Jo det är så. Det gör ont att transformeras, att förändras, att utvecklas, att se och inse. Trots att du med både hjärna och hjärta vet att du är inne på helt rätt spår, att det här är det du alltid drömt om, så är det smärtsamt att lämna det invanda, det trygga. Jag kan förstå att många ger upp. Det blir för tungt. Frestelsen att falla tillbaka in i en dålig relation, ett avskyvärt jobb, dåliga vanor, trygga rutiner kan märkligt nog bli större än drömmen om ett gott liv, drömmen att leva sin dröm. Du kan från att dagen efter ett stort livsavgörande beslut när allt känns rätt och spännande plötsligt i dagar och veckor känna en förlamande rädsla och ångest. Känslan av att du kastat bort dina trygga mönster till något du inte har en aning om vad som kommer att bli. Det gör ont i magen. Du känner dig förvirrad. Du blir otrevlig, beter dig irrationellt och har svårt att hålla ihop dina tankar. Varför blir det så? Det här skulle ju få dig att må bra. Det skulle ju förändra ditt liv till något bättre, något större.
Ta det lugnt. Det kommer. Alla går inte igenom den här fasen, men många gör det. Jag är mitt uppe i det, mitt i stormens öga. Jag har redan flera gånger i korta stunder tänkt att "jag går tillbaka". Jag har gjort den här resan en gång tidigare, för knappt tio år sen. Det höll i några år innan jag valde tryggheten före drömmen. Nu är jag där igen. Skillnaden är att den här gången är jag inte ensam. Vi är två som gör resan samtidigt. Jag har heller inga förbestämda föreställningar om hur det ska bli. Vi ska inte ha något kontor, ingen bestämd plats. Vi jobbar där och när vi är. Förra gången var KONTORET det viktigaste. Jag har inte heller någon uppfattning om vad jag ska göra. Jag börjar i det jag kan, sen får vi se. Förra gången var det viktigaste att vara ARKITEKT. Nu jag utveckla, utvecklas, göra saker bättre och roligare. En tredje skillnad är att jag är helt öppen mot mig själv och andra om vad jag ser, hör och känner. Bloggandet är inte bara ett sätt att synas och höras, utan också ett sätt att bearbeta stora frågor och komplicerade tankar.
Stormens öga är ett väldigt bra uttryck. Det är precis så det känns. Allt står helt stilla i tankarna och i kroppen. Trots att det blåser och är ovanligt kallt den här sommaren är det helt vindstilla precis runt mig. Det är både obehagligt och skönt att vila i den tillfälliga stillheten innan jag lyfts upp i en våldsam virvel som kan bära precis vart som helst. And you know what? Det spelar ingen som helst roll hur det går... och därför vet jag att det kommer att gå riktigt bra. En klok god vän sa till mig förra gången jag med stor oro och tveksamhet kastade mig ut i drömvirvlarna: "vad är det absolut värsta som kan hända?" Ja vad var det värsta som kunde hända? Personlig konkurs var mitt svar. "Och...?" svarade hon. Jag blev irriterad. Vadå och? Jag ville inte sitta med stora skulder hela livet. "Kommer du att få stora skulder som konsult då?" Nej det var ju inte så sannolikt. Kanske högst hundratusen om jag var tvungen att ta lån för att överleva en period om det blev dåligt med uppdrag och det var ju hanterbart. "Och vad händer om du inte överlever en längre period?" Ja svaret på den frågan var till och med i mitt förvirrade tillstånd enklare än jag kunnat föreställa mig. Då börjar jag om. Det går alltid att börja om. Free your mind mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar