Prata om det för fan!

Varför vill så många skada sig själva? Varför vill man sig själv illa? Ja, det är klart att jag inte är den enda som ställt den frågan. Jag har ibland betraktat människor som på olika sätt skadar sig själva och som inte gör något åt sin situation, utan att kunna sätta mig in i och förstå varför det överhuvudtaget startat och varför det fortgår. Ser de inte? Förstår de inte att det är idiotiskt. Så många människor i världen svälter, så många försöker överleva i misär, i krig, och du, du hetsäter och kräks, eller du skär dig i armarna, eller du stannar kvar i en misshandelsrelation, eller... Vilket jävla i-landsproblem! Du som har det så bra! Du som har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet! Hur ofta har man inte hört det argumentet och hur glad är jag över att jag faktiskt aldrig använt just det argumentet själv. Men så enkelt trodde jag länge att det var. Men när man ser hur svårt det kan vara för en del att bara sluta röka, så borde jag förstås förstått hur fel jag hade.

Numera läser jag om hur skadande av dig själv kan vara ett sätt att hantera andra övermäktiga känslor, att du kan lindra en känslomässig smärta genom att tillskapa dig en fysisk smärta. Om hur kvinnor med nice-girl-syndrome fortsätter och fortsätter att leva med en misshandlande man med en övertygelse om att: "är jag bara lite snällare, mer förstående och mer förlåtande så kommer han också att bli snäll och glad och lycklig". Jag läser om hur intelligenta, visa, snygga människor dämpar sin ångest med övermängder av mat för att sen kräkas upp allt ... på grund av ångest. Så frågan var ju förstås från början helt felställd. Frågan är inte varför man frivilligt vill göra sig illa, utan varför vi tillåter oss att utveckla ett samhälle som skapar detta, som skapar ett självskadebeteende, som skapar ångest.

Nu när jag själv för första gången i mitt liv sakta börjar se mig själv, vem jag är och vad jag vill i livet och plötsligt ser alla möjligheter som ligger framför mig och som finns här mitt i nuet, så inser jag vad Morpheus menade med sin replik i filmen Matrix, när han förklarar för Neo vad the Matrix är. "Matrix finns överallt. Det är runtomkring oss. Till och med nu i detta rum. Du kan se det när du tittar ut genom ditt fönster eller när du slår på din TV. Du kan känna det när du går till jobbet...när du går i kyrkan...när du betalar din skatt. Det är den värld som har dragits över dina ögon för att göra dig blind för sanningen om att du är en slav. Precis som alla andra har du fötts in i slaveri. In i ett fängelse som du inte kan smaka, se eller känna. A prison for your mind."

Det låter starkt, det låter också fånigt att citera en sci-fi-film. Filmen utspelar sig någon gång i framtiden i en värld som tagits över av maskiner. Så tror jag förstås inte att vår värld ser ut. Men bra konst har ofta budskap bortom själva berättelsen, bortom rollfigurerna, om något man vill berätta som förhåller sig till vår verklighet, vår vardag. Jag tror att det som Morpheus berättar för Neo är precis det som vår verklighet handlar om. Vi låser in oss själva och varandra i vår egen berättelse, vår egen verklighet och väljer bort att se och leva i den verkliga verkligheten. Vi i det här sammanhanget är både vi själva som individer, som grupp, som samhälle som värld, där allt handlar om kontroll. Den som jag själv kontrollerar mest är jag själv och runt omkring dig finns företag, organisationer, individer som tjänar på ditt behov av kontroll, av bekräftelse, av trygghet, av smärtfrihet. Sockret som ger näring till ditt dopaminsystem.

Det finns bara ett sätt att komma ur det fängelset. Vi har lärt oss det av H. C. Andersen i Kejsarens nya kläder. Vi har också lärt oss det av J. K. Rowling och många fler författare, konstnärer, coacher etc etc. Det är så enkelt och samtidigt så svårt. Jag har själv fortfarande oerhört svårt för detta. PRATA OM DET! Oavsett om det är dig själv det gäller, en vän, en son, en fru, kanske till och med en okänd. Du måste våga prata om det. Innan pojken ropade "kejsaren har ju inga kläder" så var kejsaren själv helt övertygad om att han hade de dyrbaraste vackraste kläderna i världen. Prata om det! Ge saker dess rätta namn. Kalla inte en ätstörning för en mat-oro, eller en misshandel för en tillfällig svacka i relationen! En misshandel är en misshandel! Konfrontera, men anklaga inte. Prata om det! Free your mind!