Leva som man lär vs. vad man lär

Thomas Di Leva sa en gång i en intervju, efter det att hans gloria hamnat lite på sned i massmedia, att det handlar inte bara om att man lever som man lär utan lika mycket om vad man lär. Jag tycker det är en klok formulering. Jag hör ofta att det är viktigt att leva som man lär, att det är en fråga om trovärdighet. Ja, det stämmer förstås. Om du till exempel predikar vegetarianism och kanske till och med veganism med moraliska värderingar om människors och djurs lika värde så kan du inte bli tagen på bar gärning med en hamburgare i munnen. Det blir inte trovärdigt. Det kan till och med kännas bedrägligt. Jag var en gång och besökte Hare Krishnatemplet i Göteborg. Ja, det var inte något tempel som man tänker sig i äventyrsfilmer på bio, utan en lägenhet vid Grönsakstorget, men det var spännande trots det. Jag fick uppleva en slags högmässa, bjöds på god mat och trevliga samtal, varav de flesta handlade om att våga överge sina materiella tillgångar och leva ett enklare liv. När jag sen bara en kvart efter att ha lämnat lokalen för att ta mig hem till min förkastliga stuga i skogen med min likaledes förkastliga egenägda bil, så stannade jag till på en bensinstation för att tanka. Medan jag stod där och filosoferade över dagens upplevelser ser jag plötsligt templets ledare stå och tanka en exklusiv BMW mitt emot. Jag vet att själva Krishnarörelsen inte är emot det materiella, men han, den andlige förkunnaren, hade helt nyss talat om för mig att livet blir lättare om man avstår lyx. Ja, det är klart att det handlar om trovärdighet.

Anders Behring Breivik är å andra sidan trovärdig. Hans budskap är också hans liv, det finns inga tvivel om det. Här är det inte trovärdigheten som är problemet förstås, utan det fruktansvärda budskapet. Det var detta som Thomas menade i intervjun. Han var misstänkt (och kanske även åtalad, jag minns inte nu) för att ha misshandlat sin fru. Ord stod mot ord. Han som alltid förkunnat icke-våld hade kanske brukat våld mot den som stod honom närmast. Han menade att det är budskapet som är viktigt, inte budbäraren. Det är ett ödmjukt förhållningssätt av en artist som är van att ha fokus på sig själv, på egot. Titta inte på mig och det jag står anklagad för, lyssna istället på det jag säger. Jag vet inte om det någonsin blev utrett huruvida han slog sin fru eller inte. Läser man hans uttalande en gång till så kan du se två ord som jag inte markerade: "...lika mycket...". De orden är egentligen kärnan i hans uttalande, även om jag inte tror att det var det han tänkte på just då. Budskapet och budbäraren måste gå hand i hand. Det spelar ingen roll om budskapet är nog så viktigt. Om du blir misstänkliggjord för att leva direkt emot det som du lär, så blir budskapet ifrågasatt. Vi har lärt oss det som föräldrar till små barn. Du kan inte säga till ett barn: "gör inte som jag gör, gör som jag säger", eller "gör inte samma misstag som jag och börja röka du också". Funkar inte så. Om du ska predika, förkunna, förmedla ett budskap, så måste du också kunna stå för det fullt ut.

Det är klart att du och jag måste få ha åsikter, byta åsikter och handla på ett annat sätt än vad vi sagt och tyckt. Jag kan faktiskt få tycka att det är dumt att dricka sig redlöst berusad varje helg, men själv tillåta mig att bli berusad någon gång. Däremot kan det vara problematiskt att gå med i en nykterhetsrörelse, förkunna nykterhet och fortfarande bli berusad någon gång då och då. Jag kan också begå misstag och på grund av att jag helt enkelt bara är en känslomässigt komplicerad människa tycka att man ska handla på ett visst sätt och sen inte våga göra det själv, men när de blir rakt det motsatta till det jag förkunnar och predikar så kan både jag och mitt budskap bli omkullkastat. Gränsdragningen kan vara svår. När har man en åsikt och när blir man förkunnare av en åsikt? Kan man till exempel principiellt vara emot skattesubventionerad städhjälp och samtidigt använda det? Får man tycka att alla borde köra miljöbil och inte göra det själv? Svår fråga för en del, enkel för andra.