Jag älskar och hatar Sex and the City

Ja jag älskar Sex and the City...och jag hatar det! Samma gäller Seinfeld, How I met your Mother och Notting Hill. Jag älskar deras ljuvliga ytliga och samtidigt djupa vänskap. Vängänget som håller hela livet. De där som alltid finns där, som alltid ställer upp "no matter what" och som man kan prata om vad som helst med. Det är hur högt i tak som helst. Inga samtalsämnen eller problem är fel, för känsliga eller för stora. De tolererar varandras egenheter och konstigheter. Trots att de ibland tröttnar på varandra så hittar de alltid tillbaka till varandra.
Jag hatar det!!!
Den där villkorslösa, kärleksfulla vänskapen är det jag önskat mest av allt i livet. Missförstå mig inte. Jag har vänner. Goda vänner. Min fru är inte bara min kärlek. Hon är också min bästa vän och en sådan vän jag kan prata med vad som helst om. Så jag är lyckligt lottad och jag känner mig lyckligt lottad. Trots det saknar jag det där kompisgänget jag inte har.
Under gymnasietiden fanns jag med i nästan ett sånt gäng. Hade vi bott kvar i samma stad så hade vi kanske blivit ett Sex and the City-gäng, som hade träffats varje dag och skrattat över en cappuccino och gråtit över förlorade pojk- och flickvänner. Det var bara det att alla flyttade. Själv flyttade jag längst av alla. Nu håller vi kontakt via facebook, vilket är trevligt, men det embryo vi hade då finns inte kvar förstås.
Många gånger har jag gråtit framför vännerna i Notting Hill, Om en Pojke (i slutet i alla fall) och Bridget Jones dagbok, och varit omåttligt avundsjuk på deras vänskap. Ett problem är väl att man sannolikt behöver finnas kvar på en plats för att hinna bygga upp den sortens vänskap. Jag har flyttat många gånger. Jag har sagt att jag älskar att flytta, att bryta upp. På ett sätt gör jag det...älskar förändringar. Samtidigt är jag avundsjuk på de som klarar av att stanna kvar på en plats och långsiktigt bygga upp en nära vänkrets. Där jag bor nu har jag ganska många vänner. Men de har sina egna riktigt gamla vänner omkring sig och det tar ett tag att bli en del av ett sånt fantastiskt gäng.
Varför sitter jag här och gnäller över det jag inte har när jag har så mycket? Ja, jag vet inte. Men jag tror att en hel del av er också längtar efter det, trots att ni kanske har det helt ok. Jag tror att det är ganska ett grundläggande behov att ha riktigt nära vänner. Det sägs ju trots allt att vi biologiskt är flockdjur.
Men hur svårt kan det vara egentligen? För så där tio år sen upplevde jag att jag faktiskt inte hade någon riktigt nära egen vän utanför familjen och att jag inte hade haft det på mycket länge. Jag bestämde mig faktiskt för att skaffa mig en nära vän, hur märkligt det nu kan låta. Jag tog kontakt med en person som jag kände var trevlig, som jag hade lärt känna ytligt under min högskoleutbildning. Vi kände inte varandra särskilt väl innan, men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag ringde honom och frågade om han ville luncha. Därefter lunchade och fikade vi ofta. Det visade sig att vi båda var inne i en separation, eller en vilja att separera från våra respektive relationer. Det blev en gemensam nämnare och vi fann varandra i det. Vi var ett starkt stöd för varandra i våra separationer och vi blev riktigt goda vänner. Vi har av olika anledningar glidit ifrån varandra något (framför allt geografiskt), men jag tror att vi båda saknar varandras vänskap. Problemet med att ha "bara" en nära vän är att det saknas "back-up", för att citera Marcus i Nick Hornbys "Om en pojke". Det är där som gänget är oslagbart. Man behöver back-up.
Hur skaffar man sig då ett vänskapsgäng? ja, jag har självklart inget svar på den frågan, men jag tror (eller kanske hoppas) att den nakne kocken, Jamie Oliver är något på spåren. Jag tror man faktiskt kan skaffa sig ett vängäng, men man måste göra jobbet själv och man måste bjuda till ganska mycket. Det gör sig liksom inte självt. Jamie bjöd i sina program in vänner hem till sig och lagade mat och bjöd. Det kanske kan vara så enkelt att börja. Sen krävs det nog att man fortsätter och fortsätter och...och har ett stort tålamod. Jag tänker i alla fall pröva det själv, sen får vi se hur det går. Vet du hur man gör? Har du några tips, knep eller idéer? Jag lovar att pröva om det är kul, gratis och inte gör för ont, för att citera Samantha i älskade hatade Sex and the City!

Rise and shine!