Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med tanken om ett liv efter detta livet. Det gäller oavsett om det handlar om att man skulle kunna återfödas som människa, som en helt annan varelse, som rörelseenergi, som en tanke, om man skulle hamna i en himmel (eller i värsta fall helvetet) eller på någon annan plats som finns beskriven i olika skrifter om det mänskliga ödet. Egentligen borde det väl vara en ganska skön tanke. Att "veta" att man kan komma tillbaka och kanske få det här en gång till, eller något annat fantastiskt. Vad är det då som stör?
Jag har gått igenom många faser av religiösa och filosofiska grubblerier, från djupt engagemang i Missionskyrkan till absolut ateism med några sidoturer via "back to nature" och ett mycket försiktigt intresse av zoroastrism. Alla religioner och filosofier har förstås sina fram- och baksidor. De flesta av de som jag känner till har någon slags uppfattning om någonting "sen". Och det är här jag upptäcker att det inte fungerar längre. Det berömda sennet som ger mig rysningar i ryggraden. Jag skulle vilja älska möjligheten att återfödas, men jag mår samtidigt illa av tanken på möjligheten att skjuta upp mitt nuvarande liv för att det kommer ett till... sen. Bara en uns chans till ett sen i mina tankar skapar en grogrund till likgiltighet och liknöjdhet, liksom socker ger näring till candidasvamp. Jag tror det i alla fall. Jag har börjat undra om jag kanske måste vara förföljd av känslan att livet verkligen är kort och absolut det enda vi har, för att jag ska ta tillvara på varje moment, varje ögonblick av lycka, kärlek, kvalitet, vänskap. Njuta av varje skön känsla. Det låter fånigt och nästan lite farligt, men det kanske är så. Är min njutning av livet beroende av vetskapen om att livet tar slut?
Vad är njutning egentligen? Elizabeth Gilbert skriver så underbart i boken "Eat, pray, love" om varför hon vill lära sig Italienska. Ett språk som, utifall italienarna skulle invadera Etiopien igen, och faktiskt lyckas denna gången, skulle talas i hela två länder. Hon har flera svar på frågan. "Ett språk som jag tycker är vackrare än rosor" är det mer romantiska. Eller "för mig var vartenda ord som en sjungande sparv, en trollkonst, en tryffel". Ett språk som gör en sexig och glad. Jag lär mig italienska för att "jag tycker att jag förtjänar något vackert". Hon resonerar om njutning och livsglädje på ett sätt som får mig att bli glad, pirrig och full av längtan, livslust och äventyrsgnista. Bara att låta sig själv tänka, inte om, utan hur man själv ska njuta maximalt är omvälvande. Det har jag aldrig tillåtit mig. Får man verkligen vara så egoistisk? Är det egoistiskt?
Kan man lära sig att njuta? Jag känner mig förstås tvungen att svara ja på den frågan. Allt annat skulle kännas oerhört deprimerande. Men hur gör man då? Många som skriver om njutning återkommer ofta till frågan om att leva i nuet, närvaron och härvaron. Det tror jag är en nyckel till njutning. Om du lever i sennet kan du aldrig njuta fullt ut, kanske inte alls. Jag vet, för jag har levt i sennet i hela mitt liv, fram till...NU. Eller förresten, jag är nog fast i sennet lite till. Processen mot nuet är påbörjad i tanken och själen, men jag känner att jag inte är där helt och fullt än. Att börja leva i nuet är lite som att bli förälskad... i sig själv. Hur märkligt och narcissistiskt låter inte det. Lugn bara. Det handlar inte om att bara tänka på sig själv. Det är mer att börja gilla den man är, att se sig i spegeln på morgonen och faktiskt tycka om det man ser. Det ÄR en skön känsla! Jag erkänner, jag har börjat känna det, och tycker till och med att jag är lite snygg (fniss). Att börja tycka om sig själv är dessutom en förutsättning för att du ska börja se, verkligen se, andra människor, tolerera deras tillkortakommanden, se deras vackra själar. Jag tror faktiskt inte att du verkligen kan tycka om andra människor utan att tycka om dig själv. Det kan i värsta fall till och med gälla din partner och dina barn. Det kan vara bilden av lyckan du tycker om, inte lyckan själv. Fundera på det. Om det är så illa, så måste man ändra på det... NU!
Jag vet inte hur man lär sig leva i nuet. Det finns nog ingen generell, enkel quickfix för det. För en del kan det kanske vara enkelt, en lev-i-nuet-kurs över en helg, eller en yogakurs. För andra kanske resan till Nu är längre. Jag vet i alla fall att det räcker inte att säga att man ska leva här och nu. Det händer inget genom det. Det räcker inte att tänka. Du måste göra. Mina första steg har varit följande: 1. Säga upp mig, 2. Börja dansa salsa, 3. Blogga, 4. Börja skriva bok. 5. Starta eget företag (inte riktigt i den ordningen). Mina nästa steg tror jag kommer att bli: A. Göra en Flashmob på stan, B. Sjunga på Harrys, C. Ge ut en bok, D. Börja meditera/yoga. Hjälper det mig att leva i nuet? Ingen aning! Men jag njuter faktiskt, så... ja, kanske.
Har du tankar om njutning, om att leva i nuet, om hur man kan börja att hitta sig själv, dela gärna med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar