Är du en tidsslav?

Världen verkar ha kommit överens om att vända papper åtta timmar om dagen, och eftersom du är fast på din arbetsplats under den tiden är du tvungen att skapa aktiviteter för att fylla ut tiden. Känner du igen dig? Inte alla förstås. En del jobb kräver en större fysisk närvaro på en specifik plats än andra, men de allra flesta jobb skulle kunna klaras på kortare tid, med friare tidplanering eller från en annan plats (t.ex. hemifrån), utan ökad stress, snarare tvärtom. Både anställda och egna företagare lever efter den här heltidsillusionen. När jag bestämde mig för att starta eget igen handlade de flesta kommentarer om hur jobbigt jag kommer att få det. Som anställd jobbar jag ju "bara" åtta timmar om dagen och har reglerad semester.

Jag tror att eftersom vi har åtta timmar att fylla med arbete så fyller vi åtta. Hade vi femton så skulle vi fylla femton. Om du, liksom jag ofta jobbar med deadlines så arbetar vi med ett extremt högt tempo innan redovisning och sen fyller vi ut resten av tiden, som vi egentligen hade behövt använda för återhämtning. Det är inget annat än tidsprostitution om du jobbar på det sättet. Du säljer din tid. Inte din kunskap, din erfarenhet, dina resultat...bara din tid.

Är du anställd är det delvis inte ditt fel att du lägger din tid på meningslösheter. Ofta saknas motivation att utnyttja tiden väl om du inte får betalt efter prestation. Nästan oavsett vad du jobbar med har arbetsgivaren ett krav (uttalat eller ej) på att alla medarbetare ska vara produktiva. Men fundera på det själv ibland när du jobbar ditt åttatimmarspass. Ställ dig frågan då och då: är jag produktiv, eller är jag bara aktiv? Självklart går det inte att vara produktiv åtta timmar om dagen varje dag.

För anställda handlar tidsslöseriet om t.ex. onödiga möten som inte ökar produktiviteten, sociala aktiviteter med människor du annars inte skulle umgås med, långa fikaraster, onödiga arbetsuppgifter som ska utföras för att ... ja ingen vet, onödig information man ska ta in, effektiva men inte produktiva rutiner, metoder och hjälpmedel mm. Listan kan säkert göras mycket lång. För egenföretagare handlar det ofta om dåliga vanor, att man tar efter andra, att man gör saker själv som tar en femtedel av tiden för någon annan att göra mm. Det har också blivit en status att arbeta mycket. Om du skulle jobba fyra timmar i veckan och tjäna lika mycket som du gör på 40 timmar, skulle du då kunna säga det till din omgivning utan att skämmas åtminstone lite. Att börja jobba riktigt tidigt på morgonen är också hög status. Jag skulle gärna börja jobba klockan två på eftermiddagen istället för åtta på morgonen. De flesta i min bransch tycker klockan åtta är att lata sig.

Parkinsons lag fastslår att en uppgift kommer att öka i (skenbar) betydelse och komplexitet beroende på hur mycket tid som avsätts. Om jag skulle ge dig 24 timmar att utföra ett uppdrag gör tidsbegränsningen att du måste fokusera och du har inget annat val än att bara göra det som är absolut nödvändigt (om du inte har en chef som trots tidspressen tvingar dig att göra onödiga saker) Om jag ger dig en vecka, så skulle du sannolikt göra en massa annat onödigt under tiden och fila på en massa irrelevanta detaljer och resultatet skulle säkert inte bli bättre. Detta belyser ett märkligt fenomen. Det finns två samverkande strategier för ökad produktivitet:
1. Begränsa uppgifterna till det allra viktigaste för att förkorta arbetstiden (80/20-regeln).
2. Förkorta arbetstiden så begränsas uppgifterna till det allra viktigaste (Parkinsons lag).
För företagare kan det betyda att du identifierar det fåtal kritiska uppgifter som genererar mest inkomst och genomför dem med mycket korta, tydliga deadlines.

Fundera igenom två viktiga saker:
1. Att utföra något oviktigt på ett bra sätt gör det inte viktigt.
2. En uppgift är inte viktig bara för att den kräver mycket tid.
Vad du gör betyder oändligt mycket mer än hur du gör det. Effektivitet är viktigt, men värdelöst om den inte används i rätt syfte.

Alla kanske inte känner igen sig, inte helt i alla fall. En hel del känner igen sig, men tror att det inte går att göra något åt sin situation. Då tror jag ni har fel. Det finns alltid något man kan göra. De som ligger mest pyrt till är de som har chefer som fortfarande lever som på medeltiden eller är psykopater. Där kan det vara kört. Nå, hur gör man då? Det, mina kära vänner, återkommer jag till nästa inlägg.