torsdag 19 april 2012

Ge varandra bekräftelse, massor av bekräftelse!

GWF Hegel (en av 1800-talets stora tänkare) menade att begäret att få andra människors erkännande i de allra tidigaste samhällsbildningarna, satte igång de strider om prestige som senare låg till grund för indelning av människor i olika klasser. Han menade alltså att behovet av bekräftelser påverkat hur vårt moderna samhället kommit att bli. Om de tidiga dominerande mänskliga kulturerna generellt hade karaktäriserats av att människor ständigt ägnade sig åt att bekräfta varandra, hade vi då levt i ett klasslöst samhälle? Ingen aning, men tanken är förstås kittlande.

Det jag tidigare förknippat med bekräftelse är något negativt - det sjukliga bekräftelsebehovet. Den där ängslan över vad andra ska tycka om mig. När jag säger ja till sådant jag inte vill, när jag påstår sådant jag egentligen inte tror på, håller med sådant jag egentligen är emot, ger komplimanger jag inte menar allvar med, ber om ursäkt när jag inte gjort något fel, försöker imponera på andra människor, ber om tillåtelse innan jag utttalar mig eller tar ett beslut med mera. Känner du igen dig? Det finns många varningssignaler för det här beteendet. Men att det finns en sjuklig sida av bekräftelse, måste det betyda att bekräftelse alltid är av ondo. Nej, naturligtvis inte. Det vet du förstås redan. Men hur ofta bekräftar du människorna i din närmaste omgivning? Dina vänner, dina kolleger, din fru/man, dina barn? Fundera på det ... på allvar. Jag tror, precis som Hegel var inne på redan på 1800-talet, att bekräftande av dig själv och andra är av oerhört stor betydelse för hur samhällskulturen utvecklas. Bekräftelsebehov kan bli sjukligt, men viljan att bekräfta kan leda till något friskt.

Man kan använda så kallade bekräftartekniker för att förändra sociala klimat och att bidra till en kultur där härskartekniker inte kan användas – en kultur där ömsesidig respekt råder. Det är då viktigt att ta människor i sin omgivning på allvar och visa sitt engagemang för dem. Genom att själv lyssna på andra, ge gensvar och konstruktiv kritiksynliggör och bekräftar du andra. Detta ger också respekt tillbaka och innebär att du indirektsynliggör dig själv. Istället för härskarteknikens karaktäristiska förlöjligande, undanhållande av information, dubbel bestraffning och påförande av skuld och skam, ser man med bekräftarteknik till att respektera, informera, dela ut dubbel belöning och att bekräfta dig själv och andra. Om du har en chef som använder härskartekniker så bör du byta arbetsplats omedelbums, men om du har en kollega, någon i vänkretsen eller i släkten som gör det så finns det goda möjligheter att motverka att härskartekniken biter sig fast i dig och andra genom att använda bekräftarteknik som motmedel.

Det är inte alltid lätt att börja bekräfta andra när man lider brist på bekräftelse själv. Bekräftelser ger energi och brist på bekräftelse kan ta energi. Jag tror ändå att det är något man bör träna sig på och att det lönar sig i längden. Om du bara väntar på att först bli bekräftad själv för att sen bjuda tillbaka kommer du antagligen bli besviken. Du måste börja och du kommer sannolikt få mångdubbelt tillbaka. Märker du att resonemanget inte stämmer, att du försöker bekräfta andra utan att få något tillbaka kan det bero på flera saker. Du förväntar dig bekräftelse från dina barn - glöm det. Förvänta dig inte att dina barn ska bekräfta dig tillbaka. Förvänta dig att de bekräftar sina barn, precis som du gjort med dina. Du får inga tillbakabekräftelser från dina vänner - kanske dags att byta vänner, eller komplettera med några nya med någon slags empatisk förmåga. Du kan faktiskt förvänta dig bekräftelse från dina vänner om du bekräftar dem.

Bortsett från dina barn är nog bekräftandet av din partner det allra viktigaste. Man vill verkligen höra att man är vacker, sexig, intelligent, musikalisk, eller något annat som betyder något för en själv. Om du inte redan gör det så måste du börja nu genast. Och du måste vara ärlig. Om du inte kan bekräfta din partner och tro på det du säger, så är det antagligen något allvarligt fel på relationen eller på dig. Jag vågar inte säga att du då ska bryta, men något måste i alla fall göras. Bekräftelser måste inte nödvändigtvis alltid sägas. Ett leende, en trånande blick, en lång längtande ögonkontakt, en smekning på ryggen, i nacken och inte minst att lyssna kan tas emot bättre än ord. Och du kan använda det ofta utan att känna dig som en papegoja. Orden "jag älskar dig" kan faktiskt kännas tjatiga (men det tar ett tag). Att lyssna kanske är det svåraste. Ibland ska du bara lyssna, inget annat, ibland behöver du svara och någon gång kanske till och med säga emot. Hur ska man veta när? Ja, genom att lyssna kanske, inte bara på orden, utan på känslan.

Dig själv då. Ja, det kommer nog om du tränar dig på att bekräfta andra. Övning ger färdighet. Men glöm inte bort att bekräfta dig själv, ge dig själv beröm, uppskatta dina färdigheter och din välutvecklade förmåga att bekräfta andra!

4 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Om man inte bekräftas krymper man. Det är farligt att vänja sig vid allt det bra som folk är - för då glömmer man bort att tänka att det är fantastiskt och då glömmer man bort att bekräfta.

    Bekräftelse är viktigt både för den som kanske inte alltid lyckas så bra och för den som lyckas mer än bra.

    Bekräftas man inte på ena sättet, så söker man efter andra sätt. Som det där med "kan man inte vara bäst på vara bäst kan man i alla fall bli bäst på att vara sämst". I brist på positiv bekräftelse är negativ bekräftelse ändå alltid bättre än att inte bekräftas alls.

    Jag håller inte med dig om att det är en given sanning att barn inte bekräftar sina föräldrar. Det händer visst att barn bekräftar sina föräldrar!

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar Åsa. Jag uttryckte mig tyvärr otydligt när det gäller barn. Jag får massor av bekräftelse från mina barn. Jag tycker bara att jag inte bör kräva bekräftelse från dem, men tar gärna emot det när det kommer av sig självt!

    SvaraRadera
  3. Intressant läsning.
    Tack.
    Jag gillar din formulering i sista kommentaren, om barn och bekräftelse.
    Jag anser att jag, i egenskap av mamma, är 'förpliktigad' att bekräfta mina barn. Vilket jag naturligtvis mer än gärna gör. Det är ju bland det ballaste som finns, när man verkligen kan SE hur barnen tar till sig, växer som människor, och även som en ren bonus själva börjar uppmärksamma, kommentera och bekräfta andra människor i sin närhet.
    Genom detta får ju även jag ta del av detta underbara.
    Nu till min fundering.
    Utan att bli alltför detaljerad kan jag bara nämna, att i både relationen till mina barns far, och nu även i min nyligen ingångna relation, kan jag uppleva en 'halv-desperation' i önskan att bli bekräftad.
    Jag upplever mig själv som en kärleksfull människa med nära till kram och gos och som även met än gärna uppmärksammar, berömmer och bekräftar folk i allmänhet.
    -Men inte på kommando.
    Jag börjar fundera på om det är MIG det är fel på, då i just kärleksrelationer, det tenderar att nästan 'låsa sig' för mig.
    Jag varken kan ellet vill bekräfta en vuxen man för att han 'behöver' det.
    Kan det däremot få komma spontant är det en helt annan fråga.
    Resultatet av detta blir det klassiska moment 22..
    Jag bekräftar inte för att det förväntaa av mig, och min partner blir frustrerad över att han inte får tillräckligt med bekräftelse.
    Det här är ju naturligtvis oerhört frustrerande, både för min partner och mig, och jag upplever det som en svår spiral att ta sig ur.
    Är detta något du som man känner igen?
    Med vänlig hälsning,
    Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jenny
      Jag vill först säga att jag inte är någon terapeut eller liknande. så mina reflektioner bygger enbart på mina egna erfarenheter och det jag möjligen kan se hos familj och vänner. Jag har upplevt liknande som man, så jag kan förstå din partner. Min fru är också kärleksfull och har nära till sina känslor, men hade till en början av relationen svårt att ge mig den bekräftelse som jag kände så stort behov av. Jag bekräftade henne massor med avseende på hennes utseende och hennes sexighet. I vårt fall handlade det om att vi inte förstod varandras behov. Bekräftelser och kärleksförklaringar är inte endimensionellt. Det finns så många olika sätt att bekräfta andra människor, men det sättet jag försöker på kanske inte är det som den andra har behov av. Jag ville höra att jag var snygg och smart, men fick smekningar och kel (vilket i och för sig var fantastiskt). Min fru ville framför allt ha närhet och mys, men fick kommentarer om hur vacker och sexig hon var (hon gillade det också). När vi förstod det så började vi båda att inte ta bort våra tidigare bekräftelser, utan komplettera med det vi nu visste att den andra behöver.
      Ni måste prata med varandra om detta. Det är jätteviktigt. Ni har antagligen helt olika behov av vilken typ av kärleksförklaringar och bekräftelser ni personligen behöver. Lyssna på varandra och ta till er vad den andra säger. Min åsikt är att man måste vara så generös att man bjuder varandra på den bekräftelse man behöver. Jag behöver ibland få höra av min fru t.ex. att det jag skriver är jätteproffsigt, även om det kanske kändes lite krystat för henne i början. Man får inte ljuga eller överdriva in absurdum. Det måste vara ärligt menat. Du ska inte heller göra det på kommando, men du behöver lära dig att känna in hur ofta som är lämpligt för att din partner ska må bra. Det ger enormt med energi och är en kick för relationen. Det behöver också vara ömsesidigt. Din partner måste veta vad som bekräftar dig. Du måste också få bli så bekräftad som du önskar.
      Så nej, det är inget FEL på dig. Det här är så otroligt vanligt. Fråga dina vänner, dina grannar... Jag blev aldrig bekräftad som barn. Jag har kärleksfulla, goa, snälla föräldrar, men som inte förmådde att bekräfta mig så att jag kunde känna mig stark och glad som barn. Jag kände mig inte alls sedd. Nu känner jag mig oerhört sedd, framför allt av min fru, men även av mina vänner. Och jag gör allt jag kan för att se och bekräfta dem tillbaka, för jag vet hur viktigt det är och hur mycket glädje och styrka det ger.
      Kolla gärna in den gamla klassikern "Kärlekens fem språk" av äktenskapsrådgivaren Gary Chapman. Den är lite tänkvärd. Den har lästs friskt av frireligiösa människor i många år, men funkar även för en ateist som jag:)

      Lycka till med allt du företar dig Jenny. Hör gärna av dig igen om du vill. Vill du skriva via mail så använd archifact@gmail.com

      Stefan

      Radera