måndag 15 oktober 2012

Visioner måste synas i verkliga livet!

Det finns 290 kommuner i Sverige. Av dem finns det en handfull kommuner som man i media brukar höra positiva saker om. Där det händer saker, där invånare känner att de blir hörda, där det finns visioner och där visionerna blir genomförda. Varför är det så? Hur svårt kan det egentligen vara? I många kommuner idag finns en enorm stress inbyggd i systemen och i de som jobbar i systemen, medarbetarna. Det är ett ständigt jagande efter tid och resurser. Samtidigt finns det få kommuner (som jag känner till ska jag kanske tillägga) där tjänstekvinnor/-män och politiker med glädje arbetar mot ett gemensamt mål och för att göra just sin kommun till den bästa i världen. Den stoltheten och den drivkraften har jag inte hittat någonstans. Det finns i och för sig inte heller på så många andra typer av arbetsplatser, men en kommun är ändå en sån instutition som borde ha enorma förutsättningar för att lyckas. Det finns inga krav på ständigt ökande vinster och ökande positiva resultat. Ett nollresultat kan räknas som fullt godkänt. Hur många företag skulle acceptera det? Ändå är min erfarenhet att kommunala arbetsplatser och tjänster är oerhört stressiga och avsaknaden av arbetsglädje, visioner och gemenskap är förvånansvärt dominerande. Det betyder inte att alla som arbetar i en kommun vantrivs. Inte alls. Jag vantrivdes inte själv - tvärtom, men jag upplevde ändå den här pressande situationen.

 

Hur gör man då? Ja, om jag hade ett enkelt svar så vore jag rik. Jag tror att det är väldigt viktigt att göra som man har gjort i en del kommuner: att formulera en vision som är enkel, tydlig och något man verkligen vill sträva efter. Gärna något unikt för platsen, tiden eller människorna. Svårigheten ligger sen i att få alla att bära visionen till något som blir verkligt. Något som syns, hörs och känns. Det kräver stora förändringar i organisationen självt. Omvälvande nödvändiga förändringar. Där brukar det oftast spricka eftersom det kräver både mod, kunskaper och prestigelöshet. Men om man inte inom organisationen skapar förutsättningar för att visionen ska kunna bära så är det i mina ögon lönlöst. Det måste finnas utrymme för utveckling och det utrymmet måste finnas hos alla medarbetare och alla grupper. Om visionen t.ex. handlar om kreativitet, vilket är ganska vanligt, så måste organisationen främja och ta vara på kreativitet på riktigt. Nya idéer måste uppmuntras, utvecklas och omvandlas till verkliga projekt. Klarar inte organisationen det så kommer det det inte fungera utåt heller. Det tar dock tid eftersom de flesta medarbetare vanligtvis har lärt sig och vant sig vid att idéer inte tas tillvara och att all förändring kommer uppifrån, från chefen.

 

Om man formulerar en vision man vill arbeta efter så måste det synas utåt att det händer något. Det räcker inte att fånga upp goda idéer. De måste genomföras också...genast. Om det kommer fram idéer om att man vill ha fler träd i en stad, så måste träden dit omgående. Det går inte att lägga in det i budget, planera för en åtgärd på en plats någonstans 2016. Det är för sent. Det måste inte ske omvälvande saker, men det måste synas att man jobbar enligt visionen, annars är det bättre att låta bli.

I de flesta tjänster som finns inom en kommun ingår det vanligtvis att ständigt bli avbruten. Det är en vansinnig inställning av en arbetsgivare att kräva att man blir avbruten i sitt arbete hela tiden. Skälet är ofta att man vill ha en hög servicenivå för invånare i kommunen, men det många sätt att tillfredsställa en hög servicenivå. Att ständigt bli avbruten leder till extrem ineffektivitet, extremt låg produktivitet, hög stressnivå och dålig service. Varje avbrott leder till att du måste starta om med det du gör flera gånger. För mig innebär t.ex. fyra avbrott i timmen att jag inte får några av mina ordinarie arbetsuppgifter gjorda och en hel dag kan gå utan att jag upplever att jag fått något vettigt gjort alls. Om jag dessutom mellan avbrotten försöker genomföra mina arbetsuppgifter är jag heller inte fokuserad på att hålla en bra service gentemot besökare. Allt blir dåligt! Eller?

 

Man klarar sällan av att genomföra förändringar inom en organisation enbart med de medarbetare som ingår i organisationen. Man behöver nästan alltid hjälp utifrån av någon som inte är fången i de traditioner och mönster som format organisationen. Man blir alltid hemmablind och chefer vill oftast inte att något ska förändras som förändrar deras ställning som chef, dvs den som bestämmer. När man skapar en kreativ, skapande och produktiv arbetsplats där flera tar ansvar och driver utvecklingen behövs det oftast inte särskilt många chefer, vilket kan leda till att många chefer inte vill att sådana förändringar ska ske. Min egen känsla när jag arbetat som chef är att jag mer än gärna hade avskaffat min egen roll om det lett till att organisationen blivit välmående och framgångsrik. Att vara en del i en kreativ, utvecklingsfrämjande miljö ger så mycket mer glädje än att styra över en ineffektiv, bakåtsträvande organisation.

 

1 kommentar:

  1. Viktig fråga du tar upp för vad vore Svea Rike utan det arbete som görs inom kommunernas regi...? Min erfarenhet är att man faktiskt i bland i en kommun kan bli förblindad av visioner. Det förankras inte bland medarbetarna som slinker än hit, än dit, och någonstans mitt i den röran ska de utföra ett jobb...

    SvaraRadera