Planera spontanitet?

Många av mina vänner och bekanta är väldigt duktiga på att fylla i kalendrar och planera sina dagar, planera semester, planera sin ekonomi, sin tid, sitt arbete, sitt liv. De har analoga och digitala agendor. Vissa har både och. Själv är jag bra på att planera i mitt jobb och mina uppdrag i jobbet, men privat är jag en smärre katastrof. Jag tar oftast saker som de kommer och jag vet sällan vad jag ska göra på min fritid från ena dan till den andra. Jag försöker planera semestrar, men har ett stort behov av hjälp från en mer ordningsam person om jag vill veta någorlunda hur min semester ska te sig. Jag har en sådan person i min omedelbara närhet och det är jag väldigt glad för.

Jag är lite avundsjuk på de som har planeringsförmågor, de som har koll. Men bara lite. För samtidigt kan jag ibland också tycka synd om de som aldrig kan göra något alls utan att det står i en kalender. De är inte så många, men de finns. Jag skulle verkligen vilja ha förmågan att planera, men bara kombinerat med de egenskaper jag själv har att kunna ta dagen som den kommer. Det finns stora risker att man så småningom blir besviken på att man trots den goda planeringen upptäcker att man ändå inte haft tid. Tid att umgås med sina vänner, tid att göra ingenting alls, tid att tänka, tid att lyssna till sina barn, tid att leva. Jag är väldigt långt ifrån att bli en mästare på att ta mig den tiden. Ofta misslyckas jag med det. Men min kalender tillåter möjligheten, eftersom den är relativt tom. För är det inte så, att om man inte har tid för sin partner, för sina barn, för hemmet, för sina vänner, för sin trädgård, eller för vad det nu är man vill ha tid för, då är man väl fruktansvärt dålig på att planera?

I mitten av 90-talet gick jag en starta-eget-kurs i Rydboholm. En av föreläsarna var Mats Magnusson från Ulricehamn, som berättade sin story inte bara om sig själv som företagare eller marknadsföringskonsult, utan om sig själv som människa. Han hade bokat upp varje minsta minut i sin kalender, men inte bara möten, projekt- och arbetstid, utan även kvalitetstid med barnen (19.00-19.45), umgås med fru, (20.15-22.00), skriva bok (22.00-02.00). I planeringen ingick bara fyra timmars sömn. När jag hörde honom fick jag rysningar i hela kroppen. Var han en människa eller en maskin. I mina alternativ-livsstils-ögon var han en maskin och jag upplevde honom som obehaglig och omänsklig. Efter några år när jag pratade med några vänner just om hur man får mer tid över till sina barn kom jag plötsligt ihåg Mats. Han hade inbokad kvalitetstid med sina barn fyrtiofem minuter varje dag. Vem har det? Har du 45 minuters kvalitetstid för dina barn varje dag? Han kändes inte längre så omänsklig. Han kanske hade kommit på något viktigt och dragit sina insikter till det extrema. Hur får man tid till det man vill? Man bokar in det. Är det så enkelt?

Det finns många saker man så gärna vill ska komma spontant. Sex till exempel. Vem vill planera in när man ska ha sex? Terapeuter som arbetar med par där sexlivet har blivit tråkigt eller där sexlivet helt har upphört, brukar tvärtom ofta rekommendera att man planerar in tid för fysisk närhet, för sex, istället för att det inte ska bli av alls. Det kan skapa positiva förväntningar, nyförälskelsepirr. Det kanske är så att vi ofta glömmer bort viktiga saker för att vi inte planerar för dem, men gärna planerar för sådant vi måste och är tvungna att göra: jobba, handla, hämta på dagis, föräldramöte, besök till tandläkaren, till återvinningscentralen etc. När bokade du senast in att du skulle sola nere på stranden, ta en cappuccino på stan, prata med en vän, älska med din partner? Varför bokar vi inte in sånt? Du kanske gör det, men då tillhör du sannolikt ett unikt undantag. Jag får då och då till spontana härliga ögonblick, men jag upplever att de kommer betydligt mer sällan än jag skulle vilja.

Många uppfattar planering som något tråkigt, som tar död på spontanitet och glädje. För många unga européer finns ett livsstilsideal som kallas normativ spontanitet, där det spontana livet är ett sätt att leva, men framför allt ett ideal som man strävar efter att uppnå. Jag tror man måste fundera över hur man vill ha sitt eget liv. Det viktiga är nog inte nödvändigtvis om du är spontan eller planerande. Det viktiga är snarare att du upplever att du faktiskt gör det du vill göra, har det du vill ha och är den du vill vara.