Någon måste inte dö för att du ska byta spår

Känslomässigt starka händelser är ofta en orsak eller en katalysator till att många människor börjar fundera på om det liv man lever verkligen är det liv man vill leva. Hur har det blivit så här? Hur har jag hamnat i den här situationen? Jag ville ju inte bli ...! Jag drömde ju om att bli författare, skådespelare, astronaut, brevbärare, hårfrisörska... president! Det är inte alltför sällan jag läser om människor som drabbats av någon allvarlig sjukdom, som de tagit sig igenom. Eller någon betydelsefull nära person som dött. Eller något helt annat, som förändrat deras inställning till allt. Till livet, till relationer, till tiden, familjen, samhället, till byn/staden man bor och lever i. Något som gör att man omvärderar, tänker efter, förändrar, vill något annat, något nytt, eller något gammalt som man alltid velat, men inte vågat, hunnit, kunnat... Och så plötsligt så startar de ett värdshus i Toscana, skiljer sig, gifter sig, kommer ut ur garderoben (vilket underbart uttryck som man kan fylla med vad som helst), startar drömföretaget, lägger ner företaget, säger upp sig. Ja, det kan vara nästan vad som helst.

Varför skriver jag om detta? Jo, det jag vill säga är att jag inte alltför sällan också möter människor som mycket försiktigt uttrycker en dröm att förändra sina liv, på samma sätt som ovan - det man ofta läser om i veckotidningar och ser på TV. Men det har egentligen inte hänt något i deras liv. Detsamma gäller även mig. Det har inte hänt något extremt omvälvande i mitt liv. Jo förstås, jag har fått fyra underbara ungar och tre dito bonusbarn, träffat en underbar livskamrat, kärlekspartner och nu även kompanjon. Visst, det är omvälvande händelser. Men det jag talar om är sådana extrema drastiska händelser som sätter ens tillvaro i gungning, där det är fråga om liv eller död. Det har jag inte varit med om. Men jag känner ändå så starkt att jag vill förändra mitt liv. Den där känslan att livet är kort och alltför värdefullt att slösa bort har blivit omtumlande stark. Jag pratade med en arbetskollega om det häromdagen. Hon kände precis likadant. Hon ville också förändra sitt liv, ganska drastiskt, men skämdes över att känna och tänka så. Varför då? Jo, för att "hon har det ju så bra" med fast jobb, en underbar man och barn, ett eget hus, bra vänner osv. Då får man ju inte känna att man vill ställa hela sitt liv på ända. Jag har också skämts lite över att känna så. Jag har arbetat på min arbetsplats i bara ett år. Det är ett ganska prestigefullt jobb och det var svårt att få det, men det blev mitt. Nu vill jag lämna det för att jag vill känna mig fri, styra min tid och bara ha roligt hela tiden. Det ska man väl inte behöva skämmas för eller att någon nära familjemedlem ska behöva dö för att man med äran i behåll ska tillåtas tänka så.

Man ska sluta skämmas för att man vill annat, för att man vill trivas med livet, för att man vill utvecklas. Man behöver inte vara med om en katastrof för att göra det. Man behöver inte vara med om nånting alls. Det kan faktiskt komma från ingenting alls, den där insikten om att man är inne på fel spår i livet. Har det gått långt i fel riktning så kan en riktningsändring bli mer drastisk än annars. Det är inget fel i det, det bara är så. Du får faktiskt byta riktning av vilken anledning som helst och när som helst. De du behöver ta hänsyn till är dina barn, så de inte råkar illa ut på grund av dina beslut, men jag är övertygad om att de föredrar att se dig vild och lycklig istället för trygg och bitter.