Hatar du förändring?

Nästan alla människor hatar förändringar. Det låter kanske trist, men det är nog så nära en naturlag man kan komma utan att vara det. Det här hatet kan bero på många saker. Oftast är det nog en rädsla för det man inte vet, eller det man inte har, det man inte känner till, det okända. Det kan förstås också bero på att man inte vill förlora det man har, sin position, sin makt. Det är otroligt fascinerande att ofta möta så massivt motstånd till förändringar, oavsett om förändringen uppfattas som bra eller dålig, ond eller god. Det verkar vara just förändringen i sig som är kärnan till det onda. Fascinerande därför att världen, naturen, livet hela tiden just gör det - förändras. Allt förändras hela tiden. Inget är bestående, oföränderligt, evigt. Den här tiondels sekunden när jag skriver just den här bokstaven är omedelbart borta för att aldrig komma tillbaka. Människor man träffar för första gången på tio år kan man ibland uppfatta att de inte alls förändrats, men det har de alltid gjort och ofta väldigt mycket. Det oföränderliga du uppfattar är mönster och signaler du har diffusa minnen av.

 

I många sammanhang uppfattas avskyn till förändring som bakåtsträvande och hindrande av utveckling och så kan det förstås vara. Men genom att medvetandegöra sig om sakernas tillstånd kan du genom att arbeta dig igenom förändringsskräcken istället förvandla den till något som plötsligt känns tryggt och positivt. Hur då? Ja många gånger handlar det om att en sån process behöver få tillåtas ta lite tid. Låt mig ta ett exempel från en bransch jag kan. När kommunen planerar ett nytt område för bostäder, industrier eller kanske både och, så har man ofta något möte med den som vill bygga och den som äger marken. Sen skissar och ritar planarkitekten fram förslag (detaljplan) på hur området ska se ut och vilka bestämmelser som behövs för att reglera bland annat vad som ska få byggas i området. Och redan här har det gått snett. När planen är klar så skickas den ut på samråd och ställs ut på kommunhuset och ofta även på biblioteket och kanske även andra offentliga platser. Det som då oftast brukar hända är att de som på olika sätt berörs av den här planen och nu ser den för första gången blir upprörda, arga, ledsna, irriterade etc. Så småningom överklagas planen och det tar en evighet innan den blir antagen, avskydd av många. Jag tror det finns många liknande öden i många andra branscher. Varför blir det så fel så ofta?

 

Ja, det är egentligen inte så svårt. Det handlar om tre saker: förankring, förankring, förankring! Genom att tidigt involvera alla människor som berörs så får man inte alla att älska förändringar, men deltagaren blir en del av processen istället för att bara bli drabbad av den. Genom att fånga in synpunkter tidigt och att låta synpunkterna få plats i ett projekt så kan till och med den minsta lilla detalj som någon lyckas få med, få den personen att känna att man lyckats påverka och förbättra läget. Och det kan definitivt skapa en positiv känsla av delaktighet, att känna sig lyssnad på och att kunna påverka. Genom tidig förankring kan man även få människor som initialt är negativa till en positiv förändring få en insikt om vikten av att se ett större syfte med förändringen och därmed en acceptans för förändringen men det kräver att förankringsprocessen får tillräcklig tid att landa. De gånger jag prövat detta fullt ut har projekten alltid slagot väl ut och inte överklagats av någon. Det finns förstås ingen garanti för det, eftersom det finns en del människor som känslomässigt livnär sig på att förhindra alla typer av förändringar oavsett vad den kan leda till. Men de är lyckligtvis inte så många.

 

Varför görs då inte detta alltid? Jag tror det beror på att man vid nästan inte någon utbildning lär sig vare sig att hantera förankringsprocesser eller att det ens är den viktigaste delen i all form av förändring. Sen förstärks det av en kombination av bekvämlighet och vilja att fokusera på det man utbildat sig till oavsett om det är planering, organisationsutveckling eller vad det kan vara. Att driva förankringsprocesser är både svårt och krävande eftersom det handlar om att möta många olika människor med olika viljor, drömmar och bakgrund. Men när du väl tagit dig igenom det och känner samförstånd och samarbetsvilja, så känns det värt förberedelser och nervositet. Man kan dessutom spara otroligt mycket tid genom att undvika massiva protester och överklagandeprocesser. Att hantera förankringsprocesser måste bli en naturlig del i så många utbildningar. Det måste ges utrymme i kommunernas och företagens budget och bli en självklar och naturlig del i alla typer av förändringsprocesser!

 

Varför vill du inte bli lycklig?

Av någon märklig anledning verkar så många människor inte vilja bli lyckliga eller ens försöka. Många som jag frågar om vad de skulle göra om de fick välja helt fritt utan några som helst hinder, beskriver ofta drömmar om att resa, att inte lönearbeta eller att arbeta mindre, att umgås mer med familj och vänner, att skriva en roman, att måla, att hjälpa andra människor med mycket mera. En del har mer konkreta drömmar som till exempel att köpa en särskild sorts motorcykel, att gå på salsakurs till jul på Cuba eller att ta ett dykarcertifikat i Thailand. När jag sen frågar varför de inte gör det nu direkt så kommer en strid ström av bortförklaringar om brist på pengar, brist på tid, ansvar för barn och en massa annat. Enligt mig så handlar det om ett ansvarslöst förhållningssätt till den viktigaste gåva man fått - livet.

 

Det är klart att vissa drömmar är extremt svåra att genomföra och att det finns hinder. Att flyga till månen kräver exempelvis någon slags farkost som inte går att köpa i någon butik och kostar ofantligt mycket pengar. Barn kan man inte lämna vind för våg. Men nästan alla har BÅDE helt orealistiska OCH fullt genomförbara drömmar. Jag är också helt övertygad om att flera av de drömmar man har som idag uppfattas som omöjliga faktiskt är genomförbara snabbare än du tror. De kanske bara behöver ett annat sätt att tänka eller mer tid att planera. Du måste förstås inte leva ditt liv genom att förverkliga dina drömmar. Du har full rätt att låta bli, men låt då för bövelen bli att gnälla på att ditt liv är tråkigt. Gör något åt det!

 

Så många människor gömmer sig bakom principer om hur livet ska levas. Rädslor för ett liv vi inte vet något om, att lämna det "trygga", invanda. Mönster vi ärvt, förvaltar och för vidare till nästa generation. Jag vet inte hur många jag hört förfasa sig över unga människor som reser runt, tar dagen lite som den kommer, arbetar så lite som möjligt så att det precis räcker till hyra, mobilräkning och en resa till Paris. Jag har själv tänkt så många gånger. De blir förstås inte automatiskt lyckliga av det, men det skapar möjligheter att göra det de vill. De har inga barn, inga förpliktelser, inga bostadslån, inga billån, inga fjärrvärmeräkningar. De har ett utrymme att ta sig friheter och de gör det. De fångar och tar vara på möjligheten. Var ligger felet i det?

 

Jag tror problemet många gånger handlar om att man glömmer bort att planera för sina drömmar. Jag har själv varit otroligt duktig på att skriva in alla måsten i kalendern. Möten, jobb, räkningar som ska betalas. Till och med sådant som man bokat in för att det är roligt - buggkursen, träningen, besöket från svärföräldrarna med mera - kan uppfattas som ett jobbigt tvång när det trängs bland alla måsten. På senare tid har jag börjat planera in det jag vill göra först, sen får det andra anpassa sig mellan de saker jag vill. En av mina många inspirationskällor Tim Ferriss har konstruerat något han kalla för dreamlines - drömlinjer. Det har tidigare funnits en app för smarta mobiltelefoner som heter dreamliner. Strukturen är tre olika kategorier som du själv fyller på med dina drömmar. Under kategorin VARA skriver du dina drömmar om hur, eller vad du vill vara. Det kan t.ex. vara stark, en bra kock, bra på kinesiska. Under kategorin GÖRA kan det handla om sådant du vill genomföra - resa till Australien, tävla i SM i pistolskytte, ta dykcertifikat. Kategorin HA är vanligtvis mer materialistisk, men behöver inte vara det. Det kan vara drömmar om att ha en Ducatimotorcykel, ha ett körkort, eller kanske ha en pojkvän. Testa själv och se vad det skulle kunna leda till. Lägg ett par timmar och forma din egen dreamliner.

Appen Dreamliner

 

Skapa en tabell för drömlinjer (se exemplet när nedanför). Skriv längst upp inom vilken tidsperiod just de här drömmarna ska kunna genomföras. Detta är viktigt eftersom de små drömmarna inte bör hamna bland de drömmar som tar flera år att genomföra. Börja med något som ligger inom en överskådlig framtid, t.ex. 6 månader. Skapa sen tre kolumner och tre rader under. I kolumnen till vänster skriver du ATT HA, ATT VARA, ATT GÖRA. En på varje rad. Se till att raderna är tillräckligt höga, för under varje kategori i samma ruta fyller du i dina drömmar. Se till att de ska vara genomförbara inom ett halvår. De kan vanligtvis inte kosta tre miljoner att genomföra alltså, om du inte sitter på såna pengar. I nästa kolumn höger om respektive kategori skriver du vad du tror det kan kosta att genomföra varje dröm, i kronor. Det kan vara så att du behöver lite extra plats i kategorirutan ATT VARA, eftersom du kan behöva precisera varje dröm med ett lite tydligare mål. Om ett mål är att vara stark, så bör du vara tydlig med vad du menar med det, t.ex. lyfta 150 kg i marklyft. Om drömmen är att vara bra på kinesiska, kan målet vara att kunna föra ett samtal i 15 minuter på kinesiska med en infödd kines, eller nåt liknande. Om man inte preciserar denna kategori kan drömmarna vara svåra att prissätta. I den tredje kolumnen längst till höger skriver du hur du ska genomföra drömmen. Den här kolumnen kan behöva växa till fler kolumner, där den första är det första steget som du ska ta idag mot din dröm. Nästa kolumn är vad du ska göra imorgon, nästa är dagen därefter, eller veckan därefter, beroende på vad som krävs för att genomföra drömmen. Var beredd på att behöva växla mellan att fylla i i de olika kolumnerna. Ibland kan du behöva fylla i hur du ska genomföra innan du får klart för dig kostnaderna. Om du vill vara bra på kinesiska så kan ett första steg vara att först se vilka utbildningsmöjligheter som finns. Behöver du läsa på distans och har ok gymnasiebetyg, så kan högskolor vara ett intressant och gratis alternativ, medan studieförbunden erbjuder kurser lokalt till en kostnad. Dag två anmäler du dig till en kurs. Dag tre eller veckan därefter beställer du böcker.

 

När du sammanställt alla dina sexmånadersdrömmar får du en bra överblick över vad dina drömmar ungefärligen kostar per tillfälle, per timme, per termin eller vad det nu handlar om. Vilka av dina drömmar är genomförbara? Vilka bör du flytta över till ettårsdrömmarna eller treårsdrömmarna? Vilka drömmar har du råd med att göra som det är idag? Några drömmar kanske inte ens kostar något i pengar, bara ditt engagemang. Har du möjlighet att dra in extra pengar eller lägga undan så att du kan genomföra dem inom ett halvår? Om inte så lägg inte ner allt, utan flytta över det till en längre drömplan och håll den vid liv. När du fyller i dina steg för att genomföra drömmarna så brukar det vara förvånande hur enkla vissa drömmar plötsligt ser ut att genomföra. I mitt exempel här ovanför så har jag kommit fram till några drömmar jag skulle vilja förverkliga inom sex månader. Det som är överstruket försvinner inte utan flyttas över till drömlinjerna som sträcker sig över ett år, utom Ducatin som får dröja åtminstone tre år. Det som blir kvar kommer att kosta mig cirka 12000kr, eller 2000kr per månad, vilket jag anser mig ha råd med. Exemplen är inte fullt ut mina egna drömmar utan en spridning av olika typer av drömmar. En personlig tränare har jag dock redan skaffat och en Ducati vill jag definitivt ha!

Det här sättet att planera drömmar kanske inte passar dig. Det kanske är helt andra typer av drömmar du har. Du kanske bara vill frigöra tid där du inte gör någonting alls, men det kanske också har ett pris (läs min gästbloggare Ensamma mammans inlägg om Downshifte i augusti 2012). Fundera då över om det finns andra sätt för just dig att konkretisera och realisera dina drömmar. Testa gärna dreamliner för att inspirera dig själv att komma fram till dina egna drömmars mål

Free your mind!

 

Vill du förändra ditt liv? GÖR DET DÅ!!!

Idag var jag på en inspirationsdag för digitala nomader, för människor som vill bli digitala nomader eller bara är nyfikna på vad det är. Det finns kanske flera definitioner på vad en digital nomad är, beroende på vem du frågar, men man skulle lite grovt kunna förklara det med att det är en människa dom är oberoende av plats och tid för sin försörjning och som använder i huvudsak digitala media för inkomster och kommunikation. Det måste inte betyda att man reser runt hela tiden. Man kan mycket väl vara bofast för att man väljer det, men man kan förflytta sig när som helst om man vill.

 

När man möts en sån här dag så har deltagarna oerhört olika förväntningar på vad som ska hända och vad man vill ha ut av dagen. Företeelsen digital nomad lockar till sig många människor som törstar och hungrar efter någon slags definierad eller odefinierad frihet. Några av de jag mötte hoppades nog att få många svar på hur man gör för att få den friheten och blev kanske lite besvikna, eftersom dagen handlade om att inspirera människor att själva förändra sina liv i en önskvärd riktning. Och det är just det. Man måste göra det själv! De som arrangerade dagen och som själva är digitala nomader, med många års erfarenhet tillsammans, bjöd generöst på både inspiration och kunskap, men resten, att skapa sin egen värld med t.ex. automatiserad inkomst, rörlighet, frigöra egentid, eller vad som nu är det egna målet, det måste man faktiskt göra själv. Man kan förvänta sig att få en färdig fungerande lösning när man köper en dator eller ett hus, men när man vill förändra sitt liv, så kan man låta sig inspireras av andra, men transpirera får man göra själv. Arrangörerna driver flera företag (t.ex. Digitala Affärsmodeller och Peel it Off) som hjälper människor på traven i sin egen livsstilsförändring. Mycket av det de erbjuder är gratis, men vill man fördjupa sina kunskaper måste man självklart betala. Men jag möter så ofta människor som vill så mycket, men det får inte kosta något, man är inte beredd att satsa något för att uppnå det man vill. Tänk om företagsledare tänkte så när de vill utveckla företaget. "Vi vill att företaget ska växa till det dubbla, men vi tänker inte satsa något för att få det att hända!" Ju mer du vill att det ska hända och ju snabbare du vill att det ska hända, desto mer måste du satsa för att det ska bli av!!! Det måste inte nödvändigtvis kosta i pengar, men det måste kosta i engagemang och sannolikt i tid. Och gör du det inte själv, så måste du betala någon annan att göra det åt dig!

Camilla Lebert Hirvi

 

De flesta den här dagen blev nog väldigt inspirerade och kommer att använda den energi vi bjöds på att fortsätta i förändringen till ett lyckligare liv, men de få som jag hörde uttrycka sitt missnöje så undrar jag vad de över huvud taget gjorde där. Jag tycker det är en så märklig inställning att påstå sig vilja förändra sitt liv, men att inte vilja satsa på att få förändringen gjord. Vill man verkligen då? För mig låter det mest som snack! Eller? Jag har själv länge gått och gnällt över hur jag vantrivts med mitt liv. Jag har också varit irriterad över alla människor som vet "hur man gör" som inte berättar för mig hur man gör utan ersättning. I flera år var det så. Jag ville förändra mitt liv, men inte göra jobbet själv. Idiotiskt! Det är som när man bodde hemma och mamma skötte allt åt mig i livet. Tvätten, räkningarna, maten... Men då var jag 16-17 år! Nu är jag 49!!! Lyckligtvis vaknade jag upp för flera år sen. All förändring kräver satsningar. I pengar, tid, energi, engagemang, tankekraft, mod... Ingen kommer att göra det åt mig. Ingen vet dessutom hur jag vill ha det, utom jag själv. Visst kan jag ta hjälp med bokföring, produktutveckling, hemsida med mera, men det måste jag förstås betala någon för, med pengar eller någon gentjänst.

 

Så ni alla som vill förändra era liv och leva era drömmar: GÖR DET DÅ! Ingen annan kommer att lägga två fingrar i kors för att göra det åt er. Har ni ingen aning hur ni ska göra det: BETALA EN COACH, för att ta hjälp att komma på det! Om ni inte vill betala en coach: FORTSÄTT ATT LEVA ERT VANLIGA LIV, och var nöjd med det!

Free your mind!

 

Den positiva fåfängan?

Jag undrar varför fåfänga är så tabubelag hos så många människor. Eller snarare, jag undrade, ända tills jag började söka på ordförklaringar på nätet. Wikipedia definierar fåfänga som överdriven tro på sin egen förmåga att imponera på andra, antingen med sitt utseende eller sina förmågor. Fåfänga faller dessutom inom ramen för högmod som en av dödssynderna. Det finns en del synonymer som är mycket negativt laddade, såsom prålsjuka, inbilskhet och högfärd, men där finns också andra synonymer som förr säkert sågs som negativt, men som i mina ögon idag är positiva. Det är till exempel ord som flärd och flärdfullhet. Det finns en positiv spegelbild av dödssynderna som kallas De Sju Dygderna. Högmodets spegling är ödmjukhet.

 

Det här har aldrig varit min egen syn på begreppet fåfänga. För mig har det alltid handlat om att smycka sig, göra sig fin, ha snygga kläder, ta hand om sitt utseende och att tycka om att göra det. Och lika mycket om att göra sig attraktiv för att finna en partner eller för att behålla en partner. Det är klart att det finns negativa sidor även av denna syn på fåfänga som handlar om den absurda form av skönhetsindustrin som livnär sig på människors osäkerhet och behov av bekräftelse och kärlek. Allt har baksidor. Men detsamma gäller till exempel mat. Det är få som skulle påstå att det skulle vara principiellt fel att äta god och hälsosam mat, men samtidigt översköljs vi idag av en mängd mat-ismer och sjukdomstillstånd kopplade till ett problematiskt förhållande till ätande. När man läser vidare i wikipedia finns det vid fåfänga en hänvisning till ordet kokett. Jag klickar vidare.

 

En kokett är en person som genom ett utstuderat erotiskt eggande uppträdande och elegant, raffinerad klädsel strävare efter att bli uppmärksammad, beundrad och att behaga (i synnerhet personer av motsatt kön). Förutom den konservativa synen på att all sexuell attraktion sker mellan två människor av motsatt kön, så känns det aningen mer positivt och närmare den känsla jag själv är ute efter. Men fortfarande handlar det om att vara onaturlig, tillgjord, beräknande, duperande och narcissistisk. Finns det inget ord, inget begrepp som med en starkt positiv känsla beskriver behovet av att göra sig attraktiv för sig själv och för varandra, att kittla relationen med sexuell och erotisk spänning, att anstränga sig för att visa att man älskar varandra och att man inte tar varandra för givet?

 

Ordet fåfänga återfinns också i ett helt annat sammanhang. De fantasibyggnader som byggdes i trädgårdar och slottsparker under barocken och romantiken kallas Fåfänga. Ibland används det engelska ordet Folly (dårskap) eller det franska Folie (galenskap). Det handlar alltså om vackra romantiska lusthus och paviljonger. Jag skulle vilja införa ordet skönhetsfull som en positiv ersättare till fåfäng och skönhetsfullhet istället för fåfänga. Skönhetsfull handlar om att vilja göra sig vacker, att vara fylld och berusad av det vackra. Något lustfyllt, spännande, erotiskt, sensuellt, vackert, behagligt. Och det blir skönhetsfyllt när människor i din omgivning är skönhetsfulla. Som ett sensuellt lusthus i en prunkande trädgård går du och jag skönhetsfulla och skönhetsfyllda.

 

Free your mind!

 

En värdelös dag?

Brukar ni ofta känna er så där hopplöst värdelösa? Jag vet att det beror på att det sitter en jantefigur, eller vad man nu vill kalla den, på axeln och påpekar det för en då och då. Det där i en som vill upprätthålla status quo och som inte vill att något ska förändras. Min goda vän, coachproffset Marion Solkvint på Seagold Co-active Coaching, kallar det för gremlins. Men ändå. Trots att jag egentligen tror på mig själv och på mina förmågor, så fastnar jag ibland i en seg sirap av självömkan, trötthet, tvivel och så väldigt mycket vidare. Det går över, jag vet det. Men de där perioderna är inte roliga.

 

För min del brukar jag sluta mig i mig själv, inte vilja göra någonting annat än möjligen titta på filmer, gärna maratontittningar med Sagan om Ringen, Matrix eller Hugh Grant-snyftare. Det brukar bli mycket choklad, vin och annat som jag tror ska ge tröst och en bättre känsla, vilket det förstås inte gör, utan lämnar bara kvar en klibbit hinna av socker på tänder och tunga och en ångest över alltför stort sockerintag. Det går alltid över av sig självt efter någon eller några dagar. Min omgivning har dock svårt att hänga med i svängningarna. Det kommer numera väldigt sällan och det brukar normalt gå över fortare än det gjorde förr och jag har börjat fundera över vad som är skillnaden. Jag skulle tro att jag i mycket större utsträckning gör sånt jag trivs med. Jag skriver mycket, vilket har varit en ouppfylld dröm en lång tid. Nu gör jag det, framför allt via bloggandet och det är underbart. Dessutom har jag förändrat min arbetssituation drastiskt genom att bli min egen och att skapa förutsättningar för ett för mig nytt och friare sätt att jobba.

 

Jag undrar dock om det någonsin kommer att försvinna helt. Har någon av er helt blivit av med era gremlins och mår toppen alltid? Kan man må toppen alltid? Eller behöver man sjunka ner lite för att kunna stiga ännu högre? Jag vet inte, men jag tar i alla fall inte något för givet. Det finns allt för många talessätt och pseudosanningar om sakernas tillstånd, som sannolikt bara är bortförklaringar för att man inte orkar eller vill ta tag i sitt liv. "Man måste sjunka ända ner till botten för att ta avstamp för att komma upp igen" läste jag vid något tillfälle för några år sen. Varför då? Varför måste man sjunka ända ner till botten? Är det inte betydligt bättre att vända långt innan man kommit till botten? Jag har en del vänner som relativt ofta talar om hur dåligt de mår eller hur dåligt de har mått i livet och verkar framställa det som en merit som är bra. Det har jag aldrig förstått. Om jag t.ex. själv skulle vilja vända mig till en terapeut, en coach eller bara en vän som lyssnar just nu, så skulle jag mycket hellre välja en som mår riktigt bra och som gärna mått bra länge, kanske till och med hela livet, för de borde väl vara experter på just det, att må bra. En som mått dåligt hela livet skulle jag inte välja att anförtro mig till om jag själv mår dåligt. Det är väl dem man behöver minst just då...eller?

 

Nu har jag skrivit lite och det har gått en dag sen jag började formulera de här funderingarna, så min nedåtgående spiral har vänts uppåt. Skrivandet är en medicin som verkligen fungerar för mig varje gång och jag är så glad att jag funnit den. Den har dessutom inga biverkningar som jag har upptäckt hittills. Jag tror inte att det räcker att hitta något man verkligen gillar att göra för att må bra. I grunden måste man nog arbeta med sig själv och sina egna gremlins i första hand, men att ha en metod att snabbt mota tillbaka den lilla dvärggremlin, som envist klistrat fast sig någonstans där långt inne i en, till sin mörka håla, det är en gåva.

 

En örfil av kärlek!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg på facebook som handlade om positiva tankar. Mer noggrant så skrev jag att jag inte är särskilt förtjust i att man uttrycker sig att "man tror sig klara av saker och ting", utan att man istället bör vinnlägga sig om att "veta att man ska klara det". Skillnaden är förstås att troendet har ett tvivel inbyggt i sig, medan vetandet handlar om att boosta sig själv så mycket att ett misslyckande inte finns på kartan. Jag tror mycket på den mentala kraftens inverkan på både intellekt och muskler. Atleter som vet att de kommer att vinna kommer ofta mycket längre än de som hoppas på att komma på pallplats. Den norske skridskokungen Johann Olav Koss vann tre guld på OS i Lillehammer och han slog dessutom världsrekord på alla tre distanserna. Vid en intervju med honom ställdes förstås frågan hur det kunde vara möjligt att vinna så stort. Han svarade lite gåtfullt med att han innan varje lopp ställde en mycket viktig fråga till sig själv. En fråga som var helt avgörande för hans resultat. Om det verkligen stämmer att en enda fråga kan påverka så mycket tvistas det säkert om. Givetvis var hans bedrift ett resultat av många års intensiv träning, men alla andra skridskoåkare på OS i Lillehammer hade ju tränat minst lika mycket och hårt som han. Varför åkte inte de lika fort? Alla hade ju samma fysiska förutsättningar. Vad tror du att han ställde för fråga till sig själv?

johann Olav Koss

 

Reaktionerna på mitt inlägg blev blandade. Positiva budskap faller inte alltid på plats, framför allt om de inte har något innehåll som man kan relatera till och ta till sig. Om det positiva budskapet bara är ord, finns det då risk att effekten ibland kan bli det motsatta? Jag vet inte, men jag fick nästan den känslan. Jag har en del facebookkontakter som har levt ett hårt liv och som har mått och fortfarande mår mycket dåligt, av olika skäl. Jag känner dem egentligen inte personligen, åtminstone inte i den bemärkelsen att jag har träffat dem i verkliga livet. En av dem är en ensamstående, arbetslös kvinna i medelåldern (gissar jag) som har haft en del stora motgångar sista tiden. Jag uppfattar henne som mycket smart, driftig och attraktiv, men det har inte räckt för att stå emot den massiva missunnsamhet som verkar finnas mellan kvinnor (här hoppas jag att jag har hur fel som helst), i små samhällen och bland medelålders. I det läget får man helt enkelt inte sticka ut, vara cool, smart, nytänkande och framgångsrik. Det visar sig hos vänner, bekanta, grannar, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, med mera. Hon har satsat hela sig själv, pengar och tid och drivit allt helt själv med en kompakt mur av misslyckokörer. Till slut har kraften och pengarna tagit slut och känslan av framgång har övergått till dålig självkänsla, där det är lätt att uppfatta sig som korkad, ful och fet. Jag vet inte om det gått till exakt så, men det är min bild av det hon uttryckt på facebook och i sin blogg. Jag kan förstå att när hon läser inlägg på facebook som "du är kärlek", "inget händer förrän du skapar det", "du duger som du är", "krossa jantelagen" och så vidare, så landar det inte så bra just nu. Fantastiska budskap, men som måste fyllas med innehåll för att de ska bli användbara. Innehåll som man ska ge orden själv, men där man måste ha kraft och glädje att fylla dem med. Kan det vara så att när kraften och glädjen saknas att orden istället blir som en örfil? Hur ska man hjälpa en människa som tappat all tro på sin egen förmåga? Och hur ska man få en människa att förstå att hon är sensuell, vacker och sexig när hon bara ser en trött, ful tjockis i spegeln?

 

Jag tror själv mycket på kraften i positiva budskap och positivt tänkande. Jag har själv ofta fått kraft i det när jag mått väldigt dåligt, men det är svår balansgång. Jag har också råkat ut för att bli riktigt förbannad på vad jag då uppfattade som positivistfascister. Människor som inte kan se sammanhanget klart utan kommer med klämkäcka kommentar när man står upp till halsen i skit och sorg. Ibland behöver man inte ett positivt budskap utan en örfil av kärlek, för att vakna upp.

 

Nå vad var det Johann Olav Koss frågade sig själv när han stod där på startlinjen, tre gånger på samma OS, för att trigga sig själv att åstadkomma nästan omänskliga bedrifter långt utöver vad någon av hans medtävlare skulle komma att klara. Har du gissat? Ja, det var inte en särskilt komplicerad eller märkvärdig fråga. Han frågade sig själv så här:

"Undrar med hur mycket jag kommer att slå världsrekordet idag?"

 

Free your mind!!!

 

 

Början på slutet till något nytt!

Så börjar 2012 ta slut. Början till slutet, men också en ny början om man vill se det så. Det finns många sätt att definiera tiden. Som ett ständigt flöde av sekvenser, nya händelser, eller som en cirkulär eller spiralformad upprepning (som de återkommande årstiderna) av händelser men med konstant förnyelse. Många menar att tiden har en början och ett slut, där den absoluta startpunkten kan vara det vi brukar kalla Big Bang, medan andra anser att tiden inte alls är begränsad på det sättet. De finns de som menar att tiden bara är ett sätt för oss människor att organisera vår verklighet och att vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid är enbart subjektiva, beskrivningar ur våra sinnen. Är det inte fantastiskt att tid kan uppfattas och beskrivas så olika? Att något de flesta av oss tar för givet och som vi använder dagligen i vår verklighet, i vår vardag, kanske egentligen är något vi konstruerat enbart för att förstå den verklighet vi tror påverkas och styrs av tiden. I love it!!!

 

Men om vi ska hålla oss till att året 2012 i vår västerländska tideräkning håller på att ta slut, för att aldrig kunna återvända och istället övergå till ett nytt år 2013. Hur ska vi förhålla oss till det? Är det viktigt att fundera över? Borde vi gå in i det nya året med förhoppningar, förväntningar eller kanske löften om något nytt, annorlunda eller bättre? Jag vet inte. Jag känner aldrig så själv. Jag har aldrig upplevt något nytt i klockslaget för det nya året, även om jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och champagne. Fest, vänner, glädje och yra har jag ofta upplevt vid det tillfället, men känslan av något nytt, något annorlunda har aldrig infunnit sig. Och inte heller behovet av att avge löften. Nej, det finns andra tillfällen under åren som den känslan infinner sig. Jag kände så tydligt så när jag fick barn, alla fyra gångerna. När jag träffade min fru så kände jag nästan Carola-fläkten virvla mitt korta hår. I höstas sa jag och min fru upp oss från våra anställningar för att yrkesmässigt börja helt nya liv, vilket upplevdes som ett nervöst, förväntansfullt och spännande pirr i kroppen i flera veckor. Förändringarnas vind kommer inte vi årsskiftet. De kommer för mig oftare än så och ibland när man minst anar det.

 

Det betyder förstås inte att man inte ska kunna njuta av och ha kul vid det nya årets början. Alla anledningar till att ha fest brukar vara bra. Men förvänta dig inte att det kommer ske några förändringar eller förbättringar av sig självt bara för att det blir ett nytt år. Du måste själv skapa förutsättningarna för att det ska ske. En av mina facebook-vänner (det finns förstås också andra sociala media) gjorde idag ett inlägg om att löften och förhoppningar alltför ofta brukar handla om att bli bättre på något man är dålig på. Han menade att det synsättet inte alls är särskilt smart. Ibland kan det vara det förstås, om det är något man verkligen vill, men uppförsbacken blir ofta väldigt stor och brant. Han menade att man istället ska fundera på att satsa på att bli bättre på något man redan är bra på, att förstärka dina styrkor. Det tror jag är ett riktigt bra nyårslöfte, om man nu vill ha ett. BLI MYCKET BÄTTRE PÅ NÅGOT JAG REDAN ÄR BRA PÅ!!! Det ska jag satsa på i år och kanske alla år, i tid och otid.

 

Gott nytt år på er alla!

Free your mind!!!