Jag läste idag en insändare om en man som kräver att hans villavagn ska få stå kvar i ett campingområde. Det finns en detaljplan med bestämmelser för området som säger att det bara får finnas tillfälliga uppställningar där, t.ex. husvagnar. Villavagnar har i och för sig hjul, men de flesta vagnar är så gamla att hjulen har rostat sönder för länge sen, vilket innebär att de betraktas som stugor. Det står alltså stilla där de står och får alltså inte vara på den här campingen, men eftersom de stått där i över tjugo år så menar han att hans vagn ska få stå kvar eftersom man inte kan tvinga bort någon efter att tio år gått (det kallas preskription). Problemet här är att för några år sen var det några villavagnsägare som tyckte att fabriken jämte luktade illa och väsnades och lämnade in ett klagomål. Fabriken hade dock stått där i flera decennier och ägarna tog illa vid och klagade tillbaka om att villavagnarna ändå inte har rätt att vara där. Bla bla bla bla... Min poäng med denna berättelse är att jag tycker det är så obegripligt med alla klagande, överklagande, gnällande, gnälliga människor som kräver en massa "rättigheter" och fördelar till sig själva, men aldrig vill se hur saker hänger ihop, se sammanhangen och aldrig vill låta andra få fördelar. De är så olidligt många. Och det slår alltid tillbaka mot en själv. Det du gör mot andra kommer andra göra mot dig.
Ett annat exempel är när jag för många år sen ritade ett hus till en välbeställd kund på västkusten. Han ville tänja på alla gränser och rättigheter som fanns när det gällde att få bygga högt och stort och med maximal havsutsikt. Hur mycket grannar påverkades var helt ointressant. Han hade ju ändå tänkt att bygga en mur runt hela tomten så han behövde ju aldrig träffa sina grannar. Det blev lyckligtvis ingen mur och huset blev byggt och resultatet faktiskt riktigt bra, trots klagande och överklagande grannar. Ett år senare ringer han till mig och vill ha hjälp att överklaga en ny grannes husbygge. Jag åker ut och konstaterar den grannen ska bygga nytt hus jämte min gamla kund. Grannen bodde inte här när min kund byggde och var inte en av de som överklagade då. Det nya huset skulle inte störa vad gäller utsikter eller insyn eller något annat, så jag frågar min kund varför han vill överklaga. Svaret var att han ville göra det för att han kan. Vi lever väl i ett fritt land för fan! Tror ni jag hjälpte honom?
Det är förstås oerhört viktigt att möjligheter finns att rättsligt klaga på det som sker runt omkring oss och drabbar oss. Den rättigheten måste vi värna, men bör vi utnyttja den i alla lägen? Vad är rimligt och orimligt att kräva? Kan jag kräva att ett nytt daghem ska byggas för att mitt barn inte har någon dagisplats? Är det en mänsklig rättighet att kräva ett jobb? Ja, kanske. Har jag rätt att kräva att min granne klipper sin gräsmatta eller att restaurangen mitt i stan ska sluta ha musikunderhållning åtta gånger om året eftersom det väsnas, trots att man haft det i över tjugo år? Ja ibland... men borde jag kräva det? Är det viktigt och rimligt?
Jag tror att det kan handla om en upplevelse av att känna sig orättvist behandlad som kan anta märkliga former. "Grannen fick ju, varför får inte jag...?", "I andra kommuner får man minsann...", "Kommunen borde ta sitt ansvar..." Jo, fast kommunen är ju vi, medborgare. Vi betalar skatt och vi väljer representanter som ska fatta beslut i den kommunala organisationen, men vi har därmed inte lagt över alla beslut, allt ansvar, all makt till representanter. Om man tycker annorlunda eller är missnöjd eller känner sig orättvist behandlad... när upphör det egna ansvaret att ta tag i sitt liv och sina problem och övergår i ett kollektivt ansvar? När övergår kampen för våra självklara rättigheter till att bara bli frågor om girighet, missunsamhet och gnäll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar