Är du en sån som tänker att "det går aldrig" när du ställs inför ett problem eller en utmaning? En evig pessimist som gärna ser svårigheterna snarare än möjligheterna. Eller är du en sån som alltid tror att vad som än händer så kommer det att lösa sig på ett eller annat sätt? Antagligen har du lite av båda i dig, med en övervikt åt det ena eller det andra hållet. Jag har alltid trott att jag är väldigt dragen åt det pessimistiska hållet eftersom jag uppfattat mig som feg, trygghetsberoende och en ivrare av livrem och hängslen (och klister i linningen), men jag har börjat förstå att det är en av många skeva självbilder jag har burit med mig genom livet. Skulle tro att många av mina vänner skulle skriva under på det.
Nu när jag sagt upp mig från min trygga kommunala anställning för att ge mig in i egna företagarens ekonomiska osäkerhet, har jag upptäckt att jag inte alls känner någon oro och det är så oerhört befriande. Det är den skönaste av känslor på väldigt länge, kanske i hela mitt liv. Jag skiter faktiskt i hur det går. Det kommer förstås att gå bra, det tvivlar jag inte en sekund på, men om det mot förmodan inte skulle bli så... I couldn't care less! Det är en upprymd känsla av frihet. För vad är det värsta som kan hända, det verkligen värsta? Personlig konkurs? Ja kanske. Och hur farligt är det? Inte alls. Det går alltid att börja om från början, starta om. Smaka på det... "börja om"... om det är det värsta som kan hända så är jag definitivt beredd och jag kommer aldrig att ge upp min nyvunna frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar