Äventyrsbrist - en vuxensjukdom!

Jag tror många av oss i den rika, relativt lugna delen av världen lider en stor brist på äventyr. När vi är små är hela världen ett äventyr. Det kan vara på gott och på ont. Äventyret kan bestå i spännande lekar och upptäckter, men också i att komma helskinnad från skolan till hemmet. Äventyr kan förstås upplevas som positivt, energigivande, endorfinhöjande, men också som farligt, förtryckande, förnedrande, stressande. Jag tror också att de allra flesta (här hoppas jag att jag har fel) är missbrukare av en företeelse som jag kallar senet. Det är enklare än vad det ser ut. Det handlar om att skjuta upp livet till senare. Jag orkar inte träffa mina vänner nu när jag jobbar så mycket, men sen... Jag hinner inte gå någon kurs i spanska i år, men sen... De flesta verkar lägga enorma förhoppningar och förväntningar på vad de ska göra som pensionärer, till och med många som bara är runt trettio coh skaffat hus, hund, fast jobb och första barnet. Det är klart att saker har sin tid och att man inte kan göra allt nu, på en gång, men handen på hjärtat, hur många saker skulle du vilja göra nu direkt om du hade det som du skyller på för att inte göra det, dvs tid, pengar och ork.

Mitt liv är rätt liknöjt, eller har varit, åtminstone i vissa avseenden. Jag älskar min fru och mina/våra barn enormt mycket. De ger mig massor av energi och får mitt liv att kännas meningsfullt. Men ändå. Om de inte skulle finnas där i min omedelbara närhet så skulle mitt liv vara rätt dött. Jag har också vänner, goda vänner, men de är precis som jag rätt upptagna med sina liv, sina sorger, sina glädjeämnen. Borde jag då inte vara nöjd? Vilket enormt i-landsproblem det kan kännas som, att bo i ett stort hus, i en vacker stad, i ett vackert tämligen välmående land, ha ett fast jobb, ha en massa barn, vara gift med en klok och vacker fru. Varför är jag då inte nöjd? I många avseenden är jag nöjd, men det fattas massor i livet för att det ska kännas så där riktigt toppen som jag skulle vilja. Det fattas äventyr, lagom mycket fara, spänning, lek, spontanitet, risktagande, pirr i magen, positiv stress och nervositet. Jag har smugit igång med några förändringar i livet som jag verkligen gillar. Jag har börjat dansa igen. När jag var riktigt ung dansade jag mycket jazz- och showdans och var ganska bra på det, sen blev jag vuxen. Nu dansar jag kubansk salsa med min fru och jag tänker bli riktigt bra på det. Jag bloggar och älskar det. Har också börjat göra musik. Det är riktigt svårt, men sanslöst roligt och kostar nästan inget. Och det här är bara början. Nästa steg blir nog meditation och att lära mig spela gitarr tror jag. Det har jag alltid velat kunna.

Levnadskonstnären, författaren, entreprenören osv Timothy Ferriss skriver i sin bok "Four-hour-workweek" att äventyrsbrist är en vanlig vuxensjukdom. Istället för att fortsätta vara barn och barnslig, så ska man vid en viss ålder växa upp, bli realist och sluta låtsas. Om du vid fem års ålder säger till dina föräldrar att du vill bli astronaut (en inte helt ovanlig dröm i den åldern) eller president, så reagerar de flesta föräldrar med att svara att du kan bli precis vad du vill? Om du är 25 och säger att du vill starta en cirkus, eller dressera delfiner, så blir svaret från i princip alla föräldrar (några få undantag finns det) att du måste vara realistisk. Bli advokat, arkitekt, revisor, snickare eller nåt annat som är på riktigt. Han använder bilden "en lönnfet gubbe i röd BMW cabriolet" dels för att förklara med vad han menar hur en dröm kan dö i det realistiska valet och som varningsklocka för sig själv och sina kolleger. Så snart någon av dem började sänka sina ambitionsnivåer, tappa självförtroendet eller "acceptera verkligheten" så hörde de av sig till varandra med frågan "håller du på att bli en lönnfet gubbe i en röd BMW cab?" Jag tycker bilden är helt underbar, trots att jag själv är lite lönnfet (jobbar på det) och tycker att BMW gör snygga bilar.

Ferriss använder en metod för att få fart på livet när den lönnfete gubben visar sitt fula tryne i honom. Han kallar det för drömlinjer. Det är en slags tidslinjer kring det som de flesta skulle betrakta som drömmar. I drömlinjerna förvandlas hans drömmar från vaga önskningar till tydligt definierade steg. Han sätter upp orealistiska mål och han fokuserar på aktiviteter som kan fylla tomrum som uppstår när arbetstid försvinner (läs mitt förra inlägg: befria dig från tidsslaveriet). Det roliga med Ferriss är att han gör det så konkret. Han skapar faktiska tidslinjer i sin dator eller på ett papper. En med sex månaders tidsrymd och en med 12 månader. Längst till vänster listar han upp 4-5 drömmar i tre kategorier: vad han drömmer om att HA, vad han drömmer om att VARA och vad han drömmer om att GÖRA. Att ha kan t.ex. vara en röd Ducati, en lägenhet i Rom, hemhjälp, alla nummer av Spiderman, eller nåt helt annat. Att vara kan t.ex. handla om att vara bra på att prata spanska, att kunna laga en gourmetmiddag, att vara stark. Att göra kan innefatta resa jorden-runt, tävla i strutskapplöpning, att sjunga duett med Sara Löfgren. Efter att ha listat sina svåruppnåeliga drömmar sätter han en kostnad för varje dröm. Vad kostar det att bli bra på spanska, vad kostar det att resa jorden runt? Många drömmar kostar faktiskt mindre än man tror, vissa kostar mycket, men är det omöjligt mycket? Relativt sällan.

Efter att ha fått fram kostnaden för sina drömmar räknar han fram hur mycket han måste tjäna och lägga undan för att kunna göra detta. Om det kostar extremt kanske man måste lägga det åt sidan så länge. Vissa summor kanske blir noll och kräver bara mod. Därefter definierar han tre steg för att förverkliga sina drömmar: vad han kan göra nu genast, vad han gör imorgon och vad han gör i övermorgon. De två sista är förstås tidsbegrepp för vad han gör senare, men genom att välja orden imorgon tvingar han sig att inte skjuta upp det till någonstans in i framtiden. Genast är dock genast, nu, omedelbums!

Jag har själv inte börjat leva efter detta, inte än, men det har hjälpt mig att börja förstå att jag måste börja göra något åt mitt eget liv, min egen tristess, min egen liknöjdhet. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Och det börjar bli lite bråttom om jag ska kunna njuta av mitt liv nu och inte hoppas på att det kommer sen. I fem myror är fler än fyra elefanter sjungs en sång med texten "där är där där man inte är, här är här där man är, och här har man alltid med sig." Nu ska jag ta mitt här och gå över till grannen med en nygräddad Jansson och njuta av min och deras härvaro.

Jag...en galen trygghetsnarkoman?

En definition på galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Galenpannan som uttryckte detta var Albert Einstein. På sätt och vis är det en väldigt illustrativ bild av vad galenskap skulle kunna vara. Det är lätt att visualisera det, som till exempel vår gamla katt som alltid när det visade sig att det regnade utanför ytterdörren sprang till altandörren för att hoppas på bättre väder, varje gång. Man kan också se framför sig en människa som varje dag åker till jobbet med samma buss, varje kväll tar bussen hem, äter middag, tittar på tv, somnar... Vänta nu... Hjälp det är ju jag!
Det är lätt att ta till sig en sån definition och igenkännande skratta lite, både för att den låter så smart och lite för att den lätt går att visualisera, men också förstås för att orden kommer från en av vår tids stora genier. Det är samtidigt en rätt märklig definition. Den är märklig för att hela vår utveckling bygger på ständig upprepning, både vår samhällsutveckling och vår genetiska utveckling. Det är både skrämmande och betryggande att vi tenderar att upprepa oss hela tiden. Är det inte? Jag vill inte vara en sån som sitter fast i ett mönster jag inte kontrollera, att ständigt göra samma sak dag ut och dag in. Ändå gör jag det...om och om igen. Varför? Kanske för att det är tryggt, för att man vet vad man har, men inte vad man kan få. Kanske för att jag är feg, eller lågintelligent (eller smart), eller för att jag är förprogrammerad på det sättet. Vad vet jag. Är det genetiskt att upprepa sig, eller är det något jag lärt mig, något i min och mina förfäders uppfostran? Är det samhället eller någon annan dold makt som gör att jag gör detta...om och om igen? Eller är det så det ska vara? Det kanske är bra. Vem vet.
Den vanligaste formen av upprepning borde vara förökning. På olika sätt upprepar arter ett mönster att föröka sig som leder till arternas överlevnad. Förväntas samma resultat varje gång? Ja det beror väl på hur man ser det. Ta människan t.ex. Det blir en ny människa i princip varje gång som ett resultat. Men samtidigt är den nya människan genetiskt annorlunda än var och en av ursprunget, föräldrarna. Det finns många processer omkring oss som ständigt upprepas och som på sitt sätt ger samma resultat, men samtidigt ändå inte, på grund av mutationer.
Mutationer är bestående och ärftliga förändringar i cellers genetiska material. Mutationer har flera olika orsaker, till exempel slumpmässiga kopieringsfel under celldelningen, strålning, inverkan av vissa kemiska ämnen och virus. För flercelliga organismer är det skillnad mellan mutationer som ger upphov till nya individer och mutationer som kan ge upphov till t.ex. cancer. Det är förstås starkt förenklat.
Man kan säga att mutationer är dåligt för individen men bra för genpoolen. Både lite skrämmande och betryggande.
Men om man vill landa i sin egen lilla värld bortom vetenskapssnacket. Trygghet! Jag tror att längtan efter och behovet av trygghet är den största drivkraften bakom hur vi lever, hur vi upprepar oss, hur vi bygger (eller fastnar i) våra mönster. Själv behöver jag massor av trygghet, samtidigt som det skrämmer skiten ur mig (ursäkta språket) att fastna i trygghetskvicksanden. Ja, det är verkligen tveeggat. Precis som mutation. Många författare har förhållit sig till begreppet trygghet på många olika sätt, i allt från de värsta mardrömsdystopier till romantiskt drömmeri och allt där emellan. Samtidigt undrar jag över hur många som har definierat vad trygghet är. Har du definierat vad din trygghet är? Vågar du det? Trygghet för mig är riktiga vänner, mat på bordet, en vetskap om att min familj mår bra och kanske ytterligare några saker. Jag tror i alla fall att det är min trygghet. Men om det är min definition på trygghet, varför upprepar sig dagarna i mitt liv nästan på samma sätt? Med den definitionen borde jag ju kunna leva livet på en mängd olika sätt och ändå känna trygghet. Eller?
Jo, men jag sa ju att det är tveeggat. Vad finns då pä den andra sidan av svärdet? Kan det vara rädsla, ångest? Feghet? Ja, kanske. Men om jag inte vill att baksidan av myntet ska vara ångest, vad skulle det då kunna bestå av? Spänning? Äventyr? Risk? Varför inte. Om drivkraften hade varit enkelriktad med trygghet som enda bränsle så kanske livet hade upplevts enklare. Risken finns förstås att det blir tråkigt.
Hur ska jag då kunna uppleva spänning och äventyr i mitt liv och samtidigt tillgodose mitt stora behov av trygghet? Ja, det är väl här utmaningen ligger. Att långsamt kliva ut ur sin Comfort Zone, men ändå ha kvar sin Safety Zone. Som att köra lagom snabbt med en Formel ett-bil med krockkudde eller hoppa bungyjump från låg höjd. Eller blogga utlämnande för en väldigt liten publik...innan jag tar bussen till jobbet... Hur galet är inte det?