söndag 12 augusti 2012

Att tala om det tabubelagda!

Jag pratade med en vän härom dagen om något mycket känsligt och tabubelagt. Så känsligt att vi båda hade svårt att hålla tillbaka tårarna när vi pratade om det. Det handlade om kärleken till ens egna barn, eller snarare oförmågan att innerst inne känna att man verkligen älskar sitt eget barn. Det här är ett så jobbigt och farligt ämne så det gör nästan fysiskt ont i magen när jag skriver om det. Det är inte så att någon av oss alls tvekar om att vi älskar våra barn. Vi konstaterade att vi med hjärnan vet att vi borde älska våra barn och att vi vet att vi även gör det. Vad det handlade om var till exempel hur otroligt skönt det är och hur vi längtar efter att få vara ensamma, att de sista av barnen ska flytta hemifrån, att vilja bli av med dem. Det var en känsla som vi knappt vågade släppa fram för oss själva och när vi uttalade de tabubelagda orden till varandra så försökte tårarna med all kraft tränga sig ut till tårkanalernas delta, men valde till slut att stanna som en fuktig remsa strax ovanför de nedre ögonfransarna. Det var känslan av att med hjärnan veta att man älskar sina barn men samtidigt längta efter att bli av med dem. Hur kan man känna så? Är jag en dålig människa?

Det andra var att han kunde konstatera att han haft väldigt svårt att visa för sina barn att han älskar dem i känsla och handling. Han är så fruktansvärt avundsjuk på de föräldrar (i hans närhet oftast mammor) som uttrycker en sån längtan efter sina barn när de är bortresta några dagar, eller när de vuxna barnen ska komma hem på efterlängtade besök. Han känner mest besvär (så hårt uttryckte han sig inte, men jag minns inte ordet han använde) när de ska komma och lättnad när de är bortresta. Visst, han köper presenter och stoppar till pengar ibland. Mer till de små, mindre till de stora. Han skjutsar och curlar och säger ja till det mesta. Men han har aldrig frågat sina barn hur de mår, vad de vill med sina liv, bett dem berätta om sina drömmar. Han har känt detta hela tiden, men kompenserat sin upplevda oförmåga att ge tid och känslor med prylar och tjänster. De har självmant ibland berättat om saker de upplevt när de varit iväg på läger och liknande, men då har han inte orkat eller velat lyssna. Han har kanske inte ens varit intresserad, eller? Däremot har han berömt det de presterat, saker de gjort. Åååh vilken fin teckning, en sån snygg kottetomte, vilka bra betyg... Men hur mår de egentligen? Vad drömmer de om? Jag kände igen mig i delar av hans berättelse. Hur mår mina barn egentligen? Jag har faktiskt ingen aning. De verkar må bra. Är jag en dålig pappa?

Vi vet båda att det aldrig är för sent. Vi har läst och hört det. Men hur börjar man så att det inte blir krystat och långsökt och så att det blir trovärdigt och ärligt? Jag tror att en viktig sak är att se till att ha tid, att ta sig tid. Jag har tidigare skrivit om en man som jag stötte på för många år sen, som bokade upp kvalitetstid med barn i sin kalender. Jag tyckte det var vansinnigt då. Hur kan man boka upp tid i kalendern för kvalitet med barnen? Vad blir det för kvalitet? Ja, det kanske var knasigt, men jag tror att hans barn faktiskt var mer nöjda än många andra med att faktiskt få tid med sin far. Tid som var odelat deras. Den tiden tummade han aldrig på. Att som förälder ständigt vara trött, stressad och på jakt efter något annat är nog en av de största otjänster man kan göra sina barn. De är här och nu och för en relativt kort tid. Sen börjar deras egna liv någon annanstans med någon annan. Jag tror faktiskt att man bör söka hjälp hos terapeuter, coacher eller liknande om man upplever sig som en känslomässigt frånvarande förälder. Eller bilda föräldragrupper som stöttar varandra. Vi går utbildningar för att bli läkare, bibliotekarier, arkitekter, bilmekaniker, telefonförsäljare, men föräldraskapet går vi, med några få undantag, in i utan examina, utan erfarenhet, utan coachning.

Vi pratade också om hur fel det kan gå när barnen väljer riktning in i vuxenvärlden. När vi lägger våra värderingar på vad som är ett bra liv för dem. Det är väldigt svårt att låta bli. Jag tror dessutom att det är så lätt att bli avundsjuk på alla deras valmöjligheter. De är ju så unga och har alla möjligheter i världen att undvika alla de misstag vi gjorde. Jo, fast för dem kanske det inte är ett misstag. Eller så är det det, men den upptäckten måste de göra själva. Om det inte handlar om liv och död, om brottslighet och ondska. Men det gör det nästan aldrig. Det handlar nästan alltid om dina och mina och deras vitt skilda drömmar. Samtidigt går det heller inte att tala om för sitt vuxna (eller unga) barn att inte jobba och stressa ihjäl sig när man nästan gör det själv. Att vilja att de ska ge sig ut på upptäcksfärd i världen om du själv alltid stått stilla. Eller att de måste göra karriär och se till att ordna upp sitt liv innan de bildar familj, när du skaffade barn i unga år långt innan ditt liv var "ordnat". Ja, det finns många liknande föreställningar i vår kultur, vår tid och vår historia om hur de ideala drömmarna bör vara utformade. Men drömmarna är individuella, privata, egna och ibland sammanfaller de helt eller delvis med någon annans dröm eller många andras drömmar, men det är långt utanför din kontroll. Du kan bara ändra på dig själv, vara en god förebild, finnas, lyssna, när de behöver det, när de vill och är mogna att ta emot. Och det är det aldrig för sent för! Free your mind!

 

5 kommentarer:

  1. Så bra att du tar upp detta ämne. Jag tänker till. Hälsar Anna Hildenbrand Wachtmeister
    TACK!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna. Jag fortsätter också att tänka till:-)

      Radera
  2. Starkt inlägg och mycket viktigt att du tar upp pappornas perspektiv på föräldraskapet. Din röst i detta är otroligt betydelsefull!!!

    Ang första stycket där du skriver om längtan efter och bort från barnen känner jag igen mig mycket även som mamma. Och jag har min teori att det är en naturlig del av föräldraskapet och den biologiska utvecklingen. Vi längtar egentligen inte bort från barnen. Vi längtar efter att de ska utvecklas till egna individer. Och vi längtar efter att själv få hitta vår roll i tillvaron utanför föräldraskapet. Om man inte kände så - då skulle man bli den dåliga förälder som kontrollerar barnet även när det blivit stort... Som lever genom barnen och tvingar barnen till att leva genom oss. Ett väldigt ohälsosamt förhållande för den unga vuxna...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina kloka synpunkter. Jag tror du har rätt. Det är viktigt att man vill att de stora barnen ska flyga iväg. Det är egentligen inte så komplicerat. Det som däremot blir det är när man känner så för de små barnen. Långt innan de är redo att ge sig ut i livet på egen hand.

      Radera
    2. Fast jag tror att man som förälder har detta i sig tidigt. Själv älskar jag mina barn överallt annat, men visst kan jag ibland längta till den dagen de blir stora och fantisera om att jag ska arbeta utomlands och bli vegetarian och det är ju säkert tio år kvar tills dess att den minste klarar sig på egen hand helt...

      Men jag förstår att du menar om den känslan tar över och bli dominerande, så stark att man inte riktigt kan känna närhet till de små livet att det då är fara på färde...

      Radera