Det är aldrig för sent

När jag gick på Bessemergymnasiet i Sandviken var jag tillsammans med en tjej som gick sitt sista år på på naturvetenskapliga programmet på vuxengymnasiet. När hon gick dit första dagen, så satt en man där som hon senare fick veta var sjuttiofem år. Hon tyckte först att det var lite märkligt att det fanns kvar så gamla lärare på skolan, men bestämde sig för att inte vara fördomsfull utan ta det som det kom och se vad som hände. Han kunde ju vara en riktigt bra lärare, med livserfarenhet i massor dessutom. Ganska snart visade det sig att han inte var lärare... han var elev. Han hade i hela sitt liv drömt om att kunna tala franska och nu några år efter att hans fru gått bort hade han trots protester från hans konservativa femtioåriga barn bestämt sig. Han hade kanske tio-femton år kvar i livet i bästa fall och han skulle förverkliga sin livsdröm innan han försvann från detta jordelivet, eller tills det att han medvetet inte längre kunde njuta av livets goda. Han var en ihärdig elev som läste och talade franska varje stund han hade möjlighet. De flesta av hans vänner fanns inte kvar i livet längre och alla andra intressen hade fått stryka på foten för denna dröm, så tid fanns det i massor.
Jag hade själv en god vän som gick bort för några år sen i ungefär samma ålder som mannen i Sandviken. Han hade varit yrkesmilitär hela sitt liv och uppfattade större delen av sitt liv som bortkastat, vilket var tragiskt. Han hade en stor sorg inombords som han aldrig visade, men som kändes om man öppnade sina sinnen. Han visade istället en enorm energi och vilja att förändra världen. Han ville bygga en ekologisk by för och tillsammans med utslagna och fattiga människor i Göteborg. Han brann verkligen för detta. Vi träffades när han var strax över sjuttio. Jag jobbade då praktiskt med experimentbyggeri med lera och halm som byggmaterial och lågteknologiska billiga tekniker, material och lösningar. Han ville lära sig allt om detta för att kunna bygga sin by. Han hann aldrig ända fram. Han hann aldrig ens börja, men kraften och viljan fanns där ända fram till hans sista andetag. Det är en av de människor jag beundrat mest och fortfarande beundrar på denna jord. Den gåva han gav till mig var känslan av att det aldrig är för sent. Det spelar ingen roll, sa han, om du är tjugofem eller sjuttiofem. Du kan dö i morgon oavsett ålder. Det är aldrig för sent. Free your mind!

Den äldsta kvinnan som aktivt utövar och tävlar i bodybuilding är 77-åriga Edith Wilma Connor. Hon började tävla i bodybuilding på sin 65-årsdag och har fortsatt efter det. Hon tränar minst tre gånger i veckan. Det är klart att det många gånger kan kännas så svårt att man vill ge upp allt och lägga sig och dö eller i bästa fall hoppas att bli räddad av en prins eller prinsessa. Jag har själv känt så många gånger. men när jag ser dessa män och kvinnor som växt upp under så oerhört mycket svårare förhållanden än jag, så kan jag inget annat än förundras över dessa livsöden. Och vem är jag som ger upp för så lite när de vägrar att ge upp. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att sluta att vara nyfiken, att jag alltid kommer att vilja lära mig mer och nytt och att närheten till döden aldrig blir ett hinder att spränga nya gränser, att jag på min dödsbädd vid hundra års ålder tänker att kinesiska skulle vara ett kul språk att lära sig. Det är aldrig för sent. Aldrig!