Har du åldersnoja?

Jag gissar att de allra flesta skulle definiera åldersnoja ungefär som att ha ångest för sin höga ålder och att det även är sammankopplat med en rädsla eller skräck för att dö. Det är väl en inte så ovanlig känsla, men för mig verkar det både irrationellt och idiotiskt. Irrationellt därför att det med stor sannolikhet är ofrånkomligt både att bli äldre och att man så småningom kommer att lämna jordelivet. Idiotiskt därför att ångesten oftast verkar handla om en känsla av att man inte gjort något vettigt av den tid man faktiskt levt. Att ni som har åldersnoja upplever att livet i huvudsak bestått av en massa "måsten", "tänk om jag hade..." eller "jag ville, men..."! Vad är det för fel på er? Varför är ni så rädda? Rädda för vad? Ja, jag måste faktiskt ta i lite här. Men jag blir både förbannad, upprörd och ledsen när jag möter en massa människor som bara skjuter upp livet hela tiden. Och nu tänker jag ta i ännu mer: NI ÄR BARA LATA, FEGA LÅTSASMARTYRER SOM TYCKER SYND OM ER SJÄLVA OCH SOM VILL ATT ALLA ANDRA SKA ORDNA ALLT ÅT ER OCH JAG ORKAR OCH VILL INTE TYCKA SYND OM ER LÄNGRE! Så, nu har jag kräkts ur mig min irritation.

 

Sluta skylla på barnen, på ekonomin, på barndomen, på politikerna, på samhället, på äktenskapet, på jobbet, släkten, vännerna, ensamheten eller på allt det där andra du kan komma på för att inte göra det du påstår att du egentligen skulle vilja göra. Jag har här i tidigare inlägg berättat om gamla kärringar som blivit sexiga old-bodybuilders efter att de gått i pension, om en inte särskilt högavlönad ensamstående kvinna med två små barn som gått ner på halvtid för att få mer tid med sina barn, sina vänner och sig själv. Snart kommer jag att skriva om familjen med två vuxna och två barn som sålde allt de hade och köpte enkelt biljett till Thailand och om 69-åringen som var i fysiskt rätt dåligt skick, började gymträna, som nu efter två år gör enarmshävningar och väntar på sina första magrutor.

En otroligt sexig 74-åring!

 

Jag får ibland reaktioner på att jag är så jävla positiv. Va! Fattar ni? Jag förstår ingenting (och jag tar vanligtvis inte åt mig). Jag har mina upp- och nergångar (fråga min fru och våra barn), men i grund och botten är jag numera just det - jävligt positiv. Hur kan man se det som något negativt eller hotfullt? Hur brukar du själv reagera på någon som är glad, positiv, initiativtagande, framåtsträvande, utvecklingsfrämjande, rolig, generös, duktig...? Om du oftast blir irriterad eller osäker, så fundera på om det är du själv eller den andra som är en god förebild. Det är klart att det är en fråga om personlighet om man är väldigt "på" eller mer "laid back", men om du ser det positiva som något negativt så tror jag tror jag att du behöver hjälp. Sorry to say.

 

Så hur är det då med åldersnojan? Har du ångest för din "höga ålder"? Ja, om du är 98 år gammal och tycker att allt du gjort i livet varit stick i stäv med vad du egentligen tror på och står för, så kan jag förstå att du kan känna ångest. Eller om du lider av en svår sjukdom eller känner ständigt hög smärta. Det hade nog jag också gjort. Det ska dock väldigt mycket till för att det verkligen ska vara för sent eller omöjligt att känna att man lever ett gott liv, men du måste verkligen vilja förändra ditt liv. Om martyrskapet är din största drivkraft så lär du få leva med din åldersnoja och dödsångest, men om du verkligen, verkligen vill leva så har du hur många möjligheter som helst.

 

Åldersnoja gör i sig att du åldras betydligt snabbare, eller snarare att du ser äldre ut, får sämre form och känner dig äldre. Ett bittert sinne ger ett bittert ansikte. Jag har inga bevis för det, men jag tycker mig se det relativt ofta. Så snälla, snälla sluta att gnälla och skylla på livet. Ta det stora klivet, släpp taget och fall, du kommer stå pall. Skaffa dig vänner, berätta hur du känner och lyssna tillbaka och ta en pepparkaka!

 

Free your mind!