Tror du att du är ensam?

Jag vet inte hur många gånger jag själv har känt och trott att jag måste vara den enda människan på jorden, i Sverige eller på jobbet som mår, känner eller beter mig på ett visst sätt. Men jag har förstått nu att så är det inte. Tvärtom! Nästan alla är och känner som jag. Inte samtidigt förstås, men då och då och på lite olika sätt. Ofta hamnar man i det tillståndet när man mår dåligt. Man känner sig fruktansvärt ensam. Och inte ensam på ett bra sätt. Till och med i min egen familj kan jag uppleva en stark känsla av isolering och ensamhet när jag mår dåligt, trots att jag är omgiven av underbara, kärleksfulla människor. Hur ska det då inte kännas för de som verkligen är ensamma? Det får en att tänka en del och känna sig oerhört priviligerad, vilket jag också är.

Men även priviligerade, sociala och omtyckta människor känner sig ibland, kanske ofta, väldigt ensamma. Det kan handla om någon slags sjukdom som man upplever sig ensam med. Och att det inte finns någon att prata med om det. Ingen som kan förstå. Eller en depression, ett tvångsbeteende, en ätstörning, en "defekt". Man är mager, fet, har för feminina drag som man, för maskulina som kvinna. Man tänker konstiga tankar. Man är den ende som inte haft en pojkvän eller flickvän. Man har inga barn trots att man är 45. Man vill inte ha barn, eller man vill ha tio barn. Man är frånskild och ingen vill ha en 45-årig lönnfet utan fast inkomst. Man är homosexuell i Bengtsfors.

Ja det finns många fler anledningar till att känna sig som att man är den enda i världen som... Jag har också gjort det. Jag upplevde mig själv som den ende unge mannen i hela Sandviken som ville kunna dansa som Leroy i Fame, med benvärmare och trikåer. Jag var den ende som sydde mina egna kläder. Och jag som inte ens var homosexuell. I Sandviken skulle man gilla fotboll, bandy, supa och jobba på bruket eller nåt annat som var på riktigt. Så var det förstås inte. Många tyckte kanske att det var ett bra liv, men minst lika många tyckte det inte och ville något annat. Mitt och många andras sätt att hantera känslan av ensamhet var att flytta långt från min uppväxt, långt från ensamheten. En hel del flyttade förstås av andra anledningar.

Många år har gått sen dess. Dansar jag som Leroy nu då? Nej, det blev inte så (fast jag är en jäkel på dansgolvet på hobbynivå). Kom jag undan känslan av ensamhet? Ja, delvis, men inte på grund av flykten, utan tack vare att jag börjat förstå att den där känslan av ensamhet är en falsk bild som jag själv byggt runt mig och att jag faktiskt kan välja om jag vill känna mig ensam eller inte. Ja, faktiskt! "Jahaja, det var ju enkelt. Då går jag väl hem då och låter bli att känna mig ensam och ser hur det funkar!" Nej det är klart att det inte är så enkelt. Jag har själv långt kvar för att känslan ska försvinna, om den någonsin gör det helt. Men jag är helt övertygad om att man faktiskt kan välja, men det kräver en del självinsikt, kanske en del hjälp (terapeuter kan vara en början) och tålamod. Man måste ju också förstås vilja bli kvitt känslan av ensamhet, men det är ju ditt val... och mitt. Behövde jag egentligen flytta då? Kanske, kanske inte. Jag har brutit upp på olika sätt många gånger och skulle säkert kunna uppfattas som en hoppjerka. Men jag tror att förändring ibland kan vara ett bra sätt att skapa nya förutsättningar för det man vill. Förändring kan ge ny energi, nya tankar, nytt liv.

Vilka problem du än har och upplever att du har, så kan jag nästan lova dig... Du är inte ensam! Det finns sannolikt massor av människor i världen, i Sverige, i kvarteret, i familjen, bland dina vänner som känner på samma eller liknande sätt. Prata om det med någon. Om den du hoppats skulle lyssna inte gör det, berätta för någon annan som lyssnar. Lyssna tillbaka om någon annan behöver dig som bollplank. Detsamma gäller om du hellre vänder dig till en terapeut. Byt om det inte funkar. Alla är inte bra, eller så är de bra, men passar inte dig. Eller välj något annat sätt att bryta din känsla av ensamhet som funkar för dig. OCH HA TÅLAMOD!

Jag...en galen trygghetsnarkoman?

En definition på galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Galenpannan som uttryckte detta var Albert Einstein. På sätt och vis är det en väldigt illustrativ bild av vad galenskap skulle kunna vara. Det är lätt att visualisera det, som till exempel vår gamla katt som alltid när det visade sig att det regnade utanför ytterdörren sprang till altandörren för att hoppas på bättre väder, varje gång. Man kan också se framför sig en människa som varje dag åker till jobbet med samma buss, varje kväll tar bussen hem, äter middag, tittar på tv, somnar... Vänta nu... Hjälp det är ju jag!
Det är lätt att ta till sig en sån definition och igenkännande skratta lite, både för att den låter så smart och lite för att den lätt går att visualisera, men också förstås för att orden kommer från en av vår tids stora genier. Det är samtidigt en rätt märklig definition. Den är märklig för att hela vår utveckling bygger på ständig upprepning, både vår samhällsutveckling och vår genetiska utveckling. Det är både skrämmande och betryggande att vi tenderar att upprepa oss hela tiden. Är det inte? Jag vill inte vara en sån som sitter fast i ett mönster jag inte kontrollera, att ständigt göra samma sak dag ut och dag in. Ändå gör jag det...om och om igen. Varför? Kanske för att det är tryggt, för att man vet vad man har, men inte vad man kan få. Kanske för att jag är feg, eller lågintelligent (eller smart), eller för att jag är förprogrammerad på det sättet. Vad vet jag. Är det genetiskt att upprepa sig, eller är det något jag lärt mig, något i min och mina förfäders uppfostran? Är det samhället eller någon annan dold makt som gör att jag gör detta...om och om igen? Eller är det så det ska vara? Det kanske är bra. Vem vet.
Den vanligaste formen av upprepning borde vara förökning. På olika sätt upprepar arter ett mönster att föröka sig som leder till arternas överlevnad. Förväntas samma resultat varje gång? Ja det beror väl på hur man ser det. Ta människan t.ex. Det blir en ny människa i princip varje gång som ett resultat. Men samtidigt är den nya människan genetiskt annorlunda än var och en av ursprunget, föräldrarna. Det finns många processer omkring oss som ständigt upprepas och som på sitt sätt ger samma resultat, men samtidigt ändå inte, på grund av mutationer.
Mutationer är bestående och ärftliga förändringar i cellers genetiska material. Mutationer har flera olika orsaker, till exempel slumpmässiga kopieringsfel under celldelningen, strålning, inverkan av vissa kemiska ämnen och virus. För flercelliga organismer är det skillnad mellan mutationer som ger upphov till nya individer och mutationer som kan ge upphov till t.ex. cancer. Det är förstås starkt förenklat.
Man kan säga att mutationer är dåligt för individen men bra för genpoolen. Både lite skrämmande och betryggande.
Men om man vill landa i sin egen lilla värld bortom vetenskapssnacket. Trygghet! Jag tror att längtan efter och behovet av trygghet är den största drivkraften bakom hur vi lever, hur vi upprepar oss, hur vi bygger (eller fastnar i) våra mönster. Själv behöver jag massor av trygghet, samtidigt som det skrämmer skiten ur mig (ursäkta språket) att fastna i trygghetskvicksanden. Ja, det är verkligen tveeggat. Precis som mutation. Många författare har förhållit sig till begreppet trygghet på många olika sätt, i allt från de värsta mardrömsdystopier till romantiskt drömmeri och allt där emellan. Samtidigt undrar jag över hur många som har definierat vad trygghet är. Har du definierat vad din trygghet är? Vågar du det? Trygghet för mig är riktiga vänner, mat på bordet, en vetskap om att min familj mår bra och kanske ytterligare några saker. Jag tror i alla fall att det är min trygghet. Men om det är min definition på trygghet, varför upprepar sig dagarna i mitt liv nästan på samma sätt? Med den definitionen borde jag ju kunna leva livet på en mängd olika sätt och ändå känna trygghet. Eller?
Jo, men jag sa ju att det är tveeggat. Vad finns då pä den andra sidan av svärdet? Kan det vara rädsla, ångest? Feghet? Ja, kanske. Men om jag inte vill att baksidan av myntet ska vara ångest, vad skulle det då kunna bestå av? Spänning? Äventyr? Risk? Varför inte. Om drivkraften hade varit enkelriktad med trygghet som enda bränsle så kanske livet hade upplevts enklare. Risken finns förstås att det blir tråkigt.
Hur ska jag då kunna uppleva spänning och äventyr i mitt liv och samtidigt tillgodose mitt stora behov av trygghet? Ja, det är väl här utmaningen ligger. Att långsamt kliva ut ur sin Comfort Zone, men ändå ha kvar sin Safety Zone. Som att köra lagom snabbt med en Formel ett-bil med krockkudde eller hoppa bungyjump från låg höjd. Eller blogga utlämnande för en väldigt liten publik...innan jag tar bussen till jobbet... Hur galet är inte det?