onsdag 12 september 2012

Hitta din passion

Det är säkert så att jag av en del människor uppfattas som en pretentiös, naiv, orealistisk drömmare. Det som är så fascinerande bara är att de orden används ofta med en negativ betydelse, gärna med ord som jävla eller fruktansvärt framför. Men för mig är orden enbart positiva. Att vara naiv och orealistisk kan i och för sig medföra oönskade konsekvenser ibland, men om man istället väljer att alltid vara konstlad, komplicerad och misstänksam respektive blygsam, tillbakadragen och obetydlig, som skulle kunna ses som exempel på motpoler, så är mitt val enkelt. Det verkar som att det alltid är mer ok att vara en lobotomerad zombie än en engagerad lysande fackla. Det är lättare att bli accepterad om du inte syns eller hörs, om du gnäller lite på invandrare och på politiker, om du tittar på tv hela din fritid, om du har blå jeans och vit t-shirt... Det funkar alltid. Att som femtioårig man klä sig i färgglada udda kläder, bli en fri obunden digital nomad med automatiserad inkomst, blogga om manlig skönhet, älska att dansa disco, tycka att invandring borde försvinna som begrepp och att alla människor ska kunna röra sig fritt i hela världen... Ja det uppfattas ofta som pretentiöst, naivt, orealistiskt, drömmande och gärna lite bögigt. För det som är en passion uppfattas ofta som det.

Varför lever du egentligen? Kan du svara på det? Varför har du inte tagit livet av dig för länge sen? Vad är det som gör just ditt liv värt att leva? Förlåt mig. Det är lite farligt att ställa de frågorna på sin spets på det sättet. Det är inte min mening att ifrågasätta just ditt liv. För mig har det dock varit viktigt att ställa frågorna på sin spets på just det sättet. Jag har en gammal god vän som jag har gjort mycket roligt med. Vi har också varit viktiga för varandra när vi haft det jobbigt i perioder. Nu har vi glidit ifrån varandra. Antagligen skulle vi kunna finna varandra igen, men våra liv har glidit åt helt skilda håll. Vi var när vi blev så goda vänner ganska bittra och missnöjda med våra liv. Vi var precis i början av separationsprocesser och vantrivdes med våra jobb. Under en lång tid var vi fantastiska stöd till varandra och berättade för varandra om våra drömmar, våra passioner. Samtidigt hjälpte vi varandra att också cementera våra uppfattningar om hur ouppnåeliga passionerna var. Det var så här livet var och det fanns inget annat. Det tog några år för mig att våga inse att det faktiskt går och att drömmar och passioner inte alls är särskilt svåra att genomföra. Det kräver bara lite mod och fantasi. Min vän är dock kvar i sitt missnöje, trots att ha träffat en ny underbar partner och fått ett litet barn till att vårda och älska... passionslöst. Allt yttre finns där: vackert stort hus i attraktivt läge, fräck bil, prestigefullt chefsjobb, många resor och restaurangbesök. Lever det "goda livet"! Men passionerna saknas helt. Drivkrafterna. Glädjen. Tillfredsställelsen. Lyckan. Modet att svara just på frågan - varför lever du egentligen? - det saknas helt. Insikten om frågans innebörd skulle vara livsfarlig.

Jag blir djupt berörd och ledsen när jag möte människor som gett upp. Egentligen spelar det ingen roll vilken ålder de har, men jag blir ändå mest berörd när uppgivenheten når unga människor. Det är nog ett av skälen till att jag är så engagerad i bloggen Agent Stefan. Det är en av mina största drivkrafter, att locka, inspirera, sparka i arslet, eller vad som behövs för att medmänniskor ska våga hitta en passion, en egen drivkraft. Det behöver inte vara så avancerat som att bli en digital nomad, eller att klä sig i hysteriska kläder (om man nu tycker att det är avancerat). En passion kan vara mycket enkel och liten. Det kan börja med att gå en kurs i matlagning, italienska eller träslöjd. Det kan vara att göra den där musikalresan till London som man drömt om i så många år. Det kan vara att våga gå till en terapeut, att börja sjunga i kör, att bjuda hem vänner på middag. Jag tänker ofta på en av mina favoritfilmer "Elling" när jag skriver om passioner. Jag har skrivit om det tidigare, men det är en så fantastisk scen att jag får gåshus och tårar i ögonen varje gång jag tänker på den (även precis nu när jag skriver). När Elling och Kjell Bjarne tar hand om den berusade, gravida ängeln Reidun Nordsletten i trapphuset, går Elling tillbaka in till sin lägenhet medan Kjell Bjarne bär upp Reidun till hennes lägenhet på översta våningen. Han sätter sig i fåtöljen och orden kommer plötsligt till honom: "Vi fann henne i trappan. Håret - en svart korpvinge som vinden slog mot det otvättade golvet. Vi la henne på sängen och såg att änglarna hade befruktat henne." Ellings ögon blir blanka och plötsligt utbrister han: "Herre gud Elling. Du har begått poesi. Hela tiden har jag gått runt på jorden utan att förstå att det är poet jag är." Hans insikt om sin nyfunna passion är en stor inspiration för mig. Passioner kan vara, men måste inte vara spektakulära, men du måste finna dem och smaka på dem för att känna mening i livet. Annars dör du inombords långt innan din kropp är färdig med detta liv.

Free your mind!




 

6 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet :)
    Gillade att läsa det
    Niclas C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Niclas. Jag vet ju vem du är och att du är en mycket bra författare, så dina ord kommer att värma länge inte bara som medmänniska:)

      Radera
  2. stefan! du har livet i din hand och jag känner mig rent jävla frälst av dina ord ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jeanette! Din glädjesprudlande Dalslänning:) Du använder en kraft i dina ord som boostar mig enormt! Skulle kunna fortsätta skriva enbart för din skull:)

      Radera
  3. Så bra skrivet! Har nyligen konstaterat att jag efter 48 års sökande äntligen hittat det jag brinner för och det känns så bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mona. Jag väljer också att se det så. Glädjen i att faktiskt ha funnit sin drivkraft, istället för sorgen att det tagit så lång tid.

      Radera