Min största vardagshjälte

Jag var väldigt stolt över mig själv när jag väl vågade ta steget fullt ut att förändra mitt liv. Att hoppa av min trygga anställning för att bli egen företagare och att min fru gjorde det exakt samtidigt. Det var verkligen stort. Men det var något som hände den dagen, som inte förminskade vårt och mitt mod, men som fick mig att känna ett oväntat stort hopp och stor glädje. Samma dag som vi slutade så hoppade även en av mina medarbetare på arbetsplatsen. Hon hoppade av en anställning i den trygga kommun som varit hennes arbetsgivare i över två decennier, vid sextio års ålder. Inte till en tidig pensionering, utan till ett annat jobb. Jag förstod det inte fullt ut då, men ganska snart insåg jag vilken bragd det faktiskt var och vilket mod det måste ha krävts. När man är sextio år (och kvinna) är man tyvärr sällan särskilt attraktiv på arbetsmarknaden. Har man heller inte någon hög utbildning och kanske särskilt inte någon modern utbildning så har man oddsen emot sig ganska rejält. Att ha arbetat för samma arbetsgivare i flera decennier gör dessutom att erfarenheten av att söka jobb är i stort sett obefintlig. Hur vågar man då bara kasta sig ut? För mig är det kanske den största inspiration och glädjekälla jag upplevt när det gäller modet att våga förändra sitt liv.

Kvinnan på bilden har inget med inlägget att göra

 

Det kan ju vara så att det nya man går till inte ens är bättre än det man lämnar, men jag tror att förnyelsen i sig är något gott. Det går att förnya sig inom en organisation eller ett företag, men det är idag få arbetsplatser som har den policyn eller det tillåtande tänkesättet. Så även om man trivs med arbetskamrater och arbetsuppgifter, kanske till och med sin chef, så kan man vilja något nytt, något annat, helt enkelt därför att drivkraften att utvecklas i sig är så stor.

Den andra sidan i denna glada saga är den nya arbetsgivarens mod att se en sökandes kompetens och drivkraft istället för ålder och kön. Man ifrågasätter sällan en arbetsgivare som väljer en trettioåring framför en sextioåring. Den yngre har så många fler arbetsföra år framför sig. Men det är idag en illusion att resonera så. Tendenserna att byta arbete och arbetsplats ökar hela tiden. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) så bytte 13% av alla sysselsatta jobb under 2007-08 och av dem var de flesta unga. Statistikmkan vara lite förrädiskt, men man skulle lika gärna kunna tänka så att chansen är större att sextioåringen stannar kvar i fem år än att trettioåringen gör det, eller att risken för att sextioåringen får barn det närmaste året är något mindre (vilket i och för sig inte ska vara ett hinder för anställning, men ofta är det ändå). Den här arbetsgivaren vågade i alla fall satsa och hon vågade hoppa.

 

Så tack alla sextioåringar (och alla andra i gyllene åldrar) som vågar och som aldrig vill sluta utvecklas och förnya sig, som aldrig ger upp och som inte sätter sig ner för att vänta på döden, som ler mot det som varit och välkomnar det nya med öppna armar!

 

Free your mind!