onsdag 15 augusti 2012

I verkliga livet

Jag träffade så många oerhört intressanta människor igår och deltog i lika intressanta samtal. Jag är med i en facebookgrupp där medlemmarna har några gemensamma nämnare. En av dem är att vi alla bor och/eller verkar i Halland. Flera av oss har nu träffats vid ett fåtal tillfällen (och det lär bli fler) i verkliga livet (i.v.l). Gårdagen var just en sådan ivl-träff. Vi träffades i en trädgård bland höns och vinbär, åt räksmörgåsar, pratade och skrattade. Såna möten älskar jag. De är näring för både själ och intellekt. Jag fick höra berättelser och händelser som berikade mitt liv och mina tankevindlingar. Berättelser om företagande, om livet, om barndom, om utveckling, om allt mellan himmel och jord. En av dem handlade om smärta, om att ha ständig smärta, om att inte bli trodd eller rätt behandlad och om att uthärda och leva med sin smärta. För mig som på sin höjd har lite ont i ryggen någon gång ibland efter alltför långa perioder av stillasittande var det nästan obegripligt eller åtminstone ogreppbart. Att ha ständig och hög smärta. Jag blev oerhört berörd.

Två av de som deltog på träffen upplevde just detta. Orsakerna var helt skilda, men upplevelsen av den ständiga smärtan delade de. Deras sätt att hantera sin smärta genom åren skilde sig också helt. Den ena hade helt enkelt ignorerat den, låtsats som att den inte fanns och fått livet att fungera på det sättet. Den andra hade sen unga år tagit starka smärtstillande morfintabletter för att uthärda, men nyligen i ren ilska (eller kanske mer jävlaranamma) slutat tvärt och hanterar nu smärtan utan värktabletter. Deras berättelser om hur de hanterats av vårdcentraler, läkare, specialister var hårresande och det var inte svårt att tycka att "någonting borde göras åt vårdapparaten" osv. Den diskussionen tänkte jag inte ge mig in i här. Det som fastnade i mig var istället deras enorma styrka trots att deras kroppar så många gånger försökt lägga krokben för deras drömmar. Trots det har de kommit så långt, mycket längre än jag själv, och drivit och tvingat sig själva att lyckas, att klara av att vända det som kunnat bli ett totalt demoraliserande handikapp till en del av deras affärsidé - coachning av andra människor. Tänk att kunna uppbåda så mycket kraft mitt i all smärta att kunna hjälpa andra människor att lyckas, att få grupper av människor att dra åt samma håll, eller hjälpa andra människor att kunna leva med sina smärtor.

Jag hade lite ont i ryggen i förrgår. Jag kom på det när jag var på väg hem från träffen igår och kunde inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Jag vet precis hur jag ska bli bra i min rygg. Det fungerar varje gång. Gå, gå, gå. Det återskapar rörligheten i min rygg, mina höfter och överkropp, bara genom att gå. Att dansa salsa fungerar på samma sätt, fast mer intensivt, som en quickfix! Så enkelt, för mig. Och ändå brukar jag bli lite gnällig och tycka synd om mig själv de få gånger detta händer. Det är klart att man kan behöva få vara lite ynklig ibland även om det egentligen inte är särskilt synd om en. Träffen igår gav mig dock lite nya perspektiv på ynklighet. De två var allt annat än ynkliga, åtminstone nu. Och jag kände mig så stark, så stärkt av deras berättelser och kände plötsligt i hela kroppen hur bra jag verkligen mår, just här, just nu!

Free your mind!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar