Att inte våga vara människa

Det finns en del människor som jag har mött som känner ett slags ogreppbart, otydligt utanförskap. En känsla av ensamhet, trots att man har många vänner, familj och släkt nära. Trots ett rikt socialt liv och både djup och ytlig vänskap, så finns den där - den gnagande känslan av leda, främlingskap och tomhet.

 

Mikael hade varit gift i fjorton år när hans fru släppte bomben om att hon ville skiljas. Egentligen borde han inte blivit förvånad. De hade förvisso ett rätt okej sexliv, men i övrigt var de som främlingar för varandra. Det enda som fungerade var orgasmerna, hade hon sagt. Det hade varit tillräckligt ett tag, men nu var hon snart femtio och kände att det fanns andra saker i livet som faktiskt betydde mer. Hon ville komma innanför huden på någon, känna någons själ. Mikael förstod delar av det hon sagt, men uttrycket att komma innanför huden på någon fick honom att nästan vilja kräkas. Efter separationen levde Mikael i en dimma av korta relationer och jobb. Han hade varit anställd på samma eventbolag i lika många år som han levt med Leila och jobbat med artistbokning hela tiden. Det var på många sätt ett drömjobb, som krävde mycket känsla, finess och hårdhet. Han hade inga problem att klara sitt jobb på ett bra sätt, men fredagarna hade alltid kommit som en välsignelse de gånger han inte arbetade på helgen, trots att han inte hade något som han upplevde som meningsfullt att fylla sina helger med. Det var märkliga känslor. Han varken trivdes eller vantrivdes.

 

Han kände sig som en främmande fågel på en planet av landdjur. Han upplevde på något diffust sätt att han kände sig som en människa fångad i en mans kropp. Det var inte som man ofta brukade höra i en del soffprogram i tv att han egentligen ville vara kvinna eller var intresserad att klä sig i kvinnokläder. Han trivdes på sätt och vis med sin manlighet, men han kände sig och hade alltid känt sig inträngd, instängd i en löparbana med höga väggar på båda sidorna, som stängde sig bakom honom medan han gick eller rusade. Det fanns bara en utstakad väg att gå. Han hade i sin ungdom älskat att sy, att brodera, sminka dockor, baka, men också att trimma moped, klättra i träd, dricka öl med grabbarna och spela fotboll. Han älskade nästan allt han gjorde, men han insåg mycket snart att en del av hans intressen var det bäst att ingen utanför familjen kände till. Han tyckte också om att lyssna till nästan all sorts musik: klassiskt, tradjazz, modern fusion, hiphop, trashmetal, dansbandsschlager, deathmetal, folkmusik, disco, europop... ja allt var njutbart vid rätt tillfälle, men även här var han så ofta tvungen att välja sida. Omgivningen liksom krävde det och han orkade eller vågade inte stå emot.

 

Han borde egentligen vara lycklig över att kunna glädja sig åt så mycket, men istället kände han sig trängd och förföljd av konventioner, traditioner och människors rädslor. Varför är det så svårt att få bara vara människa? Varför måste det vara förutbestämt vad man ska göra, hur man ska leva, vilka kläder man ska ha, vilka saker man ska gilla? Varför måste man välja att vara hetero-, homo-, bi-, trans-, asexuell etc? Varför kan man inte vara allt? Varför måste man antingen gilla att snusa eller sminka sig? Varför inte både och?

Free your mind!