lördag 20 oktober 2012

Från kärlek till hat - hur gick det till?

Relationer är verkligen märkliga. Framför allt de relationer man av obegripliga anledningar lyckas förstöra så totalt. Jag har i mitt liv haft en del relationer. Jag tror inte det skulle definieras som extremt många eller få utan sannolikt ganska så medelmånga, hur många det nu är. Alla gånger utom två (som jag minns) har jag gått in relationen med en stark förälskelse som sen övergått till att jag också blivit riktigt kär. Men av någon anledning har alla relationer (utom den nuvarande - min eviga och sista) brutits. En av relationerna höll i sig i tjugo år och gav mig fyra barn. Även den bröts. Att relationer bryts är inte så konstigt. Man glider isär, den ena eller båda märker att den man blev förälskad i inte riktigt levde upp till den bild som målades upp först, eller man kanske till och med har misshandlat relationen med förakt och prestige eller något annat. Livet och människor förändras och utvecklas, ibland till det bättre, ibland till det sämre, och orsakerna kan vara hur många som helst.

 

Men det som verkligen är märkligt är när man haft en kärleksfull relation i några eller till och med många år och glider i sär, oavsett orsak, att en del kan bli så bittra fiender eller så totala främlingar för varandra. Jag kan delvis förstå det om den ena har blivit djupt kränkt eller sårad, men om skälet är att man helt enkelt glidit ifrån varandra, att den djupa kärleken upphört och att attraktionskraften saknas, hur kan man då bli fiender? Jag känner många där just detta har hänt. Människor som har älskat varandra, som haft ett underbart sexliv, haft kul tillsammans och kanske även fått barn. Hur kan man gå från stor kärlek till bitter fiendskap utan att egentligen ha någon anledning? Handlar bitterheten om att man misslyckats och att det är enklare att lägga skulden för misslyckandet på den andra? Projektion helt enkelt.

 

Projektion används inom psykologin för att beskriva hur en person som inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter och tillkortakommanden för över (projicerar) de egenskaperna hos en själv på en annan person (eller flera) för att försvara sin dåliga självbild, eller kanske snarare för att upprätthålla en tillfredsställande självbild. Enligt Sigmund Freud är det en psykologisk försvarsmekanism för att förmildra ens egna oönskade tankar och värden. Jag tror att det inte är ett särskilt friskt beteende. Friska människor brukar använda mogna försvar som humor, sublimering och altruism istället för omogna försvar som projektion eller passiv och aktiv aggression. Det senare är också tekniker som psykopater använder sig av.

 

Men hur blir det så i en relation att fullkomligt mentalt friska människor plötsligt kan fastna i ett så farligt och sjukligt beteendemönster? Har det legat latent och kommer fram i en känslomässigt extremt pressad situation, eller skapar situationen i sig beteendet? Jag vet inte. Jag har aldrig avskytt någon av de människor jag haft en kärleksrelation med. Däremot fastnade jag i unga år i ett beteende där jag talade illa om den jag varit tillsammans med, antagligen för att lyfta upp mig själv och få mig själv att känna mig stark och stolt och för att känna att uppbrottet var rättfärdigat, men absolut inte mitt fel eller mitt problem. Projektion så det stod härliga till. En mycket klok och emotionellt mogen flickvän i början av 80-talet reagerade kraftigt när jag talade illa om flera av mina tidigare relationer. Jag minns nästan ordagrannt hennes ord: "Om du talar illa om dem nu, så är det enda jag kan vara helt säker på när det gäller dig, att du kommer att tala illa även om mig om vårt förhållande tar slut!" Hon fick mig verkligen att vakna upp och förstå att jag bara projicerade min egen osäkerhet och min egen sorg på dem. Och hon var bara 19 år. Tonåringar kan vara oerhört kloka.

 

Det betyder tyvärr inte att jag aldrig därefter projicerat min dåliga självbild och mina tillkortakommanden på någon annan efter det. Det är klart att jag gjort, många gånger, men jag kommer på det och kommer över det mycket snabbare nu. Det dyker upp ibland, på jobbet, hemma, med mina vänner till och med, mina barn... Saker jag drömt om som jag vill att de inte ska gå miste om, dåliga relationsmönster som jag inte vill att andra ska fastna i, katastrofala jobb som jag vill att de ska bryta upp från... Allt jag vill och inte vill, som jag vill projicera på andra. En stor skillnad i min relation idag är att vi pratar om detta, nästan varje dag, om mönster, beteenden, om signaler vi sänder ut, om reaktioner, om att låta var och en ha sina fel, brister och fantastiska fördelar. Det är verkligen jobbigt, svårt och farligt att släppa någon innan för ens hud på det sättet. Det är så det känns när de jobbiga frågorna tränger på, men jag tror att det är det enda sättet om man verkligen vill att en relation ska fungera, leva och utvecklas. Om du själv vill fungera, leva och utvecklas. Ännu jobbigare är att det inte finns några givna, färdiga svar. Inget facit. Bara du... och alla andra och det stora äventyret som brukar kallas livet.

Free your mind!

 

2 kommentarer:

  1. Ytterligare ett inlägg från dig som verkligen berör! :) Det ligger mycket i det du säger, det här med projiceringen. Framför allt om personen ifråga burit sig riktigt illa åt mot sin äkta hälft, genom att vara tex otrogen.

    Men sen tror jag också att i vissa förhållanden, framför allt när det är barn iblandade, att bägge försöker så in i Norden få förhållandet att hålla att de till slut inte klarar av att se varandra. De inser inte i tid att de inte är gjorda för varandra och liksom överdoserar varandras sällskap. Ha en fin kväll!

    SvaraRadera
  2. Tack för dina kloka synpunkter!

    SvaraRadera