Konsten att avsluta!

De senaste dagarna har jag mått riktigt dåligt både fysiskt och känslomässigt. Trots att jag egentligen borde må som en prins. Jag har avslutat min tid som anställd för att tillsammans med min fru och livskamrat satsa helt på våra två nya ledord: frihet och rörlighet. Mina senaste veckor, ja kanske till och med månader, har varit extremt hektiska. Att vara anställd på en kommun borde innebära att man jobbar åtta till fem, aldrig kvällar, aldrig helger. Det var i alla fall en liten av flera anledningar till att jag valde att gå in i en trygg anställning. Problemet är bara att det har inte ett smack med anställningsformen att göra. Är du en engagerad person som brinner och känner för det du gör just nu i detta ögonblick, så är du det. Spelar ingen roll om du är anställd, egen företagare, kooperativ företagare. Det är engagemanget som ställer till det och som samtidigt gör livet så levande.

Så jag sade upp mig för att kunna fortsätta vara engagerad, fast på mina egna villkor. Trots det har jag mått så dåligt, fram till igår. En klok kvinna som jag träffade idag, sa till mig något jag egentligen redan visste, men som jag behövde bli påmind om (undrar om hon visste det). De som besitter en viss förmåga att se vad andra människor behöver göra för att få ordning på sina liv, på sina företag etc, är ofta de som behöver mest hjälp med det själv. Det kan vara enkelt att se vad andra människor behöver, men betydligt svårare att se sig själv. Hon är själv coach, civilekonom, smart, snygg och har ett fantastiskt kontaktnät. Och hon sa att hon var avundsjuk på att jag vågar hoppa. Herregud, tänkte jag! Hon som har alla förutsättningar. Men det är nog så. Hon ser andras möjligheter och behov, men inte sina egna. Hon påminde mig om varför jag faktiskt valt att ta en ny riktning i livet.

Jag har redan en del uppdrag som arkitekt. Ett av dem är att vara projektledare för ett prestigeprojekt i Göteborg. Det är spännande och samtidigt smickrande att de ville anlita mig för det. Beställarna är engagerade, trevliga och seriösa. Trots det har jag bestämt mig för att tacka nej till uppdraget. Det är inte detta jag vill. Ett problem är att förutsättningarna för uppdraget hela tiden förändras både vad gäller tidplan och innehåll. Jag vet aldrig från ett möte till ett annat vad som ska ske. Hela tiden nya direktiv, nya planer, kortare tidsperspektiv. Hade jag varit 25 år, i början av min karriär så, WOW! Men det är faktiskt precis just detta jag nyss lämnat som anställd. Den kompakta, aldrig upphörande stressen. Oförutsägbarheten. Att aldrig riktigt veta var jag sätter mina fötter. Så jag tackar nej och avslutar mitt uppdrag. Självklart lämnar jag dem inte i sticket. Jag har fantastiska kolleger som gärna tar över uppdraget och som kommer att göra ett riktigt bra jobb om mina beställare vill det.

Så snart jag tänkt tanken på att tacka nej så försvann min hjärtklappning, min huvudvärk, klumpen i magen. Var det så enkelt? Bara tanken på att avsluta, säga nej, och alla mina bekymmer var borta, som i ett trollslag. Känslan var så fysisk. Jag kom till och med på mig själv att se mig om och titta bakom gardinen. Vad trodde jag att jag skulle hitta? En liten slemmig bortkommen "duktig-pojke"-varelse som kippar efter andan nu när den inte kan suga ur min energi längre? Jag skrattade högt. Så enkelt. Bara en tanke, som blir en handling, som blir ett liv!