Hur käck får man vara?

Mina blogginlägg brukar vara både optimistiska, uppmanande och utmanande. Jag har hittills använt min blogg mest för att boosta mig själv och andra att våga göra val som gör livet mer värt att leva och mer njutbart. Jag tror det är viktigt att få såna kickar lite då och då. Jag läser själv flera såna bloggar som får mig att känna mig nyfiken och glad, som ger mig kraft och mod. Men de senaste dagarna har några av mina vänner och vänners vänner på olika sätt uttryckt både sorg och hopplöshet med en sån kraft att jag plötsligt känner mig så omöjligt klämkäck och verklighetsfrånvänd.

Att vara beroende av att få ladda sina fysiska och emotionella batterier med sommarens ljus och värme är det många som är. Men när känslan av att sommaren nästan är slut innan den ens har börjat är tungt att bära. Jag är själv helt beroende av sol och ljus, men jag har möjligheten att ta mig till solen om den inte kommer till mig. Alla har inte den möjligheten. En del har ekonomiska förutsättningar egentligen, men som av olika anledningar tas från dem. Vissa har så stora familjer att en resa till solen uppfattas som i stort sett omöjlig. Andra har av andra anledningar inte råd eller möjlighet. Jag vet att det ofta går att hitta lösningar, men när man befinner sig mitt i känslan av hopplöshet, så visar sig inte de självklara och enkla lösningarna så tydligt.

Om man så sparar under längre tid och med stor målmedvetenhet, envishet och uppoffring på vägen lyckas ta sig iväg på en fantastisk upplevelse långt bort och man får tillbringa nästan hela tiden på ett lokalt sjukhus och sen åka SOS-transport hem, kan det kännas både orättvist och hopplöst. Och det är ofta så, att all lycka, alla upplevelser läggs på ett enda ögonblick där allt måste går rätt, där allt måste klaffa. Hur skulle man annars kunna göra?

Berättelserna får mig att tänka och tveka. Nej jag tänker inte sluta att klämkäckt försöka inspirera och provocera. Men förhoppningsvis får dessa kloka människor som drabbas (mitt ordval, inte deras) mig att göra mina reflektioner över livet djupare och göra mig mer ödmjuk inför människors olika situationer. Med en dåres envishet fortsätter jag att tro att alla människor påverkar sina egna "öden" med val man själv gör (att inte välja är också ett val). Du kan inte välja att bli president, men du kan välja att försöka, eller att låta bli att försöka. Du kan också välja att försöka tycka om dig själv, att älska din partner, att se dina barn. Du kan också välja att försöka bli rik på pengar om du tycker att det är viktigt. Det är ingen garanti för att lyckas med något av det du försöker, men det ökar förstås dina chanser mångfalt.

Du kan förstås också försöka att resa och ge dig ut på äventyr, med risk för att vad som helst kan hända på vägen. Man kan också efter en massa dåliga erfarenheter ge upp att försöka. Jag kan förstå de som gör det, men det gör ont i hela själen att se människor ge upp. The Pike Syndrome, eller gäddsyndromet, är ett groteskt experiment med en gädda som visar på hur snabbt man kan ge upp på grund av en inbillad begränsning som kommer sig av dåliga erfarenheter. Försöket visar en gädda som omges av en massa småfisk som den glupskt äter av. Plötsligt åtskiljs gäddan från födan med en glasskiva. Den försöker om och om igen att komma åt småfiskarna, men slår hela tiden emot glasskivan. Slutligen ger den upp. När man då tar bort glasskivan så att småfiskarna simmar runt och stöter emot gäddan gör den inget försök att fånga någon fisk och snart svälter den ihjäl trots den goda tillgången på föda. Det verkliga hindret var borta, men det satt kvar i gäddans hjärna. Jag tror att det ofta är så med oss människor.

Jag känner igen mig själv i det, hur lätt det kan vara att känna uppgivenhet, trots att det oavsett de synbarligen hopplösa förutsättningarna fortfarande finns massor av möjligheter. Då hjälper det att ha goda och modiga vänner som vågar väcka en ur tunnelseendet, som vågar skaka om, som har tålamod att lyssna och som ser bortom hopplösheten och självömkandet.