Jag...en galen trygghetsnarkoman?

En definition på galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Galenpannan som uttryckte detta var Albert Einstein. På sätt och vis är det en väldigt illustrativ bild av vad galenskap skulle kunna vara. Det är lätt att visualisera det, som till exempel vår gamla katt som alltid när det visade sig att det regnade utanför ytterdörren sprang till altandörren för att hoppas på bättre väder, varje gång. Man kan också se framför sig en människa som varje dag åker till jobbet med samma buss, varje kväll tar bussen hem, äter middag, tittar på tv, somnar... Vänta nu... Hjälp det är ju jag!
Det är lätt att ta till sig en sån definition och igenkännande skratta lite, både för att den låter så smart och lite för att den lätt går att visualisera, men också förstås för att orden kommer från en av vår tids stora genier. Det är samtidigt en rätt märklig definition. Den är märklig för att hela vår utveckling bygger på ständig upprepning, både vår samhällsutveckling och vår genetiska utveckling. Det är både skrämmande och betryggande att vi tenderar att upprepa oss hela tiden. Är det inte? Jag vill inte vara en sån som sitter fast i ett mönster jag inte kontrollera, att ständigt göra samma sak dag ut och dag in. Ändå gör jag det...om och om igen. Varför? Kanske för att det är tryggt, för att man vet vad man har, men inte vad man kan få. Kanske för att jag är feg, eller lågintelligent (eller smart), eller för att jag är förprogrammerad på det sättet. Vad vet jag. Är det genetiskt att upprepa sig, eller är det något jag lärt mig, något i min och mina förfäders uppfostran? Är det samhället eller någon annan dold makt som gör att jag gör detta...om och om igen? Eller är det så det ska vara? Det kanske är bra. Vem vet.
Den vanligaste formen av upprepning borde vara förökning. På olika sätt upprepar arter ett mönster att föröka sig som leder till arternas överlevnad. Förväntas samma resultat varje gång? Ja det beror väl på hur man ser det. Ta människan t.ex. Det blir en ny människa i princip varje gång som ett resultat. Men samtidigt är den nya människan genetiskt annorlunda än var och en av ursprunget, föräldrarna. Det finns många processer omkring oss som ständigt upprepas och som på sitt sätt ger samma resultat, men samtidigt ändå inte, på grund av mutationer.
Mutationer är bestående och ärftliga förändringar i cellers genetiska material. Mutationer har flera olika orsaker, till exempel slumpmässiga kopieringsfel under celldelningen, strålning, inverkan av vissa kemiska ämnen och virus. För flercelliga organismer är det skillnad mellan mutationer som ger upphov till nya individer och mutationer som kan ge upphov till t.ex. cancer. Det är förstås starkt förenklat.
Man kan säga att mutationer är dåligt för individen men bra för genpoolen. Både lite skrämmande och betryggande.
Men om man vill landa i sin egen lilla värld bortom vetenskapssnacket. Trygghet! Jag tror att längtan efter och behovet av trygghet är den största drivkraften bakom hur vi lever, hur vi upprepar oss, hur vi bygger (eller fastnar i) våra mönster. Själv behöver jag massor av trygghet, samtidigt som det skrämmer skiten ur mig (ursäkta språket) att fastna i trygghetskvicksanden. Ja, det är verkligen tveeggat. Precis som mutation. Många författare har förhållit sig till begreppet trygghet på många olika sätt, i allt från de värsta mardrömsdystopier till romantiskt drömmeri och allt där emellan. Samtidigt undrar jag över hur många som har definierat vad trygghet är. Har du definierat vad din trygghet är? Vågar du det? Trygghet för mig är riktiga vänner, mat på bordet, en vetskap om att min familj mår bra och kanske ytterligare några saker. Jag tror i alla fall att det är min trygghet. Men om det är min definition på trygghet, varför upprepar sig dagarna i mitt liv nästan på samma sätt? Med den definitionen borde jag ju kunna leva livet på en mängd olika sätt och ändå känna trygghet. Eller?
Jo, men jag sa ju att det är tveeggat. Vad finns då pä den andra sidan av svärdet? Kan det vara rädsla, ångest? Feghet? Ja, kanske. Men om jag inte vill att baksidan av myntet ska vara ångest, vad skulle det då kunna bestå av? Spänning? Äventyr? Risk? Varför inte. Om drivkraften hade varit enkelriktad med trygghet som enda bränsle så kanske livet hade upplevts enklare. Risken finns förstås att det blir tråkigt.
Hur ska jag då kunna uppleva spänning och äventyr i mitt liv och samtidigt tillgodose mitt stora behov av trygghet? Ja, det är väl här utmaningen ligger. Att långsamt kliva ut ur sin Comfort Zone, men ändå ha kvar sin Safety Zone. Som att köra lagom snabbt med en Formel ett-bil med krockkudde eller hoppa bungyjump från låg höjd. Eller blogga utlämnande för en väldigt liten publik...innan jag tar bussen till jobbet... Hur galet är inte det?