fru finns jämte mig och att jag får uppleva något som jag inte haft förstånd och förmåga att se i så många år av mitt liv... att få uppleva lycka!

 

Bortom kärlek och kontroll

Det finns en del, ofta medelålders eller äldre män som jag har märkt, som av någon outgrundlig anledning har en enorm drivkraft att alltid vilja ha mer. Det spelar ingen roll om man för all framtid är ekonomiskt tryggad, att man skulle kunna försörja sina barn och barnbarn med sin förmögenhet resten av deras liv. Trots att man inte behöver något mer än att bara njuta av sina tillgångar och sina företräden, så vill man ha mer. Vad är det som driver dessa människor? Percy Barnevik fick under en intervju för många år sen frågan om varför han tog ut 930 miljoner kronor i pensionsavtal från ABB, när han egentligen inte alls behövde pengarna. Han bekräftade första att han egentligen inte behövde pengarna, men att han gjorde det för att han kunde. Hans drivkraft var alltså att göra det för att han kan. 2002 gjordes en överenskommelse med ABB och Barnevik betalade tillbaka 548 miljoner efter hård press. Han ansåg att han inte gjort något fel, vilket han i juridisk mening kanske inte heller gjort, men frågan är om det ens är intressant.

 

Elizabeth Gilbert beskriver i romanen "Eat, pray, love" hur hon en gång mötte en kvinna som var nästan hundra år gammal. Kvinnan sa att det finns bara två frågor som mänskligheten har stridit om i hela sin historia: "Hur mycket älskar du mig?" och "Vem är det som bestämmer?" Allt annat verkar det som om vi lyckas hantera någorlunda. Men de två frågorna om kärlek och kontroll skapar krig, lidande och elände. Det finns ju även ett talessätt som säger att i krig och kärlek är allt tillåtet.

 

En kvinnlig psykolog blev vid ett tillfälle tillfrågad av de styrande i Philadelphia en gång på 80-talet om hon kunde hjälpa till med rådgivning till en grupp flyktingar från Kambodja. Det var människor som hade upplevt de värsta fasor man kan vara med om: folkmord, våldtäkt, tortyr, svält, mord på släktingar inför deras ögon, flera år i flyktingläger och en livsfarlig flykt med båt där många dog och döda kroppar kastades till hajar. Jag tror ni förstår nu. Men vet du vad de kambodjanska flyktingarna ville prata med henne om? "Jag träffade den här killen på flyktinglägret och vi blev kära, men sen kom vi ifrån varandra och hamnade på olika båtar. Han gifte sig med min kusin, men säger att han verkligen älskar mig han ringer mig och jag vet att jag borde säga till honom att sluta, men jag älskar honom fortfarande och jag kan inte sluta tänka på honom och jag vet inte vad jag ska göra..." De ville tala om kärlek, förlorad kärlek, kärleksproblem...

 

Är det så enkelt att vårt kollektiva emotionella landskap kan summeras i två kategorier: kärlek och kontroll? Ja, jag tror nästan det. Den gamla damen var mycket vis. När jag ser på mitt eget liv så känns det som om det har styrts helt av just kärlek och kontroll. Kärlek, kärleksbekymmer och brist på kärlek har tagit upp stor del av mina tankar, mina känslor, mitt liv under alla år. Jag kan nästan inte minnas en enda dag där frågor om kärlek inte har varit i fokus på något sätt, både positivt och negativt. När det gäller kontroll så är det just ledarskapsfrågor som kan göra mig allra mest upprörd, näst efter kärlek. Dåligt ledarskap, härskartekniker och psykopater har berört, bekymrat och upprört mig enormt mycket. Få saker kan få mig att bli arg, men här kan jag verkligen se rött. Det har också fått mig att lämna flera arbetsplatser eftersom jag inte kan acceptera dåliga chefer som inte vill medarbetarna, organisationen eller företaget väl, utan bara är intresserad att hävda sina egna intressen och positionera sig själv.

 

Är det här bra då? Både ja och nej tror jag. Jag tror att medvetenheten om att kärlek och kontroll påverkar våra liv på ett så avgörande sätt är viktig. Däremot tror jag att man måste frigöra sig, sina känslor från att bli beroende av kärlekens och kontrollens negativa påverkan. Det borde väl kunna räcka att bara älska förbehållslöst istället för att bli förlamad av kärlekens baksidor: svartsjuka, rädsla att kärleken ska ta slut osv. Att inte låta sig påverkas av härskartekniker och översittare, att själv lyfta andra utan egen vinning i bakhuvudet, att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka. Det vill jag utveckla inom mig själv. Att bli stark och ödmjuk. En svår konstart. Vad vill du?

 

Free your mind!

 

Att hamna mittemellan

I samband med mitt arbete att starta upp företaget Men of Sweden och i min planering gjorde jag en kort resa till Paris som fick mig att börja omvärdera en hel del av det jag gör. Det blev en fantastisk inspirationsresa, en semester och samtidigt en inre resa där jag fick upp mina ögon för de människor som lever i samhällets botten och som ser väldigt små möjligheter att komma därifrån.

Där jag bor har det fram till för några år sen knappt funnits några synligt hemlösa och absolut inga tiggare, men det har förändrats. Antalet människor som lever i vad jag uppfattar som misär och förtvivlade som sitter och ligger på gatorna i min lilla småstad har ökat så pass mycket att det numera känns som ett nästan lika naturligt inslag som det jag upplevt i riktigt stora städer. Och jag mår riktigt fysiskt och känslomässigt illa av att uppleva att människor kan vara så i botten, må så dåligt och leva i sån hopplöshet, i min lilla värld. Den värld där alla ska ha samma möjligheter, där det finns ett socialt och ekonomiskt skyddsnät för alla och där det växer karameller på träden. Hur kan det ha blivit så här... 2012... i landet Mellanmjölk? När jag var i Paris på förra veckan mötte jag människor som sov utomhus överallt. Antalet hemlösa i centrala Paris var så ofattbart stort att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bara passerade, paralyserad av deras utsatthet och sorg. Försökte inte titta, men kunde inte låta bli. Ville hjälpa, men visste inte hur. Jag gick vidare, köpte en Crêpe till och tog några bilder på Eiffeltornet med min iPhone. Min handlingsförlamning och mitt passiva ignorerande gnagde inom mig.

 

Wikipedia definierar hemlöshet som en situation som uppstår då en person saknar fast bostad i en kultur där rådande norm är att man har sådan (till skillnad från nomadiska kulturer). Hemlöshet är vanligast i större städer och i förorter kring dessa. Antalet hemlösa är svårt att med exakthet bestämma. Myndigheterna kan bara kartlägga personer som någon gång varit i kontakt med dem och mörkertalet sägs vara stort. Enligt en stor kartläggning som gjordes 1999, var då drygt 8000 personer hemlösa i Sverige. 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa var många särskilt utsatta (tonåringar, föräldrar, pensionärer eller människor med dålig hälsa). Vad hände under de sex åren? Blev statens utredare skickligare på att hitta hemlösa, blev det mer synligt, definierade man begreppen olika eller mer än fördubblades det på den korta tiden? En stor majoritet av de hemlösa är män och de flesta har missbruksproblem, psykiska problem eller både och. Var tredje hemlös har barn under 18 år. 2011 gjorde socialstyrelsen en ny kartläggning, som skiljde sig något från de tidigare. Begreppet hemlöshet har nyanserats något och man har sett en tendens att antalet akut hemlösa har minskat något sen 2005. De menar att det dag finns ca 34 000 personer hemlösa, men av dem är 4 500 personer i akut hemlöshet, 5 600 personer vistades på institution/kategoriboende, 13 900 personer bodde i långsiktiga boendelösningar och 6 800 personer i eget ordnat, kortsiktigt boende.

 

Det görs en del för att göra livet drägligare för hemlösa människor. Många kommuner har tagit fram handlingsprogram mot arbetslöshet. Även regeringen gör sina försök och pekade i en hemlöshetsstrategi 2007-2009 ut fyra mål:

• Alla ska vara garanterade tak över huvudet och erbjudas fortsatta samordnade insatser utifrån individuella behov
• Antalet som är intagna/inskrivna på kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet, har stödboende eller vistas på hem för vård och inte har ordnad bostad inför utskrivning ska minska
• Inträde på ordinarie bostadsmarknad ska underlättas för de som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra boendeformer som tillhandahålls av socialtjänsten
• Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska vräkas

Det kan ju verka bra, men det känns inte som att beskrivningen av de man vill hjälpa stämmer särskilt väl in på de jag möter nästan dagligen på gatorna, i parkerna, vid tågstationen... Strategin har haft små positiva effekter under de år den var aktuell. Jag vet inte om det hänger samman alls, men även antalet tiggare har ökat lavinartat, åtminstone det synliga tiggeriet. Bara för så kort tid som tio år sen kan jag inte minnas att jag kunde stöta på en enda tiggare i Göteborg, som ändå är en relativt stor stad med nordiska mått, förutom en del gatumusikanter och påskärringar som ju också tiggde, men i kulturellt och socialt accepterade former. Idag finns det många tiggare på gatorna även i de små städerna, i små skithålor med kanske 20000 invånare eller mindre. En stor del av tiggarna i Sverige är romer från det forna Östeuropa. Romer från Rumänien, Ungern, Bulgarien med flera länder. Det brukar ofta sägas att flertalet tiggare är organiserade av ligor och det talas ibland även om människohandel. Jag vet inte om det förhåller sig så, kanske det gör det, men det förtar ju ändå inte skamkänslan i deras ögon och den misär de tvingas leva i.

 

Stockholms hemlösa är en hemsida skapad av tre privatpersoner 2010. Syftet var att hjälpa den som letar information kring hemlöshet i Stockholm till rätt plats, oavsett om man vill hjälpa till vid ett soppkök, hitta ett härbärge för natten eller läsa statliga rapporter om hemlöshet i Stockholm. Annars är det ofta kyrkliga organisationer som Hela Människan, Frälsningsarmén och Stadsmissionen (länk även till stadsmissionen Göteborg) och en del ideella organisationer såsom Convictus, Ny Gemenskap och Situation Stockholm som arbetar med att minska hemlöshet och öka medvetenhet om hemlöshet. Jag vet inte hur kvaliteten i flera av organisationernas arbete är och jag är dåligt insatt i deras bakgrund och inriktning. Situation Stockholm och Faktum i Göteborg är dessutom tidningar som säljs av hemlösa där säljaren behåller vinsten.

 

Så hur gör jag då för att döva mitt småborgerliga samvete, när jag sitter här mellan två tuggor och funderar på hur jag ska lägga upp en försäljningsstrategi för mitt nya företag Men of Sweden, eller när jag bloggar om nya höstjackor i senapsgult? Ja, vad gör man? Jag har det inte helt klart för mig än, men en svag, oklar strategi har börjat forma sig i mitt huvud om att försöka låta min och andras fåfänga bidra till att andra kan få tak över huvudet och ett någorlunda drägligt liv. Att använda ett varumärke, en produkt, en tjänst, ett (förhoppningsvis) överskott till någonting bra, istället för ännu en dator jag inte behöver, eller ännu ett iPhone-tillbehör, eller en bil. Det är något jag skulle vilja. Vad vill du?

 

Från kärlek till hat - hur gick det till?

Relationer är verkligen märkliga. Framför allt de relationer man av obegripliga anledningar lyckas förstöra så totalt. Jag har i mitt liv haft en del relationer. Jag tror inte det skulle definieras som extremt många eller få utan sannolikt ganska så medelmånga, hur många det nu är. Alla gånger utom två (som jag minns) har jag gått in relationen med en stark förälskelse som sen övergått till att jag också blivit riktigt kär. Men av någon anledning har alla relationer (utom den nuvarande - min eviga och sista) brutits. En av relationerna höll i sig i tjugo år och gav mig fyra barn. Även den bröts. Att relationer bryts är inte så konstigt. Man glider isär, den ena eller båda märker att den man blev förälskad i inte riktigt levde upp till den bild som målades upp först, eller man kanske till och med har misshandlat relationen med förakt och prestige eller något annat. Livet och människor förändras och utvecklas, ibland till det bättre, ibland till det sämre, och orsakerna kan vara hur många som helst.

 

Men det som verkligen är märkligt är när man haft en kärleksfull relation i några eller till och med många år och glider i sär, oavsett orsak, att en del kan bli så bittra fiender eller så totala främlingar för varandra. Jag kan delvis förstå det om den ena har blivit djupt kränkt eller sårad, men om skälet är att man helt enkelt glidit ifrån varandra, att den djupa kärleken upphört och att attraktionskraften saknas, hur kan man då bli fiender? Jag känner många där just detta har hänt. Människor som har älskat varandra, som haft ett underbart sexliv, haft kul tillsammans och kanske även fått barn. Hur kan man gå från stor kärlek till bitter fiendskap utan att egentligen ha någon anledning? Handlar bitterheten om att man misslyckats och att det är enklare att lägga skulden för misslyckandet på den andra? Projektion helt enkelt.

 

Projektion används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter och tillkortakommanden för över (projicerar) de egenskaperna hos en själv på en annan person (eller flera) för att försvara sin dåliga självbild, eller kanske snarare för att upprätthålla en tillfredsställande självbild. Enligt Sigmund Freud är det en psykologisk försvarsmekanism för att förmildra ens egna oönskade tankar och värden. Jag tror att det inte är ett särskilt friskt beteende. Friska människor brukar använda mogna försvar som humor, sublimering och altruism istället för omogna försvar som projektion eller passiv och aktiv aggression. Det senare är också tekniker som psykopater använder sig av.

 

Men hur blir det så i en relation att fullkomligt mentalt friska människor plötsligt kan fastna i ett så farligt och sjukligt beteendemönster? Har det legat latent och kommer fram i en känslomässigt extremt pressad situation, eller skapar situationen i sig beteendet? Jag vet inte. Jag har aldrig avskytt någon av de människor jag haft en kärleksrelation med. Däremot fastnade jag i unga år i ett beteende där jag talade illa om den jag varit tillsammans med, antagligen för att lyfta upp mig själv och få mig själv att känna mig stark och stolt och för att känna att uppbrottet var rättfärdigat, men absolut inte mitt fel eller mitt problem. Projektion så det stod härliga till. En mycket klok och emotionellt mogen flickvän i början av 80-talet reagerade kraftigt när jag talade illa om flera av mina tidigare relationer. Jag minns nästan ordagrannt hennes ord: "Om du talar illa om dem nu, så är det enda jag kan vara helt säker på när det gäller dig, att du kommer att tala illa även om mig om vårt förhållande tar slut!" Hon fick mig verkligen att vakna upp och förstå att jag bara projicerade min egen osäkerhet och min egen sorg på dem. Och hon var bara 19 år. Tonåringar kan vara oerhört kloka.

 

Det betyder tyvärr inte att jag aldrig därefter projicerat min dåliga självbild och mina tillkortakommanden på någon annan efter det. Det är klart att jag gjort, många gånger, men jag kommer på det och kommer över det mycket snabbare nu. Det dyker upp ibland, på jobbet, hemma, med mina vänner till och med, mina barn... Saker jag drömt om som jag vill att de inte ska gå miste om, dåliga relationsmönster som jag inte vill att andra ska fastna i, katastrofala jobb som jag vill att de ska bryta upp från... Allt jag vill och inte vill, som jag vill projicera på andra. En stor skillnad i min relation idag är att vi pratar om detta, nästan varje dag, om mönster, beteenden, om signaler vi sänder ut, om reaktioner, om att låta var och en ha sina fel, brister och fantastiska fördelar. Det är verkligen jobbigt, svårt och farligt att släppa någon innan för ens hud på det sättet. Det är så det känns när de jobbiga frågorna tränger på, men jag tror att det är det enda sättet om man verkligen vill att en relation ska fungera, leva och utvecklas. Om du själv vill fungera, leva och utvecklas. Ännu jobbigare är att det inte finns några givna, färdiga svar. Inget facit. Bara du... och alla andra och det stora äventyret som brukar kallas livet.

Free your mind!