söndag 22 april 2012

Har du blivit en bitter gubbe eller kärring?

Jag känner mig alltför ofta som Ebenezer Scrooge - en sur, bitter gammal gubbe. Och jag känner många som är, eller verkar vara likadana. Varför är det så lätt att bli sån? När dina höjdpunkter på dagarna är en kvarts fikapaus på jobbet, eller när det du längtar mest till är att gå komma i säng och sova på kvällarna? Eller att titta på Eurovision song contest på TV i maj varje år och att gå på after work en gång i månaden. När blev det så? Nja, jag överdriver lite. Men lite åt det hållet är det och det har på senare år blivit mer och mer av den känslan.

När man blir förälskad lägger de flesta allt åt sidan för att låta förälskelsen ta plats. Man orkar dessutom mycket mer. När jag träffade min livskamrat och älskarinna (det är samma person) var vi båda som fnittriga tonåringar som hånglade på stan, på caféer, log och fnittrade generat hela tiden. Vi tog oss tid för varandra och för njutningen av att vara förälskad. Och hör och häpna, vi var inte arton år gamla... vi var lite över fyrtio båda två. Våra barn tyckte vi var både pinsamma och outhärdliga. Det var vad de uttryckte i alla fall, men jag tror, att om de fick välja, så skulle de nog utan tvekan föredra den pinsamma föråldrade tonåringen framför den bittre Ebenezer. Vi älskar varandra djupt och innerligt fortfarande, men nu har så mycket annat slukat vår tid, så många måsten, så mycket plikt och dåliga samveten som måste dövas. Det är i alla fall den bild jag har av sakernas tillstånd.

Jag vill verkligen tillbaka till den underbara känsla jag hade när jag var förälskad. Inte på samma sätt riktigt. Inte så att man skärmar av allt runt omkring så att man blir instängd i en såpbubbla av sex och feromoner med ett intellekt som en neandertalare. Mer den där känslan av att få vara fri i sinnet och fri i tanken. Jag blir oerhört ofta verkligen irriterad på våra hemmatonåringar. De hjälper aldrig till med något och de tar upp en massa plats och kräver uppmärksamhet. När man varit duktig och gjort skinande rent i köket så räcker det med att en av dem bara passerar rummet i några sekunder för att det plötsligt ska se ut som att en tornado farit fram och köket ser ut som innan du började städa och putsa. Fast numera vet jag varför jag blir så irriterad. Jag är bara avundsjuk, så fruktansvärt avundsjuk på deras frihet, på deras rebelliska skit-i-det-attityd, på deras möjligheter. De klarar sig oavsett om de lyckas skaffa något sommarjobb. Det är inget lyxliv de kan leva, men de klarar sig. Och vad är priset? 24 timmar om dygnet av tid och möjligheter att göra precis vad som faller dem in. Ja, jag är avundsjuk!

När man söker på nätet på ord som kul, roligt, fun, spännande, så är det alltid unga människor som dyker upp på bilder fyllda av livsglädje. Gör du motsvarande sökning på sur, bitter, tråkig och liknande är medelåldern på bilderna betydligt högre. Jag är förstås inte förvånad, men jag blir lite sorgsen.

Jag har följt multiartisten Regina Lund lite på facebook och på hennes blogg http://www.reginalundochfrihet.blogspot.se/. Dels för att vi kände varandra ytligt när vi båda var dansare i en musikal i Gävle tidigt 80-tal, dels för att hon verkar vara en ovanligt levnadsglad människa. Sidorna innehåller mycket marknadsföring av hennes musik, böcker mm, men där finns också massor av livsglädje, känsla av frihet och en oerhörd kärlek till livet och till människor och hon har dessutom "fräckheten" att älska sig själv. Även hon har antagligen gått igenom tunga perioder i livet. Om hon alltid har haft den här glädjen inom sig eller om hon alltid har den nu vet jag inte, men jag vet att jag skulle vilja känna ungefär som hon verkar känna. Och uttrycka en sådan genuin kärlek till livet. Jag följer också Olof Röhlanders hemsida och blogg http://www.upphopp.se. Han verkar vara en person som är oförmögen att bli bitter. Han ger dessutom ut nyhetsbrevet peptalk, som man kan prenumerera på. Han kallar sig mental styrketränare och utsågs till årets talare 2011 av Talarforum. Även han på många sätt en förebild i antibitterhetens anda. Kolla in hans "Tips från coachen".

Susanna Radovic skriver i Forskning & Framstegs blogg om Bitterheten - nästa årtiondes utbrändhet. Enligt den tyske psykiatern Dr Michael Linden borde bitterhet identifieras som en psykisk störning som menar att bitterhet är en respons på ett trauma. Bittra människor är typiskt goda människor som har arbetat hårt för något viktigt, som ett jobb eller en relation, säger Linden. Sen händer oväntat något hemskt, de blir avskedade, partnern lämnar dem eller något annat och de fylls av en djup känsla av orättvisa. Istället för att bearbeta förlusten ältar de känslan av att ha blivit illa behandlad och blir arga, pessimistiska och bittra. Han uppskattar att 1-2% av befolkningen lider av bitterhetssyndrom. Bittra människor söker dessutom sällan hjälp eftersom de inte inser att problemet delvis ligger hos dem själva.

Aristoteles filosoferade om alltets ursprung som han kallade för ”Den Första Motorn”. Enligt Aristoteles är den Första Mo­torns essens ren handling, dvs oerhört intensiv handling i godhet, skönhet och sanning, dvs i kärleken. Man kan förena detta med den judiska, kristna och islamska tron om människan som en slags Guds avbild för att kunna konstatera att människans essens är handling i kärleks­fullhet. I den mån du handlar kärleksfullt, är du dig själv. När du ger näring till rädslor eller uppehåller bitterhet och ilska, förnekar du dig själv. Det tänkte han för 2400 år sen!

Nej, jag är inte en bitter människa. Jag har bara mina stunder av Ebenezer Scrooge. För övrigt slutade han upp med att vara bitter. En vålnad visade Scrooge hur framtiden kanske kommer att se ut om han inte bättrar sig. Hans kropp riskerar bli nonchalant övergiven, inte sörjd av någon. Scrooge vaknar ur vad som verkar ha varit en dröm, överlycklig över att fortfarande ha fått en chans att bättra sig, och börjar genast ställa allt till rätta. Så jag har två uppmaningar till bittra människor (1) eller människor på väg dit (2):
1. VAKNA UPP! Sluta älta, sök hjälp!
2. SOMNA INTE IN! Skaffa vänner, var tolerant, skriv ner tre bra händelser varje dag, le utan anledning, eller nåt annat! Ge dig själv chansen till bitterfritt liv!

4 kommentarer:

  1. Du är så långt ifrån Mr Scrooge man kan komma, i denna betraktares ögon. Men, som alltid, så beskriver man sin egen känsla. Tack för din härliga och tänkvärda blogg Stefan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din härliga kommentar. Det är väl så att det är lätt att lägga på sig en fasad utåt även de gånger Ebenezer hälsar på. De senaste förändringarna i mitt liv gör dock att det känns som att han kommer att hälsa på betydligt längre mellanrum:-)

      Radera
  2. Ju mera jag övar mig i att se stunden, njuta av den, vara i den, vara med den desto mera glädje, tillit, frihet, ödmjukhet och stilla förnöjsamhet upplever jag. Men det kräver övning, övning, övning. Jag tror också att vi behöver öva oss i att acceptera och försonas med att vi känner som Mr Scrooge ibland, men i visshet att det finns en annan sida av oss också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis som du skriver Gunilla. Man måste öva sig hela tiden på allt det som ska göra en glad och lycklig, men samtidigt ha en ödmjukhet inför den man trots allt är med hela sitt livsbagage.

      Radera