Jag vet inte hur många gånger jag själv har känt och trott att jag måste vara den enda människan på jorden, i Sverige eller på jobbet som mår, känner eller beter mig på ett visst sätt. Men jag har förstått nu att så är det inte. Tvärtom! Nästan alla är och känner som jag. Inte samtidigt förstås, men då och då och på lite olika sätt. Ofta hamnar man i det tillståndet när man mår dåligt. Man känner sig fruktansvärt ensam. Och inte ensam på ett bra sätt. Till och med i min egen familj kan jag uppleva en stark känsla av isolering och ensamhet när jag mår dåligt, trots att jag är omgiven av underbara, kärleksfulla människor. Hur ska det då inte kännas för de som verkligen är ensamma? Det får en att tänka en del och känna sig oerhört priviligerad, vilket jag också är.
Men även priviligerade, sociala och omtyckta människor känner sig ibland, kanske ofta, väldigt ensamma. Det kan handla om någon slags sjukdom som man upplever sig ensam med. Och att det inte finns någon att prata med om det. Ingen som kan förstå. Eller en depression, ett tvångsbeteende, en ätstörning, en "defekt". Man är mager, fet, har för feminina drag som man, för maskulina som kvinna. Man tänker konstiga tankar. Man är den ende som inte haft en pojkvän eller flickvän. Man har inga barn trots att man är 45. Man vill inte ha barn, eller man vill ha tio barn. Man är frånskild och ingen vill ha en 45-årig lönnfet utan fast inkomst. Man är homosexuell i Bengtsfors.
Ja det finns många fler anledningar till att känna sig som att man är den enda i världen som... Jag har också gjort det. Jag upplevde mig själv som den ende unge mannen i hela Sandviken som ville kunna dansa som Leroy i Fame, med benvärmare och trikåer. Jag var den ende som sydde mina egna kläder. Och jag som inte ens var homosexuell. I Sandviken skulle man gilla fotboll, bandy, supa och jobba på bruket eller nåt annat som var på riktigt. Så var det förstås inte. Många tyckte kanske att det var ett bra liv, men minst lika många tyckte det inte och ville något annat. Mitt och många andras sätt att hantera känslan av ensamhet var att flytta långt från min uppväxt, långt från ensamheten. En hel del flyttade förstås av andra anledningar.
Många år har gått sen dess. Dansar jag som Leroy nu då? Nej, det blev inte så (fast jag är en jäkel på dansgolvet på hobbynivå). Kom jag undan känslan av ensamhet? Ja, delvis, men inte på grund av flykten, utan tack vare att jag börjat förstå att den där känslan av ensamhet är en falsk bild som jag själv byggt runt mig och att jag faktiskt kan välja om jag vill känna mig ensam eller inte. Ja, faktiskt! "Jahaja, det var ju enkelt. Då går jag väl hem då och låter bli att känna mig ensam och ser hur det funkar!" Nej det är klart att det inte är så enkelt. Jag har själv långt kvar för att känslan ska försvinna, om den någonsin gör det helt. Men jag är helt övertygad om att man faktiskt kan välja, men det kräver en del självinsikt, kanske en del hjälp (terapeuter kan vara en början) och tålamod. Man måste ju också förstås vilja bli kvitt känslan av ensamhet, men det är ju ditt val... och mitt. Behövde jag egentligen flytta då? Kanske, kanske inte. Jag har brutit upp på olika sätt många gånger och skulle säkert kunna uppfattas som en hoppjerka. Men jag tror att förändring ibland kan vara ett bra sätt att skapa nya förutsättningar för det man vill. Förändring kan ge ny energi, nya tankar, nytt liv.
Vilka problem du än har och upplever att du har, så kan jag nästan lova dig... Du är inte ensam! Det finns sannolikt massor av människor i världen, i Sverige, i kvarteret, i familjen, bland dina vänner som känner på samma eller liknande sätt. Prata om det med någon. Om den du hoppats skulle lyssna inte gör det, berätta för någon annan som lyssnar. Lyssna tillbaka om någon annan behöver dig som bollplank. Detsamma gäller om du hellre vänder dig till en terapeut. Byt om det inte funkar. Alla är inte bra, eller så är de bra, men passar inte dig. Eller välj något annat sätt att bryta din känsla av ensamhet som funkar för dig. OCH HA TÅLAMOD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar