Leva i nuet - hur svårt kan det vara?

Vi pratar ofta om hur viktigt det är att lära sig leva mer här och nu, att leva i nuet. Det har växt fram organisationer och kurser om mindfulness som handlar om att utveckla ett medvetet närvarande i nuet genom till exempel meditation. Jag tycker själv att det är spännande och jag är övertygad om att jag skulle må otroligt bra om jag utvecklade de sidorna hos mig. Samtidigt är det väldigt svårt att utan hjälp bara göra något som egentligen borde vara ganska självklart och naturligt för oss. Varför är det så svårt? Vad är det som gjort oss så frånvarande och distanserade från oss själva, varandra och livet.

Pirahãfolket är samlare-jägare som lever huvudsakligen kring Maicifloden i Amazonas. Idag finns det bara några få hundra pirahãs kvar och deras kultur riskerar att dö ut. Kulturen och språket är intimt förknippade med varandra och har många unika drag. De kan också vissla sitt språk. De verkar enligt forskare sakna räkneord. Det finns ett ord, hói, som kan översättas med en eller ett, men kan också ha betydelsen liten. Det finns också ett ord för två, men allt över två är bara många.

Pirahã har inga ord för släktingar som är längre bort än biologiska syskon. Det verkar inte heller som om pirahãs har någon social hierarki, några stamledare eller några uttryck för att förmana andra människor vad de ska eller bör göra. Men något av det mest ovanliga är att de inte har några språkliga begrepp för sådant som beskriver tid. Det som hände igår är helt irrelevant och det som händer imorgon är ointressant. Professor Dan Everett har besökt och levt med pirahãfolket sen 1977. Vid ett tillfälle försökte han berätta för dem om hans kristna gud och om Jesus, men när de förstod att Everett själv inte träffat Jesus, tappade de genast intresset för honom. Gudar och profeter är inte nödvändiga i deras liv och människor som inte finns här och nu är oviktiga. Så vitt forskare vet är stammens kultur helt inriktad på händelser som kan förmedlas i första person (jag, vi) och har ingen muntlig tradition som sträcker sig längre än vad som finns i minnet på de nu levande. Man har inte kunnat finna några ord för igår, imorgon eller ens nyss eller snart.

På samma sätt som det saknas begrepp för det som är bortom nu så gäller det även det som är bortom "här". Platser som ligger längre bort än deras fysiska räckhåll, till exempel vid jakt, saknas det helt ord för och är ointressant att få vetskap om. Man skulle helt enkelt kunna säga att det är ett folk som lever helt här och nu i fullkomlig närvaro och härvaro. Pirahãfolket sover bara i korta perioder (en kvart till ett par timmar) över hela dygnet och går ofta hungriga, inte för att de saknar mat, utan för att de har en önskan att vara tigisái ("hård").

Jag tror jag/vi har mycket att lära av pirahãfolket, deras stolthet över sitt språk och sin kultur, deras hierarkilöshet, deras avslappnade inställning till det de inte vet och inte känner sig behöva veta och deras förmåga att så naturligt leva här och nu.

Källor: Wikipedia, The New Yorker, The Guardian, See what I mean (thesis) av Felicia Korhonen och artiklar av Daniel Everett.